Header

Arbetet är i full gång inför min & Anette Cederbergs föreläsning om digitaliseringen av SIP - nu kl 16.00 på Vitalis mässa i Göteborg. Hejja för mer effektivare vård & hjälpinsatser i framtiden 👊🙏

Love // Becca

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 3 readers

Likes

Comments

När jag föreläser eller debatterar hittar jag tweets om mig lite då & då. Vilket är bra som underlag för sociala medier 😊

Nu är första föreläsningen avklarad på Vitalis stora mässa i Göteborg. Jag & Anette Cederberg berättade om vårt arbete med digitalisering av SIP (samordnad individuell plan) på SKL.

Jag har varit med och jobbat med här i ett år nu. Nästa föreläsning är idag klockan 16.

Hejja att ni på SKL tar med egen erfarnas expertkompetens! 🙏 Det skall ni ha en ⭐️ för!

Jag tar det lungt mellan varven och åkte upp på 27 våningen där frukosten var - för att chilla. De har stängt för längesedan, men de är schyssta jag får hinka kaffe.

#vitalis2017

Love // Becca

  • 6 readers

Likes

Comments

Hejsan!

Nu har jag checkat in på Gothia Tower i Göteborg. Wow vilket hotell! När jag kom in vid receptionen så slog det mig - herregud här bodde jag andra dagen jag föreläste på Bokmässan!

Haha! Det här är komiskt! Nu den senaste månaden har jag bott på tre hotell här i Göteborg - alla dessa tre har jag bott på vid de få uppdrag jag haft här, under tidigare år. Det är inte heller strategiska val - att boka samma- utan det har slagit mig då jag klivit in genom portarna.

Jag bor på 23 våningen och när jag kom in på rummet så ringde jag min älskade älskade mormor ❤  ! Jag ringer henne varje dag. Hon har inte haft syn på 20 år så jag brukar beskriva för henne alltid vad jag ser med mina ögon. Oavsett om det är då vi umgås eller när vi pratar i telefonen.

Hon undrade hur rummet var och jag gick omkring och beskrev. Sedan drar jag undan gardinerna - vad är där! Jo tamefan Liseberg just utanför! 😀

Imorgon skall jag jobba Vitalias Nordens ledande eHälsomöte via SKL.

Love // Becca

Likes

Comments

Sist jag var här på Göteborgs Centralstation vid dessa tavlor så kom texten: "Tåg inställda på grund av terrordåd". 😰 Herregud... jag minns att jag inte greppade det. Utan drog omkring på väskan och sökte efter tåg jag kunde ta - jag var inte själv om det. Vi var nog alla i en sådan chock och SJ- informatörerna blev förbannade att vi inte greppade att vi skulle ta oss ifrån stationen.

Jag tror många av oss minns exakt vad vi gjorde den dagen eller i alla fall delar av starka minnesbilder.

Låt det aldrig hända igen ❤ !

Love // Becca

  • 6 readers

Likes

Comments

15 åriga Becca - 15 åriga jag.

Jag var vilsen och det gör ont inom mig när jag tänker på hur jag mådde då. Då var jag mitt uppe i min första depression och hela mitt liv hade vänts upp och ner på ett halvår. Det värsta var att ingen vuxen mötte mig - de mötte en produkt av mitt mående. Mitt dåvarande alkoholmissbruk, förlorade betyg och ständiga rymningar hemifrån. Nätter som blev till morgon och ingen visste var jag befann mig.

Det finns anledningar varför en 15 åring beter sig sådär - det är det jag menar med produkt. Det är en produkt av en själ som gör så in åt helvete ont. En smärta som dimmar ner hela ens vardag och behöver dövas - för att kunna andas. För att kunna överleva.

Jag önskade som mest där och då - att en vuxen mötte mig - såg mig.

Att en vuxen gav mig en kram och en trygghet.

Att en vuxen frågade: Hur är det? Hur kan jag hjälpa dig?

Jag hade behövt höra: Det kommer att gå bra.

Katarina, Kacka. Du hämtade mig på BUP då jag var som trasigast och då jag trodde att livet inte kunde göra mer ont. Då hämtade du mig, utan att ens ha träffat mig. Jag fick bo hos dig och du blev min extramamma och är det än idag. Jag vet inte hur jag skall tacka dig. När jag frågat dig hur jag skall kunna tacka dig, har du sagt: Att du tar hand om dig.

