Idag är det exakt 14 år sedan som hela mitt liv vändes upp och ned. 14 år sedan som någon, som jag trodde var en vän, drog undan mattan under mina fötter och med det helt och hållet ändrade min världsbild! Idag var det exakt 14 år sedan som jag blev våldtagen...

Trots att det var så många år sedan så är det fortfarande obeskrivligt svårt för mig att skriva det ordet, att ens tänka det bildar en klump i magen på mig och jag känner hur paniken sakta sprider sig i kroppen.

I 14 år har jag fått lida för en kort stund av hans njutning... 14 år av allt ifrån skuldbeläggande av mig själv, obefogade rädslor för omvärlden, obefintligt självförtroende till depression, ångest,  panikångest och FAN och hans moster.

Idag mår jag bättre än för 10 år sedan, men jag har fortfarande en bra bit kvar att vandra. Idag mår jag bättre än för 5 år sedan men kampen är ännu inte vunnen och jag fortsätter träget att kämpa. Idag kan jag se ljuset i slutet av tunneln men jag har även vetskapen med mig om att jag aldrig kommer bli helt fri.

Helt fri från allt som hänt, från de meter djupa såren som han karvade i min kropp. Sår som är högst verkliga för mig trots att de är osynliga för omvärlden. Helt fri skulle jag vara om detta aldrig hade hänt, men det har det och det kommer föralltid att vara min verklighet. En verklighet som jag måste lära mig att leva med även om varenda fiber i min kropp skriker att det inte är sant!  Det kan inte vara sant!! Det bara FÅR INTE vara sant!!!

Men det är sant... Idag var det exakt 14 år sedan som jag blev våldtagen och hela min värld vändes upp och ned...



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Om man slänger en snabb blick på datumen från mina inlägg går det minsann inte att dölja att jag inte riktigt fått kläm på det här ännu. Men jag har all avsikt att bli bättre. Det är mycket som har hänt och jag går dagligen och skriver inlägg i huvudet medan jag tar mig för vardagens olika bestyr men sen är det knepigare att hitta den rätta luckan att faktiskt få det nedskrivet också. Om det bara fanns en app som kunde omvandla mina tankar till skrivna ord så hade det regnat inlägg så att bloggen skulle vara i fara för översvämning.

Mycket har som sagt hänt och jag vill inleda med att berätta att jag återupptagit kontakten med den psykolog som jag inledde ett omfattande trauma arbete med innan tjejerna föddes. Dock hann vi inte avsluta då semester och tjejernas födelse kom 'i vägen'. Men vi har återupptagit det jobb vi påbörjade för några veckor sedan och jag måste säga att jag faktiskt känner att det går åt rätt håll!! Jag känner för första gången att jag faktiskt rör mig åt rätt håll för att 'ta tillbaka mitt liv' och mina barn är helt klart en stor hjälp i detta skede. För att inlägget inte ska bli allt för långt ska jag dela in det i olika inlägg och bjuda på olika insikter som jag kommit till och även inblickar i hur vi arbetar såväl idag som tidigare.

Detta första inlägg på en väldigt lång tid blir därmed ett kort 'feel good' inlägg där jag helt enkelt kan meddela att jag äntligen ser ljuset i slutet av tunneln och att summan av de insikter jag fått nyligen har givit mig en inre ro som jag inte känt på snart 14år! Vilket är helt magiskt!

Därmed bjuder jag på lite 'feel good' bilder från midsommardagen när jag och barnen njöt av det fina vädret. Dagen började med att allting bara gick käpprätt åt helvetet. Sådär som det blir vissa dagar när det känns som att hjärnan är fylld av knäck och därmed inte fungerar till fullo och händerna tycks vara täckta av olja så att allting bara glider ur ens grepp. Dock lät jag inte detta stoppa våra planer och väl ute hos min far vände turen och dagen blev till slut helt fantastisk!

Love and light 💕

Likes

Comments

Tiden flyger förbi och det faktum att jag inte lyckats återskapa det tidigare inlägget jag skrev om solskenshistorier har gett mig skrivkramp. Hela veckan har nästan gått och jag gnuggar mina tankeknölar för att försöka minnas vad jag hade skrivit men jag inser nu att det är lönlöst. Jag måste helt enkelt erkänna mig besegrad och att det inlägg som jag var så nöjd med aldrig kommer kunna återskapas.

