Vet inte jag vad ska skriva, jag borde ha massor av positiva saker att skriva men allt som kommer upp i tanken är negativt.
Många tycker nog att jag borde vara lycklig och glad då jag är cancerfri men det är så svårt. Jag är helt förkrossad inombords, jag har varit så fokuserad på att bli frisk att jag inte riktigt hunnit känna efter. Det är så svårt på ett konstigt sätt att acceptera att jag är cancerfri, man vågar inte riktigt släppa det där sista taget. Det är så märkligt, när jag verkligen var sjuk så försökte jag hela tiden tänka att jag var frisk, för att bli frisk, men nu när jag väl är "frisk" så tänker jag fortfarande ibland att jag är sjuk. Jag vet inte hur jag ska förklara exakt hur allt känns för det är så blandat och vissa tankar är så knäppa.. Jag blir så ledsen så fort jag tänker på allt jag har gått igenom, samtidigt som jag är så stolt över att jag klarade det, samtidigt som jag är så rädd för återfall och behöva gå igenom allt en gång till.

Jag vill börja jobba igen men jag är så rädd, jag är så rädd för att misslyckas, för att min hjärna inte ska orka på samma sätt som innan. Inte riktigt redo än, försöker förbereda mig mentalt och tänka på att börja jobba men jag börjar gråta nästan varje gång. Nästa vecka ska jag träffa min onkolog igen, får se vad han säger..


Litet kollage från den senaste månaden. Jag är så otroligt tacksam för min fina underbara familj och mina älskade vänner. Hur skulle jag någonsin klarat detta utan er alla? Som ni kanske ser har jag gett upp mina peruker, föööör varmt, och vant mig vid att bara vara snaggad, dock är kepsen min trogna följeslagare och får nog vara det ett litet tag till.

På lördag fyller jag 25 år, mitt 25:e år ska fan bli så mycket bättre än det 24:e...



Idag är det dessutom min systers födelsedag! Ett jätte stort grattis till henne <3 Hon är också en sann krigarprinsessa som krigar mot sin kroniska tarmsjukdom, Crohns. All cred till dig, min finaste, som fortsätter kriga dig igenom dagarna trots alla dina motgångar. Älskar dig över hela mitt hjärta, tillsammans är vi starka och tar oss igenom allt. ❤ ❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Det har nu gått mer än 7 månader sedan jag fick det otänkbara och overkliga beskedet - cancer.
Ibland kan jag kolla på gamla bilder av mig själv, till och med bilder från 1 vecka innan beskedet och bara börja storgråta, vad fan hände? Hur hände det? Varför hände det? Jag var ju lycklig, jag hade framtidsplaner. Allt bara gick åt skogen, verkligen allt, inte bara att jag fick cancer, allt annat försvann med det. Allt hände på en gång, jag hann knappt reagera. Jag fick beskedet, jag genomgick min första operation, jag genomgick en hormonbehandling för att sedan plocka ut ägg, jag blev dumpad av min sambo och fick flytta permanent hem till min mamma igen, jag började på cellgifter, allt inom loppet av 3 veckor. Försöker se allt från en positiv synvinkel och att allt som händer dig i livet har sin mening men kan inte riktigt hitta meningen med detta skitet mer än att jag fick se mitt ex rätta jag. Hur kan man sparka på någon som redan ligger ner?
​Jag får väldigt ofta höra hur stark jag är, hur positiv och glad jag verkar vara trots allt jag har gått igenom och ja jag håller med. Ibland undrar jag hur jag ens orkar hålla humöret uppe.. Jag försöker verkligen ha en positiv inställning, även om det ibland är riktigt svårt, det är då jag tror man blir frisk, din kropp hämtar sig snabbare och kämpar mer. Men under ytan mår min kropp inte riktigt så bra som allt verkar, den är i sönder, i tusen miljoner bitar. Jag kämpar verkligen för att bygga upp den igen, övervinna rädslan jag har för allt. Det känns väldigt ofta som om jag lever i en fantasibubbla och jag är så rädd för att återgå till verklighet.
​​Tanken för återfall är fruktansvärd, den gör att jag aldrig vill missa något, jag hittar så mycket saker som möjligt, vilar typ aldrig, för tänk om jag typ i morgon får ett nytt cancerbesked och denna gången finns det inget som kan rädda mig? Som ett jävla dödsbesked.
​Alla dessa negativa tankarna finns alltid med mig, längst längst längst där inne och jag kommer föralltid få kämpa med att få bort dem. Jag vill ju fortfarande vara den jag var förr men hur? Mitt liv tog, som sagt, en helt ny väg, en väg jag aldrig ens tänkt finns i min värld. Hur ska det någonsin bli bra igen? Kommer man alltid vara fast i rädslan? Hur tar man sig upp från detta mörka, mörka hål? Så många frågor, inga bra svar.. 

