Året 2014 var året då…

IMG_3885
…Savannah tappade sin första tand och dessutom på sin 6-års dag.

IMG_4148

…då Celine blev basketspelare…

IMG_5646

…och jag därmed stolt basketmorsa.

IMG_6732

Året då vår yngsta dotter började i skolan (förskolan).

IMG_5626

Året då jag gick utanför min bekvämlighetszon och “lämnade” mina två gym…

IMG_6214

…för att testa ett nytt!

IMG_9578

Året då jag äntligen kunde kalla mig löpare och lärde mig njuta av denna träningsformen. Då jag tog fötterna från löpbandet och vågade mig på löpspåret i naturen och för första gången verkligen älskat det och inte tyckte det var en pina. Då det blev min terapiform.

IMG_5779

Det var året då ett frö började gro och växa…

IMG_6569

…och en mage likaså.

IMG_5794

Då vi njöt en lång och härlig sommar, med brunbrända näsor, sena nätter, bad och lugn. Tillsammans med en del illamående, trötthet och lite illamående till.

IMG_7497

Ja det var året då jag gick upp några kilo både här och där…

Året som gått har inneburit en hel del förändringar. Både yttre och inre. Jag lämnade något smärtsamt bakom mig och vågade ta ett stort steg framåt. Jag har utvecklats på insidan, fortsatt växa och fortsatt jobba med mig själv. Hållit kvar i de goda egenskaper jag och åsikter jag fick året innan, men jobbat vidare med mig själv. Jag tycker det är något man alltid bör göra, arbeta med sin egen insida. Det är nämligen endast där man kan göra det bestående och betydelsefulla förändringarna, inte hos någon annan.

Jag har nått ett stort mål under året. Min önskan och mitt mål vid förra årets slut var att kanske bara lite lära mig gilla löpträning, men jag inte bara lärde mig gilla det. Jag älskar det och det är nog det jag saknar allra mest nu. Inte allt det där jag inte “får” äta, alla de där kläderna jag inte får på mig, de där sömntimmarna jag fattas, nej det jag saknar allra mest är jag och mina steg ute i löpspåret. Den där rundan som ger mig så mycket energi och som är min allra bästa terapi.

Det har varit ett bra år. Jag hade en jobbig period när jag slutade med mina p-piller. Kroppen reagerade väldigt starkt och jag hängde inte riktigt med själsligt i alla förändringar. Men utöver det så har året varit riktigt bra. Riktigt, riktigt bra faktiskt!

Nu ser vi fram emot 2015. Ett år då vi får träffa vår son, tjejerna får träffa sin lillebror. Ett år då vi ska välkomna en ny familjemedlem och lära känna honom. Ja det är det största som kommer ske, utan tvekan.

Men utöver det så ser jag fram emot året då jag kommer kunna ta upp min träning igen, på en annan nivå. Kanske inte riktigt den nivån där jag lämnade den för gravidträning, det gäller att gå lugnt ut och bygga upp sig själv igen sakta men säkert. Jag har inte bråttom med det yttre, men hur träningen får mig att må på insidan. Då jag förhoppningsvis kommer kunna ge mig ut i löpspåret igen.

Jag ser också fram emot att få mer tid tillsammans med tjejerna. Eftersom vi sagt upp deras fritidsplats kommer de bara vara borta de timmar skolan är och sedan vara hemma med mig och lillebror. Hur underbart!

Ja jag är så redo för det nya året!

 

Nu är det tid för lite vila innan vi ska göra oss i ordning och bege oss mot en kväll i goda vänners lag.

 

Jag vill önska just dig en riktigt trevlig nyårsafton och ett Gott Nytt År!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

IMG_7537

Tjejerna hade gjort en skylt när de var hos mormor. Älskade underbara barn ?

IMG_7538

Precis som mig hr Savannah också behovet av att var ensam ibland. Då tar hon ofta iPaden och gömmer sig i vår säng en stund.

IMG_7540

Nytränad, nyduschad och insmord från topp till tå, ligger jag nu här och låter naglarna torka medan vi tittar på “24”. Vi gjorde ett uppehåll i vårt “24-maraton” för en tid sedan och har nu tagit vid där vi slutade. Vi är i slutet på säsong 7 och det är så spännande.

Förutom den stunden vi var ute och fixade lite inför morgonkvällen har vi bara varit inomhus och haft en riktig mysdag. Men i morgon förmiddag måste jag bege mig till köpcentrat för inhandling av strumpbyxor, det missade jag idag.

För första året på väldigt många år (kan man säga så?) ska vi inte fira in det nya året hemma. Just att nämna “det nya året” känns så spännande nu och sedan i somras har jag sett fram emot “det nya året”. Året då vi blir fem i familjen och äntligen får träffa lillebror. Men vi är fortfarande där vi tar en dag i taget och i morgon tar vi alltså årets sista dag.

Och just nu…nu fortsätter vi titta på “24”!

Likes

Comments







Finner inga ord...mer än...kärlek på dessa två!

Likes

Comments

16

 

Jag sitter här i lugn och ro och filar på mitt förlossningsbrev!

Ett brev som innehåller ens privataste tankar, känslor och önskemål kring den viktigaste stunden i livet. Stunden då ett kärleksbarn ska komma till världen. Jag känner att jag har god koll på vad jag önskar och inte önskar, men jag vet också att det kan gå precis hur som helst. När Celine skulle komma till världen gick allt precis tvärtom än det jag önskat och vi var så nära att förlora henne. Så jag skriver brevet i hopp om att det går bra denna gången, att det kommer ske komplikationsfritt och att det kanske kommer finnas en möjlighet för barnmorskorna att faktiskt tillfredställa mina önskemål.

Jag är inte krävande. Jag har som sagt en katastrof förlossning i bagaget och en med mindre bra upplevelser, där igångsättningen gav mig så kraftiga värkar att jag svimmade gång på gång och där smärtlindringen inte hjälpte eftersom det var för sent och gick för fort.

Så det jag önskar mig nu är inte mycket. Att få en godare upplevelse än tidigare, att få lugn och ro i förlossningsrummet då det under fösta förlossningen var fullt med folk på grund av komplikationerna och Celines tillstånd och under båda gångerna har jag varit öppen för att låta läkarstuderande vara med på allt för att lära sig. Jag har full förståelse för att de behöver få vara med för att lära sig och jag har tidigare sagt ja till detta. Men denna gången, denna sista gången , vill jag bara få ha det lugnt runtomkring mig i den mån det går. Få göra den där stunden så speciellt och privat det går tillsammans med min man. Det är bara honom jag vill dela detta med, inte 20 studerande, 4 läkare, 10 barnmorskor och hela kristeamet (jo lite lätt överdrivet, men ni förstår). Om det inte krävs för barnets hälsa så klart, då får de vara hur många de vill!

Jo sen har jag ju lite andra önskemål och tankar med. Hur jag vill ha det med smärtlindring, vad jag är orolig för, vilka smärtlindrande knep jag vill prova, ja ni vet det där andra som kan vara bra för en barnmorska att veta. Eller för en gravid kvinna att få meddela i ett brev och slippa tänka på att behöva berätta när det väl är dags.

Men mest av allt har jag faktiskt skrivit detta förlossningsbrev för att H bad mig. För att han, trots att vi pratat om detta och han vet mina önskemål, vill ha det på ett papper för att även i de mest “stressande” stunder ska kunna titta efter hur jag önskar ha det om han skulle glömma ? Det gör mig glad att han är så engagerad och att han vill prata om detta så mycket nu. Jag har också sagt till honom att han inte behöver ta det på så stort allvar, att det inte hänger på mina önskemål utan att det faktiskt hänger på det goda samarbetet vi haft de andra gångerna med. För hur det än blivit de båda andra gångerna så han just han varit tryggheten, inte något som stått i mina brev eller hur mina önskemål sett ut, utan att han funnits där vid min sida och fört min talan då jag inte kunde.

Detta är vår upplevelse, inte min, brukar jag säga. Men då säger han emot, han säger att eftersom jag gör jobbet så är det minsta han kan göra att försöka tillgodose mina önskemål. Jag håller inte med alls faktiskt. Jag hade inte velat vara den som står bredvid sin älskade och se smärtan, att inte kunna göra något åt den förutom att finnas där. Jag hade inte velat vara den som fick sitta på stolen då rummet fylldes av folk och se när en barnmorska vänder sig om till läkaren med vårt barns blåa ansikte i sina händer och skakar nekande på huvudet med en sorgsen min. Då hade jag det bättre i lustgasvärlden, där jag inte var medveten om hur illa det var utan bara om hur illa smärtan kändes.

Ja att skriva ett förlossningsbrev drar upp känslorna till ytan!

Likes

Comments

IMG_7497

IMG_7498

IMG_7499

Alltså det är ren och skär lyx att få stryka runt i pyjamas och osminkad. Jag bor i princip i mina pyjamasbrallor här hemma just nu, har två jag varvar mellan när de andra är i tvätten. Jag brukar däremot inte gå med magen i vädret, eller jo det gör jag ju men inte bar i alla fall. På bilderna ovan är jag mitt emellan uppvaknandet och duschen, men det kräver sin morgonkopp först!

