Elvira, Vardag

Det här med måndagsångest - finns inte. Första dagen själva utan Adil, som är på sin första dag på nya arbetet, har gått hur bra som helst.
Måste börja med att skryta lite om natten - Elvira sov från 22.00 till 7.50. Så himla skönt!! Älskade barn fortsätt med detta! Sen somnade hon om igen efter blöjbyte och mat.
Bjöd över Sandra och lilla Belle på en promenad som slutade med kaffe hos hennes svägerska som också bor här i Haga. Riktigt trevligt!
Vädret idag har varit så skönt också, varmt och härligt. Det tar ju lite på krafterna när det är varmt ute för de små så nu ligger Elvira i sitt babynest och kämpar så hårt hon kan emot att somna. Det är ju hemskt att somna, man kan ju råka missa något spännande.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Familj, Elvira

Imorgon börjar vardagen på allvar i Salahovs hushåll. Adil börjar på sitt nya jobb vilket betyder att jag kommer vara ensam med Loke och Elvira om dagarna. Det känns både spännande och en aning nervöst. Måste ju säga att jag varit otroligt bortskämd med Elviras första två månader i livet. Adil har jobbat i ca två veckor totalt i och med de första tio dagarna efter hon föddes och sedan har han tagit semester. Och sen att hon sover i stort sätt fram till 11 varje dag har ju inte heller gjort saken sämre.
Men det känns som om det är slut på sovmornar nu och det känns skönt att börja få in lite rutiner.
Börjar snart bli dags att planera inför Elviras namngivelse också. Det kommer bli superkul! Älskar att planera inför stora kalas!
Nu har Elvira sovit sen kl 15 ca. Snart kommer säkert hennes mage att börja kurra, då är det bara att fixa flaskan. Hej och hå!

Likes

Comments

Familj

Här sitter vi alla fyra och tittar på tv. Eller ja, jag skriver blogg, Adil kollar på sin mobil, Elvira sover i babynestet bredvid och Loke morrar mot fåglarna som gör ljud ifrån sig på tvn. Fast det är rätt mysigt att hela familjen är samlad på samma ställe och att det ändå är tyst och lugnt (bortsett ifrån Lokes morrande som är rätt roligt).

Elvira utvecklas mer och mer varje dag. Hon har smått börjat skratta när hon leker i babygymmet. Supergulligt! Hon kämpar även ibland att hålla sig vaken om dagarna. Också supergulligt! Hon kan ju råka missa något, förstår ni. :P Stark i nacken är hon också!
Så roligt att se hur hon utvecklas.

Likes

Comments

Loke, Elvira

Jag älskar verkligen vår hund, Loke! En Staffordshire Bullterrier, nannydog, en bulldozer på fyra ben. En helt underbar knähund som älskar att ligga på golvet där solen lyser eller i knät i soffan lika mycket som han älskar att få springa och busa på gräsmattan. Men regn tycker han mindre om. ;)
När folk fick reda på att jag var gravid så var det bland det första sakerna som de frågade hur det skulle gå med hunden då. Lite smått irriterad blev jag ju efter ett tag efter att ha fått den frågan ett x antal gånger. Vad då hur ska det gå med hunden? Många hade nog inte ställt samma fråga om vi hade en Golden Retriver eller annan "vanlig" familjehund. De finns ju de som anser att Lokes ras ingår i kategorin kamphund. Vilket egentligen kan förstås eftersom det var det som det var avlade till från början tills man fann de andra fina egenskaperna hos rasen, som till exempel hur fin hunden var med barn och hur intelligent och lättlärd den var. Dessutom är rasen väldigt känslig, den blir lätt ledsen och vet precis när den gjort något fel. Vill ni vet mer om rasen är det bara att fråga. Jag svarar gärna :)
Och nu till svaret på frågan hur har det gått med hunden, Loke? Det har gått jättebra! Han tar varje chans han får till att gå fram och pussa på Elvira (kan bli lite för mycket ibland), men han vet att han ska vara försiktig och lyssnar när vi säger till. Elviras fötter kommer nog alltid vara rena. Klart att viss avundsjuka finns, men så är det väl alltid när en ny familjemedlem kommer och det redan finns ett syskon i huset? Men vi glömmer aldrig bort honom och han får både gos och godis så det räcker och blir över. Han är väldigt bortskämd vår lilla pälsboll! Jag tror att Elvira och Loke kommer bli bästa vänner och leva länge ihop!

