Header

Facebook minnen. De som påminner än om vad som hänt just det här datumet under de senaste åren.

För ett år sedan lämnade du oss. Jag minns att jag nästan på klockslaget då du gick bort - utan förvarning - pratade just om detta i telefonen med Kacka. Att jag skulle krossas sönder om någon som jag älskar går bort. Du var en av dem jag nämnde.

När väl vissa saker inträffar så kan man reagera på ett annat sätt än man trott. Jag hade tänkt att jag skulle skrika av smärta och jag vet inte vad. Men den dagen för ett år sedan sitter jag på ett café med min agent och vi planerar. Efter mötet sitter jag kvar och jobbar.

Då ringer min släkting och jag förstår precis vad det handlar om när hon säger: Hej... jag skall berätta...

Min värld stannade och hela omgivningen frös till slowmotion och jag satt där i en dimma och jag svarar: Nej... säg det inte...nej.

Sedan säger hon orden jag inte ville greppa eller höra. Han var borta. Min älskade släkting. Han hade gått bort nästan samma timme som jag pratade med Kacka i telefonen sent kvällen innan om just detta.

Jag minns inte resten av samtalet, jag minns bara att jag satt kvar förstelnad där på Espresso House, i dimman. Av en ren chockreaktion så satt jag kvar där och jobbade medan jag grät. Där och då brydde jag mig inte om vad de andra omkring tänkte. Det enda som var - var dimman - jag ville inte greppa det som hänt. Där sitter jag i timmar och jobbar intensivt. Under tiden hade jag inte ens orken att torka mina tårar som föll ner kinderna. Jag jobbade i ett högt tempo för att inte verkligheten där och då skulle hinna ikapp mig. För jag ville inte förstå det. Att det var så, att du var borta.

Jag minns att jag går hemåt efter flera timmars jobb och sedan minns jag inte nu i efterhand vad jag gjorde. Förutom att jag vet att jag grät i två dagar. Sedan slog sorgen över till ett skov. Ett maniskt skov i min bipolära sjukdom. Det är bland de kraftigaste skoven jag haft i min bipolära sjukdom. Det slutade med inläggning.

Fina du, du har lärt mig massor. Det är verkligen nu efter din död som jag kommit till insikt verkligen - på djupet hur mycket du lärt mig genom hela min bardom och fram till nu. För du lär mig än och jag tänker på dig varje dag. Det känns som att du finns omkring mig och påminner mig om att ta hand om mig. Jag försöker så gott jag kan.

Du sa ofta: "Se möjligheter även i det som känns omöjligt"

Du var alltid så omtänksam och full av kärlek. Du såg möjligheter och inte hinder. Ditt sätt att vara som människa, jag har faktiskt inget minne av att du var elak - någonsin. Du lät inte heller ditt förflutna förstöra det vackra du hade här och nu i livet.

Jag kan inte beskriva i skrift hur mycket du betyder.

Du finns alltid kvar i mitt hjärta.



Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Igår hade jag den stora äran att föreläsa på Psykiatridagarna i Stockholm! Wow!

På sista bilden gör vi alla hjärta med händerna för vi jobbar med !


"Vi förändrar här och nu och inte sedan!" / Becca


#ettbipolärthjärta #psykiatridagarna


Love // Becca

Likes

Comments

Hej och godmorgon!

Här nedan kommer några bilder ifrån min föreläsning om bipolär sjukdom i Eskilstuna - Ett bipolärt hjärta. I samarbete med SV Sörmland :)

Jag mötte Magnus Werner som satt i publiken som har en insamling för Hjärnfonden för forskningen om bipolär sjukdom. Bra intiativ! Läs mer: http://www.hjarnfonden.se/insamlingar/4014-stod-bipolar-forskning/

På sista bilden var vi ett gäng från publiken som skulle göra något på bilden som symboliserade: att tillsammans är vi för öppenhet gällande psykisk ohälsa. Det slutade med att vi slog ihop våra händer och upp i luften! :D

Foto: Johannes Mattiasson

Likes

Comments

Ibland är tystnaden det bästa alternativet vid konflikter som är helt vansinniga. Då menar jag personer som går till angrepp genom de mest sjuka "metoderna". Att försöka göra än så jävla illa de bara kan med ord.

I vissa fall väljer jag att markera och bara låta tystnaden bli mitt svar.

