Igår tvingades jag göra något som jag inte ville göra. Jag var tvungen att kontakta skolan, Universitetet och ansöka om ett studieuppehåll - detta på order från läkaren i onsdags. Han tvingade inte mig, men sa samtidigt att allt fokus ska vara på behandlingen. Allt fokus ska vara på att bli frisk. På att bli bättre, må bättre. Ett läkarintyg utfärdades, och det står något i still med "ej kapabel till något arbete eller studier - allt fokus på behandlingen och att komma framåt". Jag var förberedd på att studierna skulle behöva pausas, det fick jag en hint om redan när jag vara på bedömningssamtalet, men tänkte att så ska det inte bli för mig. Jag kommer fixa behandlingen parallellt med skolan. Men så blir det alltså inte, och ärligt vet jag inte ens om det är möjligt. För det jag nu är inne i, eller på väg in i känns som mer än ett heltidsjobb, det känns som ett jobb dygnet runt. Nu ska jag vara lite snäll mot mig själv, mot Rebecca. För att hon ska komma tillbaka behöver fokus vara här och nu och utifrån där jag står idag. Kraften och energin som finns i hjärnan ska inte få gå till studier utan det ska läggas på jobbet som pågår dygnet runt - att bli fri från Ed och denna jävla sjukdom. Anorexin, kan dra åt helvetet. Den förstör så mycket. För mycket. Det är inte okej. Kanske kan man säga att Ed nu vunnit igen? Eftersom jag inte kan fortsätta studera - men detta är fan den sista kampen han någonsin ska få vinna. Aldrig mer ska Ed vinna. Aldrig mer ska han få bli segraren i mitt liv. Aldrig mer ska han få besegra Rebecca. Det känns såklart inte alls bra just nu, jag som trivdes så bra i klassen och med min basgrupp. Sedan jag tvingades att ta beslutet har jag fått jättefint stöd och peppning från klasskompisarna och när man får ett meddelande som det står "A5-väst-bäst-kusten kommer alltid innefatta dig Beccis!! ❤️ Nu är de fokus hälsa för fröken så ses vi sen när du kommer därifrån!! ❤️ ❤️" Faller inte bara en tår. Så fint. Så betydelsefullt!

Jag och dagens kort... Igen. Räkna med att det kommer bli många kort och många bilder under min tid här. Idag står det"kärlek till dig själv" . Hur enkelt är det egentlige? Inte alls enkelt skulle jag vilja säga. Men när jag nu suttit och funderar ett tag, låtit tankarna snurra och fingrarna dansa piruetter på tangentbordet, inser jag att det kanske just är det jag gjort. Genom att jag nu lyssnat på personalen här, deras råd om att ta ett studieuppehåll och på så sätt givit Rebecca kärlek. Det om något borde räknas som att sätta sig själv först och ge kärlek till sig själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Idag har jag gjort några "memo-kort", fick det som "hemläxa". Det är egengjorda kort med ord, meningar, citat eller vad man själv väljer att skriva/ göra. Ett sätt att minnas vart jag vill och ett sätt att våga fortsätta sträva mot målet. Dessa kort är tanken att jag ska ta till när jag behöver. När en påminnelse behövs om att fortsätta kämpa, när saker och ting känns hopplösa. Tanken är att göra och ha många olika kort som passar in i olika situationer. Korten skapas när jag mår hyfsat för att dem ska bli så bra, tydliga och rättvisa för Rebecca som möjligt, inte för Ed. Än så länge har jag bara gjort några stycken, har ett framför mig vid matbordet, och de andra har jag inne på mitt rum. Som en övertygelse när ångesten eller Ed vill ta över. Ett sätt för Rebecca att bli starkare, ett sätt för Rebecca att finna styrkan i stunden. Styrkan som ska ta mig framåt, styrkan som ska ta mig i mål. Förhoppningsvis!


