Sista veckan har gått förbi otroligt snabbt, borde ha bloggat men mitt internet har varit värdelöst... ska iallafall skriva om sista veckan och sista dagen på skolan när jag får tid och wi-fi. Igår kom mamma hit och nu ligger vi på camping mitt bland nationalparkerna, trötta och glada efter en dag i Tarangire! Mamma tog med min systemkamera, gissa om det var skillnad från senast när jag fotade med mobilen. Imorgon bär det av till Serengeti(!!!) där vi ska campa mitt ute i parken i två dagar, sedan campar vi en natt på kraterväggen och så sista dagen ner till Ngorongoro. Är så taggad så jag knappt kan sitta still! Vi kommer vara helt ute i vildmarken de kommande dagarna, sedan har vi en natt till i Moshi och så åker mamma och jag till Zanzibar. Där lär jag ha wi-fi som om inte annat hörs vi då!

Kan inte ladda över så mycket bilder till telefonen, men här är ett smakprov. När jag kommer hem ska jag lägga upp ordentligt med bilder!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Som ni redan vet så slår lärarna barnen i skolan. Det är olagligt eftersom de skrivit på FNs barnkonvention men lärarna påstod att de har egna nationella lagar som kringgår detta, t.ex man "får slå barn på händer och knän med pinne i ett uppfostrande syfte".
Det var otroligt frustrerande att inte kunna övertala dem att göra annorlunda, eller få dem att förstå att slå barnen för att de slår varandra aldrig kommer att fungera, eller att slå barnen när de gör fel eller inte förstår bara leder till fler barn som inte förstår. Fler barn som sitter längst bak i klassen, livrädda för att be om hjälp.

Vad gör man som ny volontär i en okänd miljö fylld av våld? Vad gör man när våldet kommer som en chock och man redan valt att leva i den miljön nästan 3 månader?
I någon mån så finns det inget annat man kan göra än att acceptera det. För det finns ju inget annat man kan göra. Varje gång jag sett det, har jag sagt emot. Varje gång jag har fått chansen så har jag berättat och använt de metoder vi har hemma. Försökt tända idéer, men lärarna påstår gång på gång att det är såhär det är, de vill inte slå barnen, men så är det bara i Tanzania.
Processen att acceptera det man såg varje dag tog tid. Processen att separera lärarna, som var helt underbara mot mig, från vad de gjorde tog ännu längre tid.
Hemma tycker man inte om människor som slår barn, varför skulle man? Kan de vara annat än elaka om de slår barn? Det tog tid och energi att se dem som produkter av ett felaktigt samhällssystem, och inte som monster. För att klara av det behövde jag lämna alla mina tidigare versioner av rätt och fel, svart och vitt, och gå in i en komplex gråzon utan några riktiga svar.

Ni kan inbilla er min chock när jag förra veckan pratade med en Counselor (posten kan ungefär jämföras med kommunfullmäktige) av vår statsdel och han informerade mig att det är totalt olagligt att slå barnen i skolan och om jag hade bilder/filmer på detta så kunde han sparka lärarna i fråga direkt. Efter chocken kom ilska. Jag tänkte tillbaka på de nio veckorna jag tillbringat med lärarna jag börjat se på som vänner, som jag varit hemma hos och skrattat och suckat åt barnen med, och jag såg bara rött. Hur kunde de ha ljugit till mig? Var de helt ärligt för lata för att hitta alternativa lösningar? Så lata så det är bättre att gå mot lagen än försöka? Och hur kunde jag vara så dum som trodde på dem?

Men ilska försvinner. Den rinner ut och ersätts av en klump i magen när jag inser vad jag nu kan och borde göra. För sanningen är att lärarna har varit underbara mot mig. Jag vet att min uppgift är att skydda barnen, men vilka barn? För nu, efter middagar och lunchar hos lärarna, känner jag också deras barn. Hur är det rätt att de ska få betala för sina föräldrars misstag? För det är de som inte kommer få lika mycket mat, inte lika bra utbildning och inte sjukvård. Hur är det rätt?

Nu har jag makten jag kände mig så hjälplös utan nästan tio veckor sedan. Makten jag så önskade att jag hade haft.
Nu har jag den makten, men jag känner mig lika hjälplös som då. Borttappad i en gråzon av rätt och fel.