1, jag vill inte sänka mig lika lågt.
2, jag vet att vilket svar jag än skulle ge så skulle personen i fråga triggas och dra steget högre. För att typ "vinna" och se till att jag tillslut känner mig så sårad att jag tappar greppet. För vissa har det målet.
3, tystnaden vid vissa konflikter kan vara det bästa svaret. Tystnaden får många personer att tappa andan.

Sedan går jag vidare och låter inte den personen såra mig mer. Det handlar om att välja sina strider och vem det handlar om. Är den personen ens värd att få mig att förlora all energi och bryta ihop? Nej.

Värt att tänka på.

Love // Becca

  • 124 readers

Likes

Comments

Nu är jag påväg till Eskilstuna där jag skall ha en öppen föreläsning för allmänheten - #ettbipolärthjärta

Info: https://www.facebook.com/events/1905029926398754/?ti=icl

Varmt välkomna! ❤

Jag märkte att Gud blivit ofrivilligt har drabbats av en förkylning och snorat. 😩

LOVE // Becca

  • 126 readers

Likes

Comments

Jag har inte berättat för er att jag är med i nya numret av Hemmets Journal om min bipolära sjukdom och det jag jobbar med - att skapa öppenhet rörande psykisk ohälsa. Allt jag gjort och gör de senaste åren i mitt jobb som entreprenör har varit att skapa förändringar. Att vi inte skall hålla käften om psykisk ohälsa.

Det här grundar sig i egna erfarenheter. När jag var 22 år nådde jag en gräns, en gräns i att stigmat i samhället hade gjort mig frustrerad och nästan inombords förbannad. Men såklart även ledsen, att det såg ut såhär - att vi enligt norm inte skall kunna prata öppet om hur vi egentligen mår - vi skall klistra igen käften och någonstans le bakom silvertejpen.

Vilket inte håller, silvertejp är ju inte så jäkla bekvämt i längden eller hur? :)

När jag var 15 år insjuknade jag i bipolär sjukdom, då visste jag inte om att jag hade den här sjukdomen. Det jag visste om var den enorma smärtan jag hade i min själ. Depression. En psykisk smärta jag aldrig upplevt och inte ens kunde ana - att det existerade. Jag kunde nästan inte andas och jag ville fly från smärtan men det gick inte. Min själ var förgiftad av mörker och jag visste inte hur jag skulle hantera det eller hur jag skulle ta mig ur det. Då, som 15 åring var det första gången jag funderade på att ta mitt liv. Jag som älskar livet och jag som såg fram emot allt - jag ville egentligen inte dö - men depressionens kraft och makt över mig gjorde att jag såg det som en utväg. För att bli fri. För att inte känna mer. För att komma ifrån smärtan. Att bara dö.

När jag var 20 år fick jag diagnosen bipolär sjukdom typ 1. Det var blandade känslor, en enorm känsla av sorg. Nu var det klart och konstaterat, jag hade en sjukdom som jag kommer att bära med mig hela mitt liv. Samtidigt var det en lättnad. Nu förstod jag vad som hade orsakat min psykiska smärta under fem år, nu kunde vi utgå ifrån bipolär sjukdom i behandlingssyfte och jag kunde lära mig förstå sjukdomen med mig - för att kunna hantera den.

Vet du vad? Jag skämdes. Jag skämdes att vara psykiskt sjuk. Att jag hade bipolär sjukdom och att jag tog medicin för det. Den här skammen jag kände var så kraftig att jag bara berättade det för två personer i min omgivning. Då var jag väldigt klar med dem att - det här får inte ni berätta till någon. Inte någon alls. Inte ens lite - inte alls.

Jag var rädd. Rädd att fördomarna som finns i vårt samhälle om vad en psykisk sjuk människa anses kunna göra och vara som person. Se nyhetstidningarna hur de skriver om hemska brott och att de troligtvis är en psykisk sjukdom bakomliggande. Mördare, hemska våldtäktsmän och så vidare. Jag var även rädd att jag skulle radera hela min framtid om jag gick ut med min diagnos, skulle alla vända mig ryggen? Skulle jag någonsin få ett jobb?

Nej, jag skulle aldrig döda någon. Det där är ingenting jag skulle göra och media målar ibland upp en fruktansvärd bild om psykisk sjukdom. Vilket får förödande konsekvenser och spär på fördomarna ännu mer. Kryddar fördomarna med chili tamefan!

Psykisk ohälsa är ett väldigt brett begrepp och innefattar så många olika typer av diagnoser och tillstånd, det här vill jag utveckla mer i ett annat blogginlägg. Men hörru, kolla här... inte säger du: "Jo föresten sommaren 2014 drabbades jag av somatisk ohälsa vettu". Greppar ni?

