View tracker

Lyckades jag fånga ditt intresse med min story? Good, nu fortsätter vi!

Som jag avslutade i mitt förra blogginlägg så ledde min sjukdom till att jag blev tvungen att tillbringa större delen av min barndom på sjukhus. Detta medförde, vilket ni säkert kan förstå, väldiga komplikationer för mig och för min familj I stället för att vara på jobbet, så turades mamma och pappa om att bo med mig på sjukhuset. Och istället för att på vardagarna leka med mina klasskamrater på skolgården, låg jag i en sjukhussäng på Gällivare sjukhus.

Gällivare sjukhus, mitt andra hem. Det var där jag låg i en sjukhussäng övervägande av min barndomstid med mina föräldrar i sängen bredvid. Där låg jag, med en droppmaskin pipandes vid min sida dag ut och dag in. En droppmaskin med näring som doserades ut genom en slang till en nål som satt fast i mitt armveck. Jag var så svag, så otroligt svag i min kropp och själ.

Personalen på "Gällivare sjukhus" blev som min andra familj. Jag skulle nästan påstå att jag kände mig mer hemma där än i mitt riktiga hem på Satellitvägen 13, på grund av de allt för regelbundna vistelserna där. Jag hade mitt egna rum som väntade på mig och mitt nästa besök. Jag hade mina egna sjuksystrar som alltid tog lika väl hand om mig varje gång jag besökte dem. Mina gulliga och godhjärtade sjuksystrar på barnavdelningen, finns inte ord nog att beskriva hur tacksam jag är för att ni tog så väl hand om mig.

Ett sjukhusliv är ett liv som inget barn egentligen borde få uppleva eller växa upp i. Nu hade jag oturen av att bli ett utav dessa barn. Som jag nämnde tidigare blev sjukhuslivet en del av min vardag och Gällivare sjukhus blev som mitt andra hem. Med andra ord tillbringade jag inte mycket tid hemma i Kiruna, vilket påverkade min skolgång kraftigt.

När kräkningarna var som mest aktiva kunde jag vara 3-4 dagar i skolan för att sedan ligga hemma och spy i 2 veckor, för att slutligen bli förd till Gällivare sjukhus. Så här höll det på från när jag gick i sexårsverksamhet tills när jag gick i femteklass. När jag gick i sexårsverksamhet beslöt sig mamma, pappa och läkarna att jag skulle få genomgå en operation. En operation som skulle innebära att jag inte längre behövde få droppet och nålen stucken i mina armveck. Anledningen till att de valde att tillåta operationen var på grund av att mina blodkärl var sönderstuckna av nålen och droppet. Jag fick då inopererat en venport på höger sida av bröstkorgen. För er som inte vet vad en venport är så är det en liten metallplatta med en "kudde" på toppen av plattan som nålen med droppet sticks in i. Nedan bifogar jag en bild på hur en venport ser ut.

Jag var alltså sex år gammal när jag opererades. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag, efter att venporten hade blivit inopererad, blev tvungen att visa för mina klasskamrater hur den såg ut på min kropp. Jag kommer fortfarande ihåg hur min dåvarande lärare sa: "Ni måste nu vara försiktiga med Rebecka, se till att inte stöta till hennes bröstkorg. Hon kan få riktigt ont då." Redan där sattes en stämpel på mig. En stämpel som innebar att jag inte kunde leka på samma sätt med mina klasskamrater, eftersom jag var tvungen att vara försiktig när jag var nyopererad. En stämpel som innebar att jag inte kände samma delaktighet med mina klasskamrater, då jag inte kunde vara med i de lekar som kunde innebära att min venport kunde ta stryk. Redan i sexårsverksamheten började ordet utanförskap successivt växa fram tack vare operationens hinder och de regelbundna sjukhusbesöken. Längre fram kommer jag berätta mer om hur detta "utanförskap" påverkade min barndom och även min resterande ungdom.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var det året som jag föddes. Den 20 Juli 1996 fick min mamma och pappa sitt första barn och kanske även deras mest problematiska barn, om ni frågar mig. Den 20 Juli 1996 föddes jag, Rebecka Mäkitalo, barnet som senare skulle bli tilldelad ett liv fullt av otur och sjukdomar. Tänk om ni hade fått veta, mamma och pappa, vilket helvete ni hade framför er. Tänk om ni hade kunnat få vara förberedd på den käftsmäll som jag orsakade och som även mina två yngre systrar, Louise och Jenny, skulle utsättas för. Mina stackars två systrar som ofrivilligt blev tilldelad en storasyster som övervägande delen av barndomsåren inte fanns där för dem. En storasyster som egentligen skulle varit deras stöttepelare och inspirationskälla, men istället blev de ombytta roller. U see what I did there? Lyckades jag fånga din uppmärksamhet? Bra, för längre fram kommer du förstå vad jag pratar om.