Nej asså FUCK CANCER, FUCK FUCK FUCK CANCER sååååååå jävla mycket!!!!!!!!!!!!!!!!! Bara förstör människors liv, både dem som blir drabbade och självklart alla anhöriga också. Aldrig hatat något så mycket som jag hatar den äckliga jävla sjukdomen. 

Likes

Comments

Biverkningarna från Zometan blev väldigt mycket kraftigare än vad jag både önskat och trott. Det började redan på kvällen i onsdags, började känna smärta över bröstkorgen, gjorde lite ont om jag drog djupa andetag. Värre blev det under natten, varken alvedon eller diklofenak funkade, på morgonen ringde vi till onkologen som gärna ville att jag skulle komma in för undersökning. Det mesta såg bra ut, jag hade tyvärr bara fått väldigt kraftig och lite ovanlig biverkning från medicinen. Jag fick morfin på sjukhuset och jag fick även ligga med syrgas i någon timme, sen fick jag gå hem och vila. Mot smärtan hemma fick jag ta Tramadol och Alvedon, det hjälpte jätte bra men blev väldigt dåsig av tramadolen så har bara legat och sovit i nästan 24 timmar. Idag mår jag bättre, smärtorna är borta men febern hade stigit imorse till 39 grader så det blev en hel vilodag idag också...
Tanken är ju att jag skulle denna medicinen 5 gånger till. Var sjätte månad i 3 år, men nu vet dem inte riktigt hur det blir nästa gång eftersom jag reagerade såhär första gången.

Likes

Comments

https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/kaffe-kan-stoppa-brostcancer-aterfall-2

En forskningsstudie i Lund har visat att kaffe kan minska risken för återfall, speciellt för oss som har haft en hormonberoende bröstcancer. Så nu blir det att dricka minst 2 koppar kaffe om dagen, enkel match för mig :) Är med i en grupp på Facebook som heter "​Unga kvinnor med bröstcancer"​, det är en sluten grupp för oss som tyvärr drabbats. Det är både på gott och ont man är med där, alla fina kvinnor lägger upp bilder på lyckade samt misslyckade resultat av rekonstruktioner, lägger upp sina positiva och negativa besked, man får massor av bra tips för allt möjligt man går igenom. Men det absolut bösta av allt är all kärlek som finns i denna grupp, hur mycket styrka alla andra drabbade kvinnor skickar till dig om du ber om råd eller bara berättar din historia, du känner verkligen att du inte är ensam. Rekommenderar starkt att gå med i denna grupp om du drabbats av bröstcancern samt är under 40 år. Det var på denna sida jag hittade artikeln. 

JUst nu sitter jag på onkologens medicinska mottagning i Malmö, jag ska få min första injektion med Zometa. Zometa är en medicin som ska hjälpa till att stärka mitt skelett eftersom den andra sprutan som stänger av mina äggstockar (Zoladex) kan ge benskörhet. Biverkningarna från Zometa kan vara influensaliknande symptom men de hoppas att jag slipper 💪🏼

Likes

Comments

Fan vad dålig jag blivit på att uppdatera er med vad som sker, har inte alls haft lust att blogga..