En till sak. En person är inte sin diagnos. Ta bipolär sjukdom som exempel. Om jag och en annan person med samma diagnos jämförs med varandra, så visar det sig att vi är väldigt olika. 1, vi är olika individer. 2, vi är inte vår sjukdom det är något vi har, ett tillägg. 3, bipolär sjukdom ter sig olika på olika personer.

Fattar ni hur enkelt i praktiken det skulle vara om alla med bipolär sjukdom var likadana? Då skulle det ju finnas ett facit i hur vi skulle behandlas inom vården! Halleluja! :D Nej, men så enkelt är det inte.

Nu gick jag lite off-topic om det jag skulle skriva om här. Skammen. Skammen jag hade var en minst lika stor smärta som min bipolära sjukdom. Att skämmas. Mitt upp i allt kände jag mig fruktansvärt ensam. Jag trodde att jag nästan var ensam om att ha bipolär sjukdom. En dröm jag hade som 20 åring var att prata med någon annan med bipolär sjukdom.

När jag var 22 år brände det inom mig. Nej, jag ville göra något. Nu skulle jag inte vara en del av stigmat och skammen. Jag ville göra något och jag ville inte vara en del av tystnaden. Jag bestämde mig att jag skall berätta min historia om bipolär sjukdom öppet. För "öppenhet skapar öppenhet" och det har varit mina slagord från start.

När vi väl pratar om psykisk ohälsa öppnar sig många portar. Flera börjar prata om egna upplevelser och vi känner oss inte lika ensamma. Vi gör psykisk ohälsa pratbart. Om vi är tysta så skapas det förutfattade meningar om vad psykisk ohälsa i olika former ÄR och INNEBÄR. Tystnaden kryddar som en chilikrydda på fördomar och myter.

75% av Sveriges befolkning har någon form av psykisk ohälsa nu eller är anhörig till någon. Alla har en relation till det och psykisk ohälsa i allmänhet och det angår oss alla och därmed hela samhället. Men många håller käften. Tystnaden gör att de flesta inte greppar hur många där ute som faktiskt mår dåligt. Du vet inte vad människor bär inom sig som du möter. Psykisk ohälsa i olika former syns väldigt väldigt sällan. Väldigt sällan. Psykisk ohälsa drabbar inte bara "dom där" - det kan drabba vem som helst och det gäller även dig.

När jag utbildat genom åren inom alla möjliga olika typer av yrkeskategorier och studenter så har jag märkt att där psykisk ohälsa och skammen att må dåligt - är som starkast är just inom psykiatrin. Personal på psykiatrin. Det är intressant. Jag har fått många mejl i efterhand av personal jag varit konsult åt inom psykiatrin där de berättar om egna diagnoser och att de skäms. Att de inte kan berätta det för sina kollegor. Vet ni? Psykisk ohälsa drabbar inte vissa titlar, psykisk ohälsa likt somatiskt ohälsa drabbar - vem som helst. Även en psykiater ;)

Jag var 22 år och det brann inom mig. Min grundvision var: jag vill inte att andra skall skämmas som jag gjort och jag vill inte vara en del av tystnaden. Kunde jag göra något. Då hade jag gjort något. Inom två månader startade jag mitt första bolag för att börja föreläsa, blev ambassadör för hjärnkoll och kom till Stockholm för att skriva avtal för boken Ett bipolärt hjärta. Vissa omkring mig kunde genom rader eller rakt ut säga att det här kanske inte är så bra...

Det där struntade jag i och skakade av mig. Men i övrigt var många nära vid min sida och hejjade på mig. Tips till dig som vill prata om din psykiska ohälsa, vill du det och någon i din omgivning menar att du skall klistra igen silvertejpen över käften igen och även innan limma superlim på - fuck - ingen kan avgöra vad som är bra för DIG. Gå rakryggad och följ ditt hjärta! Alltid. Oavsett.

Att som entreprenör drivas av en inre glöd som bottnar sig i en drivkraft från hjärtat - det är den största drivkraften man kan ha som företagare. Nu som 29 åring och när jag ser tillbaka på min resa så kan jag inte riktigt greppa att det kunde bli så stort. Att jag, kunde få ha möjligheten att bidra med så mycket som jag fått göra.

Samhället i allmänhet och alla eldsjälar där ute! Om vi blickar tillbaka några år, herregud vad många som öppnat upp och det är helt fantastiskt! Ju fler vi är som drar av silvertejpen - testo större effekt får vi - att göra psykisk ohälsa pratbart.

Alla kan göra något. Det handlar om inte om att ställa sig på scener eller medverka i morgonsoffor. Det handlar om att våga prata om psykisk ohälsa. Att vi gör det och hur vi gör det. Vi gör skillnad här och nu och inte sedan.

LOVE // Becca

Likes

Comments

Hello! Jag tänkte för er som är intresserade, så är mitt nästa föreläsningsstopp i Eskilstuna nu på onsdag den 22 feb. Nedan har jag kopierat in evenemangets info ifrån här: https://www.facebook.com/events/1905029926398754/

#ettbipolärthjärta

Love // Becca


OBS! Längst ner i den här informationstexten står all info om inträdesavgifter och plats.

Välkommen till en föreläsning med Rebecca Anserud , känd författare som öppet berättar om sitt liv med bipolär sjukdom.

° Malou Von Sivers: https://www.youtube.com/watch?v=aSmEodFXmp8
° Radiointervju: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6526779

Rebecca Anserud har satt ett ansikte på bipolär sjukdom i Sverige och är idag en flitigt anlitad föreläsare inom psykisk ohälsa och syns ofta i media.

Hon är författare till boken Ett bipolärt hjärta och hennes föreläsningar om att leva med bipolär sjukdom är uppskattade i hela landet och har fått strålande recensioner!

Föreläsningen Ett bipolärt hjärta som skall hållas i Eskilstuna är blottande och tung då hon modigt berättar om sina erfarenheter och vågar bjuda på sig själv - publikens reaktioner resulterar i både skratt och tårar!

Rebecca ansågs som ett hopplöst fall och hon trodde att livet var över – hon var nära att ge upp allt. Hur tog Rebecca makten över sjukdomen och valde livet?

Punkter ur föreläsningen:
- Livet förändrades över en natt, hur stor påverkan har bipolär sjukdom?
- En historia om manier, depressioner, självmordstankar och psykoser
- Sjukdomen är förförisk, hur fick hon sjukdomsinsikt?
- Manier är en drog, ruset är som att nå universum!
- Tips till anhöriga, hur stöttar man?
- Bipolär sjukdom är inte bara negativt
- Ingen är hopplös! Hoppet finns i varje människa – se det! Livet är inte över.

-----------------------------------------------------------------
° Prisinformation:
Föreläsningen är öppen för alla! 200 platser.

Föranmälan gäller endast för personer som arbetar med funktionsnedsättningar och går via jobbet. Anmälan sker via mejl: johannes.mattisson@sv.se.

För alla övriga krävs ingen föranmälan, det är bara att dyka upp i mån om platser.

° Prisuppgifter:
Betalningen sker kontant eller via swisch på plats.
- 100 kr för medlemmar i samtliga föreningar: Riksförbundet balans, Föreningen grunden, Föreningen tabu och kunskap och attention.

- 350 kr för personal som arbetar med funktionsnedsättning.

- 200 kr för alla övriga.

° Plats: Fristadskolan, Careliigatan 12, Eskilstuna
-----------------------------------------------------------------

Arrangörer: SV Sörmland

Vi önskar er varmt välkomna!

Likes

Comments

Nu är jag påväg till Täby. Jag skall träffa en nära vän och umgås samt jobba. Nu när jag bytte vid Danderyds sjukhus så dyker så många blandade minnen upp.

Här har jag föreläst många gånger för patienter inom psykiatrin, anhöriga och personal. Jag minns inte alla omgångar jag varit här och delat med mig av min kunskap om psykisk ohälsa. Men främst att dela med mig utav hopp och visa för andra att det blir bättre. Livet är inte över. Dessa möten minns jag starkast med värme❤

Jag har också varit här som patient, min tandläkare är här. Just här så ryckte de ut den felbehandlade tanden. Innan nedsövning fick jag lugnade och snedtände och försökte rymma. Jag skämdes då jag vaknade upp i dimman på uppvaket.

På den här parkeringen har jag vid två tillfällen Twittrat på uppdrag och då varit nära att bli påkörd.

Som ni märker, Danderyd sjukhus för mig innehåller många olika typer av minnen och känslor 😂🙏

Love // Becca

På tal om Twitter: nu har jag 6666 följare. Magiskt. Gå in och följ mig vettja! Är mest aktiv där😍 @rebeccaanserud

  • 174 readers

Likes

Comments

Mina morgonrutiner är kanske inte de nyttigaste. Jag har aldrig varit en "frukostmänniska", hahah! Kan man kalla det så? Ja men ni greppar, jag tycker sällan om att äta frukost för jag är inte hungrig på morgonen. När jag sover över hos vänner går det bättre. Min medicin för min adhd gör ju inte det här bättre, under hela dagen har jag nästan inga hungerkänslor alls. Förra året rasade jag i vikt och många sa att jag såg sjuk ut. Jag såg en bild på mig ifrån Sveriges radio för ett år sedan och det såg inte friskt ut. Jag gick inte ner sådär kraftigt medvetet och jag fick panik ibland att jag inte kunde kontrollera viktraset. Jag minns en dag då jag steker massor av kött och bara äter och det tog emot något så fruktansvärt. Det kändes ungefär att äta fast man redan ätit mängder och som att köttet var sten. Vilken jävla liknelse, men jag försökte kort sammanfatta hur det kändes.

Varje kväll när min adhd-medicin går ur kroppen så känner jag hungern, jag kan nästan få panik och vräka i mig snabba kolhydrater i mängder för att "döva" hjärnans behov av energi och kroppens hunger kvickt. Det blir ju inte bättre av att jag får konstlade hunger-känslor av min 20.00 medicin för min bipolära sjukdom.

Ja, herregud vad mediciner kan spöka. Min vikt har verkligen pendlat enormt genom åren då jag tagit psykofarmaka. Det känns som att medicinerna misshandlat min kropp. Exakt så, jag menar jag vägde 55kg, gick upp till 110kg året 2011. Ja, ni läste rätt. Min vikt dubblades på kort tid. Jag skriver gärna mer om just det här med mediciner och dess biverkningar i ett annat inlägg, vill ni det?

I alla fall, då jag verkligen vill och försöker äta frukost är när jag reser via mitt bolag och bor på hotell. Hotellfrukost. Då känner jag, nej jag måste ju äta nu! Så jag brukar ta tallrik efter tallrik och där sitter jag och äter lite av varje, småäter och känner mig som en dålig människa att jag inte äter allt det där. Att kasta mat sådär, det är inte min grej.

Som när jag skall resa över en längre tid och skall gå igenom kylskåpet över sådant jag måste äta eller slänga, så infinner sig samma "ångest". Nej, jag kan inte slänga det här. En gång så åt jag 6st ägg innan jag åkte till Arlanda. Jag mådde så in i helvete dåligt då. Mormor påpekade att det där var riktigt puckat, att jag kunde ju slängt dem istället.

Nu kommer jag ihåg ett hotellfrukost minne! HAHAHA! Jag var i Halmstad och hade tagit flera tallrikar av allt möjligt och sitter och små äter och dricker kaffe. Ungen i vid bordet bredvid som är runt 5 år, han kollar ihärdigt på mig. Nästan så att jag blir obekväm, sedan pekar han på mina tallrikar och säger han högt:

- Mamma mamma! Kolla hon kommer bli jättefet nu!
- Nu är du tyst, såja...

Mamman skämdes enormt och försökte få stopp på ungen som var sjukt ivrig över min nästkommande fetma.

- Mamma! Hon kommer bli jätte jättefet nu! Mamma kolla! Kolla då!!

Mamman skämdes enormt och hon vågade inte kolla i mina ögon, samtidigt håller hon nästan för munnen på ungen i panik - över att han kommer att fortsätta. Jag tyckte mest att det var komiskt allting och jag log tillbaka i förebyggande syfte - för att lindra mammans nästkommande panik över ungens nästa uttalande. Ett leende med plåster på såren, hahah!

Ja här nedan ser ni min standardfrukost. Snus, citronvatten (älskar det) och kaffe. Sedan har jag någon jäkla morgonrutin att slänga på mig ansiktsmask. Den här ansiktsmasken har jag kört på sedan jag var 17 år? Det är över 10 år, jävlar vad gammal jag kände mig nu. Oh my... Ja men i alla fall, den är grym! Jag använder den för att ta bort sminket på kvällen med.

Hon jag bor med kör ofta ansiktsmasker med, sist blev jag typ rädd. Jag hoppade till för jag fattade inte första millesekunden vad hon hade i ansiktet. Det var en svart/märklila mask. Så ja här hemma har jag vitt i ansiktet och Marjan kör märklila. Hennes kids frågar ibland vad vi har gjort med våra ansikten :D !

​Ha en grym lördag!

LOVE // BECCA 

Likes

Comments

Det är dagen då vi skall stanna upp och se vilka som finns omkring oss, våra nära. För mig har aldrig den här dagen inneburit att dejta. Dessutom tycker jag inte om att dejta. Jag är mer att jag hänger med människor och finns det känslor så är det - BAM bara så.