Likes

Comments

Elvira, vänner

Idag har jag och Elvira varit och hälsat på finaste Frida och hennes kids. Superkul och jättetrevligt! Nästan fyra timmar bara swishade förbi! Så är det när man är bland fina vänner. Man har alltid något att prata om och man märker inte att tiden går fort. Och det är som vi båda sa: det är nu när man börjar bli vuxen som man märker vem ens riktiga vänner är.
Det finns ju alltid vänner som kommer och går, inget konstigt med det. Sen finns det de som helt plötsligt dyker upp och vill bli vän med en bara för att man fått barn eller skaffat hund...

Ikväll har Elvira varit extra knorrig och ledsen så hon har haft svårt att somna. Vi trodde på magknip. Lille stackarn. Mammahjärtat gör ont när man inte kan göra så mycket mer än att trösta. Jag hoppas i alla fall att det känns lite bättre när hon är i min eller pappas famn när hon är sådär ledsen. ❤️
När det värsta hade lagt sig gick hon och jag ner till sovrummet (svalt och skönt att ha sovrum på källarplan nu när det är så varmt och kvavt ute). Där fick hon lite varm ersättning som verkade hjälpa lite för nu sussar hon gott bredvid. Sötaste snarkningarna i stan!

Solskensbebis

Likes

Comments

När jag var gravid så tänkte jag inte så mycket på att jag kommer gå upp i vikt. Det går liksom inte att undkomma. Jag visste även att jag definitivt inte skulle se likdan ut på olika delar av kroppen. Då gick det ju att acceptera, att jag gick ju faktiskt och bar på något underbart och vackert vilket skulle leda till hur jag ser ut idag.
Dagarna efter förlossningen tänkte jag inte så mycket på det och hade ändå på mig mammabyxorna eftersom jag tyckte att det var skönt. Sen när det hade gått en månad kände jag nog lite "äh skit samma, tur att jag är gift och har ett vackert barn". Men nu har det gått två månader och jag börjar väl inse att det här med att bli lite mer hälsosam börjar krypa sig på. Inte för att jag gått upp sen förlossningen (alltså upp efter alla gravidkilona försvann), utan snarare för att jag gärna skulle vilja kunna använda mina klänningar som hänger i garderoben igen.
På lördag ska jag faktiskt ut och dansa. Dansa skorna av mig med min bästa vän!! Som jag längtar! Och det är väl inför denna kväll som jag insett att jag inte ser ut som förut. Fasen vilka demoner man kan få in i huvudet inför val av klänning. Visst, man kunde få det innan också. Men nu alltså.... måste bara komma över den där tröskeln med att jag ser ut som jag gör just nu. Det är inget som kan förändras över en natt.
Efter denna sommar blir det andra vanor!

Sista bilden tagen med gravidmagen. Kvällen innan förlossningen. (Bjuder på den 😜)

Likes

Comments

Loke

God morgon! Jajemen jag har fortfarande inte gått upp ur sängen. Helt fantastiskt skönt!
Igår fick Elvira vaccin mot rotaviruset. Det är ett vaccin som hon får oralt och två gånger. Nästa gång är vid tremånaderskontrollen. Så skönt att veta att hon kommer slippa den hemska magsjukan! Får se om hon klarar sig undan biverkningar också. Än så länge har i alla fall natten gått bra för henne. Däremot verkar det som om Loke fått sig en smäll av något tråkigt. Han vaknade samtidigt som Elvira imorse (kl 6.00) och envisades med att inte gå och lägga sig igen. Trött som man känner sig försöker jag säga till honom att han ska lägga sig och föser till honom lite med foten. Då spyr han två gånger. Fy vad dåligt samvete jag fick! Han försökte verkligen säga till att han mådde dåligt. Lilla stackaren! Inte lätt att vara hund jämt.
Så lite småkaos på morgonkvisten - Adil flyger upp ur sängen och börjar städa efter Loke medan jag tar Elvira och byter blöja på henne.
När Adil sen tog Loke på promenad spydde han några gånger till och var dålig i magen. Sen ville han inte äta sin mat utan bara stod och skakade. Stackars liten!! Får avvakta under dagen så att han inte blir sämre. Så Adil blir hemma medan jag och Elvira åker iväg till en väns barns namngivelse.

