För två månader sedan stod jag här.
Då jag bestämde mig för att jag även skulle släppa det sista, hoppet. Det är det absolut svåraste att släppa taget om. Hjärtat var så ömt och trasigt och hoppet var det som höll mig igång.

Jag har fått uppleva hur allt kan förändras över en natt. Hur mycket som kan förändras på en vecka, en månad och ett halvår.
Jag har så många gånger sagt och fått höra att det inte alltid blir som man tänkt sig men det blir bra ändå, till och med bättre. Det blir ju så bra som man gör det.

Jag skrev just den dagen om ett läkande hjärta. Ärren från då kommer för alltid finnas kvar, antagligen för att det för mig var så äkta, men de ljusnar mer och mer och det är en tid sedan de slutade göra ont.

Jag har funderat så mycket på just brustna hjärtan i dagarna. Fasar för när mina barn kommer hem med brustet hjärta, för jag vet att när man är mitt i det finns det ingen medicin. Inget som hjälper förutom tid att läka. Och jag kommer inte kunna göra mer än att finnas där vid deras sida. Torka tårar och krama om dem.

Tiden läker alla sår, så sant som det är sagt. Vissa sår läker helt, andra blir till ärr som påminner oss om det som en gång varit. Vissa ärr vill jag behålla, vill inte de ska försvinna helt. För att det trots smärta inneburit något fint och magiskt som jag inte vill glömma.

Varför blir jag mer djup när jag är dålig?

Kram R

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments