Header

Ibland är tystnaden det bästa alternativet vid konflikter som är helt vansinniga. Då menar jag personer som går till angrepp genom de mest sjuka "metoderna". Att försöka göra än så jävla illa de bara kan med ord.

I vissa fall väljer jag att markera och bara låta tystnaden bli mitt svar.

1, jag vill inte sänka mig lika lågt.
2, jag vet att vilket svar jag än skulle ge så skulle personen i fråga triggas och dra steget högre. För att typ "vinna" och se till att jag tillslut känner mig så sårad att jag tappar greppet. För vissa har det målet.
3, tystnaden vid vissa konflikter kan vara det bästa svaret. Tystnaden får många personer att tappa andan.

Sedan går jag vidare och låter inte den personen såra mig mer. Det handlar om att välja sina strider och vem det handlar om. Är den personen ens värd att få mig att förlora all energi och bryta ihop? Nej.

Värt att tänka på.

Love // Becca

  • 26 readers

Likes

Comments

Nu är jag påväg till Eskilstuna där jag skall ha en öppen föreläsning för allmänheten - #ettbipolärthjärta

Info: https://www.facebook.com/events/1905029926398754/?ti=icl

Varmt välkomna! ❤

Jag märkte att Gud blivit ofrivilligt har drabbats av en förkylning och snorat. 😩

LOVE // Becca

  • 30 readers

Likes

Comments

Jag har inte berättat för er att jag är med i nya numret av Hemmets Journal om min bipolära sjukdom och det jag jobbar med - att skapa öppenhet rörande psykisk ohälsa. Allt jag gjort och gör de senaste åren i mitt jobb som entreprenör har varit att skapa förändringar. Att vi inte skall hålla käften om psykisk ohälsa.

Det här grundar sig i egna erfarenheter. När jag var 22 år nådde jag en gräns, en gräns i att stigmat i samhället hade gjort mig frustrerad och nästan inombords förbannad. Men såklart även ledsen, att det såg ut såhär - att vi enligt norm inte skall kunna prata öppet om hur vi egentligen mår - vi skall klistra igen käften och någonstans le bakom silvertejpen.

Vilket inte håller, silvertejp är ju inte så jäkla bekvämt i längden eller hur? :)

När jag var 15 år insjuknade jag i bipolär sjukdom, då visste jag inte om att jag hade den här sjukdomen. Det jag visste om var den enorma smärtan jag hade i min själ. Depression. En psykisk smärta jag aldrig upplevt och inte ens kunde ana - att det existerade. Jag kunde nästan inte andas och jag ville fly från smärtan men det gick inte. Min själ var förgiftad av mörker och jag visste inte hur jag skulle hantera det eller hur jag skulle ta mig ur det. Då, som 15 åring var det första gången jag funderade på att ta mitt liv. Jag som älskar livet och jag som såg fram emot allt - jag ville egentligen inte dö - men depressionens kraft och makt över mig gjorde att jag såg det som en utväg. För att bli fri. För att inte känna mer. För att komma ifrån smärtan. Att bara dö.

När jag var 20 år fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var blandade känslor, en enorm känsla av sorg. Nu var det klart och konstaterat, jag hade en sjukdom som jag kommer att bära med mig hela mitt liv. Samtidigt var det en lättnad. Nu förstod jag vad som hade orsakat min psykiska smärta under fem år, nu kunde vi utgå ifrån bipolär sjukdom i behandlingssyfte och jag kunde lära mig förstå sjukdomen med mig - för att kunna hantera den.

Vet du vad? Jag skämdes. Jag skämdes att vara psykiskt sjuk. Att jag hade bipolär sjukdom och att jag tog medicin för det. Den här skammen jag kände var så kraftig att jag bara berättade det för två personer i min omgivning. Då var jag väldigt klar med dem att - det här får inte ni berätta till någon. Inte någon alls. Inte ens lite - inte alls.