Likes

Comments

Det hela började på lördagen 3/6. Jag och mamma var och shoppade lite innan jag skulle åka till Årsta fältet för att kolla på rugby. Enköping skulle möta Exiles. Jag som inte haft några sammandragningar överhuvudtaget innan sa till mamma att jag tyckte att magen var hård och spänd men gjorde inte ont. Hon sa direkt med ett flin att det är nog något på gång, medan jag som kände jaha ja vad spännande.
Åkte ialla fall själv till Årsta fältet, vilket mamma inte tyckte var sådär superbra, men jag ville kolla helt enkelt. Så jag tog med mig min packade bb-väska och Loke bort till Stockholm.
Väl där satt jag och var väldigt hård om magen och kände kanske att mamma hade rätt - som alla mammor har.
När matchen var slut sa jag till Adil att när vi kommer hem måste han också packa en väska ifall det blir långdraget på förlossningen.
Konstigt nog gick det hur bra som helst att somna även fast jag var grymt taggad på att något skulle hända. Söndagen däremot... vaknade med att det kändes som mensvärk som kom i omgångar. Höll ut fram till lunch innan jag ringde första gången till förlossningen i Uppsala. Jag frågade mest då vad jag ska göra för att lindra det eftersom man hört om att åka dit men sen bli hemskickad pga platsbrist och inte tillräckligt långt gången.
Fick lite tips och råd och jag fick avvakta. Kan säga att vi låg i soffan hela dagen. Adil kollade på film och jag låg och kollade mellan värkarna. Andas genom dom var inga problem, men det är ju inte skönt kan jag säga.
Nu snabbspolar jag lite. När klockan var 01.15 natten till måndag kunde jag inte hålla ut hemma längre. Ringde till förlossningen som sa att jag skulle få komma in på undersökning. Perfekt! Ringde till mamma och pappa så att vi kunde åka dit med Loke. Kändes skönt att vi hade packat hans saker också kvällen innan. Tyckte synd om mamma dock. Hon skulle upp klockan 4 för att jobba.
Väl i Uppsala blev jag undersökt. Öppen tre cm och med bra värkar. Medan de förberedde mitt rum hade de tappat upp ett bad åt mig. Så himla mysigt! Satt i badet kanske en timme medan Adil satt bredvid i en stol och höll på att somna.
Sen fick vi komma in på ett rum och där började väntan. Jag hade sagt från början att jag ville testa mig själv och se hur länge jag orkar utan smärtlindring. Jag har ingen aning om vad klockan var när jag sa att nej nu är det daga för något. Lustgas. Och det kan ju varit det roligaste på länge. Man har ju hört historier om att man kanske blir lite fnissig. Men jag kunde verkligen inte hålla inne fnissandet. Ni vet hur man brukar bli när man är lite lullig: det här var ju värre! Herregud vad jag fnissade och sa konstiga saker. Det kändes som helium fast tvärtom - rösten blev mörkare och långsammare, benen och händerna känns tunga och man blir hög helt enkelt. Rolig känsla som gick ur kroppen fort. Två andetag sen var ruset borta.
Kämpandes med lustgasen "gav jag upp". Nu orkade jag inte längre, värkarna blev alldeles för kraftiga så jag frågade efter epidural.
Livrädd för nålar var jag verkligen rädd för hur det skulle gå, men oj vilken duktig narkosläkare. Kände verkligen ingenting! Och vilken effekt det gav! Det gjorde så att både jag och Adil fick sova en liten stund ( Adil hade varit vaken för att göra mig sällskap och se till att jag fick i mig något att dricka eller äta).
Efter ett tag kom en barnmorska in (självklart hade de varit inne och kollat till mig under hela tiden vi var där men nu ville hon se hur långt det hade gått), hon tyckte att det var dags att bebis skulle komma ut nu. Så eftersom det gick för långsamt för mig efter att ha provat sitta på pilatesboll och gå runt så fick jag värkstimulerande medel. Och hej vad det gick! Efter en kvart sa jag att jag inte orkade hålla emot längre och sa att jag ville hjälpa till att trycka på. Det kändes verkligen som om bebis trycktes ner mot rumpan.
Så upp på sängen för att kolla hur mycket öppen jag var (kan ju säga att vid det här läget hade inte ens vattnet gått än). Det bestämdes till slut att de skulle ta vattnet på mig för att det inte hände tillräckligt. Sagt och gjort. Det var ju verkligen inte mysigt, varmt och forsande. Och det slutade ju inte heller! Det var inte najs men hej vad det började hända grejer. Och nu jävlar ville jag hjälpa till och trycka men jag fick inte krysta än eftersom bebis inte var tillräckligt långt ner än. Jag hade hela tiden sagt att jag skulle föda uppe på sängen men fick som förslag att föda över pall (ser nästan ut som en potta fast som är öppen framåt så att barnmorskan kan hjälpa till att ta emot bebis och man sitter uppe på kanten). Och vilken upplevelse! Adil satt bakom mig på en stol och jag fick verkligen hjälp av honom så att jag kunde hålla i hans händer och ta spjärn. På tre värkar och nio krystningar var hon ute. Det häftigaste jag någonsin gjort! Och vad stark jag kände mig - stolt över mig själv!
Och ja, jag sprack lite och fick detta sytt. Enligt barnmorskan var jag så stark och de var inte riktigt beredda på att jag skulle ta i som jag gjorde, så Elvira kom ut lite fort.
De hjälpte mig upp på sängen igen och nu kom det till den biten, som enligt mig, var värst - att få ut moderkakan. Den satt fast så de fick ta in en läkare till hjälp. Och eftersom jag då var hög på lustgas upptäckte jag att han var av utländskt påbrå. Så jag slänger ur mig "Tack brooor!" när de är klara och han ska gå ut. Adil som sitter i stolen bredvid med Elvira i famnen gapar och börjar skratta tillsammans med resten i rummet. Enligt mig själv var det okej att säga så eftersom min man inte heller var svensk. Adil har haft något roligt att berätta om i alla fall. :)
Den 5/6 klockan 17.15 föddes vår alldeles perfekta lilla Elvira.

