View tracker

​Jag tycker om en kille. Alla mina närmsta vänner vet om det. Ändå träffade dem honom och en till kille utan att fråga mig.

Och jag vet inte ens om jag kan vara sur över det. Jag känner mig lite ledsen över att de inte sa något, speciellt när de vet att jag tycker om honom väldigt mycket. Och när jag frågade då idag om de träffade honom igår så verkar de inte ens känna nån skuldkänsla över att jag inte fick veta det förens idag. 

Jag fick reda på det genom honom faktiskt. Han visste om att jag var borta en stund igår kväll så han frågade aldrig mig för att han trodde att jag inte kunde igår. Men när vi hördes idag så frågade han när jag kom hem igår och då kom jag ju hem tidigare än vad han trodde så jag hade ju kunnat träffa dem. Och han blev jättesur på sig själv för att han aldrig frågade och tyckte att han var ett rövhål.

Jag sa att det var lugnt. Men de andra sa bara "du skulle varit där" och det kan ju vara lite svårt när dem aldrig frågade, eller hur? 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Idag är en sån här kväll då jag bara skulle vilja dö. Jag ligger i sängen och bara gråter och gråter. Tårarna slutar inte rinna.

Om ni kommer ihåg så snackade jag ju med en kille och jag tyckte han började bete sig lite annorlunda. Nu är det i alla fall över... Vi pratade idag och han berättade att han tycker om mig men han tycker att det är för lång distans mellan oss. Hade jag bott närmare honom hade han vart intresserad, men tyvärr är det inte så. 

Jag själv har inget problem med distansen, så långt är det inte. Ca 1 timme ungefär. Men för honom är det tydligen för långt. Och det finns ju inte riktigt något jag kan göra åt saken, jag kan ju inte få honom att ändra sig direkt.

Just nu känner jag mest tomhet. Kommer verkligen sakna alla fina stunder, dem stunder då jag känt att det verkligen skulle kunna bli vi 2. Vi har ändå snackat varje dag i 2 månader nu, och att bara sluta snacka med honom är så jävla svårt. Just nu känns det bara som jag aldrig kommer komma över detta :( 

Vet inte vart jag ska vägen, vill bara försvinna

Likes

Comments

View tracker

​Kär... jag tror att jag aldrig har varit kär på riktigt. Jag har alltid trott att jag är kär när jag varit tillsammans med killar för flera år sedan. Men när jag tänker efter nu så slår det mig att det fan inte var riktigt kärlek.

Nyligen ( ca 1 och en halv månad sedan ) började jag prata med en kille som skrev till mig. Vi har pratat varje dag sedan dess. Och jag känner mest att jag blir väldigt sur på mig själv för att jag tycker om honom så mycket redan och jag har inte ens träffat honom.

Ena sekunden känns det som han tycker om mig men ibland känns det även som att han vill att jag ska sluta skriva till honom. Men jag ger mig inte även om jag får den känslan. Jag känner att vi är så lika på många sätt och han är precis så som jag vill att en pojkvän ska vara. 

Jag blir så glad varje dag när han skriver till mig men gråter även lite varje dag i rädsla över att han inte ska tycka om mig på samma sätt. Känner mig genast fjantig och konstig över att jag känner så redan nu, jag har ju för fan inte ens träffat människan. 

För några dagar kändes allt jättebra, det kändes som om han tycket om mig jätte mycket och just nu får jag känslan av att han bara vill vara kompis.

Vi får helt enkelt se hur det blir, I'll keep you posted! 😜

Likes

Comments

​Jag går just nu sista terminen i nian och jag känner hur stressen bara ökar. Bara tanken av nationella prov får mig att vilja gömma mig under en sten tills studenten. 

Det är väldigt mycket just nu, och för mig som lätt får ångest så är det väldigt jobbigt. Vissa dagar känner jag verkligen att jag bara skulle vilja skita i skolan överhuvudtaget. Men det kan jag inte, för att jag som många andra vill ha en bra framtid. 