Jag var rädd. Rädd att fördomarna som finns i vårt samhälle om vad en psykisk sjuk människa anses kunna göra och vara som person. Se nyhetstidningarna hur de skriver om hemska brott och att de troligtvis är en psykisk sjukdom bakomliggande. Mördare, hemska våldtäktsmän och så vidare. Jag var även rädd att jag skulle radera hela min framtid om jag gick ut med min diagnos, skulle alla vända mig ryggen? Skulle jag någonsin få ett jobb?

Nej, jag skulle aldrig döda någon. Det där är ingenting jag skulle göra och media målar ibland upp en fruktansvärd bild om psykisk sjukdom. Vilket får förödande konsekvenser och spär på fördomarna ännu mer. Kryddar fördomarna med chili tamefan!

Psykisk ohälsa är ett väldigt brett begrepp och innefattar så många olika typer av diagnoser och tillstånd, det här vill jag utveckla mer i ett annat blogginlägg. Men hörru, kolla här... inte säger du: "Jo föresten sommaren 2014 drabbades jag av somatisk ohälsa vettu". Greppar ni?

En till sak. En person är inte sin diagnos. Ta bipolär sjukdom som exempel. Om jag och en annan person med samma diagnos jämförs med varandra, så visar det sig att vi är väldigt olika. 1, vi är olika individer. 2, vi är inte vår sjukdom det är något vi har, ett tillägg. 3, bipolär sjukdom ter sig olika på olika personer.

Fattar ni hur enkelt i praktiken det skulle vara om alla med bipolär sjukdom var likadana? Då skulle det ju finnas ett facit i hur vi skulle behandlas inom vården! Halleluja! :D Nej, men så enkelt är det inte.

Nu gick jag lite off-topic om det jag skulle skriva om här. Skammen. Skammen jag hade var en minst lika stor smärta som min bipolära sjukdom. Att skämmas. Mitt upp i allt kände jag mig fruktansvärt ensam. Jag trodde att jag nästan var ensam om att ha bipolär sjukdom. En dröm jag hade som 20 åring var att prata med någon annan med bipolär sjukdom.

När jag var 22 år brände det inom mig. Nej, jag ville göra något. Nu skulle jag inte vara en del av stigmat och skammen. Jag ville göra något och jag ville inte vara en del av tystnaden. Jag bestämde mig att jag skall berätta min historia om bipolär sjukdom öppet. För "öppenhet skapar öppenhet" och det har varit mina slagord från start.

När vi väl pratar om psykisk ohälsa öppnar sig många portar. Flera börjar prata om egna upplevelser och vi känner oss inte lika ensamma. Vi gör psykisk ohälsa pratbart. Om vi är tysta så skapas det förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa i olika former ÄR och INNEBÄR. Tystnaden kryddar som en chilikrydda på fördomar och myter.

75% av Sveriges befolkning har någon form av psykisk ohälsa nu eller är anhörig till någon. Alla har en relation till det och psykisk ohälsa i allmänhet och det angår oss alla och därmed hela samhället. Men många håller käften. Tystnaden gör att de flesta inte greppar hur många där ute som faktiskt mår dåligt. Du vet inte vad människor bär inom sig som du möter. Psykisk ohälsa i olika former syns väldigt väldigt sällan. Väldigt sällan. Psykisk ohälsa drabbar inte bara "dom där" - det kan drabba vem som helst och det gäller även dig.

När jag utbildat genom åren inom alla möjliga olika typer av yrkeskategorier och studenter så har jag märkt att där psykisk ohälsa och skammen att må dåligt - är som starkast är just inom psykiatrin. Personal på psykiatrin. Det är intressant. Jag har fått många mejl i efterhand av personal jag varit konsult åt inom psykiatrin där de berättar om egna diagnoser och att de skäms. Att de inte kan berätta det för sina kollegor. Vet ni? Psykisk ohälsa drabbar inte vissa titlar, psykisk ohälsa likt somatiskt ohälsa drabbar - vem som helst. Även en psykiater ;)

Jag var 22 år och det brann inom mig. Min grundvision var: jag vill inte att andra skall skämmas som jag gjort och jag vill inte vara en del av tystnaden. Kunde jag göra något. Då hade jag gjort något. Inom två månader startade jag mitt första bolag för att börja föreläsa, blev ambassadör för hjärnkoll och kom till Stockholm för att skriva avtal för boken Ett bipolärt hjärta. Vissa omkring mig kunde genom rader eller rakt ut säga att det här kanske inte är så bra...