Jag slipper som sagt strålningen (tacka gud för det) men dem ville inte släppa mig helt utan jag får gå på cytostatika lite till i form av tabletter. Jag går på tabletterna i 2 veckor och sedan har jag uppehåll i 1 vecka sen börjar jag på dem igen i 2 veckor osv, detta kommer jag göra fram till mitten av oktober ungefär. Dem påverkar inte kroppen lika starkt som förra gången jag fick cytostatika, men man känner ändå av dem, bästa av allt - dem påverkar inte håret!!! Jag är lite illamående, inte hela dagarna men då och då, vissa dagar har jag svårt att somna fast jag är sjukt trött. Dock är det 1 miljon gånger bättre än sist.

Mitt psyke har blivit värre. Har haft några dagar på senaste tiden som har varit väldigt mörka och mina tankar har verkligen inte varit positiva. Jag skäms över att ens berätta vad jag har tänkt men tror ni själv kan föreställa er vad det är för slags tankar. Jag har en bokat tid på enheten för cancerrehabilitering där jag ska gå på ett vägledande samtal och bedöma vad jag behöver hjälp med. Dem sa att det är viktigt att jag försöker hitta på roliga saker och njuta av sommaren, men hur mycket sommar har vi här i Sverige... därför har jag bokat in 2 resor, en i augusti och en i september. I augusti ska jag till Kroatien med mina tjejkompisar och i september till Grekland med min far och hans sambo. Ska bli helt underbart.
Sen försöker jag träna och röra på mig, gå ner lite i vikt, man lägger på sig lite kilo av att vara sjuk faktiskt... eller jag gör... har tröstätit dessutom..

Jag har genomgått en "operation" till, där dem opererade bort en leverfläck. En leverfläck jag hade på mitt friska bröst, jag har tagit bort den tidigare men den har växt tillbaka och dem hade inget provsvar från förra gången så dem vågade inte chansa på att den skulle vara godartad även om dem misstänker att den är det. Det slutade iallafall med 6 stygn till och hade dem gjort det ca 2 cm längre hade det gått ihop med ärret från mastektomin (bröstoperationen) .. Jaja snart är väl hela min bröstkorg ett stort jävla ärr... Längtar sååååååå till min rekonstruktion, redan gått 1 månad yeeyyyy!!!


Min vän har äntligen fött en underbar liten prinsessa som är sååå mysig att mysa med!
Sen måste jag ju få skryta lite hur duktig jag var en kväll när jag bestämde mig för att gå ut och promenera samt visa upp hur gullig jag var som liten, tänk så lite problem man hade då jämfört med nu.. helt omedveten om vad som väntar en här i livet.

Likes

Comments

Igår fick jag väldigt positiva besked, jag är med största sannolikhet nu cancerfriiiiii!!!!!!!!!!!!!! Alla 10 lymfkörtlar dem tog ut var friska, analysen och provsvaren på tumören visade sig vara bättre än förväntat, vilket betyder att cellgifterna har tagit hårdare på den än vad dem trodde. Så jävla underbart!! Kan inte ens beskriva min lycka, samtidigt som det känns lite läskigt. Ska jag helt plötsligt vara frisk nu? Jag kommer få slippa strålningen också, vilket är positivt och skönt men även där lite läskigt för tänk om där finns någon liten celljävel kvar men nej jag tror inte dem hade riskerat det..

Jag gråter av lycka bara jag tänker på att det är borta från min kropp och nu kan återhämtningen börja på riktigt.. Äntligen ska jag få komma tillbaka till mitt gamla jag, nästan.. Helt overkligt, nästan lika overkligt som när jag fick beskedet att jag hade cancer.

Läkningen går bra, man är väldigt stel i armen så det är viktigt med sjukgymnastövningarna. Har hunnit gå och tömma såret på sårvätska 2 gånger.. Första gången 350ml och andra gången 550ml.. Nästan lite synd att tömma för det ser ju ut som om jag fortfarande har ett bröst när det är fyllt, till och med finare än det bröstet som är kvar, rundare och fastare 😜 Återhämtningen psykiskt går väl lite upp och ner, fortfarande väldigt svårt att vara ensam och mitt minne sviker mig fortfarande. Det får ta den tiden det tar men känner mig verkligen inte redo för att börja jobba än, får se vad läkaren säger nästa vecka, ska iallafall be om en psykolog.

