View tracker

Läskigt att tänka...

...Hur du fick mig att känna. Värdelös och sämst men du var min ända livlina. Att du kunde spotta på mig och att jag tillät det som om det bara regnade. Dina ord vägde tyngre i min kropp än vad du någonsin trodde. 

Hur du fick mig att känna. Som det vackraste i världen och den ända du ville vara med. Du fick mig att tänka att det var du och jag. För alltid. I allafall en tid framåt. Jag önskade att det var du och jag och du fick mig att tro att så skulle det vara.

Sen fick du mig att tänka. Tänka på allt du sagt och gjort. Hur det tog emot. Att du inte på riktigt. Att jag skapat en illusion. Du som person finns i verkliga livet, men människan jag drömt om och skapat i mitt huvud fanns inte här. Det var inte du. 

Det gjorde ont att inse. Inse att du inte ser mig på sättet jag ser dig. Inse att du bara ljög. Allting var påhittat och för dig var det en lek. 

Men inte längre gör det ont. Som då. Då ville jag inte gå vidare utan dig. Nu klarar jag mig bättre än innan jag såg dig. Jag är inte en dummer, inte korkad. Jag minns vem jag var. Vem jag var innan jag träffade dig.  


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ser livet lite om en tavla. Man skissar, färglägger och när livet är slut är tavlan färdig. Man färglägger hela tiden, men ibland kommer det in någon annan som tar över, som färglägger åt dig. Det är den personen som väljer och sätter färg åt dig och din tavla. Plötsligt försvinner den personen och då blir allting svartvitt, för att du har glömt hur man färglägger. Men tillslut hittar man tillbaka, till sig själv och sin tavla. Och det är just vad den textraden betyder för mig;

"One foot after the other

Til' black and white begin to color in"

.....som för övrigt är min favorit textdel i låten. Allting löser sig tillslut. Det finns ett slut på det onda, om inte här; lite längre fram. Det gör ont. SÅ jäkla ont. Men en dag vaknar du, och då gör det inte lika ont längre. Det är då du börjar komma ihåg hur man färglägger igen. På egen hand.

----------------------------------

Detta är en av mina favoritlåtar. Orden är tillräckliga för att nå in. En super enkel låt i komp men det räcker för att komma nära inpå.

"You Can Have Manhattan

Cause I Can't Have You"

Likes

Comments

View tracker

Innan vi ens börjat kan jag höra oss sluta. Innan du ens är här, kan jag se dig gå. Innan vi blir vi kan jag vara jag.

Jag vet redan vad som kommer hända, vad som ska hända. Allting har sitt slut. Även vi. Det är läskigt, otroligt skrämmande. Men ändå skönt. Befriande. En känsla som jag aldrig upplevt tidigare, som både gör mig orolig och trygg.


Jag har saker som händer i mitt liv, saker att se framemot. Event som gör mig glad och upprymd. Du är inte med där i min dröm. Och det gör mig inte ledsen. Det gör mig ingenting.

Det är nog det som är medlingen med oss. Det är nu. NU. Nu. nu. Befriande. Men ändå så läskigt.

Likes

Comments

​Det värsta med att berätta för någon annan vad som händer i mitt huvud är att de inte vet vad de ska svara. De blir obekväma. Säger ja, tar mig på axeln, nickar instämmande för att visa att de förstår och hör vad jag säger. Men det har inte en aning HUR jag mår. HUR jag känner. De vet precis lika lite som mig. Det är just det som jag tycker är jobbigt. 

Den enda personen jag vill berätta något för är den som redan vet hur jag mår. Hur jag känner. Den som har varit jag. Känt som jag. Men det är svårt. Att hitta rätt och sedan få ut känslor i ord. För det är en annan sak som är otroligt svårt. Att säga orden högt, rakt ut och speciellt till någon annan. 

Vet ni ibland vad de säger till mig efter jag har öppnat mig? -"jag visste inte du känner såhär. Sånt här." AJ. Igen. AJ. Vad svarar man åt någon som inte trodde jag kunde känna. Jag blir ofta tyst, säger ett "nej.." i en svag viskning. 