Kacka mötte mig och såg mig och inte produkten av min trasiga själ.
Du räddade mitt liv med kärlek och trygghet.

Oavsett vem du är, se människan. Möt människan, bakom allt. Det kan rädda liv.

Artikel nedan är ifrån NSPH, länk: Klicka här!

Rebecca Anserud vet vad hon talar om. Vid 15 års ålder insjuknade hon i bipolär sjukdom och det vände upp och ner på hela hennes liv. För deltagarna på utbildningsdagen berättade hon om en smärta i själen, känslor hon inte kunde styra över och om hur hon ifrån att ha varit en skötsam elev hamnade i ett halvårslångt alkoholmissbruk. Socialtjänsten blev inkopplad och tillslut hamnade hon på BUP, på en slutenvårdsavdelning, i två veckor.

– Mitt i allt var jag väldigt rädd, livet hade förändrats totalt på ett halvår. Det tog fem år innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom och alla vuxna såg det här som en tonårstrots. Det värsta var att det inte fanns en enda vuxen som såg mig, Becca, en ung tjej som mådde så fruktansvärt dåligt och bara önskade att en vuxen skulle fråga hur det egentligen stod till.

Ett tag trodde hon att livet var över och hon var nära att ge upp allt. Förutom hennes bipolära sjukdom så hade det i många år varit struliga hemförhållanden och Rebecca flyttade inte hem igen efter BUP – utan till Kacka en representant från socialtjänsten. Vilket förändrade allt.

– Hon var den första vuxna som frågade hur jag mådde. Hon såg mig bakom allt och hon visade kärlek och en trygghet jag aldrig känt från någon vuxen.

Det blev vändningen för Rebecca. Hon valde livet.

Idag har hon lyckats omvända sin psykiska ohälsa till en stor drivkraft. Hon är sedan några år tillbaka ambassadör för Hjärnkoll som startade som en kampanj och nu lever vidare som ett riksförbund. Rebecca är sedan 22 års ålder entreprenör inom frågor rörande psykisk hälsa och är en av Sveriges mest anlitade föreläsare inom bipolär sjukdom med egen erfarenhet och har också skrivit boken Ett bipolärt hjärta.

Rebeccas berättelse gjorde ett starkt intryck på de förbättringsteam som medverkade på utbildningsdagen. Tillsammans med NSPH/”Växa och må bra” arbetar de för att öka barns och ungas inflytande och delaktighet inom socialtjänst, skola och psykiatri. Och att lyfta in brukarinflytandet i verksamheterna är ett steg i helt rätt riktning, säger Rebecca.

– Det är helt fantastiskt att ni har med ungdomar, patienter och brukare i teamen! Deras åsikter, känslor och erfarenheter är en kompetens som är ovärderlig. Det är ju dem de handlar om.

För henne själv tog det lång tid att få adekvat hjälp. Vilka tankar har hon kring hur vården och stödet till de unga kan förbättras? Ett ökat brukarinflytande är ett steg. Och utifrån sin egen erfarenhet ger hon flera förslag på hur psykiatrin, skolan och socialtjänsten kan arbeta för att tidigare upptäcka och ge stöd till unga med psykisk ohälsa.

– Inom socialtjänsten och vården behöver de verksamma bli bättre på att lyssna på vad de unga säger och ta det på allvar. Och att inte döma efter det yttre, för ofta syns inte psykisk ohälsa.

– Och så borde det ges utbildning på lärarprogrammet där studenterna få lära sig hur de ska agera när en elev inte mår bra. En handlingsplan. I skolan borde det också finnas större möjlighet till samtal för de unga som behöver det.
Rebecca tycker också att psykisk ohälsa ska finnas som ämne på skolschemat liksom hur man på olika sätt kan främja sin psykiska hälsa.

– Vi har ju idrott på schemat idag – att ha ett psykiskt välbefinnande är minst lika viktigt som ett fysiskt välbefinnande. Det behöver inte vara så komplicerat, psykisk ohälsa ska vi kunna prata om likt fysiska besvär. Oavsett vem du än är så kommer du komma i kontakt med psykisk ohälsa själv någon gång i livet.

Idag är Rebecca 29 år och har hunnit med ett hundratal föreläsningar om livet med bipolär sjukdom. Hon har också, bland mycket annat, utbildat flera olika yrkeskategorier som jobbar med psykisk ohälsa. Och under de senaste åren har hon noterat en förändring i synen på stöd och vård av unga.

– Vården håller på att förändras. Jag ser en jättepositiv utveckling där den expertkompetens som brukare och patienter bär på används allt mer. Deras kompetens är minst lika viktigt som den som övrig vårdpersonal bär på. Tillsammans gör vi underverk.


Love // Becca

Likes

Comments

Hejsan!

Nu är jag i Stockholm och sitter på Kulturhuset och äter middag. Min adhd är verkligen deluxe nu! Igår när jag skulle hämta ut mitt läkemedel för min adhd så var det slut i hela Västerås där jag befann mig igår och de kollade även upp i hela Stockholm.

Idag fick jag ett samtal ifrån vårdcentralen på Kungsholmstorg, de hade kollat upp vad som egentligen hänt med det här läkemedlet. Det är så att just den medicinen har slutat tillverkats och kommer inte att finnas i Sverige längre. Jag blev helt paff, varför har inte ens min läkare fått reda på det här?

How ever, det löser sig. Men när jag inte tar min medicin för min adhd så blir det adhd deluxe ultra med några extra kryddor, hahaha. God bless! Det var inte så bra - att det var första dagen utan min medicin och att jag skulle ha uppdrag. Jag var nervig att jag skulle tappa allt fokus och flaxa totalt i mitt tal.

Vi skulle spela in en film på SKL - Sveriges kommuner och landsting. Den filmen skall visas på Sveriges största mässa för framtidens digitaliserade vård i Göteborg nästa vecka. Där jag också skall föreläsa. Filmen skall även visas i en hel del utbildningssyften.

Jag skäms inte över min adhd och jag ser det som naturligt - jag sa på SKL att om jag tappar fokus - så är det på grund av brist på läkemedel. Men det gick bra! Hejja!

Filmen handlar om SIP och digitalisringen av just SIP (samordnad individuell plan). Det är något jag fått vara med att jobba med från start i omgångar under en ganska lång tid nu. Snacka om att vården kommer att digitaliseras mer och mer nu inom en snar framtid.

Jag tycker att det har och är fantastiskt roligt att jobba med gänget på SKL och just att jobba fram en digital lösning för detta. I filmen intervjuades jag om hur jag upplevt att jobba med det här och jag nämnde att det är så otroligt viktigt att ta med just egna erfarnas expertkompetens i den här typen av projekt. Alla aktörer som berörs tycker jag skall på något vis få sin röst hörd i arbetet framåt.

Jag menar det är en produkt och behoven skall tillgodoses, göra det smidigare och lösa vissa tidigare problem. Därmed, bjud in och brainstorma och våga testa nya sätt att jobba och tänka. Och det tycker jag verkligen att vi gjort! Jag blev helt lyrisk idag att få testa den senaste prototypen.





Love // Becca

Likes

Comments

Farfar behövde lite pepp Skickade blommor och choklad. Han lät riktigt förvirrad då jag lite halvsmidigt försökte få fram hans nya portkod över telefon imorse. Jag hörde att han undrade hur jag egentligen mådde 😂

- Farfar jag hörde för någon vecka sedan att ni bytt portkod och typ nytt system? Fungerar det som det skall?

- Eh ja? Haha...

- Ja jag menar ni hade ju inte portkod förut och jag tänkte på det. Använder ni någon plastbricka och sådant krångligt?

- Nej jag förstår inte vad du menar?

- Ja men det fungerar bra då? Jag har glömt att fråga. Men är det en lång kod?

- Nej, vad får dig att tänka på detta?

- Ja men du nämnde det och jag har länge tänkt höra att det fungerar smidigt och så, men glömt varje gång vi pratar. Åh ja! Nu kom jag på att jag skall ju till Umeå snart. Lika bra att vi pratar om detta nu då. Är det portkod på dagen?

- Nej, men det här har ju aldrig varit något problem då du besöker mig?

- Nej exakt! Vad bra då har vi rett ut det här då.

- Mår du bra annars?

- Jaja! Jag skall ha telefonmöte snart, ringer dig sen då. Stor kram!

Love // Becca

Likes

Comments

Här om dagen kom jag till Stockholm och var på några möten. Efteråt träffade jag min vän Jessica, vi bastade i 30-45 minuter. Det är intressant det här med hur Stockholmare är mer nära till samtal efter terrordådet, det känns som ett annat klimat nu efter allt som hänt.

