Header

‪Jag är van att föreläsa om personlig smärta - dock var det längesedan som det skar inom mig under en föreläsning. Att föreläsa för Maria Ungdom om missbruk - min uppväxt och sedan 15 åriga Becca som själv hamnade i ett missbruk - den tiden gör än ont inom mig 💔

Mina viktiga budskap under föreläsningen var att se bakom ett missbruk. Istället för att fokusera på en produkt - missbruket - så lägg först fokus på vad som egentligen gör att man missbrukar. Istället för att 100% utgå ifrån mängden av glas - så fråga:

- Vad är det som gör så ont?
- Innan du gick till flaskan, vad kände du och vad tänkte du?
- Vad är det som gör att du vill stänga ner dina känslor? Vad är det som gör så ont inom dig?


Att börja med detta är jätteviktigt! När jag var 15 år så fokuserade alla vuxna på produkter av en sargad själ som gjorde så jävla ont. Att jag söp satan, rymde hemifrån och hade förlorat mina betyg.

Jag hade önskat då - att en vuxen skulle frågat - hur mår du egentligen? Och gett mig en kram och jag hade behövt höra - det blir bättre och vi hjälps åt nu.

Den där perioden då jag var i min första depression och var i alkoholmissbruket så slutade det med att polisen hämtade mig i mitt hem efter att jag skrikit på fyllan att jag kvävs och jag orkar inte mer. Det var min botten och det var mitt rop på hjälp. Jag hamnade på LPT på BUP. Jag minns att jag kände mig så vilsen första natten.

”Hur kunde mitt liv raserats så snabbt?!”

Ett halvår hade jag förlorat allt, men framförallt min själ. Jag ville dö - för jag orkade inte längre andas. Jag låg där i min säng på BUP i ett ensamt rum och undrade:

”Vem är jag nu?”

Jag är evigt tacksam att Kacka som inte kände mig tog hand om mig då. För jag vägrade att flytta hem på grund av hemförhållandena som bara den var ett rent inferno.

Det fantastiska med Kacka - kakan ❤️ - var att hon såg mig bakom allt. Hon mötte min smärta och dömde mig inte. Med kärlek och som hon är - en ängel - så räddade hon mitt liv. Med kärlek ❤️

Du inom vården. Möt människan, möt smärtan som förorsakar missbruk och var en medmänniska - döm inte. Det finns inga hopplösa fall - bara perioder som är hopplösa och dem kan man ta sig ur. Men ibland behöver en människa hjälp med det.



All kärlek // Becca

❤️🌟❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Idag har jag föreläst i Alingsås och det var totalt fullsatt. Vilken härlig publik! Ni som vill se deras sjukt coola våg - vågen för att våga prata om psykisk ohälsa - så checka in tex min Instagram: rebeccaanserud ❤️🌟

Efter mig föreläste Ann Heberlein - en jättebra föreläsning som gav många tankar. Ann är bra! Beundrar henne.

Love // Becca

❤️

Likes

Comments

Livet kan förändras snabbt och drastiskt. Morfar, farfar & sen mormor. Alla tre lämnade livet här på jorden under ett och halvt år. De rycktes ifrån mig. Tack vare dem överlevde jag min barndom och de har alltid varit min stora trygghet. Jag är i djup sorg. Flera dagar i rad då jag vaknat - så har jag fått panikångest. Gråtit och smärtan är enorm. Jag vågar inte ta in den här sorgen fullt ut i mitt liv just nu, öppnar jag upp för den helt så vet jag inte hur ont det kommer göra. Jag tar sorgen i doser - så gott det går.

Jag ser än morfar komma och gå med sin rullator, alltid så glad. Jag hör än mormors röst i telefonen: "Är det Rebecca?". Sådär kärleksfullt då jag ringde. Vi pratade varje dag och likaså jag och farfar. Jag ser än hur glad farfar blev då jag kom hem till honom. Och jag minns våra avskedsfikor innan jag skulle åka med flyget till Stockholm. Vi grät ofta och skrattade emellanåt. Vi torkade tårarna för nu kommer det ta ett tag till innan vi ses. Vi skrattade över allt roligt som hänt då vi umgåtts. Han ställde sig alltid vid hissen, där vid fönstret och vinkade då jag åkte iväg med taxin. Varje gång jag lämnade Umeå så högg det så hårt i min själ att jag ibland inte fann luft, för nu skulle jag inte krama dem på ett tag eller umgås.