Det där struntade jag i och skakade av mig. Men i övrigt var många nära vid min sida och hejjade på mig. Tips till dig som vill prata om din psykiska ohälsa, vill du det och någon i din omgivning menar att du skall klistra igen silvertejpen över käften igen och även innan limma superlim på - fuck - ingen kan avgöra vad som är bra för DIG. Gå rakryggad och följ ditt hjärta! Alltid. Oavsett.

Att som entreprenör drivas av en inre glöd som bottnar sig i en drivkraft från hjärtat - det är den största drivkraften man kan ha som företagare. Nu som 29 åring och när jag ser tillbaka på min resa så kan jag inte riktigt greppa att det kunde bli så stort. Att jag, kunde få ha möjligheten att bidra med så mycket som jag fått göra.

Samhället i allmänhet och alla eldsjälar där ute! Om vi blickar tillbaka några år, herregud vad många som öppnat upp och det är helt fantastiskt! Ju fler vi är som drar av silvertejpen - testo större effekt får vi - att göra psykisk ohälsa pratbart.

Alla kan göra något. Det handlar om inte om att ställa sig på scener eller medverka i morgonsoffor. Det handlar om att våga prata om psykisk ohälsa. Att vi gör det och hur vi gör det. Vi gör skillnad här och nu och inte sedan.

LOVE // Becca

Likes

Comments

Hello! Jag tänkte för er som är intresserade, så är mitt nästa föreläsningsstopp i Eskilstuna nu på onsdag den 22 feb. Nedan har jag kopierat in evenemangets info ifrån här: https://www.facebook.com/events/1905029926398754/

#ettbipolärthjärta

Love // Becca


OBS! Längst ner i den här informationstexten står all info om inträdesavgifter och plats.

Välkommen till en föreläsning med Rebecca Anserud , känd författare som öppet berättar om sitt liv med bipolär sjukdom.

° Malou Von Sivers: https://www.youtube.com/watch?v=aSmEodFXmp8
° Radiointervju: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6526779

Rebecca Anserud har satt ett ansikte på bipolär sjukdom i Sverige och är idag en flitigt anlitad föreläsare inom psykisk ohälsa och syns ofta i media.

Hon är författare till boken Ett bipolärt hjärta och hennes föreläsningar om att leva med bipolär sjukdom är uppskattade i hela landet och har fått strålande recensioner!

Föreläsningen Ett bipolärt hjärta som skall hållas i Eskilstuna är blottande och tung då hon modigt berättar om sina erfarenheter och vågar bjuda på sig själv - publikens reaktioner resulterar i både skratt och tårar!

Rebecca ansågs som ett hopplöst fall och hon trodde att livet var över – hon var nära att ge upp allt. Hur tog Rebecca makten över sjukdomen och valde livet?

Punkter ur föreläsningen:
- Livet förändrades över en natt, hur stor påverkan har bipolär sjukdom?
- En historia om manier, depressioner, självmordstankar och psykoser
- Sjukdomen är förförisk, hur fick hon sjukdomsinsikt?
- Manier är en drog, ruset är som att nå universum!
- Tips till anhöriga, hur stöttar man?
- Bipolär sjukdom är inte bara negativt
- Ingen är hopplös! Hoppet finns i varje människa – se det! Livet är inte över.

-----------------------------------------------------------------
° Prisinformation:
Föreläsningen är öppen för alla! 200 platser.

Föranmälan gäller endast för personer som arbetar med funktionsnedsättningar och går via jobbet. Anmälan sker via mejl: johannes.mattisson@sv.se.

För alla övriga krävs ingen föranmälan, det är bara att dyka upp i mån om platser.

° Prisuppgifter:
Betalningen sker kontant eller via swisch på plats.
- 100 kr för medlemmar i samtliga föreningar: Riksförbundet balans, Föreningen grunden, Föreningen tabu och kunskap och attention.

