Det känns som om hjärtat hoppar över ett slag, ögonen fylls med tårar och du får svårt att andas.
Hela hjärtat värker efter saknad och trots att det gått lång tid slutar det inte. Dagarna kommer ändå, dagarna du egentligen vill hoppa över. Gråten i halsen och värken i magen när du ser hans namn på telefonskärmen.
Han skrev något fint på sin nya flickväns bild.

Aj.

Jag har aldrig varit så fruktansvärt förälskad i en person, så sagolikt förälskad i någon - som jag var med honom. Han var den första personen jag verkligen kan säga att jag älskade. Jag älskade honom så mycket att det gjorde ont i hela min kropp. En sak jag ångrar är att jag aldrig berättade det. Jag trodde det skulle förstöra för honom. Att vara så passionerat kär och förälskad i en person, som tycks vara helt perfekt, var det mest fantastiska jag känt i min kropp. Att hela min kropp kunde skrika efter en annan människa. Att vi tycktes vara helt perfekta för varandra.

Skulle jag få vrida tillbaka tiden skulle jag ändrat så mycket. Det kanske skulle betyda att jag inte skulle vara på den plats jag är i livet idag, men jag skulle ärligt kunna säga att det skulle vara helt okej, så länge jag fått honom tillbaka i mitt liv. Han var så snäll. Men, som jag nämnt tidigare är det svårt att berätta för vad som känns som ditt livs kärlek, över skype då han befann sig på andra sidan jordklotet (på ganska oklar och obestämd tid) att jag blivit sexuellt utnyttjad. Den enkla utvägen var att göra slut. Jag ville inte såra honom, men det gjorde jag. Jag sårade honom så fruktansvärt mycket, och det kommer jag aldrig kunna ändra på. Det här hände för snart 2 år sedan. Jag har fortfarande inte kommit över honom. Han vet det inte, och han vet heller inte den riktiga anledningen varför jag gjorde slut med honom. Men jag vet att det skulle göra mer skada än nytta att berätta det såhär långt efter, så jag avstår. Jag avstår och hoppas att vi på något jävla vänster hittar tillbaka till varandra, eller att jag får komma över honom, en gång för alla.


Likes

Comments

Tänk att småsaker som en kopp varm choklad en fin vinterdag tillsammans med en bästavän kan få en på sånt bra humör. Tänk också att en kväll med gamla underbara vänner som jag inte träffar så ofta längre, kan vara så fantastisk.
Nu däremot, ligger jag däckad i soffan framför Netflix tillsammans med en härlig bihåleinflammation.

Likes

Comments

"Oj, vad konstigt, här sitter vi och pratar om kläder och tjejerna spelar NHL, haha"

Nej, det är inte konstigt, det är fullt normalt. Att prata om kläder intresserar mig inte extra mycket bara för att jag råkar ha ett kvinnligt kön. Och NHL är jävligt roligt.

"Wow, hon är ju stark som en karl"

"Vem är du så snygg för?"

"Fyfan vad nice, han låg med 2 olika brudar ikväll!! Vilken kung. - Hörde du att hon låg med två olika killar på en kväll? vilken slampa."

"Du är lite utav en tomboy va?"

"Du äter mycket, för att vara tjej"

"Är det där allt du ska äta?"

"Låt henne vinna bara"

Nej låt mig inte vinna, jag spelar för att jag tycker det är roligt, jag spelar för att jag vill vinna, men inte vinna för att någon låter mig vinna för att jag är tjej. Jag kommer däremot vinna, för att jag är jag.

Snälla sluta, sluta förminska mig för att jag är tjej. Sluta förminska vad jag tycker är roligt för att "tjejer brukar oftast tycka det är tråkigt", snälla, ta mig som en egen person. Sluta kalla tjejer slampor och hylla killar för exakt samma sak. Bråka inte med snubbar som tafsar på mig på krogen om du inte känner mig, för känner du mig vet du att jag löser det själv. Sluta förminska vad jag kan göra och inte. Jag är jävligt bra på att sköta mig själv. Vill jag ha hjälp, kommer jag be dig om hjälp, men tills dess låt mig snälla sköta mig själv.

