När jag gick ut årskurs 6 på Raketskolan började jag på en ny skola vid namn Bolagsskolan. Det var på den här skolan som jag skulle tillbringa tre år av mitt ungdomsliv, den värsta tiden i hela mitt liv.

Till en början kommer jag ihåg att allt kändes bra och att jag fått en ny glöd. Jag träffade nya vänner, trivdes bra i min klass och det gick bra för mig i skolan. Men som en käftsmäll från ovan så började allt sakta men säkert gå rent ut sagt åt helvete. Som tonårstjej är, enligt mig, årskurs 7, 8 och 9 de värsta åren i hela ens liv. Det är under den här tiden som man är som mest känsligast och sårbar. Inte bara för att kroppen går bananas med hormoner osv, utan också för att det är under den här tiden som en "riktiga" samvete börjar växa fram och man börjar bry sig om saker som under barndomsåren var helt oväsentliga. Smink, killar, utseende, vänner, ovänner, kroppsform, sociala medier. Ja, listan kan bli lång. Anyways... vi kan kortfattat säga att jag hade lite oflyt med några av de sakerna som jag just nämnde och min redan existerande dåliga självkänsla och osäkerhet gjorde det inte lätt för mig.

Att hamna i konflikter med vänner eller bekanta är något som vi människor alltid någon i livet kommer att få uppleva. Det var just det som hände i slutet av årskurs 7 och i början av årskurs 8. Allt var så otajmat. Jag var osams med några av mina gamla vänner, i hemkunskapen hade vi börjat prata om kost och hälsa samtidigt som jag hamnade i ett utanförskap. Du kanske nu får en hint om vart detta är på väg, right?

"Dra in magen lite mer va". Vad betyder de där orden? Varför döpte jag detta blogginlägg så? U want to know why? Jo, för att det är de orden som skrämmer mig som mest. Det är de orden som blev startskotten på mitt helvete. Det var de orden som skulle förstöra mitt liv. Det var de orden som nästan skulle kosta mig mitt liv.

När jag var tonåring så var inte snapchat, instagram, whats app eller de andra i dagsläget mest använda sociala medier lika populärt. Det hade börjat ta fart, men fortfarande var Facebook de sociala mediet som var som mest eftertraktat. Och det var på det här sociala mediet som den meningen uppstod. Detta är ett så fruktansvärt tydligt minne som har satt så djupa spår inom mig och som jag tror jag aldrig kommer glömma. Jag kommer ihåg att det var vinter och innan jul som detta hände. Jag skulle sova över i min lillasyster Louises rum på en madrass på hennes golv. Jag skulle som rutin kolla igenom om det hänt något intressant på telefonen när jag får upp en notis. "Hmmmh" har taggat dig i ett inlägg. Jag vill inte nämna några namn, men den här personen vid namn "Hmmh" var en av orsakerna till att jag redan infann mig i ett socialt utanförskap bland mina dåvarande vänner. Jag klickar mig vidare in på Facebook för att se vad det var jag hade blivit taggad i. Och jag kommer ihåg hur det vred om sig i magen, hur jag tappade andan och hur det kändes som att marken rasade under mig när jag såg vad det var för bild och vad hon hade skrivit. Bilden var på mig, min egna profilbild som jag samma dag hade uppdaterat och publicerat på det sociala mediet. En bild på mig i svartvitt filter som jag kommer ihåg att jag var så nöjd över. På min bild hade hon lagt en tagg. En tagg med texten "Dra in magen lite mer va".

Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes. "Andra kommer kunna se den här taggen" var det första jag tänkte så jag tog kvickt bort den. Men hon la tillbaka den. Jag tog åter igen bort den och jag kommer ihåg hur jag tänkte "Vafan?". Men åter igen la hon tillbaka taggen med texten "Dra in magen lite mer va". Tillslut fick jag nog. Jag raderade min profilbild. Hon fick som hon ville. Jag kommer fortfarande ihåg den extrema skammen som jag kände. Hur sårad jag blev och hur det kändes som om någon hade stampat sönder min bröstkorg. "Kan det här vara anledningen till att ingen av mina vänner tycker om mig? För att det tycker jag är tjock?". Det var de tankarna som flödade i mitt huvud. I en tjej som aldrig varit stor i kroppen. I en tjej som redan låg under sin idealvikt. I en tjej som aldrig levt osunt och som dessutom älskade att träna. Jag fick nog.

"Nu Rebecka, nu ska du fan bli smal". Det var de sista orden jag tänkte innan jag somnade den kvällen. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Mina cykliska kräkningar försvann som sagt när jag gick i årskurs 6 och min venport opererades ut. Jag slutade med mina dåvarande mediciner och jag var äntligen fri från sjukhuslukten och läkarbesöken, trodde jag i alla fall... För redan 1,5 år senare började nästa sjukdom smyga sig på.

I slutet av årskurs 7 och början av årskurs 8 kom nästa sjukdom som en smäll i ansiktet. En sjukdom som än idag tär på mig. En sjukdom som kommer finnas med mig hela mitt liv. En sjukdom som krossade mig och min familj. En sjukdom som har förstört mitt liv. Det jag kommer berätta för er nu kommer för en del låta helt orealistiskt och ofattbart. Men för andra kommer detta att sätta sig som knivar i bröstkorgen. Det brukar det göra för mig när andra berättar liknande saker som jag kommer berätta för er nu, vilket även är kvarleva som jag fått av denna sjukdom. Längre fram kommer du förstå vad jag menar.

Flera gånger har jag tänkt ”Varför just jag?” ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?”. Det är tankar som dagligen flödar igenom mitt huvud. På ett sätt vet jag svaret på dessa frågor. På ett sätt kan jag ge en förklaring på varför just jag blev utsatt, och mycket grundar sig i min barndom och den tiden som jag spenderade mest på sjukhus.

Som tidigare nämnt tillbringade jag väldigt lite tid i skolbänken från sexårsverksamhet fram till årskurs 5, och det var under denna period som utanförskap började bli vardagsmat för mig. Det är under skolåren som vi barn börjar utvecklas till individer och vårat samvete börjar sakta växa fram. Det är i skolan vi lär oss att bilda sociala band med nya ansikten och det är i skolan vi har våra vänner. Man kan säga att jag missade allt detta och min osäkerhet blev bara starkare och starkare. Min osäkerhet tog i princip över mitt liv och blev ett stort hinder för mig att skaffa nya vänner, vilket i sin tur ledde till att jag delvis under skolåren hamnade i ett utanförskap. Det är dock viktigt att lägga tyngd på ordet delvis, eftersom det fanns stunder då jag faktiskt hade många vänner runt omkring mig. Men trots det så kommer jag ihåg att jag alltid kände mig som ensammast i världen. Can u guess why? Exakt, på grund av mitt bristande självförtroende och min starka osäkerhet.

Men egentligen är det inte så konstigt att osäkerheten och den dålig självkänslan växte fram. Jag hade trots allt en venport inopererad i min kropp som hindrade mig från att delta i olika aktiviteter. Jag tillbringade fruktansvärt lite tid i skolan, vilket innebar att jag exempelvis hade svårt att lära mig klockan och behövde alltid extra hjälp med skolarbeten (att behöva extra hjälp var ju otroligt pinsamt eftersom "alla andra" kunde klockan utan problem).

Anyways.... Min osäkerhet och mitt bristande självförtroende levde med mig vidare genom mina ungdomsår och blev, vad jag själv tror, en av orsakerna till att nästa sjukdom började smyga sig på. Tiden då kräkningarna var som mest aktiva var hemsk, men denna sjukdom skulle bli min värsta mardröm.

Likes

Comments

Lyckades jag fånga ditt intresse med min story? Good, nu fortsätter vi!

