"Someone with anxiety is inclined to assume everyone is going to leave. The truth is they battle something they can’t control and there is a sense of insecurity within themselves when it comes to relationships and simply, just life. They know it’s difficult and they don’t want to burden you with their irrational thoughts and worries. So instead, they try to push you away before you get the chance to leave yourself. That’s the reality.

It’s hard loving someone who suffers from anxiety. They will be over sensitive, they will make up scenarios in their head causing an argument, and constant reassurance is needed.
Find yourself someone who doesn’t make you feel like loving you is a job. Someone who will assure of you the little things. Someone who doesn’t tell you that you’re overreacting. Someone that will rock you on the floor in the dead middle of an anxiety attack. Find someone that no matter how hard you push them- they do not leave.

There are people out there like that. People that calm you and bring you a sense of security- that will be stronger than any dose of medication that can be prescribed." -  (tumblr)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Wow. Tänk att jag som hela tiden trott att jag aldrig någonsin igen skulle bli kär, är så fruktansvärt kär att fjärilarna i min mage gör volter dygnet runt. Att en människa kommer in i ens liv när man minst anar det, och visar sig vara den bästa människan man någonsin träffat.

Wow. Bara wow.

Likes

Comments

Det är en dimmig, men ganska mild kväll i början av april och jag är påväg hem från min tjejkompis. Redan innan jag började promenera hem, så skickade jag ett sms till min pojkvän med texten ”Har du inte hört från mig på 30 minuter – ring min mamma” eftersom jag nästan inte har något batteri kvar i telefonen. Min vän bad mig även skicka ett sms när jag är hemma, så hon vet att jag kommit hem oskadd.
Det är så dimmigt ute, att man nästan inte ser mer än 10 meter framåt. Vad kan gömma sig där framme, eller snarare vem?
Jag håller ett stadigt grepp om min telefon som har ynka 15 procent batteri kvar, i vänstra handen, och i min högra hand håller jag ett hårt grepp om mina nycklar.
Ser min lägenhet.
Jag klarade det idag också.

Vid 7 års ålder fick jag inte vara med killarna när dom lekte, för jag var tjej.
Vid 12 års ålder satt jag och en tjejkompis till mig och pratade, plötsligt blev vi avbrutna av killen som satt framför oss, som snabbt säger ”Ni två, ni är plattast i hela klassen”.
Vid 12 års ålder pratade jag med en äldre kille, jag tyckte det var häftigt. Han var 20, och ville ha mig. MIG. Han skrev till mig klockan 10 på kvällen och frågade om jag inte ville komma över till honom en liten stund, han ville nämligen ta min oskuld. Förklarade lite generat att jag var tvungen att gå och lägga mig klockan tio – att det var då mina föräldrar sa att det var läggdags och absolut inte skulle tillåta sin tolvåriga dotter att gå ut. Vid 12 års ålder pratade jag med en 20 årig kille – som ville ha sex med tolvåriga jag. Det var ungefär fem minuters gångavstånd mellan mitt hem och skolan, ändå skrev han nästan varje dag när jag slutade skolan och var någonstans mellan skolan och hemma, att han såg mig. Han såg mig hela tiden. Det skrämde mig lite, så jag blockerade honom på MSN och bad honom radera mitt nummer.

Vid 13 års ålder lade jag ut en annons på blocket.se, där jag berättade att jag gärna ville bli medryttare, då min ridskola lagts ner och hästen jag hade hand om såldes. Klockan var nog inte senare än 18 på kvällen när en kille ringde. Han berättade att det kanske inte var riktigt en medryttare han behövde, utan snarare en assistent. Han berättade att han skulle spela in en film med sin flickvän, när hon red honom, och behövde någon som oljade in dem samt filmade. Jag la på och berättade för mamma någon dag senare. Killen försökte ringa mig i flera dagar.
Vid 14 års ålder sa mina föräldrar åt mig att vara försiktig när jag gick hem från mina vänner på kvällen. Försiktig? För vad?
Vid 16 års ålder blev jag utsatt för övergrepp av en kille som inte respekterade ett nej. Jag trodde jag var trygg med honom, men tårarna som rann längst mina kinder när jag låst in mig på toaletten efteråt, vägde ton. Mitt hjärta värkte. Hur hände det här?
Vid 18 års ålder sa mina föräldrar åt mig att vara försiktig, inte dricka för mycket alkohol och definitivt inte på krogen. Dessutom var dem noga att berätta att jag absolut inte skulle lämna mitt glas, inte ens släppa ögonen från det – ifall någon skulle försöka droga mig. Från och med arton års ålder, har besök på krogen enbart handlat om att undvika killar och män, som försöker tafsa och ta på mig och mina vänner. Att få dem att förstå att vi inte är intresserade.
Vid 19 års ålder hade jag inte skjuts hem från en efterfest på natten. Sov på en soffa, och en kille sov på samma soffa. På natten vaknade 19 åriga jag av att killen försökte trycka in sin penis i mig. Bad honom låta mig vara. Gång. På. Gång. Till slut fattade han, vad bra!
Vid 21 års ålder berättade en kille för mig att jag absolut inte borde vara stolt över antalet personer jag haft sex med – snarare skämmas.
Vid 21 års ålder blev jag kallad oattraktiv och avtändande för att jag är en tjej som rapar och fiser. Tjejer ska inte göra sådant. Snusk.
Vid 21 års ålder stod en kille utanför min port och väntade på att jag skulle komma ner. Jag ville inte. Han stod kvar i flera timmar. Han skickade hotfulla sms och fortsatte säga till mig att komma ner. 
Jag satt på golvet i min lägenhet och skakade. Har aldrig någonsin tidigare känt mig otrygg i mitt egna hem.

