View tracker

Jag är faktiskt smått nervös nu, för jag är inte den som brukar skylta med mitt förflutna och är inte den som brukar erkänna hur pass dåligt jag faktiskt mår. Ni som läst min blogg den senaste tiden vet ju att det är något som jag nu jobbar med. Det ser säkert ut som att det är super lätt för mig, men det är de verkligen inte.

För någon dag sen så skrev jag att jag funderade på att gå ut med en av mina största hemligheter. Har velat hit och dit, men känner att nu gör jag det bara.

2005-2006 /sista terminen på gymnasiet.

Jag gled djupare och djupare ner i min psykiska ohälsa utan att ens inse det. Ju mer jag log, ju mer så inbillade jag mig att jag faktiskt var glad och jag var helt uppe i varv, flackade med blicken och kunde inte sitta still. När jag var ensam hemma så kunde hjärnan fucka mig så hårt så att jag gled in i psykoser och var helt säker på att allt var sant för det kändes på riktigt. Kunde sitta på golvet och skrika att det inte var på riktigt, medan jag darrade och hyperventilerade. Kunde sitta uppe i 3 dygn utan att ens märka de, glömde äta, glömde sova, glömde diska osv osv. Hade i snitt fem ångestattacker per dag.

En dag då jag vaknade så kände jag att jag inte klarade av att gå upp ur sängen. Tack vare min lärare, rektor, skolkurator och sjuksköterska så fick jag snabbt kontakt med vuxenpsykiatrin. Min envishet tog över och jag övertalade mig själv att jag inte behövde vara 100% sjukskriven, att jag klarade mig med 50%. Betygen blev lidande. Då jag gjorde ett extraprov i MaA för att höja från G till VG så kollade jag ner på klockan och märkte att det gått typ 30 minuter utan att jag hade räknat ut ett enda tal, jag hade inte ens skrivit mitt namn. Jag skrev ett meddelande till läraren att jag inte klarade av att koncentrera mig och lämnade in mitt tomma prov. Så var de i alla ämnen där jag bara behövde göra extraprov för att höja från G till VG eller VG till MVG.

Nånstans där så insåg jag att jag inte klarar av att göra både och. Och finns valet, så kommer jag alltid att välja jobb eller skola framför att ta tag i mitt liv. Så jag la alla mina krafter och all min energi på att förtränga och tvinga mig ur de där mörkret så att jag kunde trycka bort allt och fortsätta att göra som innan... fly från de jobbiga och slippa ta tag i skiten. Visst, det funkar för stunden, men inte i längden. För det går inte att fly, oavsett hur fort man springer så hinner de tillslut ifatt en.

Kaoset försvinner inte, de sätts på paus och för eller senare så faller den där muren.

2007

Det hela började rätt så oskyldigt i takt med att mitt mående började eskalera på nytt. Jag hade länge förnekat att jag faktiskt aldrig kommit ur min första riktigt djupa depression. Min version av att komma ur den var att lägga ner alla mina krafter och all min energi på att förtränga allt, köra på och stressa som fan för att slippa tänka. Jag visste att mina demoner var något jag inte hade nog med styrka för att kunna utplåna. Min envishet, som kan vara ett riktigt pain in the ass, gjorde så att jag lyckades putta undan de allra tyngsta så att jag kunde fungera och inte vara sjukskriven. Så fort jag kände att de jag sprang ifrån närmade sig så ökade jag takten. Det är något som inte funkar i slutändan, men av någon anledning så trodde jag att jag var undantaget.


I takt med att jag blev sjukare och sjukare så började planer planeras i mitt huvud. Såg de som en trygghet och trodde inte att jag skulle ta de där klivet, vetskapen om att alternativet fanns gjorde mig lugn.

I månader så tog jag ut mediciner som jag hade på recept, började att samla dem. La karta efter karta med tabletter i en låda som jag hade gömd högst upp i skafferiet. Jag tänkte verkligen inte klart, jag var i ett sjukt tillstånd. Sakta så började tankarna utvecklas till planer utan att jag riktigt förstod det själv. Hände något så fick jag först ångest tills de sjuka i mig påminde mig om att snart är de slut, inget spelar någon roll.

