”Men va? Klarade du inte det här provet? Det var ju superenkelt. Du skulle ha pluggat mer!”, ”Kan du snälla sitta still, Rebecca?”, ”Lyssnar du överhuvudtaget?”, ”Men gråter du? Det är väl ingenting att gråta över.” ”Du är så känslig.”, ”du är ju konstig”, ”haha du är så jobbig”. ”Varför gjorde du sådär? Och varför sa du så?”

Jag är si och jag är så. Jag gör si och jag gör så.
Inuti är jag som en virvelvind som hittar lugnet i spöregnet som störtar ner från himlen och lämnar av sig knattrande ljud på mina fönster. Jag kan lyssna på regnet i timmar, för av ljudet, eller bara synen av regn, hittar jag lugnet i min kropp. Det känns så tillfredsställande. Men där, på soffan framför fönstret sitter du och pratar med mig. Jag har så fullt upp med att lyssna på ljudet av regnet så jag hör ingenting av vad du säger. Men du känner mig så bra, så utan att tveka frågar du mig ”lyssnar du?” och jag får tillbaka fokus på dig igen, koncentrerar mig den här gången för att höra vad du säger och inte börja lyssna på regnet igen. ”Hur kan du ens gilla regn? Du är ju konstig.” Jag har accepterat att jag är lite annorlunda ibland. Jag är inte konstig – eller definiera konstig tack? Min kropp är alltid på språng, och jag har inte den ventilen i huvudet du har som gör att du kan sitta still, slappna av och bara ta det lugnt. Jag kan inte det. Istället hittar jag lugnet i saker runt omkring mig, såsom i regnet. Regnet hjälper min kropp att slappna av. Precis som kroppen kan slappna av när jag släpper lös min kreativitet på olika sätt, eller när jag läser en bok som jag gillar så mycket att min hjärna bygger upp en enorm fantasivärld som jag ser framför mig, för varje ord jag läser ser jag det framför mig. Jag slappnar av.

Jag känner lite starkare än du. Jag blir inte ledsen, jag blir förtvivlad och jag blir inte arg, jag blir rosenrasande. Jag blir inte glad, jag blir överlycklig – det pirrar i hela mig. När jag är arg vet jag oftast inte vad jag gör, och saker nära mig har en tendens att gå sönder. Men efter ett utbrott eller efter att ha varit förtvivlad i en timme, kan jag vara glad igen. Mitt humör svänger som vädret. Ena sekunden gråter jag i ren förtvivlan och hatar exakt allt – andra stunden skrattar jag från djupet av min mage och älskar allt.

Genom hela min skoltid har jag varit den korkade personen. Aldrig den smarta, den intelligenta. Och det är en titel jag accepterat, då det alltid varit jag som inte riktigt förstått, och som ofta fått göra om prov och kanske klara det på andra eller tredje försöket. Prov som andra i klassen klarade på första försöket och ansåg vara ett enkelt prov. Ett prov som jag verkligen inte förstod frågorna i, som jag inte förstod vad jag skulle svara. Ett prov jag skrev när ångesten kom krypandes för att jag inte kunde sitta i ett klassrum och vara knäpptyst och samtidigt fokusera. Luftkonditioneringen och klockan lät ju så högt, hur kan någon i detta rum fokusera så bra när det är så mycket högljutt här inne?
Ingen kommer till mig och frågar om svar på frågor, och om mot förmodan någon gör det, räknar den med att det är fel. Det syns i hela deras ansikte. Hen kan inte dölja det, jag ser det och jag är okej med det.

Jag har svårt att sitta still, jag känner en stress i min kropp konstant. Min psykolog kallade mig ”alltid på språng”. Hon har rätt, för det är så det känns. Jag kan inte titta på en hel film eftersom jag inte kan sitta still så länge. Jag flipprar med telefonen, pratar, eller springer och grejar med annat mitt i filmen. Men det är mitt sätt att ta paus, för jag behöver pauser för att kunna komma tillbaka och fokusera på filmen igen.
Jag är en person som ofta byter positioner att sitta i, som ofta biter eller plockar sönder min läpp (speciellt när jag fokuserar), som rör på fötterna eller händerna. Jag märker det inte ens själv, det är alla runt omkring som ser. Men vad gör det? Egentligen?