Jag är en vuxen TJEJ som kan ta hand om mig själv, vare sig du tycker att jag äter för mycket eller för lite. Ps. Jag är jävligt snygg för mig själv. (Gotta love lookin in the mirror)


Likes

Comments

Jag tror ingen har missat den norska serien SKAM som är väldigt populär just nu. Norska medier gick ut i somras och berättade att efter SKAM sändes, har antalet människor som sökt hjälp efter sexuella övergrepp ökat med 30%, jämfört med samma tidpunkt året innan. Man tror att SKAM kan ha bidragit till denna fantastiska ökning.

Jag hoppas verkligen det fortsätter att öka procentuellt hur många som söker hjälp, men jag hoppas att övergreppen minskar, att de tar slut.

I våras började Emmy Winther med sitt "projekt", eller vad man ska kalla det. Det handlade i stort sätt om att tjejer och killar delade med sig anonymt, eller ej, av sexuella övergrepp man varit utsatt för. Så oerhört viktigt. Det var första gången jag delade med mig. Jag har varit utsatt för två sexuella övergrepp under mitt 21-åriga liv - varav ett tog 4 år för mig att dela med mig av. Att överhuvudtaget prata om det. Jag minns stunden efter det övergreppet, jag låste in mig på toan och grät för att han inte respekterade mig. För att han inte respekterade mitt "nej, jag vill inte" och mitt "sluta, låt mig sova". Inte heller när jag tog bort hans hand flera gånger. Men det sjukaste av allt är att jag trodde det var okej. Jag har i flera års tid trott att det var okej- att det var mitt fel. Jag sov ju där, jag skulle ju räkna med det.
Andra gången var på vårvintern förra året. Jag skämdes så, jag kände mig fruktansvärt skyldig. Jag gjorde slut med vad som kändes - och fortfarande känns som mitt livs kärlek för att jag inte klarade av att berätta det för honom. Det ångrar jag nu. Men att berätta något sådant över Skype när ens pojkvän är på andra sidan jorden kändes rätt så själviskt av någon sjuk anledning(?!).

Det värsta av allt är att jag möter dessa två killar lite då och då. Vi säger "Hej" till varandra och ler lite.

Det är så fel, så himla fel. Jag önskar att jag vågat pratat om det tidigare, men jag kan inte spola tillbaka tiden utan jag kan bara anpassa mig. Ett sätt är att jag väljer att skriva om det här, så vem som helst har chansen att läsa det, ett annat sätt är att jag uppmanar alla som varit med om ett sexuellt övergrepp att prata om det. Givetvis behöver det inte vara öppet, det kan vara anonymt, det kan vara till en psykolog, en förälder, en vän - your choice. Men man måste prata om det, få höra någon säga att det faktiskt inte alls är ens egna fel, utan att man faktiskt blivit utsatt för något olagligt. Något fruktansvärt.

Likes

Comments

Jag vill att du andas mot mitt skinn och kysser min nacke. Håll ett hårdare tag om mig, och släpp mig aldrig ur din famn, det är där jag hör hemma. Jag behöver dig, nära hela mig.
Eller nej, backa. Jag behöver andrum - du kväver mig.
Fjärilarna i min mage berättar för mig att det händer något större i mitt hjärta.

Låt mig vara, jag blir aldrig kär ändå. Ödsla inte din tid på mig. Jag älskar ju bara dig. Nej. Lämna mig ifred.