Min första dejt var en blinddejt när jag var 12 år. Seriöst blinddejt vid 12 år, hur gick det till? Jag minns seriöst inte. Men jag minns att jag trodde att det var den där snygga killen som jag sett på ett disco. Jag hoppades att det var han. När jag kom hem till honom så var det inte snyggingen. Han var säkert jättesnäll, men seriöst vi klickade inte och det var så spänd stämning. Ni vet när det känns i hela rummet av en energi - vi kan inte ens prata känsla.

Det blev ju tamefan inte bättre då han häver ur sig: "nu skall vi hångla". Jag fick panik inom hela mig och jag drog snabbt därifrån. Då kände jag att dejta var bland det värsta jag upplevt, 12 åriga jag alltså hahah!

När jag kom hem ringde han mig och han verkade nu tro att vi var ihop, ännu värre! Då sa jag att han får aldrig mer ringa mig. Vilket jäkla minne, det här hade jag trängt bort och dök upp nu när jag bloggade.

Ikväll skall jag och två vänner ha en middag och hänga. Jag har saknat dem, vår trio. Jag körde en live-sändning nyss på Facebook då jag gick hem efter att ha fikat med Anna. Ibland känner jag verkligen hur fucked up det kan bli när jag snackar då jag är stressad och inte tagit rätt dos adhd medicin. Ja, det slinker ur ord som jag inte tänkt... sekunden efter eller just när jag säger det - då de där orden smäller ur käften - känner jag - AJ! Hahaha!

Min tanke var att belysa kärlekens dag i live-sändningen och att vi skall höra av oss eller umgås med dem som vi tycker extra mycket om. Jag kände under hela sändningen hur allt blev fel i hur jag formulerade det. Men tänkte ändå att jag skall berätta att jag skall hänga med trion ikväll - mina två vänner och äta middag. Då häver jag ur mig:

- Ikväll skall jag på middag och ha trekant med mina två vänner.

Vafan! Jag stängde av och tog bort det klippet. Faaaauck. Varför skriver jag det ens här då? Inte fan vet jag men nu bjuder jag på den. Men, det skall inte finnas på film. För rörigt blev det.

I alla fall jag började dagen 05.00 och jobbade. Jag och en uppdragsgivare stämde av beskrivningen för min föreläsning i Hallstahammar, med temat anhöriga. Ett bipolärt hjärta - Mina ord till dig som är anhörig. Jag berättar mer om den sedan, info om plats och tid. Jag hade även telefonmöte med en ny uppdragsgivare om ett uppdrag via sociala medier. Åh, jag älskar sådana uppdrag!

Efter några timmars jobb drog jag och tog blodprover. Jag stannade upp då jag gick ut från vårdcentralen. Där satt en kvinna på trappan och såg ut att må väldigt dåligt. i själen. Det här med att jag känner av snabbt hur människor mår är både en styrka och svaghet. Svaghet för att jag lägger märke till det här överallt och det gör ont inom mig. Jag kan inte räkna alla gånger i veckan jag ser i okända människors ögon hur dåligt de mår.

Ibland har jag lust att gå fram till vissa och höra hur det egentligen är. Ibland har jag gjort det när jag sett att det varit riktigt illa. Men det skulle ju vara lite udda om jag gjorde det flera gånger dagligen.

Senare hade jag samtal med min psykolog, vi bearbetar min barndom. Avslutningsvis sa hon något som knyter ihop det jag skrev nyss här. Hon sa: nästa gång du kommer hit skall jag berätta varför jag tror att du känner av andras känslor och har sådan stark empati.

Ibland önskar jag att jag kan rädda alla som skriver till mig flera gånger i veckan, personer jag inte känner. Förut la jag ner stora delar av min tid att göra det. Vilket brast tillslut. Jag höll inte. Ibland handlade det om liv eller död och jag kunde vaka en hel natt för att vara säker att personen fått vård. Just den biten av att vara offentlig inom den här branschen är tung och i kombination att jag vill rädda alla. Men det håller inte, jag har satt mina gränser och det tar ont.

Men, på andra sätt märker jag att ger jag hopp på olika vis. Annars skulle jag aldrig fortsätta att jobba med det jag gör. För det är er respons om att jag lyckats förmedla något positivt hos flera av er - som gör att jag fortsätter.

Tack till er!


Kärlek // Becca





Likes

Comments