View tracker

Du är en elak människa, om jag ens kan kalla dig så. En ful person, som statuerar med fina ord, Du gör innebörden så äcklig. Motsatsen till att älska någon är inte hat, för hade jag hatat dig, så hade jag fortfarande brytt mig. Jag känner mig bara likgiltig inför dig.

För i varje möte har min blick sökt efter dig, tillslut insåg jag att det inte är dig jag fann i slutändan, utan mig själv.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Såhär ont har jag inte haft på länge, som om någon stack in en kniv millimeter ifrån hjärtat och lirkar försiktigt.

Varför längta, alla dem tusentals dagar jag har passerar i ett litet kick . Hopplöst . Definitionen av hopplöshet ekar i ett tomrum jag inte känt innan. Det gör inte ont, det känns inte. Det bara skriker, ger mig tinnitus, får mig att falla ned i gråt. Det är kallt, så kallt så det skapar bränder. Det känns tungt, varje rörelse, varje ord känns som en ansträngning, som ett maratonlopp med lungcancer som ständigt gör sig påmind.

Snart är den dagen här, tänder en cigarett , låter lugnet segla över, försvinna, kniven lirkas igen. Och jag når fram till denna dagen, som så många andra haft, har, ska ha. Den förfärligt tarvliga dagen som lyckas göra sönder varje detalj av mig. Den där stora dagen då jag ska välja, göra beslut som kommer att förändra hela mig, allt jag byggt upp kommer smälta, precis när det är nybyggt, skrattretande. Och jag ska stå där, opåverkad, se på när någon fortsätter lirka . Jag ska stå där , låta det skrika, falla ned på golvet och låta det ristas in i kinden.

Idag är den dagen, som så många andra haft, har, ska ha. När hopplöshet inte ens kan definiera känslan, när jag gråter, tyst, vackert, bara en stund. Idag är den dagen, då jag inser att jag är den som lirkar, jag är den som är millimeter ifrån det enda som håller mig vid liv. När maratonloppet klaras av trots allt. När huset brinner ned . Idag vinner jag, på något sätt.

Likes

Comments

View tracker

Hur ska jag kunna bli lycklig när jag inte vet vem jag är? 

Frågan som upprepat sig som ett eko . Frågan som skrämmer mig. 

Vem är jag, vad vill jag, hur ska jag någonsin kunna hitta mig själv? Jag har varit halv, har haft en andra halva som gjort mig hel, lycklig och som gjort mig, till mig. Min andra halva försvann på grund av att den halvan som jag själv varit gjort fel. Min halva tappade bort sig själv​, och skrämde bort den andra halvan. Min halva är inte längre lycklig . 


Definitionen av vem jag är är rätt lätt. Jag är Signe Rebecca Willbo, 20 år, arbetande, fritänkande, och ensam. Inte ensam på de sättet att jag inte har någon, jag har folk i mitt liv. Jag definierar min ensamhet som att min halva , min egna halva , tappade bort sig . Den försvann , för den halvan insåg att den själv inte kunde bli hel , den insåg att de enda som gjort den hel är en annan halva. Men för att kunna älska måste man älska sig själv. När min halva slutade definiera sig som en egen person, de var då, då kärleken för mig själv försvann. 


Jag har aldrig vart ensam. Inte på riktigt . Jag har alltid byggt upp något , med någon, med en annan halva. Ensamhet skrämmer mig. Men det är pågrund av detta, på grund av min rädsla för att vara ensam, som jag aldrig kunnat vara lycklig med mig själv . För att definiera sig som lycklig , som en egen person måste man någon gång kanske vara ensam. Vara en egen person. Bli sin egna andra halva. Snickra lite själv, tänka lite själv.  För hur ska jag kunna göra någon annan lycklig när jag inte vet vem jag är? Hur ska min egna halva bli hel själv om den bara blir ersatt av ett enklare allternativ ? 


Jag sitter ensam, i ett hus, med en hund, en katt. Jag har suttit här nu i några dagar, stirrat, gråtit, skrikit. Funderat över vad lycka i mitt liv skulle kunna vara. Snart flyttar jag, bort . Börjar på mitt jobb. Snart, om ett tag, på en obestämd tid, så blir jag kanske lycklig, hel. Men just idag, måste jag få sitta ensam i mitt hus, med en hund, en katt. Jag behöver en dag till när jag kan stirra, gråta, skrika. Så att jag kan komma fram till vem min halva egentligen är.

Likes

Comments

Jag är 19 år. Jag har en pojkvän, en familj, ett hus, en hund och en katt. 


Jag är en oerhört glad person, jag ler mycket, skrattar åt dåliga skämt, drar dåliga skämt. Åker på spontana tripper, går på långa promenader, jobbar mycket, har film mys, åker till badpalats, går på bio och äter ute när jag har råd med det.

Jag är även en oerhört ledsen person, jag gråter ofta, stänger av, pratar inte så mycket om det egentligen. Jag har gått hos en psykolog, förstod inte vitsen. Ibland skriker jag, ibland slår jag sönder något. Jag kan inte hantera min ilska, min sorg. 
Om jag vet varför?- nej, och det behöver jag inte veta heller egentligen, jag har vant mig med att jag fungerar så. Det har alla andra också.

Jag är beslutsam, hjälpsam och givmild, alla dessa saker är jag till fullo, ofta för mycket. Jag är arg, rättvis och orättvis, alla dessa saker hänger oftast ihop. 
Om jag vet varför?- ja, jag känner för mycket.