Jag har iallafall hittat på lite saker nu under min läkning, har hunnit med en student, min bästa väns 25-årsfest, en heldag på Ullared, massa myskvällar!! Men man märker att kroppen inte riktigt orkar, nu börjar jag känna att den är trött och slö, nu börjar den säga ifrån att jag måste lugna mig.. Sover nästan 10-11 timmar varje natt..


Mitt hår växer på, dock mest på sidorna så ser ut som en gammal munk typ.. Men jag är glad ändå, har börjat bli så trött på min peruk! Det har börjat bli för varmt för den och det blir ju inte bättre när jag får värmevallningar 1 gång i halvtimmen.... Nu blir det mest keps..

Likes

Comments

Nu har det gått 3 hela dagar sedan operationsdagen, fortfarande ingen smärta men har blivit väldigt mycket mer spänd i armen men jag kämpar på med mina sjukgymnastik-övningar och tar armen ovanför huvudet några gånger om dagen även om det stramar emot, för att vara ärlig så tycker jag det är ganska skönt när det stramar emot. Det har börjat samla på sig ganska mycket sårvätska och vips så ser det ut som om jag fortfarande har ett litet bröst, det är ganska obehagligt med sårvätskan för det ligger liksom där och skvalpar runt, det ser ut som när man hoppar i en vattensäng, kanske lite konstig jämförelse men de var det första jag tänkte på..
Det är fortfarande väldigt svårt att förstå att det är min egen kropp jag tittar på i spegeln och det kommer nog verkligen dröja innan det har sjunkit in.. Men jag försöker verkligen acceptera att nu är det såhär, det finns ingenting jag kan göra åt det ändå, 1-2 år kommer gå snabbt, det har ju redan gått 3 dagar..........

Jag försöker komma ut och promenera minst 45 minuter per dag, eller ja jag har lyckats, ska bara fortsätta med det.. Jag är typ historiens latmask som hatar att träna.. Vet inte hur många gånger jag har intalat mig själv att börja träna, blir riktigt peppad, går och handlar massvis med träningskläder sen är det kul 2-3 gånger och sedan lägger jag av igen.. Så jag skrattar lite åt mig själv nu när jag peppar mig själv att börja träna, har till och med köpt hem massa nyttigheter... Fått för mig att jag ska sluta äta bröd till frukost, så idag åt jag gröt med bär på... imorgon har jag bestämt att med min vän att vi ska äta frukost tillsammans (massvis med bullar blir det alltid då), så gick de med det... Aja, får väl synda ibland (säger jag efter första dagen) det är ju trots allt tanken som räknas :D Heja mig, kakmonstret!

Likes

Comments

Operationen är äntligen över och allt gick som planerat, TUMÖREN ÄR ÄNTLIGEN BORTA FRÅN MIN KROPP!!!! Jag mår förvånansvärt bra och är fortfarande väldigt rörlig. Har ingen direkt smärta, alla nerver är ju kapade så har inte ens någon känsel över bröstkorgen. Det spänner lite emellanåt men är absolut hanterbart. Hade ju ett dränage som dem tog ut idag, det var riktigt obehagligt att ta ut den tyckte jag.
När jag låg inne i operationssalen och dem skulle sätta nålen i mig så försökte dem 2 gånger i handryggen men blodkärlen sprack båda gånger vände dem på min hand och såg dem fina ådrorna jag har i handleden.. Nänä sa jag, inte en gång till, det gör fruktansvärt ont. Så dem fick sticka mig i den andra handryggen, på samma sida av kroppen som dem skulle operera, sen när dem hade sövt mig så byta dem sida och stack mig i handleden istället, skönt att slippa känna det haha!
Så nu ser jag ut som hälften flicka, hälften pojke, men måste försöka se det positivt. Ja jag mår skit dåligt över hur jag ser ut nu men jag måste försöka acceptera det. Det är rätt märkligt att kunna känna sin bröstkorg, sen kan jag se hur mitt hjärta pumpar också.