Jag minns 2014 då jag fick en lägenhet på Kungsholmen och jag bodde då i Umeå. Jag beslutade att flytta. Den där dagen då jag skulle cykla förbi mormor och morfar och säga hejdå. Jag minns varje detalj. Jag hade en papperspåse på styret på cykeln med en blomma till mormor och morfar. Jag tänkte att mormor ser inte, men en blomma kan hon känna. Där och då när jag cyklade mot ålderdomshemmet så grät jag. Just då ringde en kille jag hade kontakt med då. Han sa att det är såklart att det är sorgligt att jag inte kan träffa dem varje vecka nu men herregud nu har jag fått en pang-lägenhet på Kungsholmen och nu flyttar jag äntligen till Stockholm! Jag började skratta för han skrattade och jag grät och vi skrattade. Jag har undrat i efterhand vad dem jag cyklade förbi tänkte, men orkar inte bry mig om det.

När jag lämnade blomman och pratade med mormor så sa jag att jag skall komma och hälsa på och jag är inte borta för alltid bara för att jag flyttar nu. Jag gick in till sovrummet, morfar låg och sov. Han hade då i flera år haft alzheimers, så han förstod inte varför jag satt och grät bredvid honom i sängen när han öppnade ögonen. Han var inne i en värld just då att han trodde att han levde fattigt som då när han var barn. Han sa:

- Men flicka lilla! Inte skall du gråta över att jag inte har råd med mjölk. Jag har överdrivit allting jag har det inte så svårt med pengar. Hallå flickan? Gråt inte jag kan köpa min egna mjölk.

Det hela var lite tragikomiskt. Jag kollade på honom och grät och småskrattade och spelade med lite. Att jag skall se till att det finns mjölk i kylskåpet. Sedan sa jag:

- Men morfar, du vet... jag skall flytta och jag gråter för att jag skall flytta... jag vet inte om du förstår allting nu. Men vi kommer inte ses lika ofta nu.

Sedan grät jag ännu mer. Och jag böjde mig mot honom och kramade honom länge och sa att jag älskar honom och jag kommer sakna honom så mycket nu.

När jag hade pratat med mormor och skulle för sista gången innan flytten krama henne så kunde jag inte släppa henne. När jag väl gjorde det så höll jag hennes hand och vi gick tillsammans till ytterdörren. Jag sa att jag kommer inte glömma dem, jag är bara 60 minuter borta med flyg och kommer ringa varje dag. Jag släppte hennes hand och vi sa att vi älskar varandra. Jag gick iväg i korridoren. Jag höll andan, för jag vågade inte vända mig om. Vänder jag mig om då kommer jag krossas. Mormor var blind så hon hörde bara mina klackar. Längst bort i korridoren vände jag mig om. Då ser jag mormor böja sig av ångest och hon bröt ihop. Efter det minnet är det bara svart. Det gjorde så ont.

Farfar och jag satt i hans bil dagen innan flytten. Vi var utanför min lägenhet. Vi hade åkt runt hela Umeå och pratat om livet och om möjligheterna nu att jag flyttar till Stockholm. Han sa att han stöttar mig i det här och att han tycker att det är bra att jag tar den här chansen. Vi var tysta länge där ett tag. Vi kollade åt olika håll. Sen kollar jag upp mot honom med ögon som brast av sorg och jag möter hans blick - likaså hans ögon var fyllda av tårar. Vi grät och kramade varandra. Jag sa att jag kommer snart och bor hos honom i gästrummet som senare kom att bli "Beccas rum".

Dessa avsked - var för att jag skulle byta stad. Det som nu hänt är att de inte finns kvar på jorden och är en del i mitt liv varje dag. Jag är i en enorm kris. Mitt hjärta har gått sönder och smärtan hugger ibland till så kraftigt att jag inte vet om jag existerar.

Men jag vet att jag kommer ur den här krisen. Jag förstår att jag kommer att se annorlunda - på det vi kallar livet efter allt det här. Längtan efter dem kommer dock alltid finnas kvar - men jag kommer inte vara den samma.

Love // Becca

Likes

Comments

Det är så skönt att träna! Det tog emot imorse att åka hit 08.00. Men nu - känslan!! 😍
Ett tips till er: påminn dig själv om hur nice det känns efteråt. 🌟 Då blir det enklare att tagga ut och träna.