Tankarna gjorde mig lugn och mot slutet så var jag glad... för jag hade bestämt mig! Äntligen så skulle allt få ett slut, jag skulle "leva mitt liv för mig" genom att försvinna. Det kändes som att jag gick på moln, jag tog allt med en klackspark.

Jag var helt övertygad om att världen skulle bli en mycket bättre plats om jag tog det där steget.
Var helt övertygad om att alla skulle förstå mig och mitt val.
Förstå att jag dog pga psykisk ohälsa.
Att mina krafter hade tagit slut, att de där tankarna och känslorna var starkare än vad jag var.
Att de som fanns kvar av Emy, bara var ett tomt skal.
Jag var helt övertygad om att de som fanns i mitt liv skulle bli glada för min skull. Glada för att jag finally hade bestämt mig.


Som sagt, trodde inte att jag skulle gå så långt som jag gjorde. Allt hände så fort och de mesta är som en virrvarv att minnesbilder och blackouts. Jag har ingen aning om hur jag tog mig hem.

Det jag minns är att jag låste toadörren och kastade bort nyckeln så jag inte skulle kunna ångra mig och spy. Kastade in flera nävar med tabletter i munnen och svalde ner med sprit. Kladdade ner ett självmordsbrev och la mig i sängen. Det jag minns efter det är känslan av att sväva och jag såg mig själv när jag låg där i sängen.

Nästa minne är att någon läkare eller sjuksköterska pratar. Sen då jag vaknar på akuten så sliter jag bort alla sladdar. När läkaren pratar med mig så skrattar jag bara, för jag kan inte ta de som hänt på allvar. Han tar mig på axeln och säger: -Fattar du inte hur nära du var att dö, att du bara var några tabletter från att inte gå att hjälpa? Fattar du inte att du hade varit död om inte din mamma hade känt att något varit fel och åkt hem till dig och kört dig hit?

Mitt svar var återigen att skratta, frågade när jag fick åka hem eftersom jag hade misslyckats. Blev inlagd på psykiatrins låsta avdelningen, LPT (Lagen om psykiatrisk tvångsvård), men jag orkade inte protestera, satt mest och stirrade in i väggen.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Jag funderar starkt på att gå ut med en av mina största hemligheter.

Något som jag bara delat med mig till ett fåtal, de som var närmast då det hände och genom åren har jag delat de med några till. Det har då varit kopplat till att jag just då klarat av att säga de högt, har då sagt det till nära vänner. Alla nära vänner vet det inte, vilket inte beror på att jag inte litar på dem, utan helt enkelt att det är något jag inte velat prata om eftersom det gör ont.

Det är något som är så sjukt tungt för mig att erkänna och stå för och något som jag velat hålla hemligt. Bakom stängda dörrar liksom.

Främsta anledningen är för att jag har min snea jävla bild på mig själv. Att jag ser de starka hos andra då de går ut med sitt mående, men då jag gör de själv -ja, då ser jag mig som svag, trots att jag vet att det inte är en svaghet. Och de är något som jag jobbar med dagligen, genom att vara öppen och liksom blotta mina känslor, det kanske inte verkar som att de är svårt för mig, men det är det. Och det är bra mycket som jag fortfarande håller för mig själv eller som jag bara ventilerar mig om till de närmsta.

En människa kan inte klara allt på egen hand, ensam är inte stark. Det är starkt att ta emot den där utsträckta handen och erkänna att man behöver hjälp. Jag vet allt det, men ändå så är de där mentala spärrarna där.

Likes

Comments

Samtalet som lär finnas kvar i mitt minne livet ut, är det jag fick en nyårsafton för några år sen. Blev väckt av att mobilen ringde, såg att de var pappa på displayen, tänkte att han nog ringde för att önska mig ett gott nytt år. Men det var verkligen inte ett gott nytt år. Mycket utav det samtalet är som ett vakuum, men enstaka ord och framförallt en mening spelas upp i mitt minne med jämna mellanrum.

-Det finns inget enkelt sätt att säga de här på... Sonny är död... han har tagit sitt liv.

Begravningen är en av mina största prövningar som jag haft. Att se kistan och veta att i den så låg min älskade kusin i små bitar, alltså det går inte ens att förklara. Varje sekund kändes som en evighet och sorgen utvecklades till ångestattack.

