-
Att bli mamma är en fantastiskt upplevelse. Från den dagen man känner de första rörelserna till den första sparken. Att känna den där speciella känslan i hjärta, förväntan lyckan och speciellt det där bandet mellan sig och den person som nu växer där inne. Den där kärleken som växer sig större och större för varje dag även om man aldrig har träffat personen tidigare, Man vet inte ens hur denna människa kommer att bli. Man vet bara att den här människan ska jag beskydda med mitt eget liv. Genom alla motgångar som finns där ute, det är den speciella känslan som får dig att orka igenom allting. Alla blickar, alla rykten och den värkande ryggen. Från den dagen jag fick höra min dotters hjärta för första gången har jag vetat det har varit det bästa valet jag har gjort i mitt liv. Att behålla dig hos mig och växa med dig. Vilket jag också har gjort. Jag är lycklig. Och helt ärligt var det längesen jag verkligen var så lycklig. För första gången känns de som att mitt liv har en mening igen, För vem hade kunnat tro att jag skulle bli mamma vid 18 års ålder. Ta mig an allt ansvar som jag faktisk har gjort. Det har varit en kamp, en kamp mot allting runt omkring. Det har varit ledsamt, frustrerande och framförallt allt förmycket tårar inblandade. Men jag klarade mig. För det gör man alltid. För jag hade någonting som de inte hade. Jag hade henne. Min prinsessa där inne och när förlossningen satte igång var jag inte rädd, jag var inte orolig, jag visste att vi skulle klara det, precis som vi hade klarat allt annat. Smärtan när värkarna började bli mer intensivare och jag trodde jag skulle dö. Så visste jag att jag var ett steg närmare, När jag väl fick hålla henne i mina armar för första gången och tårarna kom. Den lyckan är någonting jag aldrig kommer kunna beskriva, Det var som att den delen jag trodde hade varit död länge kom tillbaka. Där låg hon oskyldig och tittade på mig med förundran och jag lika så på henne. Jag minns hur jag inte vågade hålla Nicole för att hon var så liten, Att jag var så rädd över att göra fel. Att göra henne illa på något sätt.. Men att vakna upp varje morgon med henne bredvid mig var så betryggande, hur hon drog sig närmare mig och på nått vis fick mig att komma över det, att jag inte behövde vara rädd. Att hon litade på mig, Att jag har fått följa med på denna otroliga resa. Att få se henne utvecklas och växa varje dag. Från det första jollret till hennes första skratt, det där leendet som får mig bli varm i hela kroppen och det leendet som jag ska göra allt för att hon ska få behålla, Från att hon vände på sig till att kunna sitta själv. Dessa 6 månader har gått så fort, med mycket glädje och många tårar. Men jag kommer alltid stå i skuld till henne. För hon räddade mig från mig själv, Det finns absolut ingen i hela världen som känner mig så djupt som hon känner mig, Hon är mitt allt, hon är min värld. Utan henne hade jag aldrig varit där jag är idag.

Så jag tackar henne, jag tackar alla mina riktiga vänner som hjälpte mig igenom dessa stormar runt omkring och framför allt tackar jag min familj som aldrig lämnade mig. 



Likes

Comments