Efter träningspasset så hade jag nikotinabstinens. Hallå hörni!!! Måste bara tillägga! Varit snusfri flera flera veckor nu! Coolt va? Jag är stolt över mig själv där.

I alla fall jag kör på nikotinplåster och dessa måste man ha en sax för att klippa upp. Jag lånar saxar lite överallt - och slänger på mig ett plåster på magen. Som imorse på Friskis. Kanske lite udda. Som igår var det andra gången jag smällde på mig ett plåster över disken på Apoteket - efter betalningen.

En gång på centralen i Stockholm så hade jag sådan abstinens. Ni som är beroende av nikotin - ni hajjar. Jag gick in på Waynes. Fram till kassan, där står en kille i 20 års åldern. Jag bara säger:

- Ah tja, du har du en sax eller?
- Sax?
- Ja? Jag sa sax... måste bara låna den över disken snabbt här. Det börjar bli akut.


Jag tänkte inte hur konstig situationen egentligen var förrän i efterhand. Sen undrar jag HUR i helskotta vågar han ge mig en sax? Han la fram en stor kökssax. Jag klippte det vita fyrkantiga och drog ur plåstret och smällde fast det på magen.

- Ah men du schysst! Tack! Ha en grym dag!!

Sen gick jag. Efter några steg vände jag mig om och såg han stirra på mig med stora ögon. Då sa jag:

- Hahaha! Oj alltså det har ett nikotinplåster - tack!

Han började garvade och sa att han inte fattade innan vad jag höll på med. Vilket jag förstår nu i efterhand.


Love // Becca

🕺

Likes

Comments

Här är jag & projektledaren för Mental Health Run Madeleine.

Nu sitter jag på tåget hem ifrån Stockholm. Jag har intervjuat en helt fantastiskt gäst för serien med Mental Health Run - till min Youtube kanal. Säger bara wow vilken gäst ❤️

Efter det så frågade jag en kvinna om bussen. Hon var i 60 års åldern och vi tappade det helt var gällande bussen. Vi pratade med varandra som om att vi setts förr. Hon va psykolog och berättade att hon jobbade med vuxna som haft svåra uppväxter. Vilken eldsjäl.

Vi tog en promenad in till stan och vi stannade upp två gånger och torkade tårar. Det går inte att beskriva det mötet kort - men det kändes som att det var en mening att vi skulle mötas.

Nu har vi bokat in fika och hon är också författare. ❤️

Vissa möten.

❤️

Love // Becca

❤️

Likes

Comments

Jag har föreläst i flera år på den Bipolära konferensen för Teknologisk Institut. Det var på den konferensen jag spillde ett vattenglas rakt över på laptopen på scen under min föreläsning. 22 åriga jag höll på att dö. Tänk er att det var min tredje föreläsning i HELA MITT LIV. 22 år och nervös som jag vet inte vad.

Jag trodde där och då att min nyss påbörjade karriär var över - då jag just hade börjat. Men någonstans ville de ha mig åter - år efter år. Laptopen överlevde och även jag som föreläsare.

I år har de patient och närstående i fokus vid behandling. Läs mer via länk nedan och där finns även anmälan:

Love /Becca

Likes

Comments

Missa inte mitt nästa avsnitt i serien med Mental Health Run - på min Youtube. Klicka -> Rebecca Anseruds Youtube kanal

Jag intervjuar drömgästen - Anders Hansen! Han har skrivit böckerna Hjärnstark & Fördel ADHD. Han berättar om hur galet viktigt det är att röra sig för den psykiska hälsan. Missa ej ett grymt samtal i parken med kanske Sveriges kändaste psykiater 🏋️🏃♀️👟🕺🙏❤️

#17dagarkvar #mhrkompisar #andershansen #rebeccasträningsresa#fysiskaktivitet #psykiskhälsa


Love // Becca

Likes

Comments

Depressionens mörka rum av isolering och själslig tortyr. Depressioner är inte nedstämdhet, det är djupare än så. Kvävande och förnedring. Att bli ägd av en mörk dimma som sänker än djupare och andetagen känns tillslut som en börda.

Man är stängd i ett mörkt rum utan trygghet av ens väggar och tak. Och igen dörr utifrån rummet av ren smärta. Ett rum där luften långsamt sinar till sitt slut.

Att människor tar sitt liv är för att många inte ser en dörr till luft. Att man tror att den enda utvägen för att inte plågas längre är - att ta sitt liv. Visst det är inte så, det finns vägar ut. Annars skulle jag inte suttit här idag.