Vid 21 års ålder har jag fått nog av människor som säger att sexism inte finns. Vid 21 års ålder säger jag stopp för sexuella trakasserier och övergrepp av alla former och smaker. Jag vill inte vara rädd för vad människor av motsatt kön väljer att säga eller göra mot eller med mig. Jag vill inte vara rädd för att inte bli respekterad för att jag är jag, jag vill inte. Jag vill inte vara rädd mer. 

Det räcker nu.

Likes

Comments

”Men va? Klarade du inte det här provet? Det var ju superenkelt. Du skulle ha pluggat mer!”, ”Kan du snälla sitta still, Rebecca?”, ”Lyssnar du överhuvudtaget?”, ”Men gråter du? Det är väl ingenting att gråta över.” ”Du är så känslig.”, ”du är ju konstig”, ”haha du är så jobbig”. ”Varför gjorde du sådär? Och varför sa du så?”

Jag är si och jag är så. Jag gör si och jag gör så.
Inuti är jag som en virvelvind som hittar lugnet i spöregnet som störtar ner från himlen och lämnar av sig knattrande ljud på mina fönster. Jag kan lyssna på regnet i timmar, för av ljudet, eller bara synen av regn, hittar jag lugnet i min kropp. Det känns så tillfredsställande. Men där, på soffan framför fönstret sitter du och pratar med mig. Jag har så fullt upp med att lyssna på ljudet av regnet så jag hör ingenting av vad du säger. Men du känner mig så bra, så utan att tveka frågar du mig ”lyssnar du?” och jag får tillbaka fokus på dig igen, koncentrerar mig den här gången för att höra vad du säger och inte börja lyssna på regnet igen. ”Hur kan du ens gilla regn? Du är ju konstig.” Jag har accepterat att jag är lite annorlunda ibland. Jag är inte konstig – eller definiera konstig tack? Min kropp är alltid på språng, och jag har inte den ventilen i huvudet du har som gör att du kan sitta still, slappna av och bara ta det lugnt. Jag kan inte det. Istället hittar jag lugnet i saker runt omkring mig, såsom i regnet. Regnet hjälper min kropp att slappna av. Precis som kroppen kan slappna av när jag släpper lös min kreativitet på olika sätt, eller när jag läser en bok som jag gillar så mycket att min hjärna bygger upp en enorm fantasivärld som jag ser framför mig, för varje ord jag läser ser jag det framför mig. Jag slappnar av.

Jag känner lite starkare än du. Jag blir inte ledsen, jag blir förtvivlad och jag blir inte arg, jag blir rosenrasande. Jag blir inte glad, jag blir överlycklig – det pirrar i hela mig. När jag är arg vet jag oftast inte vad jag gör, och saker nära mig har en tendens att gå sönder. Men efter ett utbrott eller efter att ha varit förtvivlad i en timme, kan jag vara glad igen. Mitt humör svänger som vädret. Ena sekunden gråter jag i ren förtvivlan och hatar exakt allt – andra stunden skrattar jag från djupet av min mage och älskar allt.

Genom hela min skoltid har jag varit den korkade personen. Aldrig den smarta, den intelligenta. Och det är en titel jag accepterat, då det alltid varit jag som inte riktigt förstått, och som ofta fått göra om prov och kanske klara det på andra eller tredje försöket. Prov som andra i klassen klarade på första försöket och ansåg vara ett enkelt prov. Ett prov som jag verkligen inte förstod frågorna i, som jag inte förstod vad jag skulle svara. Ett prov jag skrev när ångesten kom krypandes för att jag inte kunde sitta i ett klassrum och vara knäpptyst och samtidigt fokusera. Luftkonditioneringen och klockan lät ju så högt, hur kan någon i detta rum fokusera så bra när det är så mycket högljutt här inne?
Ingen kommer till mig och frågar om svar på frågor, och om mot förmodan någon gör det, räknar den med att det är fel. Det syns i hela deras ansikte. Hen kan inte dölja det, jag ser det och jag är okej med det.