Jag har heller inte samma konsekvenstänkande som du har, och det har du svårt att förstå. Vilken normal människa skulle utsätta sig själv för sådana risker som jag kan göra och dessutom har gjort, gång på gång? Jag har också ett annat sätt att bjuda på mig själv än vad du har. Jag gör narr av mig själv, något som de flesta andra inte skulle vilja göra. Jag bjuder på mig själv så långt att enligt dig borde jag nästan skämmas lite. För du tycker det skulle vara pinsamt om det var du, men det gör inte jag. Jag tycker det är pinsamt att stå framför en klass och presentera något som jag inte har en aning om. Jag är så rädd för frågorna som eventuellt kommer – för jag kan inte svara på dem. Jag står där, längst fram i klassrummet med mina rosa kinder och ett stort frågetecken på mitt huvud – jag fick inte tillräckligt lång tid att förstå vad jag överhuvudtaget ska presentera om. Förlåt.

Jag är inte som du, men jag är okej med det. Jag vet att jag saknar en ventil i mitt huvud som du har och det är något som gör oss olika, du har den, inte jag. Den där ventilen hjälper dig att sortera dina tankar, den hjälper dig med din vardag, ditt konsekvenstänkande, din inlärning och hur du handlar med andra människor och helt enkelt – hur du fungerar. Jag har helt enkelt andra trix för att få min vardag att fungera, att få min inlärning att fungera och få mitt liv att fungera. Men något som är viktigt här är att, bara för att jag har ett annat sätt att leva, bara för att jag fungerar annorlunda än dig, betyder inte det att jag är konstig eller korkad.

Det finns dagar jag gråter så mycket över min diagnos och jag önskar att jag aldrig fått den – men samtidigt har den hjälpt mig så himla mycket. Den har hjälpt mig förstå varför jag är som jag är, varför jag fungerar som jag gör och även hjälpt mig att fungera. Det finns en del saker som jag med ADD/ADHD måste jobba extra med för att bibehålla balansen i vardagen. Men det är okej, för i slutändan vet jag att jag har en superkraft som kommer hjälpa mig att ta mig exakt dit jag vill.

När jag älskar något gör jag allt för det. När jag jobbar hittar jag på nya saker att göra, att fixa och dona med. Jag får så ofta komplimanger av arbetskamrater för det jobbet jag gör – för ibland kan jag göra jobb för två personer.
Jag är kreativ, så fruktansvärt kreativ. Jag kan sitta i timmar och redigera bilder, eller rita i Photoshop. Jag lyssnar på musik konstant, jag finner det lugnande, behagligt och även inspirerande. Jag drömmer, jag drömmer om att hitta ett jobb som jag älskar och trivs på, ett jobb där jag får chansen att visa världen vad jag kan och hur jävla duktig jag är på det. När jag hittar något som intresserar mig, borrar jag in mig i det, så djupt in jag kan. M-Å-S-T-E veta mer!
Jag älskar passionerat, människor, djur, händelser, känslor. Jag är mig själv i alla lägen och jag älskar den jag är. Ingen människa i världen skulle få mig att ändra den jag är, ingen människa skulle någonsin klara av det.Jag är intelligent med fantastiska värderingar och det är ingenting jag tänker låtsas om att jag inte vet – för det vet jag. Jag vet att jag är en människa som lämnar spår hos andra, antingen positiva eller negativa, men, jag lämnar spår. Ingen får glömma mig. Någon dag står jag på toppen och vare sig människor ogillat eller gilla mig, kommer de veta vem jag är.

För vill jag så kan jag.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Tänk att småsaker som en kopp varm choklad en fin vinterdag tillsammans med en bästavän kan få en på sånt bra humör. Tänk också att en kväll med gamla underbara vänner som jag inte träffar så ofta längre, kan vara så fantastisk.
Nu däremot, ligger jag däckad i soffan framför Netflix tillsammans med en härlig bihåleinflammation.

Likes

Comments

"Oj, vad konstigt, här sitter vi och pratar om kläder och tjejerna spelar NHL, haha"

Nej, det är inte konstigt, det är fullt normalt. Att prata om kläder intresserar mig inte extra mycket bara för att jag råkar ha ett kvinnligt kön. Och NHL är jävligt roligt.

"Wow, hon är ju stark som en karl"

"Vem är du så snygg för?"

"Fyfan vad nice, han låg med 2 olika brudar ikväll!! Vilken kung. - Hörde du att hon låg med två olika killar på en kväll? vilken slampa."