Men jag kan förstå varför vissa väljer att ta bort sig - just för att depressionen manipulerar att det inte finns en dörr i det jävla rummet. Alltså ingen utväg. Men det finns vägar ut. Ändå fast man inte ser det just då.

Depression är på riktigt. Ta det på allvar - återigen - det finns vägar ut - förutom självmord. ❤️ Jag önskar ofta att jag skulle kunna rädda alla som mår dåligt. Jag vill visa hopp och påminna om att livet inte kommer vara såhär för alltid.

Till Dig, En dag kan du andas & känna liv. Livet har så mycket vackert. Du kommer säkert bli skrämd över hur du planerade att lämna livet här på jorden. Det är depressionen som skuggat dig. Bakom skuggan finns det ljus.

Kärlek // Becca

❤️ !

Likes

Comments

Hej på er :)

Hoppas att ni har det bra! Jag mår både och. Saknar mormor och farfar så att det gör ont. Samtidigt så flyter livet på och jag får möjligheten till så mycket roligt och inspirerande mitt i allt som jag är tacksam över.

När jag gick till Gröna Lund igår för att senare stå på scenen för Min Stora Dag - så kom tanken - ja jag skall ringa mormor och farfar och säga godmorgon och berätta vad jag skall göra. Jag ringde dem oftast varje morgon. Och oftast flera gånger om dagen. Vi fanns alltid för varandra och de ville alltid höra ifrån mig då jag var ute på uppdrag speciellt. Ringde jag inte så trodde mormor att jag ramlat i hotellduschen eller att jag klivit på fel plan, typ, haha.

Små korta stunder varje dag så slår det mig att jag på något plan inte fattat eller greppat att de inte finns i min vardag. Kommer jag någonsin att förstå det i mitt hjärta? Jag vet inte...

I alla fall nu skenade blogginlägget iväg till något annat än vad jag egentligen skulle blogga om. Men ja, vafan... jag bloggar mina tankar så då blir det ju bara så.

Poddavsnittet är nu lanserat där jag intervjuas av Hélène Benno som är Generalsekreterare för Min stora dag i deras podcast - Osynlighetsprojektet. Vill ni höra mig snacka dyslexi, ADHD-kaos och bipolärt så klicka på länken: https://www.acast.com/osynlighetspodden/4.rebecca-jagharkantmigdumihuvudet

Bilderna nedan är ifrån igår på Min Stora Dags seminarium inom Osynlighetsprojektet.

LOVE // BECCA

Likes

Comments

Igår jobbade jag som sidekick för Min Stora Dag 🌟 Vilken ära!

Dagen handlade om diagnoser som inte alltid syns på utsidan – men känns inuti. ❤️ Min stora dag bedriver ett projekt som heter Osynlighetsprojektet som framförallt jobbar för att synliggöra NPF diagnoser. Jag råkade slira en hel del off manus så jag sa på scen:

- Ja nu blir det ADHD LIVE!

Min Stora Dags engagerade beskyddare H.K.H. Prinsessan Madeleine satt i publiken.

Föresten, på tal om Osynlighetsprojektet - de har en egen podcast: Osynlighetspodden. Där är jag med i ett avsnitt som lanseras snart!

Jag intervjuas om just min ADHD och för första gången så pratar jag om min dyslexi offentligt via media. Det är något jag velat belysa faktiskt, men aldrig gjort slag i den saken. Men nu kom tillfället.

Jag hoppas att flera unga lyssnar på avsnittet. För jag ville tala till dem som kände jag som jag gjorde under hela min skoltid - att jag var dum i huvudet. Men att ha dyslexi och ADHD - handlar inte om intelligens. Jag har enligt tester via psykiatrin i samband med utredning - högre intelligens en snittet.

Vi fungerar annorlunda och förfasen - hittar man rätt vägar och får rätt hjälp så finns det enorma krafter och begåvningar att lyfta fram. Det är bara tråkigt att skolvärden är så inrutad.

Så om du som läser och känner igen dig, du är inte dum. Det är skolan som är korkad som att byggt upp ett system som att alla elever skulle fungera likadant. Vi alla fungerar på olika sätt. Det finns möjligheter - det finns alltid möjligheter och hitta din väg och kör! DU ÄR BRA PÅ MASSOR AV SAKER!

#minstoradag #osynlighetsprojektet

Love // Becca

Likes

Comments