- 350 kr för personal som arbetar med funktionsnedsättning.

- 200 kr för alla övriga.

° Plats: Fristadskolan, Careliigatan 12, Eskilstuna
-----------------------------------------------------------------

Arrangörer: SV Sörmland

Vi önskar er varmt välkomna!

Likes

Comments

Nu är jag påväg till Täby. Jag skall träffa en nära vän och umgås samt jobba. Nu när jag bytte vid Danderyds sjukhus så dyker så många blandade minnen upp.

Här har jag föreläst många gånger för patienter inom psykiatrin, anhöriga och personal. Jag minns inte alla omgångar jag varit här och delat med mig av min kunskap om psykisk ohälsa. Men främst att dela med mig utav hopp och visa för andra att det blir bättre. Livet är inte över. Dessa möten minns jag starkast med värme❤

Jag har också varit här som patient, min tandläkare är här. Just här så ryckte de ut den felbehandlade tanden. Innan nedsövning fick jag lugnade och snedtände och försökte rymma. Jag skämdes då jag vaknade upp i dimman på uppvaket.

På den här parkeringen har jag vid två tillfällen Twittrat på uppdrag och då varit nära att bli påkörd.

Som ni märker, Danderyd sjukhus för mig innehåller många olika typer av minnen och känslor 😂🙏

Love // Becca

På tal om Twitter: nu har jag 6666 följare. Magiskt. Gå in och följ mig vettja! Är mest aktiv där😍 @rebeccaanserud

  • 78 readers

Likes

Comments

Mina morgonrutiner är kanske inte de nyttigaste. Jag har aldrig varit en "frukostmänniska", hahah! Kan man kalla det så? Ja men ni greppar, jag tycker sällan om att äta frukost för jag är inte hungrig på morgonen. När jag sover över hos vänner går det bättre. Min medicin för min adhd gör ju inte det här bättre, under hela dagen har jag nästan inga hungerkänslor alls. Förra året rasade jag i vikt och många sa att jag såg sjuk ut. Jag såg en bild på mig ifrån Sveriges radio för ett år sedan och det såg inte friskt ut. Jag gick inte ner sådär kraftigt medvetet och jag fick panik ibland att jag inte kunde kontrollera viktraset. Jag minns en dag då jag steker massor av kött och bara äter och det tog emot något så fruktansvärt. Det kändes ungefär att äta fast man redan ätit mängder och som att köttet var sten. Vilken jävla liknelse, men jag försökte kort sammanfatta hur det kändes.

Varje kväll när min adhd-medicin går ur kroppen så känner jag hungern, jag kan nästan få panik och vräka i mig snabba kolhydrater i mängder för att "döva" hjärnans behov av energi och kroppens hunger kvickt. Det blir ju inte bättre av att jag får konstlade hunger-känslor av min 20.00 medicin för min bipolära sjukdom.

Ja, herregud vad mediciner kan spöka. Min vikt har verkligen pendlat enormt genom åren då jag tagit psykofarmaka. Det känns som att medicinerna misshandlat min kropp. Exakt så, jag menar jag vägde 55kg, gick upp till 110kg året 2011. Ja, ni läste rätt. Min vikt dubblades på kort tid. Jag skriver gärna mer om just det här med mediciner och dess biverkningar i ett annat inlägg, vill ni det?

I alla fall, då jag verkligen vill och försöker äta frukost är när jag reser via mitt bolag och bor på hotell. Hotellfrukost. Då känner jag, nej jag måste ju äta nu! Så jag brukar ta tallrik efter tallrik och där sitter jag och äter lite av varje, småäter och känner mig som en dålig människa att jag inte äter allt det där. Att kasta mat sådär, det är inte min grej.

Som när jag skall resa över en längre tid och skall gå igenom kylskåpet över sådant jag måste äta eller slänga, så infinner sig samma "ångest". Nej, jag kan inte slänga det här. En gång så åt jag 6st ägg innan jag åkte till Arlanda. Jag mådde så in i helvete dåligt då. Mormor påpekade att det där var riktigt puckat, att jag kunde ju slängt dem istället.