Och lyxen med fransarna är svår att beskriva. Att vara utan “kladd” när jag är hemma är inget nytt, det är som sagt så jag trivs bäst och känner mig fräschast. Men att vara utan smink och ändå känna sig som man gör när man är lite mer fixad är lyx, jag älskar fransarna med andra ord. Och ska vi ut och jag vill fixa till mig lite, ja då drar jag på lite rouge och ett svart streck på undre fransraden, lite färg på läpparna och vipps så är jag klar. Hur smidigt som helst och går i rekordfart, precis det jag önskar inför bebistiden. Allt som går i rekordfart när det har med mig själv att göra är det tummen upp på!

Vi blev barnlediga idag då tjejerna ska övernatta hos mormor. Så i dag ska jag passa på att prova sköna amningsbehåar, det är kanske inte det optimala med två barn med sig i butikerna det kan ju ta lite tid. Och det är perfekt att ha maken med sig så kan ha byta till annan storlek om det skulle behövas utan att jag behöver lämna omklädningsrummet. Planering är A och O!

Likes

Comments

Gravid med tredje barnet

01718 

 

Kroppen har inte varit speciellt snäll mot mig alls det senaste dygnet. Fogarna har gjort galet ont och sammandragningarna har kommit ofta och varit väldigt obehagliga. Två gånger i går och en gång i natt även väldigt smärtsamma. Det är ett tecken på att både långpromenad och crosspass inte längre är tillåtet. Lillkillen bökar och stökar och magen får de mest märkligaste formerna. Inte längre några direkta sparkar utan mest detta bökande och stökande som han sysslar med. Han är inte ofta stilla vill jag lova. Mitt sovläge som alltid är bäst på ryggen funkar inte lika bra längre, det är endast vänster sida jag kan sova på och då domnar armar eller fingrar bort. Ja just nu är det lite jobbigt faktiskt. Mest för att sömnen blir störd och att jag har ont både när jag står, går och sitter, men det är inte hela världen nu när jag är ledig och kan ta mig en tupplur eller vila kroppen i soffan på dagarna.

Jag har ont, jag får ytterst lite sömn, jag har vaknat av mardrömmar de senaste nätterna mellan alla andra uppvaknande med toalettbesök, mina fingrar domnar bort ibland och kroppen blir uppblåst av vätska både i ben och ansikte. Men jag är ändå så tacksam över att jag är frisk, att jag kunnat hålla igång så länge, att jag fortfarande kan om jag bara tar vilan på stort allvar däremellan, att jag inte är ordinerad sängläge, att målet är nära men framförallt att allt hittills sett väldigt bra ut med vårt mirakel och jag inte behövt oroa mig som jag gjort de andra två graviditeterna.

Jag har mina hormonspel då och då. Nu ökar ju hormonerna i kroppen igen och det märks. Maken har dock varit väldigt skonad mot dem, det kommer väl en tår då och då men inga aggressiva utspel mot honom. I går började jag gråta i affären för att jag älskar honom så mycket, det tycker han är helt okej att jag gråter för. Han stannade upp mellan hyllorna och höll om mig tills tårarna slutat rinna och jag torkat bort dem, sedan fortsatte jag som vanligt medan han stod kvar och såg lite frågande ut. Jag det är väl inget att göra någon stor sak av tyckte jag.

Tårarna kommer också av en fin film, av barnens härliga kommentarer, av att maken gör mig en sojalatte och av att målarfärgen som målaren fixade vårt tak med doftade så gott. Jo det finns anledningar till varje tår som rinner på mina kinder. Däremot märker jag att det finns en lite mer aggressiv sida hos mig med. Tålamodet är inte direkt på topp och i trafiken är jag lite…högljudd. I kön i affären där någon kund ska klydda med sitt kvitto och sedan byta vara för att denne själv läst fel på priset, som för övrigt handlade om 2 kronor, har jag inget tålamod för. Och när oförsiktiga människor springer ner mina barn för att de ska slita åt sig en tröja som det finns 400 likadana av, har jag absolut inget tålamod för. Men annars är jag nog helt okej tror jag!

Jag fick höra på jobbet att jag blivit hårdare, men att det tydligen bara var positivt. De tyckte det var på tiden att jag satte ner foten. Säger de det så!

Jag har tyckt att hela graviditeten gått fort och att vi nu är nere på ca 8-10 veckor kvar tills vi får träffa vår son gör mig helt nipprig. Barnmorskan trodde inte att han kommer senare än om 8 veckor. Dels för att jag aldrig varit gravid i 40 veckor, utan 37-38 veckor tidigare och dels för att jag vet när jag hade ägglossning och räknat från det datumet och fram till då äggen senast måste ha fästs så är datumet för BF det första som BM räknade ut. Ja oavsett vilket så har jag fortfarande inte bråttom och jag är glad så länge jag får en normal förlossning som startar av sig själv i ett friskt läge, något jag inte varit med om tidigare. Så om det blir om 8 eller 12 veckor kan ju kvitta.

Ny vecka är det i alla fall!

