Under ett par månader, snarare 1 år, så var jag "medlem" under ett projekt (vill inte gå in på namnet). Det liknar lite som AF, men inte riktigt. Under flera omplaceringar så hittade jag min plats där jag trivdes. Då jag hade jobbat med dessa människor förut, under ett näst likande sommar jobb, så jag kände dem allt för väl så att säga. Den platsen jag var på, var på ett storkök / tillagningskök där dem gör mat till äldreomsorgen. Jag var då en outbildad köksbiträde. Trots outbildad så lärdes jag på plats. Dem lärde mig in i deras rutin helt enkelt. Lärde mig väldigt snabbt, alltså lättlärd. Jag älskar ju i övrigt att laga mat samt baka. Så jag älskade verkligen att få vara där uppe. När jag var där i cirka 3 månader så fick jag en tillsvidareanställning via projektet i 8 månader. Dem 8 månaderna gick ut i årsskiftet. Under dessa 8 månader fick jag lön. En mes lön enligt mig. Men jag klagade inte då detta var min första riktiga lön under så många år med dessa praktik ställen som jag har varit på sedan studenten året 2012. Dock drog dem av en enorm % i sjukavdrag. Vilket är helt sinnessjukt. Mamma som har jobbat på samma ställe i flera år med heltid, dras det inte så mycket sjukavdrag från. Så jag förstod inte riktigt där. Inte heller kunde dem jobba ordentligt med lönen. Jag fick fel datum. Exempelvis helgerna var inräknade, jag jobbade inte helger samt en massa annat fel som resulterade i mindre lön vissa månader.

Jag började allt mer få dessa gallstensanfall / smärtor allt eftersom. Jag var borta minst (om inte mer) 50% av mina 100% på 8 månaderna. Det är illa. Men vad kunde jag göra? Jag kunde ju inte styra över mina anfall / smärtor. Skulle jag sluta äta helt för att undvika dem? Då dem flesta kom i samband med måltider. Jag hade nästintill ont varje dag. Jag skulle skynda vården på, vilket jag heller inte kunde. Vad förväntar dem sig av vården? Sliter dem inte på tillräckligt mycket? Jag var ändå glad över att jag var uppskriven på listan inför en operation och det skulle dem också vara tycker jag. Men det var dem sällan. Mitt i vevan så trodde min handläggare på detta projekt att jag började dra mig undan för andra problem och verkade inte riktigt som att hon trodde på mig. Hon fick papper, via min journal via 1177, som bevisade den andra gången jag var inne för smärtorna att jag och läkaren jag då hade kommit överens om att få göra en remiss till operation + att det stod att jag hade gallsten.

Den 8 december var det dags, jag åkte in för operation vilket min handläggare visste, då jag hade kopierat mitt papper med remissen på till både henne och den handläggaren jag hade på platsen jag var på. Tydligen måste hon ha missat den, då under min sjukskrivna vecka kom det ett mail som stod att hon hade hört från min handläggare på plats att jag var borta en del dagar och slutade med "Stämmer det?". Där tänkte jag, men lilla du. Jag kopierade ju mitt papper med remissen på och skickade till dig om den dagen jag skulle in på operation och att jag blir sjukskriven. Där fick jag återigen berätta hur det låg till. Efter en veckas sjukskrivandet så behövde hon ha intyget. Vilket jag inte hade fått från dag 1. Så jag ringde upp och det kom in elektroniskt till Försäkringskassan (där dem även fick se intyget, som jag skulle skicka in tillsammans med min anmälan) som jag såg när jag loggade in på Mina Sidor för lite ärenden. Skrev ut en till henne och en till mig och skickade iväg den.

Jag kom tillbaka rätt snabbt, men jobbade bara i 4 dagar. Dem andra dagarna sket jag i! Ja, det låter dumt. Men när jag ändå visste att jag inte skulle vara kvar på nuvarande platsen så kände jag, vad fan gör jag här då? Även om jag trivdes, men så onödigt att ha mig där för lite "extra" hjälp. Jag kan tyckte att jag kunde få ta igen den tiden jag missade under dessa dagar i dessa månaderna innan jag blev opererad. Jag tror aldrig dem vet hur riktigt illa detta var med alla den smärta jag levde med i över 1 år varje dag. Personen i fråga måste få uppleva detta själv för att verkligen förstå. Men att jag skulle ha skyllt på något annat. Åhnej, det är ju bullshit!