Nu kommer jag ihåg ett hotellfrukost minne! HAHAHA! Jag var i Halmstad och hade tagit flera tallrikar av allt möjligt och sitter och små äter och dricker kaffe. Ungen i vid bordet bredvid som är runt 5 år, han kollar ihärdigt på mig. Nästan så att jag blir obekväm, sedan pekar han på mina tallrikar och säger han högt:

- Mamma mamma! Kolla hon kommer bli jättefet nu!
- Nu är du tyst, såja...

Mamman skämdes enormt och försökte få stopp på ungen som var sjukt ivrig över min nästkommande fetma.

- Mamma! Hon kommer bli jätte jättefet nu! Mamma kolla! Kolla då!!

Mamman skämdes enormt och hon vågade inte kolla i mina ögon, samtidigt håller hon nästan för munnen på ungen i panik - över att han kommer att fortsätta. Jag tyckte mest att det var komiskt allting och jag log tillbaka i förebyggande syfte - för att lindra mammans nästkommande panik över ungens nästa uttalande. Ett leende med plåster på såren, hahah!

Ja här nedan ser ni min standardfrukost. Snus, citronvatten (älskar det) och kaffe. Sedan har jag någon jäkla morgonrutin att slänga på mig ansiktsmask. Den här ansiktsmasken har jag kört på sedan jag var 17 år? Det är över 10 år, jävlar vad gammal jag kände mig nu. Oh my... Ja men i alla fall, den är grym! Jag använder den för att ta bort sminket på kvällen med.

Hon jag bor med kör ofta ansiktsmasker med, sist blev jag typ rädd. Jag hoppade till för jag fattade inte första millesekunden vad hon hade i ansiktet. Det var en svart/märklila mask. Så ja här hemma har jag vitt i ansiktet och Marjan kör märklila. Hennes kids frågar ibland vad vi har gjort med våra ansikten :D !

​Ha en grym lördag!

LOVE // BECCA 

Likes

Comments

Det är dagen då vi skall stanna upp och se vilka som finns omkring oss, våra nära. För mig har aldrig den här dagen inneburit att dejta. Dessutom tycker jag inte om att dejta. Jag är mer att jag hänger med människor och finns det känslor så är det - BAM bara så.

Min första dejt var en blinddejt när jag var 12 år. Seriöst blinddejt vid 12 år, hur gick det till? Jag minns seriöst inte. Men jag minns att jag trodde att det var den där snygga killen som jag sett på ett disco. Jag hoppades att det var han. När jag kom hem till honom så var det inte snyggingen. Han var säkert jättesnäll, men seriöst vi klickade inte och det var så spänd stämning. Ni vet när det känns i hela rummet av en energi - vi kan inte ens prata känsla.

Det blev ju tamefan inte bättre då han häver ur sig: "nu skall vi hångla". Jag fick panik inom hela mig och jag drog snabbt därifrån. Då kände jag att dejta var bland det värsta jag upplevt, 12 åriga jag alltså hahah!

När jag kom hem ringde han mig och han verkade nu tro att vi var ihop, ännu värre! Då sa jag att han får aldrig mer ringa mig. Vilket jäkla minne, det här hade jag trängt bort och dök upp nu när jag bloggade.

Ikväll skall jag och två vänner ha en middag och hänga. Jag har saknat dem, vår trio. Jag körde en live-sändning nyss på Facebook då jag gick hem efter att ha fikat med Anna. Ibland känner jag verkligen hur fucked up det kan bli när jag snackar då jag är stressad och inte tagit rätt dos adhd medicin. Ja, det slinker ur ord som jag inte tänkt... sekunden efter eller just när jag säger det - då de där orden smäller ur käften - känner jag - AJ! Hahaha!