Denna vecka har vi fortsatt med inskolningen för sonen. Det upplägg man kör med på denna förskola, med en längre inskolning för att ge barnen en mjukstart, känns verkligen helt rätt för mig. Hur det känns för oss föräldrar är nog viktigare än vad man kan tro. Om jag känner mig trygg med upplägget så tror jag att jag utstrålar en helt annan energi vilket min son snappar upp.

Igår gjorde jag dock ett misstag som jag tror vi får betala för. Jag hade då tjejerna med i vagnen eftersom det kört ihop sig med sambons schema så han var tvungen att börja jobba tidigare. Jag tänkte att jag kunde gå runt huset med vagnen så att jag skulle befinna mig på andra sidan staketet från uteplatsen där barnen lekte. Dock meddelade jag inte min son om min plan, då han var fullt uppe i sin lek, men han märkte att jag försvann och trots att det bara handlade om någon minut så rubbade jag hans känsla av trygghet för att leka på gården så det var bara att dra in vagnen på förskolan så att jag kunde sitta innanför dörren med tjejerna så att han kunde såväl se oss som höra oss.

Idag har han haft mycket större koll på mig och vågar inte släppa mig ur siktet. Det är priset jag får betala för mitt misstag. Men situationen till trots så gillar jag verkligen upplägget på denna inskolning. Hur känner/tänker ni andra föräldrar kring inskolning?

Love and light 💕

Likes

Comments

Nu har vi tre långa dagar framför oss då vi är helt ensamma, jag och mina tre musketörer, då sambon har långa samt dubbla jobbpass. Men efter fyra månader hemma tillsammans så kommer det bli extra mycket jobb för honom i sommar så det här är bara ett smakprov på hur dagarna kommer se ut i sommar. Jag ska inte sticka under stolen med att det är svårt med tre små hemma. En av tjejerna och sonen är hanterbart men när båda tjejerna är vakna så blir det så tydligt att man saknar en arm. Men jag älskar verkligen våra dagar hemma tillsammans även om de stundvis är fulla av skrik, stress, gråt, blöjbyten och ett flertal stormar som bara måste ridas ut. Men ni hjälper mig verkligen att kämpa mot att vara avstängd och ger mig mod samt styrka att jobba på att ta 'tillbaka mitt liv' och inte låta flera år passera förbi som i revy. Äntligen har livet fått en mening igen och nu vill jag verkligen göra allt för att få leva mitt liv fullt ut och kunna vara här och nu och inte stänga av mer, hur läskigt det stundvis än må vara.

Eftersom hela dagen hunnit gå innan jag hann skriva klart detta inlägg så kan jag bjuda på vad vi fyllde vår första dag ensamma med. Vi tog vårt pick och pack och begav oss till min bror och hans fru och blev överraskade med en helt sagolikt god tårta för att fira min 30årsdag i efterskott, eftersom vi befann oss betydligt närmare ekvatorn när den dagen gick av stapeln. Det var en jättemysig dag och våren är verkligen här med en underbar värme och jag insåg att det är dags att plocka undan mina fodrade vinterskor nu ☺️

Love and light 💕

Likes

Comments

Imorse hade jag skrivit ett långt inlägg om solskenshistorier, ett inlägg jag var väldigt nöjd med men som helt försvann innan jag hann publicera det! Inlägget ligger mig även väldigt varmt om hjärtat då jag tänkt på att skriva något om detta länge då jag ofta talar med folk om det! Åhhhh frustrationen när man inser att det bara är att börja om på nytt, kanske var det inte meningen att det skulle publiceras idag eller så var det kanske något som jag hade glömt! Who knows?!

Solen skiner över vår stad idag så jag ska försöka att inte låta detta helt förstöra mitt humör och istället försöka hitta en glass att njuta av i den varma vårsolen!

Hoppas ni alla har en fantastisk dag!

Love and light! 💕

Likes

Comments

Att ni hunnit bli 9 månader idag är helt ofattbart! Jag vill bara stanna tiden lite så att ni kan vara mina små bebisar för alltid 😉

Jag känner mig verkligen så tacksam för att ha fått världens underbaraste gåva att få bli just eran mamma! Ni ger verkligen mening till livet!

Idag firade vi er med gofika ute i solen och sedan supergod grillmiddag och sen en tårtbit till efterrätt för oss vuxna, som storebror smakade lite på ☺️

Jag älskar er mer än vad ord kan beskriva!