Likes

Comments

Kontrasten mellan grannarna

Likes

Comments

Idag har vi haft prov i matte och läsförståelse i swahili! Det var en lugn dag, höll mest koll på att ingen fuskade och sen rättade vi prov och lyssnade på läsförståelsen för där drar vi nog gränsen på vad vi kan hjälpa till med haha. Det var mysig stämning dock, lite nervösa barn men jag är väldigt nöjd med våra "problembarn" om man nu kan kalla dem det i brist på annat. Enligt läraren så har de gjort mycket bättre ifrån sig än tidigare, wiee så duktiga!!

Jag tycker verkligen så himla himla himla mycket om de här barnen. När jag kom till skolan först kändes det som det var så löjligt många att jag aldrig skulle kunna plocka ut individer eller lära känna dem. Men nu kan jag inte låta bli att le när klassens pajas håller på, eller sucka när samma tjej glömt sina grejer hemma än en gång, eller kolla medlidsamt på pojken med ärr över hela benen för att han blir slagen hemma.

De kommer från så svåra förhållanden, vissa från värre skräckhistorier än andra, och ändå är de så ändlöst positiva. De är så vana vid att vara en i mängden, lärarna kan inte ens deras namn, ändå står deras individualitet ut som starka färger i en svart bakgrund. De vill visa och synas och höras.

De borde få en medalj bara för att de orkar stiga upp varje dag, att det sedan också gör det med en sån mentalitet... ja, vad ska man säga. Det finns mycket att lära sig från människorna i det här landet.

Likes

Comments

Idag kom det nya volontärer hit som sa att de läst min blogg, så mitt redan dåliga samvete över dålig uppdatering kokade över och nu ska jag verkligen skärpa mig!! I fredags åkte Emma och Klara härifrån, de kom samtidigt som mig och volontärade i 6 veckor, känns lite tomt utan dem men annars är det fullt hus så ensamt är det verkligen inte. Jag har hunnit vara sjuk några dagar (bara lite feber, hosta och förkylning) och saknade barnen hur mycket som helst när jag var hemma två dagar, det i kombination med att Emma och Klara åkte iväg har satt igång en mild panik över hur snabbt tiden går och att jag kommer behöva åka hem snart. Jag är såå kär i landet och människorna och naturen och värmen och barnen, kommer vara så tråkigt att åka. Men än är det ett tag kvar så jag ska försöka att inte oroa mig över det redan!

I skolan rullar allt på, vi har satt alla barn som behöver extra hjälp i ett hörn och det är med dem vi tillbringar mest tid. Egentligen åkte jag hit för att lära ut engelska, och fast jag är med på många engelska lektioner så känner jag att man gör mest nytta med barnen som har dyslexi, koncentrationssvårigheter eller bara behöver den där extra knuffen eller förklaringen för att förstå. Det är en kille som gått om ettan fyra gånger för att han inte kan läsa, han gjorde aldrig något på lektionerna och fick alltid stryk i slutet av dagen när han hade allt fel eller tomma häften. Så gick det runt i en ändlös cirkel. Men han är inte dum eller ovillig, och visst, vi håller stenkoll på honom hela skoldagen och finns där på en sekund när han behöver hjälp, och Simon har suttit och övat ord efter ord i flera timmar med honom, men jag är säker på att om vi bara kan ge honom den här första knuffen så kommer han klara sig sedan.

En tjej som har verkligt svåra koncentrationssvårigheter brukade aldrig få något under dagen (inte så konstigt med 95 elever i klassen) det enda hon behövde var någon som satt bredvid henne och knackade på häftet varannan sekund när hon blev distraherad. Så det gjorde vi i några veckor. Nu har hon fått flytta till eftermiddagsklassen med de duktiga eleverna, och rätt så för hon kan allt så himla bra bara hon gör det!! Vi har överröst henne med uppmuntran när hon fått uppgifterna klara och det är så roligt att se hur taggad hon är och hur mycket hon försöker. Jag blir helt varm i hjärtat av stolthet.

Annars så har vi haft avskedsmiddag för Emma och Klara på vår indiska favoritrestaurang, ritat hur många teckningar som helst till skolan, haft molniga dagar inomhus med musik och prat om livet, och soliga dagar vid poolen. I lördags var vi till en karaokebar igen, det är så roligt att gå ut här (jag trodde inte jag skulle gå ut överhuvudtaget så det blev en chock) kombinationen att prata med lokalbefolkningen och andra volontärer och resenärer är perfekt.