Dagens kort, dagens citat från änglarna är "se klart och tydligt". För mig har det kortet en speciell betydelse. Anledningen för att kortet får en stor betydelse för mig är; för att det var det kortet jag drog den där gången jag skulle träffa läkaren. Läkaren som skulle avgöra om en remiss till Capio skulle skrivas eller inte. Läkaren som satt på makten för min framtid. Den dagen, där och då kändes det som min sista chans att få hjälp, riktigt hjälp. Jag var så nervös. Jag var så rädd. Rädd för att få ett nej, men även rädd för ett ja. Det var en splittrad Rebecca som den dagen, den 15 november 2017 åkte för en bedömning. Kanske var jag egentligen inte så splittrad när jag tänker efter, Rebecca visste klart och tydligt vad hon ville. Men det visste även Ed. Och deras viljor var motsatsen till varandra - antagligen det som gjorde att känslan den dagen kändes splittrad och som ett inbördeskrig i mig.

Likes

Comments

Postad i: 2017, Capio Ätstörningscenter Varberg

Att skingra tankarna, att släppa tankarna att ge plats åt nya tankar, fina tankar, bra tankar. Det är inte alltid det lättaste. Jag plockar fram mina pennor och min målarbok - grottar ner mig och låter pennan styra. Lägger fokuset där. Hela förmiddagen har jag målat. Låtit pennan bestämma. Det tar tid. Flera timmar. Att se resultat. Att bli färdig. Precis som med mycket annat i livet. Allt har sin tid. Saker och ting tar olika mycket tid. Det är okej att saker tar tid, det får ta sin tid. Inte för att jag kan jämföra en målarbild med Anorexin, med Ed. Men att dyka ned i målarbilder hjälper mig att släppa Ed. För en stund. Då och då. På sikt kommer de stunderna bli fler och fler. Ed ska få mindre och mindre tid framöver - även om det kanske inte känns så just nu.

Likes

Comments

Postad i: 2017, Capio Ätstörningscenter Varberg

Igår snöade det, snön la sig som ett täcke på marken. Det lyste upp. Idag är den lilla snön som kom bort. Det är plusgrader utanför fönstret. Jag vill ut på en promenad. Andas frisk luft. Men istället sitter jag här framför datorn och knappar på tangentbordet.

Idag är det Lucia, aldrig förr har jag tänkt att det är en speciell dag. Men det är det faktiskt. Det är en stämningsfull dag. Med värme och lugn. Men jag känner inte den känslan idag. Det känns som vilken dag som helst. En i mängden.
Jag har fått värmande lucia-hälsningar från jobbet och det känns extra fint. Värmer. Men det gör faktiskt också ont att inte vara på plats, vara med. Jag intalar mig att detta är en av alla kommande "lucia-dagar" och att det inte är hela världen att jag missar den. För visst är det så. Det kommer fler. Och då kan jag vara med, då ska jag vara med. Om det så är på jobbet eller någon annanstans återstår att se, men jag kommer många gånger i framtiden få möjlighet att skåda både det ena och det andra och därmed även lucior och luciatåg.

Idag står det "spontanitet" på mitt kort från kortleken. Ett bra ord tycker jag. Men ett svårt ord att leva upp till när Ed styr. Tänker också att det är svårt att vara spontan när jag är här. När jag inte får och inte kan göra vad jag vill eller kanske snarare vad Ed vill och därmed inte vara spontan. Men jag tänker också att spontanitet inte behöver betyda att jag ska bestiga ett berg, det kan vara det där lilla. Den där lilla förändringen eller ett litet ord. Det behöver inte vara att lösa ett världsproblem - för det kommer jag inte göra idag, inte imorgon, inte i övermorgon och inte i framtiden heller. Men däremot kan det vara att finna en ledtråd som i sin tur kan vägleda mig till en av alla pusselbitar som är på villovägar. Jag bär med mig ordet, spontanitet idag och tänker att jag innan dagen är slut ska ha gjort något spontant. Om det så bara är en liiiiiten, liten sak!