Jag har svårt att sitta still, jag känner en stress i min kropp konstant. Min psykolog kallade mig ”alltid på språng”. Hon har rätt, för det är så det känns. Jag kan inte titta på en hel film eftersom jag inte kan sitta still så länge. Jag flipprar med telefonen, pratar, eller springer och grejar med annat mitt i filmen. Men det är mitt sätt att ta paus, för jag behöver pauser för att kunna komma tillbaka och fokusera på filmen igen.
Jag är en person som ofta byter positioner att sitta i, som ofta biter eller plockar sönder min läpp (speciellt när jag fokuserar), som rör på fötterna eller händerna. Jag märker det inte ens själv, det är alla runt omkring som ser. Men vad gör det? Egentligen?

Jag har heller inte samma konsekvenstänkande som du har, och det har du svårt att förstå. Vilken normal människa skulle utsätta sig själv för sådana risker som jag kan göra och dessutom har gjort, gång på gång? Jag har också ett annat sätt att bjuda på mig själv än vad du har. Jag gör narr av mig själv, något som de flesta andra inte skulle vilja göra. Jag bjuder på mig själv så långt att enligt dig borde jag nästan skämmas lite. För du tycker det skulle vara pinsamt om det var du, men det gör inte jag. Jag tycker det är pinsamt att stå framför en klass och presentera något som jag inte har en aning om. Jag är så rädd för frågorna som eventuellt kommer – för jag kan inte svara på dem. Jag står där, längst fram i klassrummet med mina rosa kinder och ett stort frågetecken på mitt huvud – jag fick inte tillräckligt lång tid att förstå vad jag överhuvudtaget ska presentera om. Förlåt.

Jag är inte som du, men jag är okej med det. Jag vet att jag saknar en ventil i mitt huvud som du har och det är något som gör oss olika, du har den, inte jag. Den där ventilen hjälper dig att sortera dina tankar, den hjälper dig med din vardag, ditt konsekvenstänkande, din inlärning och hur du handlar med andra människor och helt enkelt – hur du fungerar. Jag har helt enkelt andra trix för att få min vardag att fungera, att få min inlärning att fungera och få mitt liv att fungera. Men något som är viktigt här är att, bara för att jag har ett annat sätt att leva, bara för att jag fungerar annorlunda än dig, betyder inte det att jag är konstig eller korkad.

Det finns dagar jag gråter så mycket över min diagnos och jag önskar att jag aldrig fått den – men samtidigt har den hjälpt mig så himla mycket. Den har hjälpt mig förstå varför jag är som jag är, varför jag fungerar som jag gör och även hjälpt mig att fungera. Det finns en del saker som jag med ADD/ADHD måste jobba extra med för att bibehålla balansen i vardagen. Men det är okej, för i slutändan vet jag att jag har en superkraft som kommer hjälpa mig att ta mig exakt dit jag vill.

När jag älskar något gör jag allt för det. När jag jobbar hittar jag på nya saker att göra, att fixa och dona med. Jag får så ofta komplimanger av arbetskamrater för det jobbet jag gör – för ibland kan jag göra jobb för två personer.
Jag är kreativ, så fruktansvärt kreativ. Jag kan sitta i timmar och redigera bilder, eller rita i Photoshop. Jag lyssnar på musik konstant, jag finner det lugnande, behagligt och även inspirerande. Jag drömmer, jag drömmer om att hitta ett jobb som jag älskar och trivs på, ett jobb där jag får chansen att visa världen vad jag kan och hur jävla duktig jag är på det. När jag hittar något som intresserar mig, borrar jag in mig i det, så djupt in jag kan. M-Å-S-T-E veta mer!
Jag älskar passionerat, människor, djur, händelser, känslor. Jag är mig själv i alla lägen och jag älskar den jag är. Ingen människa i världen skulle få mig att ändra den jag är, ingen människa skulle någonsin klara av det.Jag är intelligent med fantastiska värderingar och det är ingenting jag tänker låtsas om att jag inte vet – för det vet jag. Jag vet att jag är en människa som lämnar spår hos andra, antingen positiva eller negativa, men, jag lämnar spår. Ingen får glömma mig. Någon dag står jag på toppen och vare sig människor ogillat eller gilla mig, kommer de veta vem jag är.

För vill jag så kan jag.