Mitt dränage och blåmärken från dem 2 sticken när blodkärlen sprack

Dagen innan min operation var jag på babyshower hos en av mina tjejkompisar som ska få barn om cirka en månad. Det var så roligt och mysigt, jätte fin babyshower! Mina fina älskade tjejer <3

Likes

Comments

Fannnn det är så nära nu, rädslan kryper sig på mig och jag kan inget annat än gråta, tänker på operationen konstant. Behöver skriva av mig lite.. Detta är så jobbigt, fruktansvärt, men det måste göras. Jag önskar att dem senaste 5 månaderna bara varit en mardröm som jag närsomhelst kommer få vakna uppifrån. Trots att det har gått 5 månader så har jag ibland inte riktigt fattat vad som händer, ibland glömmer jag bort att jag drabbats av cancer, sen slår det mig igen.
Rädslan.. rädslan för att låta dem söva mig och när jag vaknar så är det inte längre min kropp. Det kanske låter skit töntigt för er, men jag sörjer verkligen. Ni förstår inte känslan, känner mig så jävla sviken, sviken av min egen kropp..
Vet inte var jag ska ta vägen, vill försvinna från mig själv. Hjälp mig hitta styrka en dag som denna, känner mig svagast i världen just nu. Är så energilös, vill bara ge upp emellanåt..

Samtidigt skäms jag över hur ledsen jag faktiskt är över att förlora ett av mina bröst, det finns så mycket värre saker här i världen, folk förlorar sina nära och kära, så ligger jag här o bölar över ett jävla bröst.. Trots det så tar detta så hårt på mig, varför just jag.. varför???? Fan vilken jävla resa, känns som om den aldrig kommer ta slut..

Nej, verkligen ingen bra kväll idag.. hade trots allt en väldigt härlig dag på stranden med familj och vänner.. vad skulle jag gjort utan dem?

Likes

Comments

3 dagar kvar... 3 jävla dagar. Känslorna är så splittrade.. Det ska bli skönt att få bli av med tumören, slippa känna den längre men ahhhhh jag vill ändå inte. FAN vad jag hatar den.

Sista tiden har jag ändå försökt vara positiv, hittat på många roliga saker med mina vänner och familj och det bästa av allt JAG SKA BLI FASTER !!!!!! Min bäääästa vän ska bli pappa, jag är så lycklig. Helt klart det bästa med 2017!!

Vad har jag annars gjort.. Förra veckan var jag hos min pappa, åkte motorcykel, myste med hans sambos barnbarn, helt underbar och glad bebis, grillade och bara myste.
Sen var jag på min kusins cheerleading, såååååååå duktig!!! Blev så stolt över henne, min älskling!!! <3<3
Min fina vän Mai har tagit examen så var på hennes examens fest, jätte roligt!
Jag har hängt i parker, träffat vänner, grillat, myst!
Denna veckan var jag även ute och festade med bästissss Tamara, första gången sedan nyår, SÅ J Ä V L A roligt!! Att få träffa att folk, bekanta, vänner, ja det blev lite känsligt emellanåt men det var så kul. Dansade loss, min väns klack på skon bröts, det säger väl allt?! haha!

Det är så viktigt, för mitt psyke, att hitta på saker, roliga saker, typ hela tiden. Jag bokar in så mycket och vill hitta på så mycket att jag glömmer hälften. Mitt minne sviker mig ibland, som dem sa på sjukhuset så har jag fått en "cancerhjärna" men det blir bättre med tiden.. Måste börja använda min kalender lite mer känner jag..
Försöker skjuta undan känslorna inför operationen och känslorna om tiden efter operationen (vet att det inte är bra) men jag orkar inte ta tag i dem just nu, jag får mina gråtattacker ibland men oftast så stryper jag dem. Får ta tag i att träffa en psykolog efter OP.

Idag ska jag på skelettröntgen i Lund, då har jag haft ont i bakre revbenen på samma sida som tumören sitter.. Hoppas på positivt svar från den röntgen men blir typ inte förvånad över något längre. Orkar inte ens vara nervös.

Vi hörs efter operationen, håll tummarna för mig på måndag!!!

Likes

Comments