Långt inlägg jag vet, men det är så svårt att korta ner något så fantastiskt.
Jag tror att alla som fött barn kan berätta om sin förlossning om och om igen. Man tröttnar aldrig på att få dela med sig av något så spännande! Och jag kan helt ärligt säga att det är bland det roligaste och omvälvande jag varit med om! Tack var hjälp av alla undersköterskor och barnmorskor gick det superbra! Och självklart tack till Adil som stöttade hela vägen igenom!

Likes

Comments

Ja men visst hörni! Här ligger vi, båda två och sträcker på oss. Elvira i sin säng och jag i min. Vi har inte riktigt vaknat än och klockan är 9.40. Faktiskt så skönt med tanke på att jag inte kunde somna igår. Alla andra i familjen hade då inga problem med den biten. Adil (min man) snarkade på bra, Loke (hunden) snarkade han också och Elvira gjorde ifrån sig något ljud som man kanske också kan räkna som snarkningar. Skönt för dom då.
Elvira vaknade 5.30 imorse för blöjbyte och mat. Då petade jag på Adil så att han fick ta den biten. Han vaknar ju inte av Elviras ljud, det är det bara jag som gör. Fast det kanske är en egenskap som mammor får: vakna av minsta ljud eller rörelse från det lilla livet.

Jag tänkte faktiskt skriva om min förlossning för er senare idag. Jag tycker att det är viktigt att få dela med mig av den. Mest för att man hela tiden får höra om hur jobbigt det var eller hur hemskt mycket man sprack. Visst dessa förlossningar är också viktiga, för dom.
När folk frågar hur min förlossning var svarar jag att den va roligt. För det var den verkligen! Både jag och Adil fick oss några ordentliga skratt och minnen att spara hela livet.

Nej nu kanske man ska dra sig upp ur sängen. Vi ska ju faktiskt på läkarbesök om tre timmar. Puss på er!

Likes

Comments

Elvira

Nu sitter jag i soffan efter att ha diskat Elviras flaskor.
Ja, som ni förstår så ammar jag inte. Fick sluta efter två veckor då jag inte räckte till. Det sinade helt enkelt. Kan säga att det inte var helt enkelt att komma över den tanken att inte kunna amma sitt eget barn, att inte räcka till.
De flesta säger att de två första veckorna är de jobbigaste vad gäller att få barn. Och visst jag kan hålla med. Det var många gråtiga samtal till mamma, tillfällen då jag satt gråtandes i ren frustration eftersom Elvira grät och skrek vid bröstet. Efter första flaskan med ersättning sov hon som en prinsessa. Så underbart! Lättnad för både henne och mig!
Säga vad man vill om ersättning. Jag vet att modersmjölken är det allra bästa för barnet. Men är det inte då bättre att både mamman och barnet mår bra tillsammans? Jag kan verkligen säga att det nästan var som att vända på en hand efter vi gick över helt till ersättning: jag blev gladare och Elvira sover bättre och för att inte tala om hur mycket bättre jag blev psykiskt.
Så skönt att vi hittade något som passade för oss båda.
Och visst är det helt underbart att ha den ögonkontakten när hon äter? Det går ju inte att sluta titta på de stora blåa ögonen!

Likes

Comments