Header
View tracker

Foto: Mona Petterson

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag hann till föreläsningen i Västerås, trots alla inställda tåg och krångel. Nu när jag skulle hem ikväll så var tåget kraftigt försenat, jag skulle kommit hem mitt i natten till Stockholm.

Min vän Mona i Västerås bjöd hem mig och jag skall sova här och åka hem imorgon. På bilden står vi i hissen efter att ha rusat i spöregn. Haha!! När jag såg bilden i efterhand sa jag: herregud jag hade både pälskragen och halsduken på mig!! (mitt i regnrusket slängde jag någonstans på mig båda 😬)

Vi har fikat i omgångar, pratat om saker som jag kommer bära med mig i mitt ❤️

Mona fotade på min föreläsning föresten och hon har ikväll redigerat dem. Hon är så duktig! Ni får se bilderna imorgon!

Nu är klockan 04.00 och tiden bara flög iväg. Skall sova nu. Jag vill avsluta med att tacka till alla som kom ikväll! Växthuset blev fullsatt. Så häftigt! ❤️

Godnatt! 🌙

  • 154 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag är numera aldrig nervös att stå på scen och föreläsa. Det jag är nervös för dock är problem med tekniken på plats eller resorna till föreläsningen.

Då jag kommer till centralen får jag reda på att tåget är ersatt av buss. Alla fick inte plats på bussen ens. Det var kaos. Nu sitter jag i Bålsta i en vänthall.

Min föreläsning i Västerås börjar kl 18.00 ikväll. Det är mindre än två timmar kvar. Och jag sitter i en vänthall i - Bålsta. God bless 😩🙏

När jag kommer fram lär jag vara sist in i lokalen och bara springa upp på scenen, eller kommer jag ens fram?

Föreläsningen Ett bipolärt hjärta i Västerås ikväll. Gratis inträde och öppet för alla. Det finns 250 platser och det är bara att dyka upp. Plats: Växthuset. Välkomna! ❤️

  • 140 readers

Likes

Comments

Jag hade inte sovit på ett dygn och lyckades tillslut somna och efter någon timme - tokringer en gammal släkting flera gånger i rad. Ni vet när man vaknar och blir irriterad, då går det inte att somna om. Jag är såklart inte arg på personen, men det var bara irritationen att jag vaknade och inte lyckades somna om och sedan plingade det igen.

Oh lord. Nu har jag varit vaken 14 timmar och sitter nu på Luzette på centralen. Drar en frukost och skall senare vidare till Nyköping och föreläsa. Det är väl komiskt nog bra att jag är rutinerad att vara igång fast jag är trött. Farfar sa i telefonen nyss:

- Men Rebecca du låter riktigt kry och pigg! Vad härligt! Du är uppe med tuppen.

- Jag har sovit tre timmar på två dygn.

- Ja, men du låter kurant! Det är huvudsaken tycker jag.

Just nu hinkar jag kaffe här, det är små koppar och påtåren går inte att hämta själv. Jag har vinkat hit personalen fem gånger och de häller upp ifrån en kanna. Sista gången hade jag lust att säga att de kan ställa en sån där kanna här på bordet (av flera anledningar).

En bild från imorse, är jag på G eller? Uppe med tuppen? Kurant? Hur ser jag ut utan smink?

Föreläsningen idag i Nyköping klockan 13.00 är öppet för alla medlemmar i Fontänhuset i Nyköping! För mer info klicka här!

Wish me luck. 


Love // Becca

Likes

Comments

Depression, Ett bipolärt hjärta, Bipolär sjukdom

.Bipolär sjukdom.


Du ser ljuset – bländande ljus – du lockas. 
Eufori.

Vindar som fyller dig med energi. 
Förfriskande luft och nya intryck.

Rus
Tankeströmmar
Oövervinnelig

Du står på toppen av berget. 
Du tar för dig, energin är enorm. 
Likaså dina fantastiska idéer.

Ingenting skrämmer dig längre – du vågar – det du egentligen inte vågar.