Den 10 januari gick jag till Arbetsförmedlingen för att skriva in mig som arbetslös. Väl på plats så frågade jag just om A- kassan. Men för att kunna få det behövde jag få göra några små steg för att få utredningen igångsatt och se om jag har birättigheter att få ut A- kassa. Det enda som fattas nu är mitt arbetsgivarintyg. Här frågar jag mig själv, hur i helvete tänker dem? Min handläggare jag hade inom projektet ska ringa upp till någon och den person till någon annan o.s.v. Jag mailade henne angående om det men inget svar fick jag tillbaka. Jag visste inte hur jag skulle göra och jag kom på då att jag kunde maila den andra handläggaren via platsen jag var på. Till svar fick jag att det ska handläggare nummer 1 fixa fram. Då jag var anställd via hennes projekt men endast utplacerad hos handläggare nummer 2. Hon tog kontakt med någon personalgrupp och dem skulle se till att jag fick mitt intyg så snart som möjligt. Förra veckan med posten kom det inget alls. Inget idag heller med posten. Jag tog kontakt med handläggare nummer 1 chef och frågade hur jag skulle gå till väga, fredagen eller helgen. Han mailade tillbaka till mig  idag vid 7:00 på morgonen. Vi pratade under dagen och jag fick då ett namn jag skulle ringa upp till och be om detta intyget. Men tyvärr inget mobilnummer eller en mailadress. Så jag mailade tillbaka till honom. Jag hoppas jag får fort svar imorgon så jag kan börja detta redan under morgonen. Så jag får tag i intyget någon gång. Att måste göra detta med egna händer till och med! Här sitter jag med ett tomt kylskåp och inga pengar. Jag har fått 300:- av min allra bästa vän och 300:- av mamma. Men nu är allt borta. Vad händer med hyran och andra räkningar som jag behöver få in i januari? Och troligtvis inte får något förrän i februari. Om inte ens det. Jag blir så arg att dem inte kan göra rätt! Vem är det det drabbar? Jo, mig! Jag står här med 1kr på kortet och lite löst till katterna i alla fall. Men lika illa för mig med. Jag ska tydligen gå utan mat och övrigt i hushållet. Jag tackar för deras "omtanke". Gör rätt för fan! Inte meningen att jag ska göra detta själv.

Nu blev inlägget långt, men behövde få ut mig lite av mina tankar som sitter som ett korvskinn runt min hjärna, haha! Med detta säger jag godnatt!


Likes

Comments

God kväll denna måndag! Är det bara jag som tycker att dagarna svämmar förbi nu när man är arbetslös? Vart tar alla timmar vägen?

Ja, i detta inlägg så tänkte jag faktiskt nu dela med mig av ett alldeles nytt recept jag testade på för någon vecka sedan. Här kommer receptet och bilden (tyvärr ingen bild på mat upplägget) I receptet så ändrade jag lite till egna. Tog det jag gillade och tog bort det jag inte ville ha med / tycker om :)




Nötbiffar m. basilikayoghurt & broccoli

Ingredienser:
⦁ 400g Nötfärs
⦁ 1 Gul lök, fint hackad
⦁ 2 Ägg
⦁ 1 msk Timjan
⦁ 2 msk Basilika
⦁ 1 tsk Salt
⦁ 1 Stor rödlök
⦁ 400g Broccoli, hackade buketter eller frysta.
⦁ 160g Grekisk yoghurt
⦁ Champinjoner (några stycken)
⦁ Riven ost
⦁ Citron
⦁ Salt och peppar

Gör såhär:
1. Värm ugnen till 200¨C
2. Blanda färsen, ägg, timjan, hälften av basilikan och salt. Forma fyra lagom biffar och lägg i en ugnssäker form.
3. Hacka löken och champinjonerna och blanda med lite olja. Gör små gropar i biffarna och lägg ned champinjonerna, löken och toppa med lite ost ovanpå. In i ugnen i cirka 20min eller till biffarna är klara.
4. Blanda grekisk yoghurt, citronsaft, resten av basilikan och salt och peppar.
5. Servera med kokt potatis, lingonsylt och en fin sallad blandning.