Inte kan spontanitet leda till det sämre. Däremot kan det leda till en förändring, om den förändringen i sin tur leder framåt, bakåt eller ingenstans alls. Vet jag inte. Så va du också lite spontan och gör något du inte brukar göra.

Likes

Comments

Postad i: 2017, Capio Ätstörningscenter Varberg

Jag fick ett paket i söndags. Ett paket som jag skulle öppna när jag kom fram till Capio. Jag öppnade paketet igår på kvällen, när jag hade klarat av första dagen. Fixat på mitt rum och landat i sängen. I paketet låg det ett anteckningsblock, och ett kort. Ett handskrivet kort med fina och tänkvärda ord. Orden kändes rakt in i hjärtat och värmde mig. Nu har jag placerat kortet på tavellisten precis vid sängen. Så att jag varje dag kan påminnas om orden.

Idag har varit en fullspäckad dag och än är den inte slut. Det finns punkter kvar på dagens schema och några måsten. Men även tid för mig själv. Och då ska jag försöka strukturera upp bland alla papper jag fått, sätta in dem i pärmen, skriva ett register och få ordning på det viktigaste materialet jag har just nu. Materialet som är och ska bli grunden för min behandling, det som ska hjälpa mig framåt, tillsammans med så mycket annat.

Likes

Comments

För ett tag sedan fick jag en kortlek av en kollega. Det är änglar på varje kort med tänkvärda citat/ ord. Denna kortlek har jag använt mig mycket av, inför samtal, läkartider, möten, när jag inte haft en bra dag eller andra stunder jag har behövt peppning och stöd. Denna kortlek har jag tagit med mig hit. Allt för att varje dag peppa mig själv, intala mig att jag är så mycket starkare än vad Ed är. Våga fightas mot honom. Gå emot. Och lyssna till Rebecca.

Denna kortlek finns även här på Kliniken, varje morgon får jag dra ett kort och ordet/ citatet som står på kortet ska jag försöka leva efter, och bära med mig hela dagen. På mitt kort idag stod det ”rening” vad betyder egentligen det? Hur ska det tolkas? Det känns oklart. För att inte riskera att bli besviken genom att inte klara av att leva upp till det som står på kortet, har jag idag valt att inte ta så hårt på det. Det är första dagen. Första heldagen och det får bli som det blir.

Likes

Comments

Postad i: 2017, Capio Ätstörningscenter Varberg

Så kom dagen, från det att jag var på bedömningssamtal den 4 december har det endast gått en vecka. Veckan har rusat iväg men det känns även som den gått i slowmotion. Jag har gått på autopilot, bara gjort. Bara agerat. Och nu är jag här. Första dagen är avklarad på Capio och det har varit en intensiv dag, många nya ansikten och många nya intryck.

Redan när jag vaknade idag så var känsla konstig. Overklig. Som i en dröm. Eller som i en saga. Allt för att inte känna och tänka så hade jag sett till att ha saker inbokade. Innan jag skulle lämna staden och åka mot Varberg. Karro kom och hämtade mig klockan 11. Vi packade in i bilen, jag låste dörren och sen började vi rulla mot Varberg och Capio. Precis som för en vecka sedan så visade vädret sig från en bättre sida. Solen försökte kämpa fram, vinden vilade och termometern visade minusgrader.

En fin dag. Karro sa det så bra "även idag är det lugnt. Det finns en mening med det." Jag skrattade och tänkte mest att hon sa så för att lugna. Men när hon förklarade och sa; "första gången vi åkte hit och gick efter läkarsamtalet hos läkaren som skulle skriva remissen så var allt ovisst." Tusen tals tankar som kretsade i huvudet på mig, och även vädret visade på sitt sätt - genom dåligt väder och en himla vind som gick rakt genom kläderna. "För en vecka sedan började pusselbitarna falla på plats, bedömningssamtalet resulterade i en plats och med det ett inre lugn. (trots ett totalt kaos.) Likaså vädret." Himlen var magisk, så gott som alla regnbågens färger kunde skådas. Solen kämpade sig fram och vinden var lugn. Och idag, den 11 december, kommer alltid att förbli en speciell dag i mitt liv. Vädret och Varberg visade sin fina sida. "Nu börjar något nytt, nu ska du hitta lugnet och idag börjar vägen för ett friskare liv."
När vi gick där så sa jag, nu är det sista promenaden i frihet. Karro vände på det och sa, det är den första promenaden mot friskhet. Tacksam för att hon vände på det - och fick det till att låta bättre.