Om mina vänner skulle läsa mina inlägg tror jag de skulle bli förvånade. För jag känner inte ofta mycket utåt. Ibland tycker de att jag går in i en period där jag är arg. Det är då jag mår dåligt. För jag är inte arg. Jag är förvirrad. Ångestfylld. Att så fort någon tilltalar mig blir det för mycket. För vad de inte vet är att jag har 100 andra tankar i mitt huvud som snurrar runt och jag blir stressad. För jag vill vara till lags. Och absolut inte ensam. Men jag kan inte prata mycket, djupt eller länge för tankarna tar vid tillslut. Och då blir det sådär mycket igen. Att ha någon på axeln som snackar med en hela tiden, säger saker, påpekar, ger ångest. Samtidigt som min vän vill snacka om vad som hände på senaste festen. Vem ska jag lyssna på? Hur ska jag höra båda samtidigt? 

Likes

Comments

Jag är så himla trött på människor. Men mest är jag nog trött på mig själv. Helst vill jag bara fly. Fly till ett annat land, språk, en annan människa. Jag vill att allting jag ser runt om ska skifta färg. Allting ska bli något nytt, födas till något nytt. Jag är trött. Jag vill fly. På mig själv. Från mig själv. Hur gör man det egentligen? I slutändan så är jag den ända personen som kommer vara och finnas kvar. Jag är den ända som faktiskt följer mig, går mina steg, mina fortspår, misstag och min lycka. Hur ska jag kunna fly ifrån det?

Jag vet att jag en dag måste sluta fly. Att jag en dag måste fråga. Att jag en dag måste få svar. Vad är det som jag känner, vad är det som händer. Jag ser människor omkring mig. De finaste människorna jag känner. Som jag väljer kalla familj och vänner. Varför känner jag mig ensam, när de står bredvid mig? När de bara är ett samtal i från? Varför väljer jag inte att använda nödlinan?

Jag vet om att de skulle höra, skulle göra skillnad. Men jag är envis. Jag kan själv. JAG KAN SJÄLV. Jag. Kan. Själv. Jag kan inte själv. Jag måste ventilera. ”Det går över”, intalar jag mig själv. Men gör det det?

Jag är så himla trött. Trött på vänta, stressa, veta, känna. Att inte veta och att inte känna. Jag är trött på att vara uttråkad. Jag är trött på att vara rastlös.

Jag är bara så jävla trött.


Likes

Comments

​Ja. Jag är okej. Jag går framåt samtidigt som alla andra gör det. Jag är inte en röra. Jag är inte sönder. Men jag har inte fred. Hos mig själv. I mig själv. Det är ganska jobbit. För jag blir utanför mig själv. Jag är inte lugn. Jag ser lugn ut. Jag är inte lugn. Jag är lugnet precis, precis före stormen. 

Likes

Comments

Vad gör ni när ni mår dåligt? Eller bra? 

Jag skriver. Eller sjunger. Det är roligt. Skönt. Befriande​Det är som jag känner något. Jag skriver. Allt jag kan. Varenda ord, känsla och ryck i fingret ska ner på den vita bakgrunden. Det spelar ingen roll hur logiskt det är. Om det är poetiskt eller vad det handlar om. Men allt ska ner. Sen stänger jag ner datorn eller viker ihop boken. Den känslan jag hade innan. Den är där. I ord. Inte i min kropp längre. Känslan har lämnat mig. Jag lämnade den. I dokumentet. Som en anteckning. Ett utkast. 

När jag är glad vill jag vara glad, jag vill inte lämna den känslan. Därför skriver jag mest när jag är ledsen. Arg. FörvirradDärför kommer detta bli min dagbok. Jag ventilerar här. jag känner här. Jag lämnar det här. När jag vill, kan och är redo. Läser jag. Känner tillbaka. Bearbetar. Det tar tid. Framförallt mod. Men det går. Det funkar. Därför kallar jag dig från och med nu- Dagboken.


Likes

Comments

Jag lovade mig själv när jag var yngre att ingen skulle trampa på mig. Ingen skulle bestämma över mina känslor. Och att visa dem? Usch. Att gråta? Nej.

Jag lovade mig själv att jag, jag skulle vara stark. Stark som i hård, kantig och svår. Inte stark som jobba förbi något.

Jag skulle aldrig kalla mig själv känslokall. För tro mig, jag känner mycket. Ibland för mycket tycker jag själv. Men vissa kallar mig just det. Känslokall. Det ryser i kroppen. Vilket. Jälva. Ord. AJ

Jag valde när jag var yngre att måla upp bilden som den tuffa tjejen. Den som tog diskussioner, den som inte var rädd. Vad jag egentligen är? Så äckligt rädd. Mest rädd för att bli sårad. Lämnad. Känna mig värdelös. Dålig. Att känna för mycket. Att känna för lite. Att känna helt.

Likes

Comments