Jag är 19 år, men beter mig inte som det. Inte som normen vill iallafall. 

Jag bor på en ö, som så många som bott här hela livet vill påpeka, den tredje största. Det bor olika typer av människor här. Alla olika klasser. Precis som i alla andra samhällen. Precis som i alla andra samhällen har vi även grupper, dessa hänger ofta ihop med de olika klasserna i samhället, det gör de här också, oftast.


Jag antar att jag umgåtts med dem alla, alla klasserna. Ibland snackar jag lite politik med någon, SD är ett hett ämne här på ön. Fram tills för två månader sedan hade ön nästan ingen invandring, ändå räknades samhället som ett utav de mest främlingsfientliga i Sverige, topp tre tror jag till och med det var. Jag tror själv inte på SD's politik, många här gör det. Det är okej. Jag har hamnat i något bråk om det, inte för att ingen annan har rätt till en åsikt, utan för den andra partens problem med att förklara anledningen till sin åsikt. Som sagt, jag är rättvis och orättvis. Ibland, eller mest för 5 år sedan åkte jag volvos, ön kryllar av dem, av epa-traktorer som har "träffar" utanför Statoil. Jag gör inte det längre, för majoriteten som var där för 5 år sedan, är fortfarande där. Ibland pratar jag några ord med tiggarn utanför hemköp, slänger dit en pantburk. Inte för jag vet om pengarna kommer till fel person, utan för att jag fortfarande tror på samhället, på att hjälpa, och lite för att jag ska känna mig bättre över mig själv.

Jag sa att jag hade umgåtts med dem alla, grejen är att jag inte riktigt umgås alls längre. Jag har haft några riktigt bra vänner, men jag har vart liten, riktigt bra vänner har vart ytliga vänner, det har vart ömsesidigt.

Problemet är nog att jag inte har vänner. 

Jag har vänskap till min pojkvän, han är min bästa vän, jag har även en vänskap till mina övriga familjemedlemmar. Men jag har ingen jag går ut och super med varje helg, som jag målar naglarna med, och snackar om sex med. För de är väl det en 19 årig tjej ska göra? De majoriteten i min ålder gör?

Jag har testat det där, dock ser jag mig hellre med en cola och en chipspåse en fredag, jag kollar hellre på någon halvkass film. Eller så går jag ut, är nykter och har jävligt kul, men de enda som är nyktra på festerna är chaufförerna, dem har jag oftast inte heller något gemensamt med. För de är väl de viktigaste? 

- att ha något gemensamt.


Ska jag vara ärlig så är jag en glad, ledsen och galen person, på gott och ont. Allt jag behöver är kanske en vän, som jag har allt gemensamt med, eller som jag inte har något gemensamt med alls. Jag behöver en vän jag kan öppna mig för, som kan öppna sig för mig. Som lever med att jag är sånhär, som inte dömer mig för det, eller kanske gör det, men berättar det för mig. Någon som pratar med mig, som har lika åsikter, eller olika åsikter, som kan argumentera. Som skiter i ytliga saker, eller vill sitta hela natten och prata om någon obetydlig flirt.

För jag har själv kommit till insikt med att vad jag saknar är inte att dela mina problem med någon, jag har folk som förstår redan, som tröstar, som skrattar, som har åsikter.

Jag behöver bara en vän.




Likes

Comments

Idag efter jobbet satte jag mig ned. Ensam.

Väntade på att klockan skulle slå nio så jag kunde hämta Robin ifrån jobbet när det plötsligt slog mig.
Ibland måste jag vara ensam.

Ibland är det som en tumör som tränger sig in bakom alla skratt, bakom alla sena kvällar, bakom det nygrundade köttet och xcidern.

Jag tappar bort mig.

Just idag, efter jobbet satte jag mig ned . Ensam . Efter en timma av mitt ständiga glanande på klockan slog det mig. Jag satt helt ensam, på en badplats, full av vänner, familjer, barn, pensionärer, skrik, hopptävlingar.

Det slog mig. När jag tog upp min bok för att inte se så ensam ut. Att det var behövligt. Behövligt i den benämningen att jag inte ens behövde tänka mer.


Likes

Comments



Huvudet under vatten, men jag andas eld.
För hela mig, älskar hela dig.

Älskar din kropp, dina fel, dina perfekta misstag.
Du är min början och mitt slut.

För jag ger dig hela mig.
Du ger mig hela dig.

Hur många gånger ska jag förklara detta, du är vacker, även när du gråter.
Du är min största distraktion.

Ge hela dig till mig, för jag har gett hela mig till dig.

För till och med när jag förlorar så vinner jag.


För hela mig älskar hela dig . För du är galen och jag är dum i huvudet.


Likes

Comments

För att leva utan dig är som att andas utan luft.
Du är galen och jag har förlorat all kontroll, mitt huvud under vatten och jag andas eld.

Jag skulle ge dig hela mig, om jag vågade. Jag skulle känna mig bekväm om jag kunde. Men allt för många gånger har jag gjort sönder det, jag är inte kapabel att hålla kvar det.

Så jag sårar dig, jag sårar mig, jag förstör allt vi byggde upp. Aldrig har det varit min mening, aldrig har jag gjort sönder med vilja, aldrig har jag tänkt.

Det enda som just nu existerar är tanken på att att vara utan dig är som att andas utan luft.

Likes

Comments