Som jag avslutade i mitt förra blogginlägg så ledde min sjukdom till att jag blev tvungen att tillbringa större delen av min barndom på sjukhus. Detta medförde, vilket ni säkert kan förstå, väldiga komplikationer för mig och för min familj. I stället för att vara på jobbet, så turades mamma och pappa om att bo med mig på sjukhuset. Och istället för att på vardagarna leka med mina klasskamrater på skolgården, låg jag i en sjukhussäng på Gällivare sjukhus.

Gällivare sjukhus, mitt andra hem. Det var där jag låg i en sjukhussäng övervägande av min barndomstid med mina föräldrar i sängen bredvid. Där låg jag, med en droppmaskin pipandes vid min sida dag ut och dag in. En droppmaskin med näring som doserades ut genom en slang till en nål som satt fast i mitt armveck. Jag var så svag, så otroligt svag i min kropp och själ.

Personalen på "Gällivare sjukhus" blev som min andra familj. Jag skulle nästan påstå att jag kände mig mer hemma där än i mitt riktiga hem på Satellitvägen 13, på grund av de allt för regelbundna vistelserna där. Jag hade mitt egna rum som väntade på mig och mitt nästa besök. Jag hade mina egna sjuksystrar som alltid tog lika väl hand om mig varje gång jag besökte dem. Mina gulliga och godhjärtade sjuksystrar på barnavdelningen, finns inte ord nog att beskriva hur tacksam jag är för att ni tog så väl hand om mig.

Ett sjukhusliv är ett liv som inget barn egentligen borde få uppleva eller växa upp i. Nu hade jag oturen av att bli ett utav dessa barn. Som jag nämnde tidigare blev sjukhuslivet en del av min vardag och Gällivare sjukhus blev som mitt andra hem. Med andra ord tillbringade jag inte mycket tid hemma i Kiruna, vilket påverkade min skolgång kraftigt.

När kräkningarna var som mest aktiva kunde jag vara 3-4 dagar i skolan för att sedan ligga hemma och spy i 2 veckor, för att slutligen bli förd till Gällivare sjukhus. Så här höll det på från när jag gick i sexårsverksamhet tills när jag gick i femteklass. När jag gick i sexårsverksamhet beslöt sig mamma, pappa och läkarna att jag skulle få genomgå en operation. En operation som skulle innebära att jag inte längre behövde få droppet och nålen stucken i mina armveck. Anledningen till att de valde att tillåta operationen var på grund av att mina blodkärl blev sönderstuckna av nålen och droppet. Jag fick då inopererat en venport på höger sida av bröstkorgen. För er som inte vet vad en venport är så är det en liten metallplatta med en "kudde" på toppen av plattan som nålen med droppet sticks in i, som på bilden här nedan.

Jag var alltså sex år gammal när jag opererades. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag, efter att venporten hade blivit inopererad, blev tvungen att visa för mina klasskamrater hur den såg ut på min kropp. Jag kommer fortfarande ihåg hur min dåvarande lärare sa: "Ni måste nu vara försiktiga med Rebecka, se till att inte stöta till hennes bröstkorg. Hon kan få riktigt ont då." Redan där sattes en stämpel på mig. En stämpel som innebar att jag inte kunde leka på samma sätt med mina klasskamrater, eftersom jag var tvungen att vara försiktig när jag var nyopererad. En stämpel som innebar att jag inte kände samma delaktighet med mina klasskamrater, då jag inte kunde vara med i de lekar som kunde innebära att min venport kunde ta stryk. Redan i sexårsverksamheten började ordet utanförskap successivt växa fram tack vare operationens hinder och de regelbundna sjukhusbesöken. Längre fram kommer jag berätta mer om hur detta "utanförskap" påverkade min barndom och även min resterande ungdom.