Min tanke var att belysa kärlekens dag i live-sändningen och att vi skall höra av oss eller umgås med dem som vi tycker extra mycket om. Jag kände under hela sändningen hur allt blev fel i hur jag formulerade det. Men tänkte ändå att jag skall berätta att jag skall hänga med trion ikväll - mina två vänner och äta middag. Då häver jag ur mig:

- Ikväll skall jag på middag och ha trekant med mina två vänner.

Vafan! Jag stängde av och tog bort det klippet. Faaaauck. Varför skriver jag det ens här då? Inte fan vet jag men nu bjuder jag på den. Men, det skall inte finnas på film. För rörigt blev det.

I alla fall jag började dagen 05.00 och jobbade. Jag och en uppdragsgivare stämde av beskrivningen för min föreläsning i Hallstahammar, med temat anhöriga. Ett bipolärt hjärta - Mina ord till dig som är anhörig. Jag berättar mer om den sedan, info om plats och tid. Jag hade även telefonmöte med en ny uppdragsgivare om ett uppdrag via sociala medier. Åh, jag älskar sådana uppdrag!

Efter några timmars jobb drog jag och tog blodprover. Jag stannade upp då jag gick ut från vårdcentralen. Där satt en kvinna på trappan och såg ut att må väldigt dåligt. i själen. Det här med att jag känner av snabbt hur människor mår är både en styrka och svaghet. Svaghet för att jag lägger märke till det här överallt och det gör ont inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger i veckan jag ser i okända människors ögon hur dåligt de mår.

Ibland har jag lust att gå fram till vissa och höra hur det egentligen är. Ibland har jag gjort det när jag sett att det varit riktigt illa. Men det skulle ju vara lite udda om jag gjorde det flera gånger dagligen.

Senare hade jag samtal med min psykolog, vi bearbetar min barndom. Avslutningsvis sa hon något som knyter ihop det jag skrev nyss här. Hon sa: nästa gång du kommer hit skall jag berätta varför jag tror att du känner av andras känslor och har sådan stark empati.

Ibland önskar jag att jag kan rädda alla som skriver till mig flera gånger i veckan, personer jag inte känner. Förut la jag ner stora delar av min tid att göra det. Vilket brast tillslut. Jag höll inte. Ibland handlade det om liv eller död och jag kunde vaka en hel natt för att vara säker att personen fått vård. Just den biten av att vara offentlig inom den här branschen är tung och i kombination att jag vill rädda alla. Men det håller inte, jag har satt mina gränser och det tar ont.

Men, på andra sätt märker jag att ger jag hopp på olika vis. Annars skulle jag aldrig fortsätta att jobba med det jag gör. För det är er respons om att jag lyckats förmedla något positivt hos flera av er - som gör att jag fortsätter.

Tack till er!


Kärlek // Becca





Likes

Comments

I veckan debatterade jag på den stora psykiatridagen 2017 med Dagens Medicin: Innovation för psykiatrins revansch.


Vad krävs för att åstadkomma verklig förändring till nytta för psykiatrins patienter?

På Psykiatridagen 2017 möter du människor på alla nivåer i sjukvården,

från högsta beslutsfattare till dem som möter patienterna i vardagen,

som arbetar för att ta psykiatrin in i framtiden”.


Vilka föreläsare och vilken debatt!

Det jag framförde i debatten var att om det skall ske förändringar inom psykiatrin, så måste vi inkludera patienterna. Vården handlar trots allt om dem. Vi som är patienter eller brukare har en expert kompetens som är otroligt värdefull. Minst lika värdefull som professionens.

Jag tycker egentligen inte om att sätta in i fack – likt två lag. Ja, här är patienterna och här är vårdpersonalen. Det jag menar med det - är att om vi skall göra en övergripande förändring - så måste vi samverka. Det gäller även på enskilda enhetsbasis, men även i debatten och arbetet framåt på högre nivå.


Att fortsätta bryta skam och stigma kring psykisk ohälsa är en nyckel till att vi skall kunna förändra!


Vikten av patienternas delaktighet

Genom mina år i branschen med uppdrag som till exempel SKLs Genombrottsprogram - där jag med min erfarenhet utav slutenvården - har gett feedback på enskilda slutenvårdavdelningars jobb framåt till att förbättra vården.