Love and light 💕

Likes

Comments

Sedan i julas har vi haft storebror hemma med oss om dagarna då han inte fått plats i nya kommunen sedan flytten i höstas. Eller vi fick en plats så långt bort från där vi bor som möjligt så den platsen tackade jag nej till och förlorade min 'garanti' plats. Oops. Men eftersom jag ändå var hemma med tjejerna så var det inte hela världen och under jan-april så var sambon hemma i stort sett hela tiden med oss också.

Men tiden verkligen flyger förbi. Nu står vi här och har precis påbörjat en ny inskolning på förskolan till honom och trots att det är vår andra inskolning så är det mycket blandade känslor för mig. Jag vill egentligen ha honom hemma med oss medan jag vet att det vore bäst för oss alla om han fick några timmar på förskolan där han kan få leka med andra barn som är i hans ålder. Så att eftermiddagarna som vi har tillsammans kan bli av mer kvalitet istället för att hela dagen bara ska kännas som en överlevnad. Det är för tillfället ett knepigt åldersglapp mellan honom och tvillingarna. Storebror vill helst leka och gunga i lekparken medan tjejerna helst inte vill att vagnen ska stå still i en enda sekund. Så det blir oftast att vi beger oss på upptäcksfärd med vagnen.

Men trots att det är blandade känslor för min del så känns det sååååå mycket bättre denna gång när han är 2,5år istället för förra året när han var 1,5år. Denna gång känns det som att han är mycket mer redo för det och kanske framförallt så är jag mer redo för det 😉 Förra året var jag sjukskriven med foglossning och hade väldigt ont men det kändes helt ologiskt att lämna honom, om en för bara några timmar, för att gå hem själv.

Först blev vi erbjudna en plats på en Montessori förskola som verkligen ligger bara ett stenkast ifrån oss. Själva pedagogiken faller mig i smaken men jag upplevde att just denna förskola hade väldigt många barn så när vi blev erbjudna en plats på en liten förskola, som även hade en tidigare start så valde vi att ta den platsen. På denna förskola är det bara 9 barn i småbarnsgruppen och 13 i den stora gruppen.

Hur tänker ni med det här med förskola? Och kanske framförallt hur KÄNNER ni för det här med förskola? ☺️

Jag är verkligen nöjd med mitt val och upplägget för inskolningen känns väldigt bra! Vi inleder nu med bara 1h lek första dagarna som utökas successivt. Dock är det så att mina problem med tillit till det motsatta könet verkligen kommer att utmanas här då en av de två pedagogerna i sonens grupp är en kille. Jag vet att mina känslor inte har något med denna kille specifikt att göra, då han verkligen verkar toppen på alla sätt och vis, men det gör det tyvärr inte mindre utmanande för mig.

Love and light 💕

Likes

Comments

Igår eftermiddag var jag och träffade en psykolog på BVC. Det var en helt ny kontakt för mig och jag kände när jag fick tiden att det kanske inte var helt rätt, att anledningen till att jag mår som jag gör så ofta inte beror på att jag är tvillingmamma och stressen som kommer med det, utan på mina 'gamla vanliga' demoner. Men det kan ju vara svårt att veta och det är ju tydligen väldigt vanligt med depression/utbrändhet bland tvillingföräldrar (50% risk sa hon till mig igår). Så jag tänkte att det kanske är klokt att gå dit, framförallt för att få diskutera den känsla av otillräcklighet som man får brottas med dagligen som tvillingförälder. Något som jag tror kommer diskuteras nästa gång då denna gång var mer att kartlägga situationen.

Att träffa psykologer är ju inget nytt för mig men idag gick jag dit med lätta steg, vilket är helt nytt för mig. Denna gång handlade det ju inte om att vi skulle gräva i mitt trauma, som vartenda fiber i min kropp avskyr att göra. Denna gång visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig, men vad glad jag är att jag gick dit! Jag förklarade snabbt min bakgrund, mina vanliga symptom och hur problemet för mig är att jag fortfarande dagligen måste kämpa med att vara 'här'. Som jag skulle säga är det värsta, även om det inte är det enda, symptomet eller den värsta konsekvensen av mitt trauma idag. När jag var med om mitt trauma så 'stängde jag av' alla känslor och blev därmed som en emotionell zombie som inte fullt är delaktig i livet. Jag har många gånger sagt att det känns som om jag 'gör mitt liv' istället för att 'leva mitt liv'. Att stänga av var min överlevnadsstrategi, en strategi som jag idag måste kämpa emot och jag måste 'lära om' min kropp och knopp att det är okej att vara här och känna igen.

