I detta inlägg kommer det vara en del tankar, även om det är en del jag har skrivit förut om. Men håll utkik i nästkommande inlägg, då jag lägger in ett matrecept! :)

När mamma fick reda på att jag var gravid, så var det ingen nyhet som hon direkt blev glad över. Att hon kanske skulle få bli mormor. Vi båda skrattade i telefonen den dagen när jag ringde och berättade det, men ändå så visste vi båda att graviditetstestet var positivt, då min mens var 10 dagar över tiden. Jag gick över till mamma efter ett par dagar och vi diskuterade om hur jag skulle göra, vad som var bäst i min situation och så vidare. Hon använde Natalie och sig själv som ett exempel emot mig (kommer in på vem Natalie är senare), att hon ångrar sig lite att hon behöll den lilla och att hon står där helt själv med barnet. Att mamma hade det tufft med mig och min bror när vi var små. Nu i efterhand när man tänker tillbaka så undrar jag varför i hela helvete gjorde hon så? Jag och Natalie eller mamma var / är inte ens på samma plan i livet! Vi är inte samma människa! Så varför använda henne och sig själv emot mig? För att avrådda mig från att behålla barnet? Att jag skulle få stå själv? Att jag skulle få noll stöd från pappan? Jag visste allt det där innan. Dem kunde väl ändå ha stoppat Natalie från att göra det hon gjorde om dem var så rädda om henne som dem säger, men inget GJORDES. Natalie är då alltså dotter till mammas make.

Det som jag har börjat reagera på är mammas kommentarer på Natalies inlägg på Facebook. Det är gulligull kommentarer med andra ord när det läggs upp bilder på hennes dotter eller ett skrivinlägg. Hon bryr sig kanske, visst! Men det känns faktiskt när hon kommenterar sånt. Hon var ju inte det minsta glad över mig, utan mer "skällde" på mig och att jag borde tänka till. Men ändå att hon skulle stötta mig i vilket val jag än jag gjorde. Det tvivlar jag lite på faktiskt nu idag. För då hade hon visat en annan sida när jag den dagen ringde och sa att det var positivt. Det är klart att det känns när man ser dessa kommentarer och det kan komma någon liten tår och sen tänka tillbaka på vad hon faktiskt sa till mig angående om Natalie. Jag är ju faktiskt hennes EGNA DOTTER och Natalie är ju inget till mamma. Eller ska man räkna in det som bonusbarn kanske. Om mamma ändå hade visat glädje när "nyheten" var framme. Jag vet att mamma vill mitt bästa och att jag ska komma på fötter innan jag bildar en familj. Men ibland undrar man. Lite för mycket. Det känns lite som att jag blev tvingad till aborten för att göra mamma tyst och även pappan till barnet tyst samt att jag inte ville göra någon besviken om jag valde att behålla barnet. När allt vi pratade om kom på tal. Även fast jag visste allt jag behövde göra och mitt val vägde till slut ändå tyngts.

Dag in och dag ut så var jag kluven. Hade 2 grupper som ville att jag skulle behålla och en grupp som ville att jag skulle ta bort. Jag blev mer och mer påverkad av den ena gruppen, som ville att jag skulle behålla barnet. Tänkte mycket på vad som var bäst för mig och barnet, samt pappan till barnet. Min ekonomi som jag nämnt tidigare är ju lite väl på botten nu när man inte har tillsvidare anställningen med lön kvar och fick ingen anställning. Även om jag skulle få en massa bidrag, så hade det inte kunnat gå ihop ekonomiskt ändå. Vart hade jag fått pengar till barnvagnen, sängen, kläder, leksaker m.m ifrån? I sjön? På träd? Svaret är - ingenstans. Det hade nog täckt en del från alla bidragens håll. Men sen.. Ja, barnet växer och nytt behövs även där. Visserligen så ligger ju lillen i magen i 9 månader och under den tiden så kanske jag hade hunnit få ett jobb. Vad vet jag.

Samtidigt i vevan så har pappan också rätt att få säga sitt. Även om det var mitt beslut i slut ändan. Varför skulle jag vilja göra han pappa när han inte är redo för det. Då kanske en del undrar, varför ha sex utan skydd? Jadu, mitt uppe det lilla så tänkte vi inte på det. Samtidigt så trodde inte jag att han skulle komma i mig. Nu blir det to much information here, hah!