När vi bastade pratade vi i bastun med två tjejer om hur de upplevt den dagen och efteråt. Alla har något inom sig, var vi befann oss och hur det påverkade/påverkat oss. Det ofattbara har hänt - nära oss - här i Sthlm. Jag var själv inte i Stockholm just då, men på centralstationen i Göteborg efter ett uppdrag och skulle hem. Först såg jag på de stora tavlorna vid avgående tåg - hur tåg efter tåg ställdes in - det stod Signalfel. Typiskt SJ att i många fall skriva signalfel.

Jag gick omkring där i Göteborg på stationen och mer och mer människor strömmande in - eftersom att det inte var så många tåg som gick iväg - så blev det mer tjockt med människor där inne som drog på väskorna och visste inte riktigt vad som hände.

Sedan gick jag till mitt tåg. På den skärmen ändrades det till - INSTÄLLT. Jag återvände till de stora tavlorna där inne och såg att det det stod att tågen var inställda på grund av Terrordåd. Redan då borde jag ju någonstans reagerat och bara dragit från centralen där. Det är en varningsklocka, för egentligen då visste inte jag eller någon egentligen om det skulle slå till någon annanstans.

Det var så mycket människor där inne och ute vid spåren. Förvirrat drog vi våra väskor i våra egna bubblor. Jag tror att de allra flesta var i chock. Nu i efterhand insåg jag att jag själv var det. Många gick till SJ-informatörerna. Många önskade ett alternativ till resa. När jag kommer fram och frågar hur jag skall ta mig hem, så sa han med en höjd ton: DU KOMMER INTE HEM IDAG - GÅ HÄRIFRÅN!

Jag gick in igen och nu var det ännu mer människor och poliser överallt - som hade spända blickar fulla av rädsla - som synade hela folkmassan. Utanför ser jag en brandbil. Flera vänner började ringa och smsa om jag var okej. Jag började se på Facebook hur fler och fler tryckte in att de var SAFE.

Någon skrek till inne på centralstationen och jag fick dåliga vibbar och gick ut. Min vän från Umeå sa att det är bra att jag tar mig därifrån och checkar in på ett hotell. Hon frågade om jag hade pengar och hon kunde skicka. Jag svarade att det är lungt.

Där på huk utanför stationen så går jag in och bokar ett hotell i närheten. Det var 40 rum bokade på kort tid och det fanns 1-2 rum kvar. Bokade och kom in dit. Där möts jag av att hela lobbyn är fullt med resande människor med sina väskor som satt sig där. Alla följde nyheterna slaviskt på en stor TV och som de drack alkohol. I mängder.

Hon i receptionen log stelt och nästan forcerat: "Välkommen, sätt dig ner med dem andra. Följ det där.... hemska som händer". Jag stirrade på henne och sa i något chockartat tillstånd: "Nej jag vill bara på mitt rum! Men jag kan gärna vara på Relaxen eller jag vet inte". (varför sa jag ens så?).

Jag sa till en vän senare att: "Allt var så konstigt".

Hon sa då: "Det är konstigt för att allt är konstigt".

Jag kastar in mina väskor och sätter mig på sängen och slår på TV:n. Jag kollar på nyheterna och jag blev så ledsen. Vad händer just nu? Hur kan någon göra såhär? Samtidigt ringer telefonen och jag får höra ifrån vänner från hela Sverige, men även ifrån Stockholm. Det gick inte att greppa.

Dagen innan det här, hade jag legat inne på ett annat hotellrum och tänkt att det händer så mycket hemskt i världen och att Sverige är så skonat. Nu hände det här. Det ofattbara. Det jag saknade ord för. Jag ville bryta ihop, gråta. Men jag kunde inte.

STHLM. Mitt STHLM. Vad fan händer?

Vi i Sverige svarade på ondskan med så mycket kärlek. Att se hela flöden på Facebook och Twitter om hur människor samordnade med boenden, skjutsade hem personer som gick efter gatorna och inte kom hem. Sedan poliserna, jag finner inte ord! Tack. Vi bemötte sedan ondskan och hatet med en våg av kärlek!

Jag hade velat gå på manifestationen som jag hört var enorm av denna samhållning av denna kärlek. Men jag hade inte kraft. Men någonstans inombords ville jag besöka platsen. Det kändes så starkt inom mig.