"Du är lite utav en tomboy va?"

"Du äter mycket, för att vara tjej"

"Är det där allt du ska äta?"

"Låt henne vinna bara"

Nej låt mig inte vinna, jag spelar för att jag tycker det är roligt, jag spelar för att jag vill vinna, men inte vinna för att någon låter mig vinna för att jag är tjej. Jag kommer däremot vinna, för att jag är jag.

Snälla sluta, sluta förminska mig för att jag är tjej. Sluta förminska vad jag tycker är roligt för att "tjejer brukar oftast tycka det är tråkigt", snälla, ta mig som en egen person. Sluta kalla tjejer slampor och hylla killar för exakt samma sak. Bråka inte med snubbar som tafsar på mig på krogen om du inte känner mig, för känner du mig vet du att jag löser det själv. Sluta förminska vad jag kan göra och inte. Jag är jävligt bra på att sköta mig själv. Vill jag ha hjälp, kommer jag be dig om hjälp, men tills dess låt mig snälla sköta mig själv.

Jag är en vuxen TJEJ som kan ta hand om mig själv, vare sig du tycker att jag äter för mycket eller för lite. Ps. Jag är jävligt snygg för mig själv. (Gotta love lookin in the mirror)


Likes

Comments

Jag tror ingen har missat den norska serien SKAM som är väldigt populär just nu. Norska medier gick ut i somras och berättade att efter SKAM sändes, har antalet människor som sökt hjälp efter sexuella övergrepp ökat med 30%, jämfört med samma tidpunkt året innan. Man tror att SKAM kan ha bidragit till denna fantastiska ökning.

Jag hoppas verkligen det fortsätter att öka procentuellt hur många som söker hjälp, men jag hoppas att övergreppen minskar, att de tar slut.

I våras började Emmy Winther med sitt "projekt", eller vad man ska kalla det. Det handlade i stort sätt om att tjejer och killar delade med sig anonymt, eller ej, av sexuella övergrepp man varit utsatt för. Så oerhört viktigt. Det var första gången jag delade med mig. Jag har varit utsatt för två sexuella övergrepp under mitt 21-åriga liv - varav ett tog 4 år för mig att dela med mig av. Att överhuvudtaget prata om det. Jag minns stunden efter det övergreppet, jag låste in mig på toan och grät för att han inte respekterade mig. För att han inte respekterade mitt "nej, jag vill inte" och mitt "sluta, låt mig sova". Inte heller när jag tog bort hans hand flera gånger. Men det sjukaste av allt är att jag trodde det var okej. Jag har i flera års tid trott att det var okej- att det var mitt fel. Jag sov ju där, jag skulle ju räkna med det.
Andra gången var på vårvintern förra året. Jag skämdes så, jag kände mig fruktansvärt skyldig. Jag gjorde slut med vad som kändes - och fortfarande känns som mitt livs kärlek för att jag inte klarade av att berätta det för honom. Det ångrar jag nu. Men att berätta något sådant över Skype när ens pojkvän är på andra sidan jorden kändes rätt så själviskt av någon sjuk anledning(?!).

Det värsta av allt är att jag möter dessa två killar lite då och då. Vi säger "Hej" till varandra och ler lite.

Det är så fel, så himla fel. Jag önskar att jag vågat pratat om det tidigare, men jag kan inte spola tillbaka tiden utan jag kan bara anpassa mig. Ett sätt är att jag väljer att skriva om det här, så vem som helst har chansen att läsa det, ett annat sätt är att jag uppmanar alla som varit med om ett sexuellt övergrepp att prata om det. Givetvis behöver det inte vara öppet, det kan vara anonymt, det kan vara till en psykolog, en förälder, en vän - your choice. Men man måste prata om det, få höra någon säga att det faktiskt inte alls är ens egna fel, utan att man faktiskt blivit utsatt för något olagligt. Något fruktansvärt.

Likes

Comments

Jag vill att du andas mot mitt skinn och kysser min nacke. Håll ett hårdare tag om mig, och släpp mig aldrig ur din famn, det är där jag hör hemma. Jag behöver dig, nära hela mig.
Eller nej, backa. Jag behöver andrum - du kväver mig.
Fjärilarna i min mage berättar för mig att det händer något större i mitt hjärta.

Låt mig vara, jag blir aldrig kär ändå. Ödsla inte din tid på mig. Jag älskar ju bara dig. Nej. Lämna mig ifred.