Likes

Comments

Tänk att småsaker som en kopp varm choklad en fin vinterdag tillsammans med en bästavän kan få en på sånt bra humör. Tänk också att en kväll med gamla underbara vänner som jag inte träffar så ofta längre, kan vara så fantastisk.
Nu däremot, ligger jag däckad i soffan framför Netflix tillsammans med en härlig bihåleinflammation.

Likes

Comments

"Oj, vad konstigt, här sitter vi och pratar om kläder och tjejerna spelar NHL, haha"

Nej, det är inte konstigt, det är fullt normalt. Att prata om kläder intresserar mig inte extra mycket bara för att jag råkar ha ett kvinnligt kön. Och NHL är jävligt roligt.

"Wow, hon är ju stark som en karl"

"Vem är du så snygg för?"

"Fyfan vad nice, han låg med 2 olika brudar ikväll!! Vilken kung. - Hörde du att hon låg med två olika killar på en kväll? vilken slampa."

"Du är lite utav en tomboy va?"

"Du äter mycket, för att vara tjej"

"Är det där allt du ska äta?"

"Låt henne vinna bara"

Nej låt mig inte vinna, jag spelar för att jag tycker det är roligt, jag spelar för att jag vill vinna, men inte vinna för att någon låter mig vinna för att jag är tjej. Jag kommer däremot vinna, för att jag är jag.

Snälla sluta, sluta förminska mig för att jag är tjej. Sluta förminska vad jag tycker är roligt för att "tjejer brukar oftast tycka det är tråkigt", snälla, ta mig som en egen person. Sluta kalla tjejer slampor och hylla killar för exakt samma sak. Bråka inte med snubbar som tafsar på mig på krogen om du inte känner mig, för känner du mig vet du att jag löser det själv. Sluta förminska vad jag kan göra och inte. Jag är jävligt bra på att sköta mig själv. Vill jag ha hjälp, kommer jag be dig om hjälp, men tills dess låt mig snälla sköta mig själv.

Jag är en vuxen TJEJ som kan ta hand om mig själv, vare sig du tycker att jag äter för mycket eller för lite. Ps. Jag är jävligt snygg för mig själv. (Gotta love lookin in the mirror)


Likes

Comments

Jag tror ingen har missat den norska serien SKAM som är väldigt populär just nu. Norska medier gick ut i somras och berättade att efter SKAM sändes, har antalet människor som sökt hjälp efter sexuella övergrepp ökat med 30%, jämfört med samma tidpunkt året innan. Man tror att SKAM kan ha bidragit till denna fantastiska ökning.

Jag hoppas verkligen det fortsätter att öka procentuellt hur många som söker hjälp, men jag hoppas att övergreppen minskar, att de tar slut.

I våras började Emmy Winther med sitt "projekt", eller vad man ska kalla det. Det handlade i stort sätt om att tjejer och killar delade med sig anonymt, eller ej, av sexuella övergrepp man varit utsatt för. Så oerhört viktigt. Det var första gången jag delade med mig. Jag har varit utsatt för två sexuella övergrepp under mitt 21-åriga liv - varav ett tog 4 år för mig att dela med mig av. Att överhuvudtaget prata om det. Jag minns stunden efter det övergreppet, jag låste in mig på toan och grät för att han inte respekterade mig. För att han inte respekterade mitt "nej, jag vill inte" och mitt "sluta, låt mig sova". Inte heller när jag tog bort hans hand flera gånger. Men det sjukaste av allt är att jag trodde det var okej. Jag har i flera års tid trott att det var okej- att det var mitt fel. Jag sov ju där, jag skulle ju räkna med det.
Andra gången var på vårvintern förra året. Jag skämdes så, jag kände mig fruktansvärt skyldig. Jag gjorde slut med vad som då kändes som mitt livs kärlek - för att jag inte klarade av att berätta det för honom. Det ångrar jag nu. Men att berätta något sådant över Skype när ens pojkvän är på andra sidan jorden kändes rätt så själviskt av någon sjuk anledning(?!).

Det värsta av allt är att jag möter dessa två killar lite då och då. Vi säger "Hej" till varandra och ler lite.

Det är så fel, så himla fel. Jag önskar att jag vågat pratat om det tidigare, men jag kan inte spola tillbaka tiden utan jag kan bara anpassa mig. Ett sätt är att jag väljer att skriva om det här, så vem som helst har chansen att läsa det, ett annat sätt är att jag uppmanar alla som varit med om ett sexuellt övergrepp att prata om det. Givetvis behöver det inte vara öppet, det kan vara anonymt, det kan vara till en psykolog, en förälder, en vän - your choice. Men man måste prata om det, få höra någon säga att det faktiskt inte alls är ens egna fel, utan att man faktiskt blivit utsatt för något olagligt. Något fruktansvärt.

Likes

Comments