Jag nämnde i det tidigare inlägget om jag ångrar mig eller inte och nu 8v senare efter aborten så börjar man ångra sig allt mer. Känslorna väller över. En del tankar om hur mitt liv faktiskt skulle förändras helt med en liten bebis i vardagen, hur jag kanske förändras som människa. Att få vara mamma själv samt uppleva det och få höra namnet mamma av sitt egna barn. Höra dessa små fötter springa omkring på golvet och så vidare. Så ja, man ångrar sig lite. Även fast jag vet att den dagen kommer igen och den gången är menat! :)

  • 7 readers

Likes

Comments

Ett annat lite känsligt ämne kommer jag skriva om. Fast ändå inte känsligt, då jag är öppen om det!

Nu är det exakt 5 veckor sedan jag gjorde aborten. Jag mår bra, vilket jag har gjort hela tiden. Många sa att jag kommer ångra mig och må psykiskt dåligt. Sanningen är att nej, jag mår inte psykiskt dåligt. Jag var inställd på detta från början, även om perioden var svår att ta sig igenom. Jag var vilsen, jag visste varken ut eller in på den tidpunkten. Visste vad som var rätt just då och vad som var bäst för mig, bebisen och på råga på allt pappan. Detta var en liten "fling" om man ska kalla det så och jag tänkte inte på att skydda mig. Vilket är idiotiskt! Om inte denne killen hade kommit i mig, så hade jag klarat mig. Han påstod att han inte visste hur barn blir till eller snarare HUR man gör dem och att kvinnan kan bli gravid av spermierna. Detta låter så sinnessjukt i mina öron, hur kan man inte veta det känner jag. Det blev ett misstag som man lär sig av, men ett misstag som kostade ett liv. Det är första och sista gången jag kommer göra något sådant igen.

Om jag ångrar mig? Där går känslorna upp och ned. Jag som sagt att det var bara abort som var utvägen. Jag hade inte kunnat behålla barnet för min del och barnets del ekonomiskt. Hade inte fått det gå ihop även om man får bidrag från alla kanter. Jag var tvungen att tänka på mig och vad jag kommer utsätta mitt barn för. Jag själv hade en knivig situation som liten med en pappa som inte fanns där, en mamma som slet röva av sig för att få det gå ihop, fick second hand kläder men var lika glad över det och uppskattade varje liten sak samt var tacksam för det jag fick.

Men.. jag vill inte att mitt barn ska få växa upp på samma sätt som jag gjorde. Vill kunna ge barnet det jag kan utan att behöva leva på nudlar resten av månaden. Man vill ge det bästa man kan, vilket jag inte hade kunnat. Vill ju ge mer än bara kärlek och värme.

Ja, jag ångrar mig lite ändå att jag gjorde aborten. Jag var i en tidig vecka så jag hann aldrig verkligen tänka till att jag var gravid. Nog med att dessa symptom fanns, men aldrig känslan att jag faktiskt var gravid. När jag ser runda bebis magar, bilder på instagram med bebisar på och massa runt om får en att tänka tillbaka på bebisen som faktiskt växte innanför min mage. Det är klart att det känns. Jag försöker att inte tänka på det så mycket då det inte kommer kännas bättre. Mitt liv hade förändrats totalt, absolut! Men till det bättre.

Känner samtidigt att jag inte vill ge gå emot pappan. Eftersom han är en del i det här och har rätt att säga sitt. Åh nej, han tvingade mig inte att göra abort. Dock känms det som om dem runt omkring mig gjorde det. Det blev för mycket press på mig och var tvungen att skynda mig med ett beslut innan vecka 9 var framme. I slut ändan skrek mer mitt beslut mera.

En vacker dag kommer det bli en liten bebis med den man älskar och delar livet med!

Likes

Comments

Det är många som undrar hur jag kan få så fint, mjukt och glansigt hår. Min hemlighet är rätt enkel! Jag har torr hårbotten, torrt hår, slitet och allmänt tråkigt hår. Jag prövade allt! Inget hjälpte. Hårbotten kliade fullkomligt och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag började med balsam metoden. Den har hjälpt så otroligt mycket och super för mitt hår!

Jag listar upp allt jag använder och gör gör med mitt hår nedan! :)

1. Jag kör balsam metoden och gjort det i ett par månader nu. Jag märker skillnad från när jag använde schampo. Här om dagen hade jag lyckats köpa schampo i stället för balsam. Jag testade det och kände skillnad på engång. Aldrig mer schampo!

2. Jag tvättar håret var annan dag eller var tredje dag. Då använder jag balsam i håret ×2. Det balsamet jag använder mig av i nuläget är Garnier fructis nutri repair 3.