Anyways, "Cykliska kräkningar", låter det bekant? Jag kan tänka mig att det inte gör de, eftersom sjukdomen är ganska ovanlig. Men det är den sjukdomen som jag har, eller rättare sagt hade med tanke på att jag i dagsläget inte är lika påverkad av den på samma sätt som jag var förut. Jag blev diagnostiserad med denna sjukdom först några år efter att helvetet brakade lös. Innan diagnosen blev fastställd levde mina föräldrar och syskon i en ovisshet fylld med regelbundna läkarbesök och olika mediciner som testades utan att ge resultat. De visste inte vad det var för fel på mig, Rebecka 3 år gammal. Mina stackars underbara föräldrar, får lika ont i hjärtat varje gång jag tänker tillbaka på vilka fruktansvärda år som jag ofrivilligt utsatte er för. Förlåt...

Tillbaka till sjukdomen "Cykliska kräkningar". Sjukdomen som tog över mitt liv och min barndom. För dig som aldrig hört talas om sjukdomen tidigare ska jag nu försöka förklara vad det innebär att vara diagnostiserad med den. Det denna sjukdom innebär kan man ana lite på namnet. Att man kräks i cykler eller rättare sagt i episoder och där kräkningarna är extremt svåra. Forskare vet än idag inte vad som är orsaken till att vissa får denna sjukdom, de enda de vet är att den i tonåren kan avta eller försvinna helt.

Som tidigare nämnt fick jag sjukdomen redan som 3 år gammal, men det var först några år senare som läkarna kunde fastställa vad det var för fel på mig. När sjukdomen var som mest "aktiv" kunde jag börja spy när som helst. Vissa gånger i samband med extrem huvudvärk, andra gånger helt utan någon speciell orsak. Och när jag väl började spy så tog det aldrig stopp, på sanning! Jag bara spydde och spydde konstant, notera KONSTANT! Dessa anfall (jag brukar kalla kräkningarna för anfall) kunde hålla i sig i 2-5 veckor med ett uppehåll på 2-4 dagar. Sen började jag spy igen. När detta anfall var aktivt kunde jag varken äta eller dricka, eftersom jag inte fick behålla något i min kropp. Detta ledde, som ni säkert kan förstå, till extrem näringsbrist och uttorkning vilket i sin tur ledde till att jag blev inlagt på sjukhus för att få i mig näring via dropp. Sjukhuset som senare skulle bli mitt andra hem.

Likes

Comments

View tracker

​Det händer... Hör och häpna... Idag, Tisdag den 4e Oktober år 2016 har jag, Rebecka Mäkitalo, äntligen valt att öppna upp mig för mänskligheten och berätta om mitt liv. Can we just have a moment & ta in detta?

Right now, at the moment, känns detta som en befrielse. En befrielse att jag äntligen har tagit det första steget till att, förhoppningsvis, göra min röst hörd och sprida mina erfarenheter kring ett liv fyllt med sjukdomar, krossat självförtroende och min resa mot en ljus framtid.

Okey, u redy?

Nu kör vi!

Likes

Comments