Likes

Comments

I detta inlägg kommer det vara en del tankar, även om det är en del jag har skrivit förut om. Men håll utkik i nästkommande inlägg, då jag lägger in ett matrecept! :)

När mamma fick reda på att jag var gravid, så var det ingen nyhet som hon direkt blev glad över. Att hon kanske skulle få bli mormor. Vi båda skrattade i telefonen den dagen när jag ringde och berättade det, men ändå så visste vi båda att graviditetstestet var positivt, då min mens var 10 dagar över tiden. Jag gick över till mamma efter ett par dagar och vi diskuterade om hur jag skulle göra, vad som var bäst i min situation och så vidare. Hon använde Natalie och sig själv som ett exempel emot mig (kommer in på vem Natalie är senare), att hon ångrar sig lite att hon behöll den lilla och att hon står där helt själv med barnet. Att mamma hade det tufft med mig och min bror när vi var små. Nu i efterhand när man tänker tillbaka så undrar jag varför i hela helvete gjorde hon så? Jag och Natalie eller mamma var / är inte ens på samma plan i livet! Vi är inte samma människa! Så varför använda henne och sig själv emot mig? För att avrådda mig från att behålla barnet? Att jag skulle få stå själv? Att jag skulle få noll stöd från pappan? Jag visste allt det där innan. Dem kunde väl ändå ha stoppat Natalie från att göra det hon gjorde om dem var så rädda om henne som dem säger, men inget GJORDES. Natalie är då alltså dotter till mammas make.

Det som jag har börjat reagera på är mammas kommentarer på Natalies inlägg på Facebook. Det är gulligull kommentarer med andra ord när det läggs upp bilder på hennes dotter eller ett skrivinlägg. Hon bryr sig kanske, visst! Men det känns faktiskt när hon kommenterar sånt. Hon var ju inte det minsta glad över mig, utan mer "skällde" på mig och att jag borde tänka till. Men ändå att hon skulle stötta mig i vilket val jag än jag gjorde. Det tvivlar jag lite på faktiskt nu idag. För då hade hon visat en annan sida när jag den dagen ringde och sa att det var positivt. Det är klart att det känns när man ser dessa kommentarer och det kan komma någon liten tår och sen tänka tillbaka på vad hon faktiskt sa till mig angående om Natalie. Jag är ju faktiskt hennes EGNA DOTTER och Natalie är ju inget till mamma. Eller ska man räkna in det som bonusbarn kanske. Om mamma ändå hade visat glädje när "nyheten" var framme. Jag vet att mamma vill mitt bästa och att jag ska komma på fötter innan jag bildar en familj. Men ibland undrar man. Lite för mycket. Det känns lite som att jag blev tvingad till aborten för att göra mamma tyst och även pappan till barnet tyst samt att jag inte ville göra någon besviken om jag valde att behålla barnet. När allt vi pratade om kom på tal. Även fast jag visste allt jag behövde göra och mitt val vägde till slut ändå tyngts.

Dag in och dag ut så var jag kluven. Hade 2 grupper som ville att jag skulle behålla och en grupp som ville att jag skulle ta bort. Jag blev mer och mer påverkad av den ena gruppen, som ville att jag skulle behålla barnet. Tänkte mycket på vad som var bäst för mig och barnet, samt pappan till barnet. Min ekonomi som jag nämnt tidigare är ju lite väl på botten nu när man inte har tillsvidare anställningen med lön kvar och fick ingen anställning. Även om jag skulle få en massa bidrag, så hade det inte kunnat gå ihop ekonomiskt ändå. Vart hade jag fått pengar till barnvagnen, sängen, kläder, leksaker m.m ifrån? I sjön? På träd? Svaret är - ingenstans. Det hade nog täckt en del från alla bidragens håll. Men sen.. Ja, barnet växer och nytt behövs även där. Visserligen så ligger ju lillen i magen i 9 månader och under den tiden så kanske jag hade hunnit få ett jobb. Vad vet jag.

Samtidigt i vevan så har pappan också rätt att få säga sitt. Även om det var mitt beslut i slut ändan. Varför skulle jag vilja göra han pappa när han inte är redo för det. Då kanske en del undrar, varför ha sex utan skydd? Jadu, mitt uppe det lilla så tänkte vi inte på det. Samtidigt så trodde inte jag att han skulle komma i mig. Nu blir det to much information here, hah!

Jag nämnde i det tidigare inlägget om jag ångrar mig eller inte och nu 8v senare efter aborten så börjar man ångra sig allt mer. Känslorna väller över. En del tankar om hur mitt liv faktiskt skulle förändras helt med en liten bebis i vardagen, hur jag kanske förändras som människa. Att få vara mamma själv samt uppleva det och få höra namnet mamma av sitt egna barn. Höra dessa små fötter springa omkring på golvet och så vidare. Så ja, man ångrar sig lite. Även fast jag vet att den dagen kommer igen och den gången är menat! :)

  • 35 readers

Likes

Comments

Ett annat lite känsligt ämne kommer jag skriva om. Fast ändå inte känsligt, då jag är öppen om det!