3. Använder aldrig hårfön, plattång eller liknande. OM det inte behövs till fester eller annat. Men då är det endast plattång. Inget hårgele eller så i heller.

4. Klipper topparna själv. Om jag inte ska ha en frisyr såklart.

Detta var dem 4 st stegen som jag amvänder mig av! :)


Likes

Comments

Tjoho mitt i kvällskvisten/natten!

Det var ett tag sedan. Behövs lättas lite nu på hjärtat / tankarna. Dock inget mat inlägg som denna blogg var meningen att bli från början. Men nu på sista tiden så har jag känt för att skriva av mig, och skrivandet är ett bättre sätt för mig att förmedla mig på. Som en liten terapi, bortse från bakning och matlagning - för det är också en terapi för mig. Men i alla fall. Nu kommer detta inlägg bli blandat och eventuellt långt.

Nu är det en vecka sedan (torsdag) som jag opererades för gallsten. Jag fick ligga över till fredagen för observation då jag kom in så sent på dagen. Där kände jag att det behövdes. Jag mådde piss! Nu är jag mycket bättre och det känns så otroligt skönt! Jag känner igen smärta dagligen längre, även om det inte var attack smärtor så fanns dessa små smärtor där hela tiden. Vilket var jobbiga, man fick se upp för vad man åt för mat hela tiden och undvika väldigt mycket. Mina ögonvitor blev vita igen. Det var det första jag märkte efter ett par dagar. Nu slipper man se "sjuk" ut. Mina titthål börjar läka finfint, men så otroligt orolig när jag ska duscha och så nojig av mig. I början hade jag låg energi, ont, mycket slö m.m efter operationen. Men.. jag lyssnade inte på kroppen när den skrek ´NEJ´av smärtan. Vilket jag fortfarande inte gör och borde verkligen göra för mitt eget bästa. Man tror man kan allt när man känner sig lite bättre och glömmer att kroppen har en smärtgräns. Hoppas på jobb redan på måndag igen! Jag är så sjukt tacksam för denna operation, även om det fördröjde. Nu kan jag leva som normalt igen.

Under ett par veckor har jag inte kunnat äta vegetariskt eller veganskt på grund av att plånboken skriker. Det är ju som sagt inte så värst billigt med såna produkter, men så jävla värt det. Nu kommer det inte gå. Just nu tvingar jag i mig detta kött från djuren. Känner mig så äcklad att behöva göra det! Under 2017 så hoppas jag på en anställning på något jobb och får en fast inkomst som man inte har haft på så länge. Kan bearbeta skulder och massa annat skit som inte borde betalas av på och framförallt vara hel vegetarian eller vegan. Det är målet! Jag tänker inte sluta att lägga upp bilder eller så, även fast det inte är just det som jag strävar efter men allt går att bytas ut :)

I ett annat inlägg för ett par dagar sedan skrev jag om en kille. Vid namn Viktor. En super go kille och kontakten hålls vid liv än. För ett par dagar sedan fick jag mig en chock av hans meddelande på Messenger. Jag trodde han skojade och skrattade bort allt. Det var sanning. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen eller hur jag skulle ta det. Han hade en bild (många flera) på Facebook som jag självklart trodde det var han. Som i självaverket inte var han, vilket jag inte visste. För mig blev det en fakeprofil i mina ögon. Men å andra sidan så är det samma Viktor som jag alltid har pratat med, bortse från bilderna. Kan ju inte säga att jag blev sviken. Sviken är nog mer ett ord som används på andra plan. Kände mig tom, men ändå lättad. När han sa att det var okej att jag inte ville prata mer så kändes det. Klart jag inte ville det och vill inte det. Han har ju varit ett stöd i allt på ett och annat sätt. Han har funnits där under denna svåra tid. Varför skulle jag vilja slänga iväg honom för en sådan sak som han valde att berätta nu? Nej, jag är ingen hjärtlös brud. Jag förstod hans ord i varje mening han sa. Men det gör ingen skillnad för jag tänker inte sluta prata bara för det. Han är den person man kan öppna sig till och självklart på ett fint sätt. Det är väldigt lätt för mig att öppna mig för någon man tycker om och har tilliten till. Vilket jag fick för honom. Låter lite som en kärleksberättelse här, haha! Men så är inte fallet. Vi har pratat på att ses och om det blir en gång eller flera, det återstår. Att det kommer fasas in i ett förhållande vet man ju inte om vi ska ses mer än just en gång. Dock är det med detta avståndet. Jag har inget körkort och då är det allt från buss och tåg som måstes tas, vilket bara det är jobbigt. Han har körkort och bil, men det gör det inte så lättare för honom som måste åka en väldans lång väg fram och tillbaka. Sen har jag ingen aning om hur distansförhållande skulle funka då jag aldrig haft det. Visserligen både bra och dåligt. Men... jag tar en dag i taget och tycker vi kan börja ses i höst som vi har diskuterats om och sedan tar vi allt där ifrån. Självklart vill jag inte sluta prata med honom efter träffandet. Det har hänt lite för ofta för mig och samtidigt inte fästa mig vid han. Måste kanske redan då lära mig att inte öppna mig för mycket. Ha kvar honom som vän, absolut. För en sådan underbar person som Viktor faktiskt är, får man leta länge efter och det vill jag inte slänga iväg. Jag tänker inte sluta prata med honom på grund av hans lilla "hemlighet" ❤