Likes

Comments

Så gjorde jag tillslut valet av vilken skötväska vi skulle ha. Jag har länge velat mellan Elodie details Black Edition och Skip Hop Chelsea. Jag har tidigare haft Skip hop modeller och gillat dem. En skötväska vill jag ska ha ett utseende som en vanlig handväska men med alla praktiska detaljer och båda modellerna som jag nu valt mellan har haft just det jag sökt. Men valet föll på …

skip-hop-skotvaska-chelsea-13

…Skip Hop Chelsea. Bilden lånad från Babyland.

Så denna snygga väska är på väg hem till oss tillsammans med regnskydd till vagnen och pump till däcken/hjulen!

Likes

Comments








 Alltså, att stå i köket och laga mat nu i kväll var bara så härligt. Inte för kroppen alls faktiskt. Men för sinnet och för smaken av god hemlagad middag och ruggigt god sallad. Inget speciellt, men det kändes som den bästa måltiden på veckor. Köttfärspaj a la LCHF och en god sallad till. Mums!
 
 Samtidigt passade jag på att röra ihop ingredienser till något jag aldrig gjort själv faktiskt.
 
 


När vi stod i affären och skulle köpa de fröer vi fattades hemma såg maken en påse med "färdig" fröknäcke. Alltså färdiga frömixen där man bara tillsätter vatten. Han undrade givetvis varför jag inte bara tog den i stället. Men nu ville jag göra det själv, varför underlätta för sig?
 
 



 Såhär såg det ut innan det åkte in i ugnen. Nu väntar vi på nästa "fas" där det ska torkas i ugnen en timme innan vi kan smaka!
 

Likes

Comments










Sov länge och pälsade sedan på mig ordentligt för en härlig promenad. Isigt på sina ställen men jag tog det lugnt och beslöt mig för att ta turen om mossen hem. Översvämningar som frusit till is, som det brukar vara där såhär års. Men där mitt på stigen var jag som Bambi på hal is. Träffade på en man som snällt talade om för mig att längre fram försvann isen och det var vatten i stället. Jag som var helt inne i min podd tänkte inget vidare på det mer än att han kanske såg hur försiktigt jag tog det och ville berätta att det snart var över. Sådär i efterhand förstod jag att det var en varning eftersom han pekat på mina skor och som jag sedan vadade i vatten med och blev dyngsur om fötterna av. Smart drag att fortsätta åt det hållet!
 
 Hemma efter 50 minuter kände jag att det fanns mer energi kvar och tog då 30 minuter på crossen. Inte heller något smart drag såhär i efterhand. Efter dusch ligger jag nu här med ganska taskiga sammandragningar och försöker vila bort dem.
 



 Ja promenaden gjorde i alla fall gott för själen och naturen är så vacker nu att det var värt de där plaskblöta fötterna. På bilden ovan med isen så syns det is och sedan ett islager till en bit upp på träden. Såg magiskt ut i verkligheten!
 
 Ja vila en stund till så kroppen återhämtar sig och sedan är det mathandling på schemat och inköp av en stavmixer. Vår är kaputt och det kunde inte bli någon smoothie till frukost idag!

Likes

Comments








 Tjejerna fick poserat med båda Ullareds profilerna!
 
 Vi hade planerat att åka till GeKås i morgon. Sådär i mellandagarna när alla andra redan köpt julklappar eller köar till reorna i butikerna. Men i morse när vi var klara med frukost och morgonbestyren beslöt vi oss för att åka idag i stället. De andra gångerna jag varit där har jag gått upp i galet tidiga timmen för att vara där vid öppning. Idag körde vi strax efter tio. Så skönt att både vara utvilad och att komma dit utan trängas med massa folk. Tjejerna hade med sig lite av deras julklappspengar och hittade några grejor och vi har köpt nödvändigheter. Som täcke till vagnen, påslakanset till vagnen, nappar, ursöta babykläder, kapslar till kaffemaskinen och annat smått och gott.
 
 Nu är allt för bebis ankomst klart, för honom i alla fall. Själv behöver jag amningsbh:ar och några andra saker. Men jag är på god väg att bli "klar". Känns skönt. Jag har planerat att bli klar med mitt förlossningsbrev innan vår ledighet är över. Vi har börjat prata om önskemål och om hur jag hoppas/önskar att saker ska gå till. Vi har ju två förlossningar tillsammans bakom oss och H har varit det bästa stödet. Men man lär sig nya saker, får nya önskemål och de förlossningar vi haft har ju inte gått "som planerat". Så nu vill han gärna veta vad jag önskar inför kommande förlossning. Jag känner en stor trygghet i honom och hur han agerat de andra två gångerna gör att jag känner mig lugnare än jag annars gjort. För ska jag vara ärlig är jag väldigt nervös inför det kommande!
 
 Ja från Gekås till förlossnings tankar. Så blir det i ett trött gravidhuvud!

Likes

Comments