Det jag tycker är fantastiskt med att ha fått följa teamen (vårdavdelningarna), är hur de förändrar och förbättrar vården genom att inkludera patienternas åsikter och önskemål. Vilket har gett fantastiska resultat! Minskade tvångsåtgärder och patienterna i överlag tycker att vården blir bättre.

En sak jag vill tillägga är: ja patienter som även vårdas under LPT – har möjlighet till delaktighet. Och det är så viktigt! Att känna delaktighet i sin egen vård ger många positiva utslag. Att jobba på det här viset är inte heller bara fördelaktigt för patienterna, utan i slutändan blir det en – på många plan – en förbättrad arbetsmiljö för personalen. Alla vinner på det.


Se varje individ

Att sätta patienten i fokus – individanpassat var gällande vård, hjälpinsatser och återhämtning borde vara en självklarhet. Men det är inte alltid så självklart. Det finns inget facit var gällande att behandla personer som mår psykiskt dåligt. För det första är vi olika individer, med skilda bakgrunder och dessutom ter sig diagnoserna olika från person till person.

Se människan, se de enskilda behoven och problematik. Därefter skräddarsy hjälpinsatser. Det handlar även om att möta patienter med medmänsklighet även fast det är i en yrkesroll.

Det är viktigt också att se det friska och lyfta varje människas potential, drömmar och möjligheter till återhämtning. Det här med återhämtning innebär olika för olika personer, men syftet är att främja den psykiska hälsan och öka personens välmående.

De vårdtillfällen jag tycker varit bäst har varit då personalen sett mig - Rebecca, Becca. Inte en stämplad bipolär sjukdom typ 1 och ADHD diagnos i pannan – med en lista av mediciner på dataskärmen som löper några kilometer. Vårdpersonal som greppar den skillnaden, då skapas större förutsättningar till en bättre vård.


Att se helheten i patientens liv – allt har ett sammanhang

När en person mår psykiskt dåligt – då handlar det inte bara om vården med piller. Det gäller att se helheten kring varje enskild individ. Hur har livet sett ut och och hur ser livet ut just nu - för allting sammantaget hänger ihop. Det handlar inte bara om att medicinskt behandla en specifik diagnos.


Individanpassa hjälpinsatser mer effektivt

För att sammanfoga övriga aktörer såsom Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommun och olika vårdinsatser så bör SIP – Samordnad individuell plan användas oftare. Det är ingen självklarhet idag.

Jag jobbar delvis med SKL för att digitalisera SIP och under arbetes gång har jag verkligen insett vidden och fördelarna kring SIP. Då vet man vilken aktör som gör vad och hjälpinsatserna effektiviseras och det blir en tydligare plan för alla parter. Självklart med patienten/brukaren i fokus!



Det här var några saker jag berörde under debatten och till er alla där ute - öppenhet!

Våga prata om psykisk ohälsa, det angår hela samhället och vi har inte tid eller råd att vänta.

Vi skapar förändring här och nu och inte sedan. Alla kan göra något.


Love // Becca

Likes

Comments

Jag vet hur det känns.

Att inte orka leva.

Att varje andetag genomsyrar tyngd.

Att se hela omgivningen genom en mörk dimma.

Jag vet hur det känns.

Att vilja gråta ur all smärta men kraften finns inte.

Att dagar ut - ligga i sängen apatiskt med en tom blick. Ögonen rödsprängda av sorg. Sorgen att inte se hopp, sorgen att inte ha kraften att hitta möjligheter till hopp. Sorgen att känna en total maktlöshet.

Smärtan har inga ord. Den går inte att beskriva - bara uppleva. Och det gör så jävla ont. Så ont att man kvävs.

Jag vet hur det känns.

Att se döden som den enda utvägen för att inte längre känna tortyren som pågår i ens själ.



Tänk på.

Den här typen av smärta dödar liv. Depression är på riktig och handlar inte om att bara ”rycka upp sig”.

För vet ni? Hade det varit så enkelt att bara ta sig i kragen, då skulle inte 1500 personer ta sitt liv varje år i Sverige.

