View tracker

Åh vad jag älskar denna färgen!

Jag som har rosa som min absolut favorita färg är helt kär i denna senaste trenden med den rosa nyansen dusty pink. Titta bara på den söta klänningen till vänster från Top Shop, eller sneakersen från Jimmy Choo, vill ha!❤

Klicka på länkarna nedan för att se vart allt kommer ifrån.​

//1. HÄR // 2. HÄR // 3. HÄR // 4. HÄR // 5. HÄR // 6. HÄR // 7. HÄR // 8. HÄR

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag insåg idag att jag måste låta dig gå, så att jag ännu en gång kan finna den lycka jag för tillfället inte kan finna. Jag har tagit detta till en helt annan nivå, en helt annan sida av mig. En sida av mig som skrämmer mig. En sida av mig som stänger ner allt. Du var anledningen.

Nej, jag kan inte leva så längre. Och ja, jag saknar dig. Jag saknar hur allt brukade vara. Men livet är alldeles för kort för och grubbla över vad som hände. Varje minut är en chans att vara lycklig. Så jag kommer leva mitt liv varje minut av varje dag som återstår. Och du, om du inte vill vara en del av det, så kommer jag inte tillbringa min tid för att försöka göra plats åt dig i mitt liv.

Du kanske är menad att vara kvar i mitt hjärta, men inte i mitt liv. Det kan jag inte tillåta. Jag måste göra plats för mig själv, hitta mig själv. Jag har varit vilse så länge nu men det är dags och styra skeppet dit jag vill, där jag hör hemma.

Och en dag, kommer jag att se tillbaka på dig. Du kommer antingen vara det bästa som hänt mig eller det största misstaget jag någonsin gjort. Men det jag vet för tillfället är att ditt avsked gör mer ont än döden, men jag är skyldig mig själv att inte hålla fast vid det som lämnade mig. Så, idag säger jag adjö till dig också.

Nu finns det en spökstad i mitt hjärta, där känslor för dig brukade leva.

-M

Likes

Comments

View tracker

Helt plötsligt är vi inne i juni, och jag har gått all denna tid utan dig. Och inte en enda pojke har jag kysst, sedan jag kysste dig för sista gången i maj.

Blåbärsrisen börjar blomma, och jag inser hur fort dagarna går förbi. Dagarna blir allt ljusare, samtidigt som det mörknar för mig. Det mörknar så fort jag tänker på dig, vilket är hela tiden. Alla vakna timmar av dygnet är du där. Även när jag sover drömmer jag om dig, och då står vi tillsammans och du håller min hand. Precis när jag är som lyckligast vaknar jag av 08.45-larmet, och du är inte där. Du håller inte min hand. Istället har jag torkat blod längs nagelbanden, för nu verkar jag även göra det i sömnen, skada mig själv.

Du är tillbaka hos henne. Hon är säkert allt det jag aldrig kommer bli, och jag vet att du är säker nu, jag vaknar med den tanken varje dag. Hon är den rätte, för du verkar mena det. Och jag hatar att jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Det är som att du häller salt på alla mina sår.

Från toppen till bottnen, bara sådär. I morse när jag vaknade, började jag skriva ett meddelande till dig. Så långt. Radera radera radera!

Har du läst nyheterna? Massaker i Orlando? Världen är så upprörd, för man läser om det överallt. Men var läser man om en flicka på 17 år som ligger ensam i sin säng med ett riktigt trasigt och brustet hjärta? Världen bryr sig inte om det.

Du förstår inte hur ont jag har. Ord kan inte förklara hur många tårar jag fäller när jag som minst anar det, och hur mycket jag letar efter dig i folkmängder på stan. Jag känner mig så ensam, och det känslan går inte över även om jag är med andra. Därför är det lika bra och stänga ute alla, som jag är bäst på. Jag är ändå inte riktigt närvarande.

Jag hade så många planer, inte bara för denna sommaren, utan mitt framtida liv. Vad jag vill bli, vad jag ska göra efter studenten, vart jag vill bo. Men nu står det tomt. Lika tomt som min själ känner sig. Jag kan höra mina egna andetag. Hör hur jag andas in hopp men andas ut allt det som hopp inte definierar.

Och just nu är jag så jävla ledsen. Inte sådär hysteriskt ledsen, så man får panik för man inte kan andas. Det är mer som en mörk slöja av sorg som tyst och mjukt lägger sig runt mina axlar och tynger mig. Jag varken gråter, skär eller skriker. Bara sitter på sängkanten och stirrar rakt ut i det ingenting jag fastnat i.

Tomheten, tystnaden, lugnet.

För jag behöver dig nu, mer än någonsin, men du är borta. Och så har du helt säkert glömt mig vid det här laget, eller hur?


-M

Likes

Comments

Jag har blivit så van vid att inte se dig varje dag, så van att jag kan gå igenom dagarna hur bra som helst utan dig. Jag kan vara ensam eller med vänner och jag är glad. Men när jag helt plötsligt ser par tillsammans skratta, se varandra i ögonen och le, mysa eller bara hålla varandra i handen, det är då jag inte känner mig stark och mitt hjärta börjar göra ont och det känns som att jag håller på och gå sönder. Jag försöker att hålla mig stark varje dag som går, jag menar, det är det som jag försökt göra all denna tid, men jag kommer alltid se par hålla om varandra och önska att du var här, med mig. Det suger, det suger så mycket att jag inte kan krama, se eller bara vara med den person jag tycker så mycket om, men det är ett beslut vi båda tog, och jag ångrar det inte. Jag önskar inte att jag var här med någon, och jag klandrar inte avståndet.

Avstånd var hur vi från första början lärde känna varandra och det är det som aldrig kommer att separera oss känslomässigt.