Du vill aldrig att det skall ta slut.

Timmarna av sömn minimeras.
Varför sova, när du inte är trött?
När man har så mycket att göra?

- Som man vill göra -

Tillslut vet du inte var du skall börja eller sluta. 
Dimman av ett magiskt rus – smickrar – förför dig.

Forcerat tal, 
Du uppfattar att omgivningen är långsam.

Kraften.

Tankeströmmarna och alla idéer av projekt.
Drömmarna och målen – de höga målen du satt.

Mitt uppe i ett ljus av intelligens - att känna sig oövervinnelig

Du är ett geni.

DU KLARAR ALLT!

Kroppen bär inte med psykets enorma kraft av strömmar. 
Hjärnan brinner och blir till kol.

… ....
En dag kommer väggen. 
… ....

Att dränkas. 
Tills syret sinar.
När havet inte har en botten.
Du vet aldrig hur djupt du sjunker.
Ovetskapen.

Förnedringen.

Den skimrande kristallen som blänker i solsken – av alla världens vackraste nyanser.
Är nu krossad. 
Alla drömmar, projekt som inte blev klart.

Hur du kämpat dig för att inte sjunka nu,
Så sjunker du djupare
Med hela din kraft – kämpar du,
För att kunna andas
För att se liv
För att leva

Förnedringen.

Att nästintill inte få syre, du tror att du dör.

Otrygghet.

Du kvävs.

Plågsamt.

Din kropp är ett dött skal.

Alla misslyckanden. 

Allt som gick fel. 

Energin att inte ta sig upp.

Ditt synfält är en dimma av grått och svart.

Kriget inombords - att klara det här - trots den livlösa kroppen.

Ett ansikte som visar att man inte orkar – fast man försöker.
Att vara i en depression – är dränerande på alla plan.

° Var det här livet? 

° Att kränkas fysiskt och mentalt till misär? 

° Du tror att du aldrig klarar dig ur – att du aldrig kommer orka simma upp – igen

° Du funderar på att dö - för att sluta plågas - i vad du tror är en oändlighet.

Att ta sig upp från en depression är en enorm styrka.

Säg aldrig att en deprimerad människa är lat. 

Att komma ur den - med en dränerad kropp och själ - med tanke på den kraften som krävs – att simma upp – till liv.

För att sedan:
Börja leva med minus på energikontot. 
Livsenergi kontot.

Kampen att få ihop sin själ igen, tar tid.

.Bipolär sjukdom.
Att aldrig veta när,
När den förbannade depressionen skall förnedra dig.

Att alltid behöva tänka sig för. 
För att förhindra skov.

Att vara rädd att hamna där igen. 
Att vara på sin vakt - innan det spinner på till magisk eufori som du inte vill bli av med - eller som du inte förstår att du är mitt uppe i.

Att alltid ha det med sig.
.Bipolär sjukdom.

Likes

Comments

Psykisk ohälsa, Depression

 När allt är svart.

När du inte ens lever för din egen skull.
När du känner att dina andetag kväver dig.

Din hy under ögonen har skärs sönder – av dina tårar av smärta.

Du har inte längre kraften att ens – gråta.

Din själ blöder.

Det känns som att du vistas i ett svart rum där du inte hittar ut, där syret sinar.

Inom dig skriker du att någon eller något skall ta dig härifrån och släppa dig fri.


Att vilja ta sitt liv.

För att livet här och nu – är fylld av en sådan smärta – som inte går att vistas i.

Jag vet inte vem du är och vad du varit med om – jag vet heller inte exakt hur du känner.

Men, jag har varit där då livet gör så ont att jag tänkt avsluta mitt liv.

Att jag tänkt att släcka ner mitt liv.

Idag skrämmer det mig –hur nära jag varit – att dö.


När jag ser tillbaka på mina mörkaste stunder, så är det likt ett svart virus som infekterat min själ.

Jag har inte tänkt klart, för egentligen vill jag – leva. Ändå fast livet varit brutalt ibland.