Likes

Comments

Det är lite svårt att hinna blogga när det händer så mycket hela tiden, men ska försöka bli bättre! Sen senast så har vi hunnit med poolhäng, ännu mera swahililektioner, engelskalektioner, gått ut till barer med lokalbefolkningen vilket verkligen var hur kul som helst, åkt till varmvattenkällor, bakat och ätit middag hos vår lärare och haft mysiga varma kvällar hemma och på små restauranger. Vissa dagar är det väldigt tufft, och andra känner jag lyckan bubbla i magen och jag vill aldrig åka hem. Men det är väl så det ska vara.

Idag bestämdes det att vår skola har för många lärare, så fyra stycken flyttades över till den andra statliga skolan i närheten. Nu är det alltså 12 lärare på 652 elever. Så idag är en dag då jag gått igenom alla nivåer och grader av frustration och inte för mitt liv kunnat förstå varför det blev såhär och att de nu måste slå ihop femmorna och sjuorna (som annars var delade i a och b) så det blir över hundra barn i ett klassrum.
Frustration. Om det är något man blir tvungen att träna på här så är det att svälja saker och acceptera att nu är det såhär och vi får helt enkelt göra det bästa av situationen. Det är väldigt nyttigt... men tänker vara frustrerad i några minuter till och sen sova på saken och förhoppningsvis vakna upp med ny energi imorgon!

Likes

Comments

Det här inlägget skulle egentligen upp förra veckan men internet har bråkat som bara den.. sånt man får räkna med i det här otroligt oberäkneliga landet!

Hursomhelst så kom det en ny volontär, Miranda, för två veckor sedan. Hon jobbar som tandhygienist och var skickad från sitt jobb med tandborstar och tandkräm till alla barnen på skolan! Förra veckan gick vi alltså runt i varje klass och hjälpte henne med föreläsningarna och delade ut tandborstar.

Miranda berättade om hur man skulle borsta tänderna, hur ofta och hur länge. Barnen visste ganska mycket faktiskt men de var alla omedvetna om hur stor skada läsk gör mot tänderna, vilket inte är så konstigt eftersom de stora företagen utnyttjar U-länder och deras okunskap till max. Jag tror det längsta jag varit utan att se en fet skylt som det står Cola Cola på sen jag kom är en timme kanske? De sponsrar lokala butiker, skolor och sjukhus genom att lägga upp reklamskyltar, dock består skyltarna av Coca Cola i stora bokstäver och så namnet på butiken i liten text under... det var väldigt chockade miner när Miranda berättade hur mycket socker det var i en flaska läsk, ganska underhållande att se på!

Till de yngre barnen så hade Miranda med sig Bettan, en liten krokodil som också åker runt i svenska skolor och lär ut om tandvård. De älskade henne! Hon döptes dock om till Bethany ganska snabbt eftersom Bettan var för konstigt för dem att uttala haha.

Likes

Comments

I söndags var vi på ett kaffeplantage på foten av Kilimanjaro (ca 1400m upp). Vi fick gå med en kaffeodlare när han berättade om hela processen och hur odlarna hade det. Det var riktigt roligt faktiskt och himla fin natur!

Vi hälsade på hos en kaffebonde också, han hade ett litet mysigt hus och till skillnad från resten av landet (där alla djur går fritt överallt) så hade de kossorna och getterna i "stall" för att skydda kaffeplantorna. Lite hemkänsla fick man ändå haha! De var också de mest välmående djuren jag sett hittills, de såg hur nöjda ut som helst och hade massor med mat.

Vi plockade, skalade, torkade, skalade igen, värmde upp, hackade sönder till pulver och kokade upp! Det var väldigt starkt men gott. Lite mysigt att gå runt och plocka kaffebönor som vi plockar bär, en hink med och ut i plantagen bara.

De viktigaste jag fick veta var helt klart när han berättade om Fairtrade och hur otroligt stor skillnad det är för bönder som honom när folk köper det. Pengarna går verkligen till dem och de får vad kaffet är värt, den lilla skillnaden vi betalar för organiskt och Fairtrade kan vara skillnaden mellan utbildning eller inte för böndernas barn. Vi var alltså inte och kollade på enorma plantager som massproducerar kaffe, utan på små, lokala, organiska plantager.

De försökte iallafall...

Likes

Comments

Likes

Comments