Vi skulle aldrig träffa han igen, begravningen var liksom en bekräftelse på att det var sant.

Låten "I'll always love you" med Whitney Houston kommer för evigt att påminna mig om honom <3

Likes

Comments

Idag är en sjukt jävla tung dag.
Kände redan igår: Den dagen så kommer jag fan inte klara av att jobba. Som tur var så fick jag byta dag, så jag är ledig idag och jobbar torsdag istället.

Idag så skulle min älskade kusin ha fyllt 30 år. Det känns så fukkin hemskt att han dog innan sin 30 årsdag. 30, det är liksom ingenting. Han skulle ju finnas här tills vi blev gamla och grå.

I min telefonlista så finns hans namn, nummer och bild kvar... jag har liksom inte klarat av att radera det. När jag vakna så var jag så jävla nära att plocka upp mobilen för att skicka iväg ett Grattis sms... fan, det gör lika jävla ont varje gång som jag glömmer/förtränger att han inte finns kvar, då fylls jag först av ett kort lyckorus som direkt swishar över till kaos då verkligheten kraschar ner över mig.

Ångesten och sorgen ligger som en fet jävla klump inne i mig. Jag spänner ofrivilligt, liksom automatiskt, kroppen så att revbenen gör ont och hjärtat dunkar i 110. Om man inte visste bättre, skulle man kunna tro att hjärtat vilken sekund som helst skulle flyga ut ur kroppen. Ångesten lägger sig som en jävla hinna runt och i hela kroppen.


Varje djupt andetag är en fysisk smärta... men hellre det än den psykiska.

Likes

Comments

Jag är den där jobbiga dagen efter ;D Ni som brukar må piss efter ni festat vet vad jag menar. Jag är den där som vaknar och är pigg, minns de mesta från dagen innan och som pricket över i:et inte brukar bli bakis.

Den där personen som ni dagen efter då ni är bakis, ångrar att ni låna vardagsrumssoffan utav xD

Ni hör liksom eran inre röst: Varför fixade jag inte skjuts hem istället för å däcka i stan? xD

Likes

Comments

Snökaos i Stockholm...!
Alltså, på riktigt?
Är de verkligen sådär handlingsförlamade... pga snö...? Och de är inte ens mycket snö, sett ur norrbottningars ögon.

Det är ju fasen pinsamt att Stockholm med alla sina resurser inte klarar av att de snöar mer än en cm.

Inte konstigt att Stockholm går under smeknamnet Fjollträsk.

Skolor som stängs... pga snö? Är det ett försenat april skämt?

Jag är uppvuxen med att de krävs mycket innan skolan stängs. Var de -30 så var skolan öppen och att inte åka dit innebar frånvaro. Då jag gick låg och mellanstadiet så fick man inte vara inne då de var rast, visade tempen runt -30 så behövde vi bara gå ut och vända typ. Och hade de snöat mycket så var de bara att gå ut, vi protesterade inte, i vår värld så innebär inte mycket snö ett hinder. Vi litar på att folk vet hur det är att ta sig fram i snö.

När de kommer mycket snö på en och samma gång så rullar våra bilar. Och mycket snö på en och samma gång är då de kommer minst en halvmeter snö inom loppet av ett dygn.

Bussarna fortsätter att gå. Visst det kan vara lite förseningar men våra busschaufförer håller sig på vägarna.

Sist lokaltrafiken i Boden (vad jag kan minnas) pausades var då de var blixthalka. Även fast vägarna sandades/saltades så var de blixthalka för de mesta av sanden/saltet gled iväg till vägkanten. Med blixthalka så menar jag de verkligen, gården och vägen utanför mig var som en isbana... hade kunnat ta på mig skridskor och åka runt.

Jag är uppvuxen med att man ibland kan behöva plumsa sig fram i snön pga att plogbilen inte hunnit röja undan där.

Meddelande till söderbor: Skärp er! Det är bara snö! Jag lovar, det är helt ofarligt ;)

Likes

Comments


För cirka en vecka sedan så fick jag två nya täcken, två bäddset och ett madrass skydd utav pappa, massor av tack igen <3


Sen så har jag köpt lite nytt till min garderob ;)


Jag har även köpt lite annat smått och gott :)

Likes

Comments