De djupa depressionerna har manipulerat in mig i att tro att den bästa vägen ur det här – är att dö.


Jag blev irriterad under en depression då en sjuksköterska sa:

-                   Jag vet att du vill leva egentligen.

Hur i helvete kan hon säga så? Förstår hon ingenting?! Tänkte jag.

En depression är på riktigt och smärtan är verklig. Men, hon hade rätt. Depressioner får oss inte att tänka klart. Den själsliga smärtan tar över. Det blir övermäktigt -drivkraften att vilja ta sitt liv kan liknas vid att dra av en plastpåse från huvudet för att få luft.


Till dig som mår dåligt.

Våga prata om det.

Sök hjälp.

Du kommer inte alltid känna såhär!

Livet har så mycket vackert.

En dag kommer du vara så förbannat tacksam att du fightade det här!


Känn pulsen på din handled. Du lever. Du har livet och du lever här och nu. Du är inte levande död.

Någonstans djupt inom ditt hjärta pulserar en glöd, den släcks aldrig av sig själv. Den kan vara minimal, men den existerar, alltid. En dag kommer glöden blossa upp till liv.


Håll ut – ta en dag i taget – en stund i taget.

Ett steg i taget – var inte hård mot dig själv nu.


Låt aldrig människor, en situation eller en sjukdom få dig att försvinna ifrån oss.

Jag tror på dig, du klarar det här!

Behöver du prata med någon nu? Minds Hemsida

Likes

Comments

För två år sedan kommer jag till tandläkarakuten för att min tand gjorde så sjukt ont. När jag var där såg jag stjärnor på grund av smärta och de tog in mig direkt. Tanden lagades och allt var okej.

Smärtan började återkomma med veckorna och jag besökte min ordinarie tandläkare, han sa att enligt kamerabilderna hade det skett en felbehandling. Underlagningen var det kvar karies och tanden gick inte att rädda. Den skulle alltså ryckas ut, en tand som hade gått att rädda – måste dras ut. Så sjukt onödigt.

I väntan på tid för att dra ut tanden fick jag morfin. En morgon sitter jag hos en nära vän och äter frukost och jag mådde bra. Från ingenstans blixtrade det framför mig och sedan minns jag inget mer. Nästa minnesbild är i en ambulans och jag har syrgas, nästa är i ett akutrum där jag förlorar kontakten med vårdpersonal. Min vän satt bredvid och jag såg att hon var så orolig.

Jag lades in på neurologen och krampanfallet berodde högst troligtvis på morfinpreparatet jag fått trots att jag följt ordination. Min hjärnskakning som jag fick gjorde att jag knappt mindes mina tre veckor i Umeå.

När jag hade tiden för att dra ut tanden så sitter jag och väntar på att få komma in för narkos. Jag börjar torka tårar för narkos för mig - ger mig minnesbilder av ECT-behandlingen jag fick för många år sedan. En läkare gav mig lugnande och det ”pinsamma” är att jag fick någon jävla snetändning och jag minns att jag absolut skulle rymma. Fyfan att vakna upp från det hahah…

I alla fall igår så var där igen för att sätta in en skruv för min nya tand. Jag får lugnande igen och ligger nu ner på en brits och tänker: jag skall inte snetända nu...

Nästa minnesbild är att jag säger till läkaren att jag inte känner något alls och att jag behöver en till. Jag minns hur han kollar på mig och säger att mina ögonlock faller ner och att jag ser påverkad ut. Då kontrar jag med:

- - - Säg din favoritfilm!! Jag lovar att jag kommeratt minnas exakt allt du säger!

Nu minns jag fragment… under en tid då jag trodde att jag inte var påverkad. Han eller någon annan i personalen – jag minns inte ens om det var en kvinna eller man jag pratade med nu. Men personen säger att Hitta Nemo är en favoritfilm.

Då berättar jag om den rosa feminist Nemo och att det är min idol (öh?! Var fick jag det ifrån). Sedan är det bara svart. Helt svart. FYFAN!

