Tiden bara springer iväg och jag hinner knappt med. hinner uppenbarligen inte med att skriva något här heller.
Det har väl inte hänt några drastiska saker direkt. Lite vanligt vardagspyssel och sysslor. Jobb, plugg, häst, familj, fix.

Liten summering i bilderna på vad som hänt. Picknick med bästa, ommålning av möbel med mera.

tänkte att jag skulle försöka ta upp det här med bloggandet nu så snart saker och ting lugnar ner sig igen. Om det nu gör det...

hoppas ni får en fin dag!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

"Hej jag heter Rebecca och jag är misslyckad som fan."
Så skulle jag kunna presentera mig själv om jag utgår ifrån att jag ska leva upp till alla samhällets normer och ideal om vad som är "perfekt". Detta gäller både utseende, beteende, prestation, utbildning, jobb, och grundförmågor. Jag är bottennappet personifierad.

Eller?

Jag måste säga att jag börjar bli fruktansvärt trött på allt detta hackande, alla outtröttliga slag i ansiktet. Men vem har jag att skylla mer än mig själv? Jag slår på mig själv för att jag inte lever upp till mina egna och samhällets förväntningar, och sen slår jag lite till på mig själv för att jag slår mig själv. Vart ligger logiken i detta?

Att jag fortfarande står med knutna nävar framför spegeln och slår mot mig själv, för minsta lilla snedsteg, det är väl ändå höjden av dumhet?

Jag som vill vägra gå med strömmen, som vill stå upp för allas lika värde, som hatar alla dessa förödande krav och ideal, som vill slåss för de som inte orkar slåss själva. Jag finner mig själv trampandes i vattnet i kampen mot mig själv.

Sen kommer det där uppvaknandet. Den där fruktansvärt kalla duschen med verkliget som sköljer över en och får en att se lite klarare.
Ibland behöver man, en påminnelse om vilka värderingar man har, åt vilket håll man strävar och vad man vill och inte vill bidra med, till sig själv och allmänheten.

Jag vill inte bidra till hetsen inte på några plan. Jag vill inte bidra till de normer och ideal som tär och bryter ner folk. Jag vill inte bidra till illusionen om ett så kallat "perfekt liv", när det perfekta inte står för något verklighetsbaserad och uppnåeligt! Jag vill inte vara en bidragande faktor till att mina vänner och familj känner att de inte duger. Jag vill inte vara en bidragande faktor till illusionen om att "alla andra" har det så jävla perfekt.

När man väl fått den här kallduschen och reflekterat över det hela så är det väl bara att ta tag i det hela. Lättare sagt än gjort kanske. Men ett gott försök att belysa alla sidor av verkligheten kan en i alla fall bidra med!

Likes

Comments

Jag har oftast, vad jag kommer ihåg, varit en person som tycker att det är en självklarhet att alla som vill får och ska vara med. Det har aldrig varit några frågetecken eller oklarheter kring det. Vill du vara med så kom och umgås.
Jag har heller aldrig tyckt att det är några konstigheter att sammanföra människor som aldrig träffat varandra förut. Att umgås utanför de outtalade "grupper" eller sammanhang en annars umgås inom. Ju fler desto bättre är väl mer min filosofi.

Men tydligen så är det långt ifrån alla som ser det på det sättet. Allt för många verkar anse att det är fruktansvärt obehagligt att träffas flera stycken, vidga sina vyer och lära känna nya människor.
Det senaste har jag hamnat i dessa konflikter ett flertal gånger och jag kan inte förstå att folk i vuxen ålder kan vara så pass inskränkta och barnsliga.

Om man ska ses några stycken, vad är det då som gör att fler inte kan få vara med? Varför ska vissa utvalda lämnas utanför? Självklart kan man inte komma ihåg att fråga alla jämnt, då det skulle bli väldigt många att tillfrågad så fort man ska göra någit, men om saken sedan kommer på tal, varför mörkar man då att man ska ses? Eller om någon frågar, varför bjuder man inte in?
Det är ett pinsamt beteende och något som gör mig extremt upprörd. Alla har väl någon gång varit den som inte blivit tillfrågad. Alla har väl någon gång varit den som aldrig riktigt är "självklar" och näst intill alla vet i och med det hur det känns. Det kan väl inte vara en enda människa som uppskattar det? Och då är min fråga hur man kan göra så mot andra?

Det finns så många dåliga ursäkter.
1. Alla får inte plats
-byta plats? Bättre att alla kan vara med!
2. Vi har inte setts själva på länge
-okej?? Så då anser ni att någon ska behöva må dåligt och vara utanför när ni kan ses "själva" någon annan gång om det är så viktigt för er!
3. Vi ska göra något som du/ni nog inte uppskattar så mycket
-fråga personen/erna ändå! Idag kanske hen känner annorlunda
4. Det kan bli konstig stämning för att alla inte känner varandra
-det kan också bli fett go stämning och hur ska du någonsin lära känna nya människor?
5. Folk kanske tycker att mina andra vänner är konstiga
-då är de kanske inte så bra vänner ändå eller?!

Det känns som extremt fåniga saker att ta upp men tyvärr kan listan göras lång, och folk tänker uppenbarligen såhär på riktigt, för detta är exempel på svar jag fått när jag frågar folk i min närhet. Kontentan av det hela är väl frågeställningen "vilka problem är så stora att de inte kan lösas eller överses för att någon eller några ska slippa lämnas utanför?" Vad är problemet?

Nu kommer väl självklart även vissa bli "upprörda" och hävda att man måste kunna umgås "själv" med sina vänner och det är klart att man får göra det. Det är inte det jag pratar om, utan frågan jag tar upp är dessa större grupperingar som uppenbarligen inte får brytas.