Dagen innan jag gjorde det, så vaknade jag av att jag grät. När jag träffade Jessica den här dagen, så bestämde vi oss för att gå dit tillsammans. Det var starkt - känslomässigt.

Vi köpte blommor och åkte dit. När jag kom upp ifrån T-centralen och vid Åhlens så stannade tid och rum. Jag kände en enorm värme i luften och jag kände inte kylan i kroppen av vädret.

Det var stillsamt. Ett lugn. Så mycket sorg - men så mycket kärlek. Ångesten etsade sig i kroppen. Hur kunde han.

Jag hamnade i en bubbla. Där och då höll jag om blommorna jag just köpt och kunde fastna med blicken på alla blommor överallt och alla post-it lappar.

Här hände det ofattbara. Det som inte får hända. Men ondskan skall inte hindra våran kärleksexplosion. Ingen skall förstöra vårt Stockholm. Tillsammans skall vi jobba oss igenom det här.

Jag lämnade mina blommor vid ett betonglejon som prydd av så många blommor och fina texter. Det kändes bra att lämna mina blommor där.

När vi gick upp för drottninggatan var det fullt av blommor och lappar, jag andades än varm luft, en tung varm luft. Min vän sa att det var fruktansvärt kallt och jag förstod inte vad hon menade. Längre upp på gatan slog kylan över mig. Jag kände det "riktiga" vädret. Det där kan jag inte förklara. Men det var något i luften - som jag kände.




"Jag är alldeles överväldigad över så mycket samlad kärlek!"

Love // Becca

Likes

Comments

Åh igår föreläste jag för en jättehärlig publik i Göteborg om bipolär sjukdom - med min föreläsning Ett bipolärt hjärta!

Jag brukar ofta på mina föreläsningar - oavsett målgrupp - prata om hur viktigt det är med öppenhet rörande psykisk ohälsa - att vi inte skall hålla käften.

Psykisk ohälsa är ett väldigt brett begrepp som innefattar så många olika typer av diagnoser eller tillstånd. Psykisk ohälsa är vanligt - mer vanligt än vi någonsin anar. Det är bara det att de allra flesta pratar inte alls/väldigt lite om det. Mycket på grund av skam.

Jag förstår det, för jag har varit där själv och det är därför jag brinner så mycket att inspirera att våga prata om det. Att prata om sin psykiska ohälsa är upp till varje enskilt individ. Jag pushar ingen att göra det - utan inspirerar att våga.

Det här är fantastiskt det var runt 50-60 personer som ville vara med på bild efter min föreläsning - HOPPA FÖR ÖPPENHET!



Tack Vuxenskolan Göteborg och tack till alla som kom!

Love // Becca

Likes

Comments

​Nu har jag precis checkat ut och sitter på hotellet och tar en lunch. Jag är sådan tidsoptimist då det handlar om att checka ut i tid. Man skall ju vara ute kl 12.00. 

Kl 11.45 hade jag precis kastat mig ur duschen och jag sprang omkring naken på rummet och sökte underkläder. Under tiden såg jag saker överallt. Jag tänkte, hur skall jag hinna detta? #adhd

Då knackar det på dörren. Jag tänkte, men herregud tjuva inte min värdefulla kvart för helvete! Jag drog snabbt på mig en handduk och kom ut i hallen och då öppnas dörren. Det var två thailändska kvinnor som stod där med hela städkittet. Jag var andfådd och höll i handduken och de såg chockade ut och typ rädda. Deras ansikten och kroppsspråk såg ut som om jag stod där helt naken och jag vet inte vad. Jag fattar inte. 

Jag började gå fram några steg i hallen för att kunna förklara vänligt för dem att jag skulle uppskatta att de kom om 15 minuter. Då började de vifta med städgrejerna och såg livrädda ut. Vafan tror de att jag skulle göra? 

- No no no no no no! (jag vet inte varför de sa just så, men det var det enda de sa)

Jag kontrar tillbaka snabbt med:

- Nej nej nej, jag vill bara säga.. (sen slängde de snabbt igen dörren framför mig)

Fråga mig inte varför de gjorde så, jag vet inte... hahaha..  

Well... Jag hann i alla fall på något magiskt sätt. 

Love // Becca

 

Likes

Comments