Alla minnen jag har ifrån kraftiga lugnande och på uppvaken på sjukhus, har känts som att vakna upp från den sjukaste fyllan. Men jag tror inte jag är ensam om det direkt. De som jobbar med det här får nog vara med om en hel del.

Peace // Becca

Ja

Likes

Comments

Ni kan lyssna på hela intervjun här - Klicka här! Dela gärna på Facebook & Twitter! :D

Angående bilden "REBECCA ÄR BIPOLÄR" - Ja, jag rättade dem i sändning att jag inte ÄR bipolär. Jag är Becca och HAR bipolär sjukdom. Det är viktigt att påpeka :)

Jag är ofta med i radio - men det här är den roligaste radiointervjun jag varit med i! För under hela timmen så fick lyssnarna skicka in frågor löpande, så kul! Det strömmande in frågor.

En sak som är rätt komisk, jag visste att reportrarna satt i Umeå och jag skulle till Sveriges radio i Stockholm för att bli intervjuad och sitta själv i en studio. I alla live-sändningar jag medverkat i via Sveriges radio under åren, så har det antingen varit via telefon eller att jag varit tillsammans en eller flera reportar i en studio.

När jag kommer till Sveriges radio så möter en vakt mig och skickar in mig i ett liiiiiiiitet rum. När jag såg rummet tänkte jag "oh lord". Han sa att jag bara skall ta på mig hörlurarna och vänta på att programledaren kopplade upp mig. Sedan gick han, kortfattat. Där satt jag själv och jag tänkte - OKEJ OKEJ - nu får vi se om det här fungerar.

Sen dök programledaren Hanna upp med ett "Hallå" i lurarna. Hur som helst det gick bra!

Hahaha... programledaren Hanna och Sebastian på P3 var så jävla sköna! Fan vad vi hade roliga samtal då musiken drog igång mellan varven under intervjun.

Ha en grym helg! KRAM!

Glöm inte att lyssna på intervjun Här!

Likes

Comments

Foto: Pernilla Rönnlid

Go​d morgon! <3

Jag sitter här och dricker mitt morgonkaffe och fryser, elementen har inte dragit igång riktigt. Nu känns det i luften att det börjar bli höst ute. Löven färgas i sprakande färger vilket såklart är vackert, men hösten har inte alltid inneburit en vacker årstid för mig.

Nyss kollade jag igenom bilder och hittade en massa pressbilder ifrån sommaren 2014. Jag minns när de här bilderna togs i år. Det var varmt, solen sken, det blommade och fåglarna kvittrade i parken. Omgivningen var fylld av liv!

Förut var jag livrädd för den här årstiden, alltså hösten. Löven faller ner på den blöta asfalten och vi går mot mörkare tider. Det är som att allt liv i naturen bara dör.

Min första depression som 15 åring var som värst den här årstiden. Jag minns hur jag kunde gå ute i det mörka, regniga och förfallna omgivningen. Det var som att naturen speglade hur jag mådde – jag förföll inombords – liksom löven som inte kunde hålla sig fast vid trädet utan dalar ner i en sörja av regnrusk och död.

I flera år var jag så rädd för den här årstiden. Det hade etsat sig fast inom mig med minnen från min djupa och mest långdragna depression jag genomgått. Då jag för första gången fick uppleva självmordstankar och ett enormt djup av sorg. Livet kändes så pass tungt att döden kändes som en utväg. För jag visste ingen annan utväg… vem kunde rädda mig?

Men jag kom mig ur - det gör man alltid - men det visste inte 15 åriga jag först.

Numera är jag inte rädd för hösten, men jag kan ändå minnas den tiden och förnimma hur ont det gjorde.


- Är ni rädd för höstens mörker och har ni under hösten lättare falla in i depressioner?

- Vad gör ni i sådana fall för att motverka det eller må bättre?

!! Många behöver pepp nu så kom med massor av förslag hur man mår bättre under den här årstiden !!

KÄRLEK <3


Likes

Comments