Klockan slog 13.00, nu börjar det. Nu är det dags. Jag blev fint bemött, fick mitt rum och lämnade sakerna på rummet. Träffade och pratade med personalen och Karro fick stanna kvar tills första måltiden, kändes så bra och fint att ha henne med, ett varmt hjärta och en trygg famn att vila i. Tiden gick och det var dags för Karro att lämna och för mig gick startskottet på riktigt. Hela dagen hade jag att göra. Full upp skulle jag vilja säga.

Likes

Comments

Postad i: 2017, Capio Ätstörningscenter Varberg
För första gången. Högt och offentligt. Handen på hjärtat och gråten i halsen. Tänker jag nu berätta. Några har frågat, ibland har jag varit ärlig och ibland inte. Jag tänker inte längre hålla tyst. Inte skydda. Inte dölja. Allt för många kämpar, allt för många skuldbelägger sig själva, skäms och vänder inåt. Likaså jag.

Psykisk ohälsa, varför är det så tabubelagt, att bli sjuk, att drabbas, varför skämmas, varför dölja, hade jag haft svaret på frågan hade jag troligtvis själv inte vänt inåt. Egentligen borde det vara lika naturligt att prata om ont i själen som ont i kroppen. Att lägga skulden på sig själv och att skämmas blev mitt sätt att hantera det som hände, det som jag till en början inte förstod någonting av och fortfarande finns det saker som är oklara. Även om det fortfarande finns många och stora frågetecken så har jag nu kommit till insikt. Jag drabbades, jag blev sjuk, jag är sjuk. Jag har fastnat i greppet hos ätstörningsmonstret, Ed som jag kallar honom. Vi har varit kompanjoner länge, flera år - till och från och det är dit jag vill komma. Ed är min bästa vän men också min fiende. Det tog tid att komma till insikt. Att förstå. Att acceptera.

Att leva med en djävul inom sig är inte enkelt, någon som ställer orimligt höga krav och förväntningar och när jag lever upp till kraven blir de bara fler och fler, hårdare och hårdare. Jag klarar inte av att leva upp till kraven längre. Jag gör inte det. Kraven är för stora, för riskfyllda. Alla elaka ord som ekar inom mig, alla elaka kommentarer, alla handlingar jag måste lyda, alla tvång - jag står inte ut längre. Det handlar om liv och död. Det är dags att ta farväl. Vi har varit tillsammans allt för länge, det har inte bara varit ett helvete, det har också varit en trygghet. Men vi kan inte längre leva tillsammans, vi kan inte tackla världen tillsammans, kliva upp varje morgon hand i hand eller utföra dagens rutiner ihop. Du, min djävul till kompanjon och fiende. Vi ska ta farväl. Helt ärligt, du är faktiskt en sjukdom. Du är min mördare och allt du gör är att ljuga för mig. Det räcker. Stop. Jag har bestämt mig för att bli frisk och jag kan inte bli det hand i hand med dig, det är dags att släppa taget. Du om mig och jag om dig. Vår relation, vår kärlek måste dö och därmed din närvaro i mitt liv.