Jag är dålig på att ta tag i skolan, jag skjuter upp läxor tills dagen innan de ska vara inlämnade och jag vet att det BARA blir jobbigt för mig själv. Ändå kan jag inte ändra mig. Jag orkar inte fortsätta plugga hemma efter en 7 timmar lång skoldag. 

Snart dags för gymnasieval också, vilket verkligen är grädden på moset eller vad de nu är man säger. Det känns som det bara kommer bli fel. Det känns som om jag kommer hamna på en skola som är helt fel för mig. En skola som verkligen inte passar mig.

Vet inte vart jag ville komma med detta inlägg, ville mest skriva av mig.

Sommarlov skulle sitta fint just nu! 

Hörs!

Likes

Comments

I en period när jag var 13 till 14 så spelade jag ett spel som heter starstable.

"Ehhhhh!? det är ju ett barnspel" tänker säkert många.

Nja det skulle jag inte säga direkt, utan majoriteten av de som jag lärde känna var antingen lika gamla som mig eller äldre. Vissa var till och med "vuxna" alltså dem gick inte i skolan dem jobbade.

Jag har spelat många datorspel i mitt liv, men starstable betyder mycket för mig skulle jag säga. Även om jag inte spelar det längre. Jag har lärt känna så många fina människar där. 2 pratar jag fortfarande med. Nu för tiden när jag loggar in kan jag känna mig lite ledsen till och med. Jag har så många minnen från sso. Speciellt många minnen med 1 tjej jag fortfarande pratar med och en kille, vi tre var riktigt bra kompisar, men helt plötsligt bara försvann killen. Vi alla tre började logga in mindre och mindre men jag och tjejen kunde fortfarande höras, men vi började höra mindre och mindre från killen och nu kan vi inte få tag på honom alls tyvärr. Vi saknar honom väldigt mycket. Vi vet inte om det hänt nått eller om han vill lägga starstable bakom sig, inklusive oss då.

Jag blir faktiskt väldigt ledsen när jag tänker på detta, ni kanske tycker det är fjantigt jag vet inte men jag tycker att det är väldigt tråkigt. Pluss att det inte ens är den första jag lärde känna som försvann helt. 

Det var så att jag var med i en klubb som heter the swans, det var en väldigt populär klubb som jag tillslut lyckades bli medlem i. Ägaren älskade klubben mer än allt och la ner sin själ i den. Om man inte var aktiv i klubben riskerade man att bli kickad det var därför man var tvungna att säga till om man skulle resa bort. Vilket jag skulle på sommaren, runt 2 veckor. Det gick ju såklart bra. Det var bara lite skumt för att när jag kom hem så hade jätte många gått ur klubben.

Då mötte jag en gammal klubbmedlem som sa att ägaren har vart borta hela veckan utan att säga till, jag vart väldigt chockad men trodde såklart att hon skulle komma tillbaka snart ock förklara varför, men hon loggade aldrig in igen tyvärr, inte ens hennes bästa kompisar på sso får tag på henne vilket känns väldigt obehagligt.

Varför jag började tänka på detta är för att 1 annan person som jag blev väldigt nära med på sso som jag fortfarande pratar med, gjorde en grej som fick mig att bli lite "nere".

Vi två hade nämligen en blogg relaterad till spelet då, men nu det sista året har jag ju såklart inte vart så aktiv för att jag inte spelar så mycket alls längre. Men nu när jag gick in och ville kolla på gamla minnen så ser jag att hon har tagit bort alla gamla inlägg och bestämt sig för att "börja om" själv.

Så nu får jag bara hålla kvar alla minnen jag har i huvet, som tur är så har jag kvar min äldsta blogg som jag kan gå tillbaka till och minnas hur det var.

Jag saknar det verkligen och jag skäms inte! 💓

Likes

Comments

Wow detta känns lite konstigt. Jag har haft flera bloggar förut men bara relaterade till spel jag spelar.

Jag har inte nått speciellt syfte med bloggen utan jag skapade den just nu helt spontant, mest för att jag alltid känner att jag behöver prata ut om saker och på detta sätt kanske jag kan nå ut till folk.

Jag kommer väll prata om allt mellan himmel och jord.

Vi hörs!

Likes

Comments