Nu är det exakt 5 veckor sedan jag gjorde aborten. Jag mår bra, vilket jag har gjort hela tiden. Många sa att jag kommer ångra mig och må psykiskt dåligt. Sanningen är att nej, jag mår inte psykiskt dåligt. Jag var inställd på detta från början, även om perioden var svår att ta sig igenom. Jag var vilsen, jag visste varken ut eller in på den tidpunkten. Visste vad som var rätt just då och vad som var bäst för mig, bebisen och på råga på allt pappan. Detta var en liten "fling" om man ska kalla det så och jag tänkte inte på att skydda mig. Vilket är idiotiskt! Om inte denne killen hade kommit i mig, så hade jag klarat mig. Han påstod att han inte visste hur barn blir till eller snarare HUR man gör dem och att kvinnan kan bli gravid av spermierna. Detta låter så sinnessjukt i mina öron, hur kan man inte veta det känner jag. Det blev ett misstag som man lär sig av, men ett misstag som kostade ett liv. Det är första och sista gången jag kommer göra något sådant igen.

Om jag ångrar mig? Där går känslorna upp och ned. Jag som sagt att det var bara abort som var utvägen. Jag hade inte kunnat behålla barnet för min del och barnets del ekonomiskt. Hade inte fått det gå ihop även om man får bidrag från alla kanter. Jag var tvungen att tänka på mig och vad jag kommer utsätta mitt barn för. Jag själv hade en knivig situation som liten med en pappa som inte fanns där, en mamma som slet röva av sig för att få det gå ihop, fick second hand kläder men var lika glad över det och uppskattade varje liten sak samt var tacksam för det jag fick.

Men.. jag vill inte att mitt barn ska få växa upp på samma sätt som jag gjorde. Vill kunna ge barnet det jag kan utan att behöva leva på nudlar resten av månaden. Man vill ge det bästa man kan, vilket jag inte hade kunnat. Vill ju ge mer än bara kärlek och värme.

Ja, jag ångrar mig lite ändå att jag gjorde aborten. Jag var i en tidig vecka så jag hann aldrig verkligen tänka till att jag var gravid. Nog med att dessa symptom fanns, men aldrig känslan att jag faktiskt var gravid. När jag ser runda bebis magar, bilder på instagram med bebisar på och massa runt om får en att tänka tillbaka på bebisen som faktiskt växte innanför min mage. Det är klart att det känns. Jag försöker att inte tänka på det så mycket då det inte kommer kännas bättre. Mitt liv hade förändrats totalt, absolut! Men till det bättre.

Känner samtidigt att jag inte vill ge gå emot pappan. Eftersom han är en del i det här och har rätt att säga sitt. Åh nej, han tvingade mig inte att göra abort. Dock känms det som om dem runt omkring mig gjorde det. Det blev för mycket press på mig och var tvungen att skynda mig med ett beslut innan vecka 9 var framme. I slut ändan skrek mer mitt beslut mera.

En vacker dag kommer det bli en liten bebis med den man älskar och delar livet med!

Likes

Comments

Det är många som undrar hur jag kan få så fint, mjukt och glansigt hår. Min hemlighet är rätt enkel! Jag har torr hårbotten, torrt hår, slitet och allmänt tråkigt hår. Jag prövade allt! Inget hjälpte. Hårbotten kliade fullkomligt och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag började med balsam metoden. Den har hjälpt så otroligt mycket och super för mitt hår!

Jag listar upp allt jag använder och gör gör med mitt hår nedan! :)

1. Jag kör balsam metoden och gjort det i ett par månader nu. Jag märker skillnad från när jag använde schampo. Här om dagen hade jag lyckats köpa schampo i stället för balsam. Jag testade det och kände skillnad på engång. Aldrig mer schampo!

2. Jag tvättar håret var annan dag eller var tredje dag. Då använder jag balsam i håret ×2. Det balsamet jag använder mig av i nuläget är Garnier fructis nutri repair 3.

3. Använder aldrig hårfön, plattång eller liknande. OM det inte behövs till fester eller annat. Men då är det endast plattång. Inget hårgele eller så i heller.

4. Klipper topparna själv. Om jag inte ska ha en frisyr såklart.

Detta var dem 4 st stegen som jag amvänder mig av! :)


Likes

Comments