Likes

Comments

Det var det året som jag föddes. Den 20 Juli 1996 fick min mamma och pappa sitt första barn och kanske även deras mest problematiska barn, om ni frågar mig. Den 20 Juli 1996 föddes jag, Rebecka Mäkitalo, barnet som senare skulle bli tilldelad ett liv fullt av otur och sjukdomar. Tänk om ni hade fått veta, mamma och pappa, vilket helvete ni hade framför er. Tänk om ni hade kunnat få vara förberedd på den käftsmäll som jag orsakade och som även mina två yngre systrar, Louise och Jenny, skulle utsättas för. Mina stackars två systrar som ofrivilligt blev tilldelad en storasyster som övervägande delen av barndomsåren inte fanns där för dem. En storasyster som egentligen skulle varit deras stöttepelare och inspirationskälla, men istället blev de ombytta roller. U see what I did there? Lyckades jag fånga din uppmärksamhet? Bra, för längre fram kommer du förstå vad jag pratar om.

Anyways, "Cykliska kräkningar", låter det bekant? Jag kan tänka mig att det inte gör de, eftersom sjukdomen är ganska ovanlig. Men det är den sjukdomen som jag har, eller rättare sagt hade med tanke på att jag i dagsläget inte är lika påverkad av den på samma sätt som jag var förut. Jag blev diagnostiserad med denna sjukdom först några år efter att helvetet brakade lös. Innan diagnosen blev fastställd levde mina föräldrar och syskon i en ovisshet fylld med regelbundna läkarbesök och olika mediciner som testades utan att ge resultat. De visste inte vad det var för fel på mig, Rebecka 3 år gammal. Mina stackars underbara föräldrar, får lika ont i hjärtat varje gång jag tänker tillbaka på vilka fruktansvärda år som jag ofrivilligt utsatte er för. Förlåt...

Tillbaka till sjukdomen "Cykliska kräkningar". Sjukdomen som tog över mitt liv och min barndom. För dig som aldrig hört talas om sjukdomen tidigare ska jag nu försöka förklara vad det innebär att vara diagnostiserad med den. Det denna sjukdom innebär kan man ana lite på namnet. Att man kräks i cykler eller rättare sagt i episoder och där kräkningarna är extremt svåra. Forskare vet än idag inte vad som är orsaken till att vissa får denna sjukdom, de enda de vet är att den i tonåren kan avta eller försvinna helt.

Som tidigare nämnt fick jag sjukdomen redan som 3 år gammal, men det var först några år senare som läkarna kunde fastställa vad det var för fel på mig. När sjukdomen var som mest "aktiv" kunde jag börja spy när som helst. Vissa gånger i samband med extrem huvudvärk, andra gånger helt utan någon speciell orsak. Och när jag väl började spy så tog det aldrig stopp, på sanning! Jag bara spydde och spydde konstant, notera KONSTANT! Dessa anfall (jag brukar kalla kräkningarna för anfall) kunde hålla i sig i 2-5 veckor med ett uppehåll på 2-4 dagar. Sen började jag spy igen. När detta anfall var aktivt kunde jag varken äta eller dricka, eftersom jag inte fick behålla något i min kropp. Detta ledde, som ni säkert kan förstå, till extrem näringsbrist och uttorkning vilket i sin tur ledde till att jag blev inlagt på sjukhus för att få i mig näring via dropp. Sjukhuset som senare skulle bli mitt andra hem.

Likes

Comments

​Det händer... Hör och häpna... Idag, Tisdag den 4e Oktober år 2016 har jag, Rebecka Mäkitalo, äntligen valt att öppna upp mig för mänskligheten och berätta om mitt liv. Can we just have a moment & ta in detta?

Right now, at the moment, känns detta som en befrielse. En befrielse att jag äntligen har tagit det första steget till att, förhoppningsvis, göra min röst hörd och sprida mina erfarenheter kring ett liv fyllt med sjukdomar, krossat självförtroende och min resa mot en ljus framtid.

Okey, u redy?

Nu kör vi!

Likes

Comments