Det är en så låg nivå och så fruktansvärt oskönt att det inte ens går att sätta ord på. Jag trodde verkligen att människor växte upp och lämnade en del av dessa beteenden bakom sig, men uppenbarligen är det inget som växer bort med åldern utan endast verkar ha med personlighet eller något annat jag inte förstår mig på att göra.

Är det någon som har några bärande argument för att behålla grupperingar och utelämna en eller flera personer ur sammanhang så vill jag väldigt gärna ta del av dessa.

Likes

Comments

Dagarna passerar så fort att en knappt hinner med. Jag lever i en ständig bubbla av avslappning nu under semestern. Eller jag försöker i alla fall att hålla mig inom den bubblan, även om det inte alltid är så lätt.
Jag har i alla fall haft fantastiska dagar hör hemma och spenderat tiden med vänner, sambon och alla män i mitt liv... vilka är djur hela bunten!

Likes

Comments

Med endast en vecka semester på hela sommaren är det inte helt lätt att hinna med allt en vill, måste och borde göra. Idag kan jag i alla fall sätta bock i alla kategorier.

Jag började gårdagen med lite snabb, lätt och god frukost i form av smoothie, för att sedan fortsätta med dammsugning och en helt otroligt snabb städning av toaletten. Som egentligen inte kan klassas som en städning utan snarare en avtorkning av toalocket., vilket det också var.

Sedan väntade jag och min sambo in ett lass på 3,8 kubikmeter ved, som vi sedan flyttade och staplade inför vinterns kalla dagar. Efter två timmars arbete var vi klara och jag kunde äntligen åka upp till min häst efter att inte ha sett honom sedan i söndags.

Efter besök och gos hos grabben uppe i stallet så hade jag blivit utbjuden till Habo av Elvira. När jag kom dit väntade två cyklar på garageuppfarten och vi gav oss iväg på en härlig cykeltur. Inte visste jag att det fanns så många smultronställen utåt Habo. Vi gjorde stopp på Kivarps gårdscafe och där blev jag bjuden på en helt fantastisk ostkaka. Vi åkte sedan vidare till en ekologisk grönsaksodling och köpte med oss grönsaker till middagen.

En mycket fin och bra dag summa summarum.

Likes

Comments

Det här med att presentera sig är i mina ögon en av de svåraste och jobbigaste saker att bli utsatt för. Jag vet när jag stått inför nya grupper av människor och fått frågan av någon klämkäck människa som ler överdrivet mycket och viftar hejdlöst med armarna åt alla håll och kanter, "jaha, vem är du?", eller "hur skulle du beskriva dig själv med 3 ord?" . Det är ju nästa så det svartnar för ögonen av total blackout. Så öppnar man munnen för att svara något klämkäckt och skämtsamt tillbaka, man vill ju inte förstöra stämningen i presentationen med något bittert muttrande. Men istället för ord kommer någon form av väsande utandning, så finner man sig själv återigen, stående med halvöppen mun och en början till dregelansamling i ena mungipan.

Nej jag har inte lätt för det här med att presentera mig själv, men jag tänkte ändå göra ett tappert försök till ett stämningsförstörande bittert muttrande om vem jag är.

Om vi börjar med det enklaste och också tråkigaste, så heter jag Rebecca och är 21 år, bor i ett litet hus tillsammans med min flickvän i Jönköping.

Jag är en hyfsat rastlös själ, som är livrädd för att misslyckas, men precis lika rädd för att lyckas. Trots det så brukar jag kasta mig in i nya utmaningar. Jag har alltid varit en topp-elev med högsta betyg i alla ämnen, trots ganska många missade timmar i skolan på grund av behandling för anorexi sedan 13 års ålder. Som jag efter ett år på gymnasiet föll tillbaka i ganska rejält och till slut insåg jag att det var dags att göra en förändring på riktigt. Det ledde till att jag blev borta hela tvåan på grund av inläggning och behandling. Vilket i sin tur ledde till att jag inte gick klart gymnasiet, vilket i sin tur ledde till att jag började jobba och flyttade hemifrån istället. Vilket till slut ledde till att jag jobbade så mycket att jag sprang in i väggen med huvudet före och blev sjukskriven i ett och ett halvt år på grund av utmattningsdepression. Ni hör ju själva hur banalt det låter. Jag tänker precis som ni förmodligen också tänker, att hur fan lyckas man ens. Dessvärre är jag inte på långa vägar ensam om detta, utan allt fler drabbas av psykisk ohälsa i olika former.

Men nu är det ju som så att enbart detta inte definierar mig som person. Det kan berätta en del om mig och det har format mig till den jag är. Nu för tiden är jag för det mesta ganska så glad och mår relativt bra, även om pessimisten smyger sig över mig ibland och känsligheten för stress får mig att tappa fotfästet. Jag jobbar heltid igen sedan ett drygt halvår tillbaka, jag har en häst och spenderar mycket tid i stallet, jag är fortfarande lite halvt trasig i kanterna och försöker jobba på att gjuta ihop mig själv för en lång och hållbar framtid. Jag pluggar på distans till undersköterska och jag är lite för stressad över det förbannade livspussel som ska läggas för att få ihop vardagen.
Jag är energisk och har höga ambitioner, är vegetarian, feminist och brinner för människors rätt till en god hälsa både psykiskt och fysiskt. Jag älskar och behöver träna, då det hjälper mig att rensa tankarna och reducera stressen inombords. Jag älskar min sambo och vårt lilla hus.

Det var väl lite kort och gott om mig och om ni vill lära känna mig bättre så får ni självklart gärna fortsätta hänga med här i de texter jag publicerar.



Likes

Comments