Likes

Comments

Det var då ett bra tag sedan jag skrev något. Har inte haft något på huvudet och inga nya recept heller på veganska / vegetariska rätter. Men... i detta inlägg tänkte jag dela något som är så otroligt underbart för mig.

För ett par månader sedan skickade en kille ett meddelande till mig via Facebook. Min reaktion, vem fan var / är han? Klickade in på sidan och såg att vi var vänner. Men aldrig sett honom uppe i flödet eller så. Han var då att bra full, och vi skrev några meddelanden innan han ringde på Messenger. Jag tänkte, ska jag ens svara där? Men det gjorde jag och trevligt var det också. Efter den dagen så trodde jag inte att vi skulle "hålla kontakten". Eftersom det har hänt förr att vissa har bara velat prata för stunden och dagen efter när dem är nyktra så är man inte lika intressant. Han må vara en stor främling för mig, självklart. Det må kännas som om jag har känt denne killen i flera år. Han är som en vän, fast utan att stå face to face ännu.

Under aborten, innan och hela graviditets skalan över lag, så har han funnits där. Jag har slängt ut mig så mycket av mina "problem" till honom, som inte är menat självklart. Den enda anledningen till det, är att han har varit ett stort stöd. Det räcker bara att höra rösten när vi pratar i telefonen, så släpper man alla tankar man hade omkring allt. Han fick mig att tänka på mig själv. Han sa inte att jag skulle göra si och så som vissa andra försökte påverka mig med. Utan jag var ju den som skulle avgöra i vilket fall som helst, eftersom det var mitt barn, min kropp och mina beslut. Han har varit allt för jävla underbar och det är han fortfarande. Har man en dålig dag eller är ledsen över något så räcker det med ett samtal eller meddelande från honom så blir allt så mycket bättre, kanske inte till fullo, men en aning bättre. Vad som gör han till det, det vet jag inte. Det bara är så. Helt jävla underbar.

Vi har pratat en del om att ses. Jag har varit lite skeptisk såklart, även om han kanske inte vet om det så. Nu är jag inte skeptisk, självklart jag vill träffa den bubbis som man pratar med på andra sidan. Sen får vi se om det blir något eller inte. Låta ödet bestämma det. En sak i taget. Det enda jobbiga är att han är allergisk mot katter. Vilket jag har som betyder allt för mig! Att ses här, går ju då inte. Att mötas halva vägen eller vara hos honom kan på sätt och vis funka, men.. doften av katterna sitter i mina kläder och orsaka allergin. Jag känner att detta ska inte komma i vägen eller vara ett hinder. Vill man ses, då gör man det bästa av det! Under våren, får vi se om vi står face to face. Han är så naiv och säger bullshit saker, haha! Klart jag vill ses ju och vart han får för sig av sin livliga fantasi att jag är done med honom vet jag inte, haha! Även om mina problem inte skulle kastas på honom, så har han varit stort stöd. Verkligen varit hur skönt som helst att prata ur sig. Som alltid! Så mys att prata i telefonen. Bara få höra rösten gör att man ler i andra änden. Låter som rena kärleksförklaringen här men så är inte fallet, haha. Bara det att han har funnits där och så sjukt underbar!

Dags för lite sömn, ska upp 5:00, duscha och göra mig iordning för att dra till Arvika med mamma och hennes man och invänta operation av gallan. Känner mig nervös och samtidigt lättade att detta blir av!

Natti! :)

Likes

Comments