View tracker

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Allt blir så fint när det är klätt i snö.

Likes

Comments

Det börjar krypa inom mig. Det är en intensiv, stark känsla. Jag vet inte vad jag ska göra, börjar få panik. Kan inte sätta ord på vad som händer mer än att det är en obehaglig känsla inom mig. Kan inte stoppa det. Plötsligt känns det som om någon trycker på mitt bröst och jag får svårt att andas.
Men vilket skämt om jag skulle ha sådan tur att det slutade där. Jag börjar svettas och blir yr. Yrseln övergår snabbt till en svindelliknande känsla. Golvet gungar, precis som om jag skulle stå högst upp på Burj Khalifa i Dubai. Jag blir illamående.

Fan, det här händer inte just nu, det får inte hända.

Men, det hände. Om och om igen i matsalskön i gymnasiet. Det var ettan på gymnasiet och jag kan nog räkna antalet ordentliga måltider i matsalen under det året, på en hand. Jag följde nästan alltid med, och stod ut med känslan, försökte trycka i mig någon köttbulle eller så och samtidigt försöka svara på frågan varför jag aldrig åt ordentligt. På slutet insåg jag att det var bättre att ta lite mat, för då såg det ut som om jag åt mer, för då var inte lika mycket mat kvar på tallriken. Men folk vande sig, frågorna försvann. Skönt.

Det är så himla tabubelagt att prata om ångest, panikångest, psykisk ohälsa etc. Någon gång måste man börja. När jag hade min första panikångestattack hade jag nog helst av allt viljat prata om det mer, men jag var 15 år och hade ingen aning om hur panikångest kändes, eller varför känslan kom. Om människor pratat om det och jag hört talas om det kanske jag inte alls hade varit så rädd över vad som hände i min kropp. Men nu har jag klarat mig ifrån panikångest i nästan 2 år och det känns helt underbart, men jag tycker ändå det är viktigt att ta upp. Jag pratade nästan inte alls om det förrän jag träffade en psykolog. Och jag vet hur ensam jag kände mig i det, vilket är märkligt, då ångest, panikångest och psykisk ohälsa är oerhört vanligt i dagens samhälle.

Vi måste prata mer om det.


Likes

Comments

Jag är en hopplös romantiker. Det är nog därför chuck och blair är och alltid kommer vara mitt favoritpar, att det är en påhittad serie spelar ingen som helst roll. Dels för jag sett gossip girl så ofantligt många gånger så att serien nästan känns verklig och jag har en relation till alla karaktärerna, men också för skaparna av serien framställer villkorslös kärlek på ett sådant plågsamt men fantastiskt sätt. Jag såg precis klart avsnittet som slutar (spoiler alert, men gg är fett gammalt så alla borde redan sett det minst 2 gånger) med att Chuck blir rånad samt skjuten i sidan av magen. Grät elefanttårar igen. Trots att jag mycket väl vet utantill vad som händer. Snart kommer prince louis in i bilden och hua, han tål jag inte. Men det är lugnt, för så småningom gifter sig Chuck och Blair iallafall.

Men, som jag nämnde, jag är en hopplös romantiker. Jag har alltid sagt motsatsen, att jag hatar romantiska klichéer, att jag skulle kräkas över att hitta någon romantisk liten rackare. Men jag har kommit till faktum med att jag är en stor fet kliché hela jag och jag förstår inte vem jag skulle kunna lura överhuvudtaget. Fantastiska romantik. Jag tror det är därför jag är så oerhört obsessed with chuck & blair, för bortsett ifrån alla de störda och just nu irrelevanta saker dem gör mot varandra så älskar dem villkorslöst och det är sådan kärlek jag vill ha. Villkorslös.

"there are two kinds of people in this world, hopeless romantics and realists.
a realist just sees that face and packs it in with every other pretty girl they've seen before
A hopeless romantic becomes convinced that god put them on earth to be with that one person." - Samantha Borgens (stuck in love)

Tyvärr är jag nummer två. För att inte tala om dagdrömmarna hehe. Är gift med ungefär 19 personer i huvudet samt är en hopplös romantiker, men har förmodligen de grövsta commitment issues i verkligheten. Normal paradox man e då.

Adíos.

Likes

Comments

Påväg till kräftskivan i Karlskoga passerade vi ett gäng kossor, och jag som är lite lätt besatt av kor var självklart tvungen att stanna. Finisarna.

Likes

Comments

En del av mig är nere. En annan del av mig är riktigt jävla glad. Jag jobbar, tjänar pengar, kan köpa det jag vill, umgås med mina vänner, har fantastiska vänner, bokar olika resor, större som mindre och bara lever egentligen. Jag har exakt lika roligt på en tisdag som jag har på en lördag och jag ser ingen skillnad. Det känns underbart, samtidigt som det tyngre kommer ifatt och jag får bita mig i läppen så hårt att det nästan går hål, bara för att inte börja gråta bland andra. Jag är så delad, jag är så lycklig men ändå ledsen. Det kanske är så att jag är lycklig - men det sitter någon slags öm punkt på mig som får varningstrianglarna att blinka och ögonen att vattnas. Mycket möjligt, mycket möjligt. Jag får inte ihop det, men det kanske är meningen. För så länge jag är lycklig i helhet borde det vara okej.

Har under dem senaste dagarna också fått så fina komplimanger som återigen fått ögonen att vattnas. En viktig person i mitt liv berättade för mig - på tal om absolut ingenting, hur stark jag är. Och att jag kommer ta mig igenom all jävla skit, för jag är så jävla stark. Fantastiskt underbart att höra. En annan vän gav mig en så genuin komplimang. "alltså, du är ju så jävla vacker". Behövde höra båda dessa saker. För en gångskull tog jag åt mig, och det gick rakt in i hjärtat på mig. Jag har känt det i hjärtat hela helgen. Jag känner det. Och det gör mig glad.

Är så lycklig lottad att ha såna fantastiska underbara vänner.

Likes

Comments

Jag har svårt att släppa människor.
Mitt hjärta glömmer inte, hur mycket jag än önskar att det kunde göra det.
Jag vet inte hur många namn som finns där inuti, som inte längre finns i mitt liv.
Varför fungerar jag så?
Jag vill inte vara fylld med så mycket ensam kärlek, det gör ont.
jätteont.

Likes

Comments

Jag är en paradox. Jag vill vara glad, men ändå tänker jag på saker som gör mig ledsen. Jag är lat men ambitiös. Jag tycker inte om mig själv, men ändå älskar jag den jag är. Jag säger att jag inte bryr mig, men jag bryr mig så himla mycket. Jag vill ha uppmärksamhet, men när jag får den skjuter jag ifrån mig den. Jag är helt enkelt en motsägelse. Om inte jag själv kan förstå mig, finns det ingen chans att någon annan kan.

Likes

Comments

Mitt batteri i kroppen laddas ur, och där står jag, tom och i behov av att någon kommer med startkablar. Alltid i behov av någon annan. För det känns som om mitt hjärta är i tusen bitar, bröstkorgen är fullt pumpad av sorg, tårarna rinner men livet utanför min kropp rullar på ändå. För i luften känner jag lukten av nybryggt kaffe. Men jag vet vad det är. För jag har fått lära mig den hårda vägen att om en människa inte längre vill vara i ditt liv, kommer inte du kunna göra ett skit åt det.

Och det enda jag kan tänka på just nu är Håkan hellströms citat "Hon kunde vara någon annan, någon bättre, om hon bara slöt ögonen."

Jag sluter ögonen och allt jag önskar är att vara någon annan.

Likes

Comments