Den här smärtan slocknar livet hos människor som till stora delar egentligen vill leva, men de finner ingen annan utväg just då. Jag har varit där själv. Det skämmer mig idag hur nära jag var att ta beslutet om att lämna livet. Ett liv jag egentligen älskar, men smärtan gjorde för ont.

Ta alltid ett rop på hjälp på allvar. Döm inte efter titel, ursprung, utseende, pengar på kontot eller vad fan man kan döma utefter. Skaka av dig fördomarna – om vilka som kan drabbas av en svår depression. Sanningen är den att vem som helst kan hamna där, insjukna så svårt psykiskt att döden känns som en enda utväg.

Ja jag skrev, vem som helst.

För att se bortom fördomar ger jag er rådet att lyssna. Lyssna vad personen berättar. Lyssna. För psykisk ohälsa syns väldigt sällan, men ord är ett utav flera sätt för personer att förmedla hur det är.

När en person tar sig modet till att berätta, då skall det inte viftas bort. Många känner en enorm skam att berätta hur de egentligen mår. Viftas orden bort eller inte tas på allvar - det kan ge förödande konsekvenser.



Jag vet hur det känns.
Att komma ur smärtan.

Att kolla sig i spegeln och känna igen sig själv. Det är inget dött skal, det är jag.


Jag vet hur det känns.
Att vara tacksam över att känna - det fina i livet som förut var överskuggat av svart.
Att vara tacksam över sådant man tagit föregivet. Som känslan att varje andetag fyller än med liv.

Jag vet hur det känns.
Då jag börjat se livet igen och att bli rädd över hur nära jag var att lämna livet.



Till dig.

Du som är i den mörka dimman. Jag vet inte om du tror mig nu, det gjorde inte jag förut då andra sa det här. Men det blir bättre och livet är inte över.

Du kan känna att du förlorat allt.

Att du aldrig kommer att komma dig ur detta.

Du har livet.

Känn pulsen på din handled.

Du lever och inom dig har du kvar en glöd, alltid.

Den kan vara minimal, men den finns och den släcks inte av sig själv.

Håll ut.
Håll dig kvar.

För det blir bättre❤

Glöden inom dig kommer att växa.

En dag kommer du vara så in i helvete tacksam att du valde att stanna kvar här.

Jag tror på dig.
Depressionen skall fan inte döda dig.

Kärlek och styrka.

Kärlek // Becca

Likes

Comments

Jag går i terapi för att bearbeta min barndom. Att skriva har sedan 15 års ålder varit terapi för mig oavsett vad.

När jag skrev boken "Ett bipolärt hjärta", min självbiografi om bipolär sjukdom - så blev det min bästa terapi för just det.

Sedan december förra året då terapin startade - har jag inte vågat skriva. Fast jag velat. Terapin har gett mig så många minnesbilder som jag inte vågat möta själv.

Målet med att skriva ner det som väcks inom mig har jag tänkt som en egen bearbetning mellan terapisamtalet för mig själv och min terapeut.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm om allt och vaknade vid 05. Jag tänkte direkt att jag måste komma igång med dagen för att typ ja, glömma det jag drömt.

Jag var snabb att gå till kaffekokaren, klickade igång och hörde ljudet av den. I min högra hand höll i kaffekoppen och väntade på kaffet för att snabbt kunna dra igång och jobba med konferenserna jag bygger upp.

Inombords velade jag, tänk inte på det ... nej skriv ner det... skit i det... jobba nu.

Drömmen sa mig så mycket, ni vet när man drömmer något och drömmen vill berätta något för dig. Men jag stod där och höll hårt om koppen och stirrade på min mocca master som kändes långsammare än vanligt.

Jag hällde upp kaffet i en kopp och stod i köket i några minuter. Bollades med tankarna att sluta tänka på drömmen eller att skriva ner den.

Jag valde att öppna min nyköpta dagbok och jag skrev mina första rader i den.

Jag vågade ❤!

Love // Becca

  • 296 readers

Likes

Comments