Psykologen konstaterade att mina symptom i högsta grad tycks vara knutna till mina gamla demoner och att jag tycks trivas som fisken i vattnet hemma med mina små och att det inte alls tycks vara knutet till barnskrik och stressen som kommer med att ha tre under 2,5 år hemma, vilket inte hade varit konstigt om det var fallet. Men det var oerhört skönt för mig att höra trots att det 'bara' bekräftade mina misstankar. Trots det gick jag därifrån med en fantastisk känsla och en 'på-nyttfunnen' tacksamhet för att jag får vara hemma med mina små trots att det även bekräftade att jag har en bit kvar på min resa för att 'ta tillbaka mitt liv'.

Love and light 💕

Likes

Comments

Som ni märker har jag inte riktigt fått in rutinen kring det här med att blogga, så om någon sitter på bra tips så är jag idealöra ☺️

Nu var det snart två månader som jag skrev, att jag skulle skriva ett inlägg om flashbacks. Mycket har hänt sedan dess och vi har dessutom varit iväg på vår första resa med alla barnen. Dock får jag återkomma till det i ett senare inlägg för nu tänkte jag hålla det jag 'skrivit' och komponera detta inlägg om flashbacks.

För några veckor sedan (nu är det snarare månader sedan, i januari) när jag var väldigt sjuk och hade haft oturen att få såväl halsböld som bihåleinflammation så hade jag så ont i käkbenet att det kändes som om jag fått en rejäl käftsmäll. Nu har jag inte personligen fått en sådan tidigare men jag kan tänka mig att det kunde kännas ungefär så. Den morgonen när jag vaknade av smärtan i käk- och kindbenet fick jag helt plötsligt en flashback från när jag blev våldtagen. Flashbacks är något som många med PTSD lider av men det är en konsekvens som jag vanligtvis inte har problem med eller jag har inte haft problem med det tidigare. Jag tror att det kan berott på att jag aldrig låtit mina tankar komma ens i närheten av det som hände. Det är som att jag byggt en stor, nästintill ogenomtränglig, mur kring hela händelsen och alla tankar som ens kan få mig att närma mig muren har jag snabbt slagit bort. Men denna gång gick det inte på samma sätt och jag tror det var den fysiska smärtan jag kände i käk-kindbenet som avlöste det hela. Det var som en tsunami av minnen som bara överöste mitt medvetande och tillfångatog min möjlighet att styra mina tankar. Det var fruktansvärt att uppleva och jag blev väldigt överväldigad. Samtidigt är jag glad att det inte hänt tidigare då jag idag 'vet' vad som 'göms' innanför muren, tack vare den senaste terapin jag genomgick under graviditeten med tjejerna, och därmed hade jag vant mig att se dessa bilder något även om de är allt annat än trevliga att återuppleva.

Som sagt tror jag att det var den fysiska smärtan inne i käk/kindbenet som avlöste det hela. Inte för att jag vid tillfället ifråga hade smärta just i ansiktet men smärtan som trängde sig in i benet kan jag minnas. För mig satt den smärtan på olika ställen men mycket kring nyckelbenen, handleder och lårbenen efter våldtäkten 2003.

Ämnet flashbacks kommer säkert att återbesökas vid något annat tillfälle men härnäst kommer lite vardag, allmänt mående och en resa att behandlas.

Love and light

Likes

Comments

Ett lugn vilar över radhuset. Tjejerna vaknade vid halv nio men vi låg kvar i sängen och mös och för en halvtimme sedan somnade Madame nr 2 och nu har Madame nr 1 precis ammat och är på väg att somna hon med. Finns det något mysigare än det här?! Att få ligga och gosa med sina små i sängen för att sedan somna om en stund till.

Innan jag hinner komponera klart inlägget är båda vakna och morgonen inleds på riktigt. Vi har haft oturen att vara sjuka i stort sett hela januari med halsfluss, förkylning, halsböld, feber, bihåleinflammation osv i en enda stor symfoni men äntligen mår vi bättre. Dock märkte jag imorse att tjejerna återigen blivit snuviga men förhoppningsvis blir det inte värre än så denna gång.

Idag bestod agendan av att jag skulle få akupunktur på AAA kliniken vid Odenplan, riktigt plågsamt men effektfullt. Nu har en kär vän precis kommit så nu ska jag ner och mysa med henne så fort damerna somnat!

Senare kommer ett inlägg om flashbacks!



Likes

Comments