Livets alla scener. Livets alla roller. Jag är en höjdare på att inta olika roller och kliva upp på olika scener. Lika bra som jag är på det, lika trött är jag på det. Jag orkar inte leva livet som skådespelerska längre. Jag vill inte det heller. Skådespeleri och scener är inget för mig. Det är ett intensivt arbete som tar slut på mig och min energi. Det är ett komplicerat yrke som kräver fokus och kontroll. Hela tiden. Dygnet runt. Året om. Min karriär som skådespelerska har här med fått ett slut. Jag vill tacka för denna tiden i rampljuset och tack för alla roller jag fått spela och därmed de erfarenheter jag fått. Att gå in i roller som skyddar, ger trygghet, döljer, men även roller som tagit livet ifrån mig. Livets pusselbitar har försvunnit bit efter bit.

Pusselbitarna är på villovägar, några bitar ligger framför mig, andra är inom räckhåll, det finns också bitar som ligger flera mil bort och bitar som är spårlöst försvunna. Till vissa bitar är vägen rak, till andra är den krokig, ibland kommer bergsklättring att krävas, ibland djupdykning. Oavsett vart bitarna finns och hur mycket det kommer krävas att få pusslet helt återstår att se. Men jag ska lyckas. Antalet pusselbitar är oklart men alla bitarna behövs.

Jakten efter bitarna har pågått i tystnad under en längre tid, men det är ett svårt pussel att lägga, jag behöver hjälp att finna bitarna, jag behöver hjälp att lägga pusslet. Jag behöver någon som vägleder,stöttar, tröstar och peppar. Någon som förstår sig på. Någon som hjälper mig att fightas mot djävulen, Ed. Ensam är inte stark.

Det är nu slut på att slussas fram och tillbaka inom vården, de senaste åren har jag testat på det mesta. Det har inte varit en dans på rosor, det har varit en krävande resa som tagit kraft och energi från mig där jag verkligen fått kämpa för min rätt, min rätt till rätt vård. Nu är det dags för ytterligare någonting nytt. Jag ska vara ärlig, jag är livrädd för vad som komma skall, låta någon annan bestämma, låta någon annan ta kontrollen. Det är med gråten i halsen och tårar som rinner längst med kinderna jag nu sitter här och trycker på tangenterna. Men det finns också en känsla av befrielse att nu äntligen våga berätta, våga ta emot hjälp - helhjärtat, öppet, inte dölja, inte skydda. Skådespeleriet har kostat mer än vad jag någonsin kunde tro. Hur rädd jag än är så kommer rädslan inom mig aldrig att bli mindre, jag har väntat och väntat på att det ska bli den ”rätta tiden” men den tiden kommer aldrig. Jag kan inte vänta längre. Jag längtar efter friheten. Jag längtar efter livet. Det fina livet. Det goda livet.

Jag förstår att vägen till frihet och friskhet är lång, krokig och att jag kommer mötas av hinder. Att det stundtals kommer krävas enorma ansträngningar. Att det stundtals kommer bli nattsvart. Att jag kommer behöva handskas med känslokrig. Jag har garanterat ett omfattande arbete framför mig. Det viktigaste arbetet jag någonsin stått inför. Arbetet med mig själv. Jag har redan påbörjat arbetet, men nu är jag redo att ge mig själv en ärlig chans, inte en chans för alla andra utan en chans för mig själv, jag vill detta nu, jag vill hitta det friska livet. Ska jag vara ärlig så vet jag egentligen väldigt lite om vad som komma skall och det skrämmer mig och skapar ångest. Men någonstans inom mig känner jag även en känsla av lugn. Det är dags. På måndag, den 11 december flyttar jag till Capio ätstörningscenter i Varberg.

Det är platsen jag ska läka på, finna mina pusselbitar och lägga mitt pussel. Det är platsen jag ska hitta tjejen som jag saknar. Tjejen som jag inte längre känner. Tjejen som fått allt för liten plats de senaste åren. Det sägs att allt har sin tid. Tiden som skådespelerska är slut. Tiden för djävulen inom mig ska få ett slut. Tiden att hitta mig själv är här. Det är dags, Rebecca, du ska få komma fram, ta större plats. Leva livet. Börja leva. Inte bara överleva.

Allt gott,
Rebecca!

Likes

Comments