Jag har berättat om vilken hopplös romantiker jag är - med grova commitment issues. Det låter lite motsägelsefullt men tyvärr är det så. Överös mig med romantik men tro inte att jag stannar. Jag kan inte rå för det. Känner jag fjärilarna i magen studsa av glädje och känslor säger min hjärna åt mig att lämna det - det är ändå inte värt det. För ingenting håller ju för evigt. Men, självfallet är inte detta något som kommer från tomma intet, utan har en logisk förklaring. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad att jag slutar tänka och förstör allt istället. För vi alla vet att den starkaste och även den farligaste drogen för människan, är en annan människa och det skrämmer mig. Jag vill inte känna mig beroende av en människa som kan välja att lämna mitt liv när han känner för det. Jag vill inte lägga mitt hjärta och mina känslor i någon annans händer. Jag är så rädd för vad den personen skulle göra med det. Men å andra sidan vill jag heller inte vara beroende av en annan människa på så vis att jag inte kan göra de saker jag vill göra här i livet. Jag vill inte bli hindrad på något vis. Och i skrivande stund vet jag ju också - träffar jag rätt person, kommer jag inte bli hindrad. Men hur vet jag att det är rätt?
När jag tittar på film har jag en tendens att fråga vad som kommer härnäst, vad som kommer hända. Jag vill ha spoilers, för jag tycker inte om överraskningar. Precis så önskar jag att det kunde vara i verkligheten. Att jag kanske kunde få en liten spoiler om vad som kommer hända med människorna som traskar in i mitt liv. Jag vill veta innan, så jag inte behöver känna starkt för människor som lika snabbt tänker göra mig illa.

Håll om mig, andas mot mitt skinn och kyss min nacke. Kyss mig och berätta hur vacker jag är. Jag vill ligga i din famn, känna din arm runt min midja. Du leker med mitt hår och det är så vi somnar. Sen kanske jag vaknar på natten och tänker "fy fan, vad jag är lycklig med dig". Släpp mig isåfall aldrig ur din famn, för det är där jag hör hemma. Jag behöver ju faktiskt dig, nära hela mig.

Likes

Comments

Allt blir så fint när det är klätt i snö.

Likes

Comments

Det börjar krypa inom mig. Det är en intensiv, stark känsla. Jag vet inte vad jag ska göra, börjar få panik. Kan inte sätta ord på vad som händer mer än att det är en obehaglig känsla inom mig. Kan inte stoppa det. Plötsligt känns det som om någon trycker på mitt bröst och jag får svårt att andas.
Men vilket skämt om jag skulle ha sådan tur att det slutade där. Jag börjar svettas och blir yr. Yrseln övergår snabbt till en svindelliknande känsla. Golvet gungar, precis som om jag skulle stå högst upp på Burj Khalifa i Dubai. Jag blir illamående.

Fan, det här händer inte just nu, det får inte hända.

Men, det hände. Om och om igen i matsalskön i gymnasiet. Det var ettan på gymnasiet och jag kan nog räkna antalet ordentliga måltider i matsalen under det året, på en hand. Jag följde nästan alltid med, och stod ut med känslan, försökte trycka i mig någon köttbulle eller så och samtidigt försöka svara på frågan varför jag aldrig åt ordentligt. På slutet insåg jag att det var bättre att ta lite mat, för då såg det ut som om jag åt mer, för då var inte lika mycket mat kvar på tallriken. Men folk vande sig, frågorna försvann. Skönt.

Det är så himla tabubelagt att prata om ångest, panikångest, psykisk ohälsa etc. Någon gång måste man börja. När jag hade min första panikångestattack hade jag nog helst av allt viljat prata om det mer, men jag var 15 år och hade ingen aning om hur panikångest kändes, eller varför känslan kom. Om människor pratat om det och jag hört talas om det kanske jag inte alls hade varit så rädd över vad som hände i min kropp. Men nu har jag klarat mig ifrån panikångest i nästan 2 år och det känns helt underbart, men jag tycker ändå det är viktigt att ta upp. Jag pratade nästan inte alls om det förrän jag träffade en psykolog. Och jag vet hur ensam jag kände mig i det, vilket är märkligt, då ångest, panikångest och psykisk ohälsa är oerhört vanligt i dagens samhälle.

Vi måste prata mer om det.


Likes

Comments