Jag har berättat om vilken hopplös romantiker jag är - med grova commitment issues. Det låter lite motsägelsefullt men tyvärr är det så. Överös mig med romantik men tro inte att jag stannar. Jag kan inte rå för det. Känner jag fjärilarna i magen studsa av glädje och känslor säger min hjärna åt mig att lämna det - det är ändå inte värt det. För ingenting håller ju för evigt. Men, självfallet är inte detta något som kommer från tomma intet, utan har en logisk förklaring. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad att jag slutar tänka och förstör allt istället. För vi alla vet att den starkaste och även den farligaste drogen för människan, är en annan människa och det skrämmer mig. Jag vill inte känna mig beroende av en människa som kan välja att lämna mitt liv när han känner för det. Jag vill inte lägga mitt hjärta och mina känslor i någon annans händer. Jag är så rädd för vad den personen skulle göra med det. Men å andra sidan vill jag heller inte vara beroende av en annan människa på så vis att jag inte kan göra de saker jag vill göra här i livet. Jag vill inte bli hindrad på något vis. Och i skrivande stund vet jag ju också - träffar jag rätt person, kommer jag inte bli hindrad. Men hur vet jag att det är rätt?
När jag tittar på film har jag en tendens att fråga vad som kommer härnäst, vad som kommer hända. Jag vill ha spoilers, för jag tycker inte om överraskningar. Precis så önskar jag att det kunde vara i verkligheten. Att jag kanske kunde få en liten spoiler om vad som kommer hända med människorna som traskar in i mitt liv. Jag vill veta innan, så jag inte behöver känna starkt för människor som lika snabbt tänker göra mig illa.

Håll om mig, andas mot mitt skinn och kyss min nacke. Kyss mig och berätta hur vacker jag är. Jag vill ligga i din famn, känna din arm runt min midja. Du leker med mitt hår och det är så vi somnar. Sen kanske jag vaknar på natten och tänker "fy fan, vad jag är lycklig med dig". Släpp mig isåfall aldrig ur din famn, för det är där jag hör hemma. Jag behöver ju faktiskt dig, nära hela mig.

Likes

Comments

Allt blir så fint när det är klätt i snö.

Likes

Comments

Det börjar krypa inom mig. Det är en intensiv, stark känsla. Jag vet inte vad jag ska göra, börjar få panik. Kan inte sätta ord på vad som händer mer än att det är en obehaglig känsla inom mig. Kan inte stoppa det. Plötsligt känns det som om någon trycker på mitt bröst och jag får svårt att andas.
Men vilket skämt om jag skulle ha sådan tur att det slutade där. Jag börjar svettas och blir yr. Yrseln övergår snabbt till en svindelliknande känsla. Golvet gungar, precis som om jag skulle stå högst upp på Burj Khalifa i Dubai. Jag blir illamående.

Fan, det här händer inte just nu, det får inte hända.

Men, det hände. Om och om igen i matsalskön i gymnasiet. Det var ettan på gymnasiet och jag kan nog räkna antalet ordentliga måltider i matsalen under det året, på en hand. Jag följde nästan alltid med, och stod ut med känslan, försökte trycka i mig någon köttbulle eller så och samtidigt försöka svara på frågan varför jag aldrig åt ordentligt. På slutet insåg jag att det var bättre att ta lite mat, för då såg det ut som om jag åt mer, för då var inte lika mycket mat kvar på tallriken. Men folk vande sig, frågorna försvann. Skönt.

Det är så himla tabubelagt att prata om ångest, panikångest, psykisk ohälsa etc. Någon gång måste man börja. När jag hade min första panikångestattack hade jag nog helst av allt viljat prata om det mer, men jag var 15 år och hade ingen aning om hur panikångest kändes, eller varför känslan kom. Om människor pratat om det och jag hört talas om det kanske jag inte alls hade varit så rädd över vad som hände i min kropp. Men nu har jag klarat mig ifrån panikångest i nästan 2 år och det känns helt underbart, men jag tycker ändå det är viktigt att ta upp. Jag pratade nästan inte alls om det förrän jag träffade en psykolog. Och jag vet hur ensam jag kände mig i det, vilket är märkligt, då ångest, panikångest och psykisk ohälsa är oerhört vanligt i dagens samhälle.

Vi måste prata mer om det.


Likes

Comments