-M

Likes

Comments

Skolan står tom nu, och jag tänker på dig det första jag gör när jag vaknar.

Din silhuett följer mig hela tiden. Jag tror att jag börjar bli galen. Jag vet heller inte vad som är mer sorgligt, att jag letar efter det hela tiden, vart jag än går, eller att du faktiskt aldrig är där. Det är grejen med mig, det är mitt öde att aldrig få vara glad och ständigt gå och bära på något som fräter upp mig inifrån och ut.

"Jag vill aldrig sluta träffa dig. Vad som än händer".

Ditt namn. Sex bokstäver. Tre ändelser. Dina fingrar invirade i mina. 

Vi var i skogen, och du lyfte upp mig på din rygg.

"Släpp ner mig!" skrek jag och skrattade.

"Aldrig!" svarade du. 

Så gick du där, längs hela stigen, med mig på ryggen och när vi var framme vid slutet, lyfte du ner mig och kysste mig. Kysste mig som om min mun vore luft och allt runt om var vatten. 

"Nu får du sjunga för mig" sa du helt plötsligt. 

"Men vad ska jag sjunga?"

"Vad som helst, vill höra din fina röst". 

Så går vi hand i hand, och följer stigen tillbaka, och jag sjunger Video Games för dig.

Senare den kvällen hjälper jag en gammal kvinna och bär hennes kassar tillbaka från torget. Jag är så lycklig i den stunden, och jag följer kvinnan in till lägenheten. Hon ger mig en kaka som tack.

Nu för tiden tittar jag ner i marken när jag går, och ser inte små gamla kvinnor som behöver hjälp med sina kassar. Jag går där, och ingen hjälper mig och hålla ihop mitt hjärta. Nu för tiden tar jag spårvagn 10 bara för att få en skymt av ditt område och spana efter dig. 

Jag ser inte dig en enda gång. 

Nu för tiden dricker jag mitt kaffe svart medan jag lever i våra minnen, och tänker att du är borta. På riktigt. 

-M


Likes

Comments

​1. Du vill inte vara med mig.

2. Du vill inte vara med mig.

3. Du vill inte vara med mig.

4. Du vill inte vara med mig. 

5. Du vill inte vara med  mig. 

6. Du vill inte vara med mig.

7. Du vill inte vara med mig. 

8. Du vill inte vara med mig.

9. Du vill inte vara med mig.

10. Jag vill ha dig.


-H​

Likes

Comments

En vecka.

En vecka har gått sedan jag hörde från dig. Jag har kämpat sig igenom en hel vecka, och detta ältande verkar inte ta slut. Det är för mycket.

Kan du höra mig? Jag är inget utan dig. Inget alls. Tom. Hur många gånger har jag inte hört andra säga att när man upprepar ett ord för mycket, så förlorar den så småningom sin betydelse. Jag har stannat uppe flera nätter, upprepat ditt namn, och hoppats på att det förlorar sin mening för varje andetag jag tar.

Vi bor i samma stad, ändå ses vi aldrig.

Jag önskar jag kunde ge dig min smärta för en stund, inte för att skada dig, men för att du faktiskt ska förstå hur mycket du sårade mig. Du vet väl att du var en hel historia för mig, ja en hel jävla bok? Jag då? Var jag bara en enda mening för dig?

Det verkar som du kommit över mig så lätt, och ibland undrar jag om du ens brydde dig det minsta lilla.

Du var aldrig min att förlora ändå.

Precis som Lana sjunger, "Sometimes love is not enough and the road gets tough I don't know why".

En vecka.

Klockan är 19:23 när jag går ut och sätter mig på balkongen med min svarta kaffe som smakar så som jag känner mig. Senare när jag börjar känna hur kylan kryper upp i kroppen, när mascaran runnit ner för kinderna och bildat svarta fläckar på tröjan, ser jag att klockan är 22:45.

Jag ställer mig upp, tittar upp mot himmelen, och undrar vad du gör. Sen slår det mig, att du förmodligen inte tänkt på mig en enda gång under denna söndagen. Då börjar tårarna falla om på nytt och jag känner hur ögonen svider. Jag springer in på mitt rum, begraver huvudet i kudden och skriker allt vad jag kan. Skriker för allt är så jävla orättvist. Skriker för du har ingen aning. Ingen aning om hur jag mår och kämpar igenom varje minut av dagarna som passerar. Skriker för du inte vill vara med mig.

Skriker för jag inte klarar av det mer.

Skulle du kalla på mig nu, så vet både du och jag att jag skulle komma. Jag skulle springa till dig. Men jag vet även att det inte kommer hända, hur mycket jag än fantiserar om det. För du bryr dig inte om mig längre.

En vecka.

Likes

Comments

Det sägs att de som är uppe 04 på natten, är antingen kära, eller ensamma. Jag kan inte bestämma mig riktigt vilket av dem jag är..åh kan du försvinna ur mitt huvud? Kan du sluta vara min första tanke när jag vaknar och sista innan jag somnar? Då slår det mig. Bara försvinn med dig! Du bryr dig inte om mig, utan om henne. Du bryr dig inte ett jävla skit om mig, eller hur? Jag hatar dig, bort!

Nej, kom tillbaka..

Kom tillbaka till mig. Låt mig känna din närhet, dina kyssar, beröringar och framförallt dina hjärtslag när jag ligger med huvudet mot ditt bröst och lyssnar till din röst. Jag vill hålla i din hand. Hålla om riktigt hårt och aldrig släppa..

Istället står jag på en överfull spårvagn och kan inte sluta gråta för jag tänker på att jag inte kommer få göra något av det där. Inte längre i alla fall. Gråter så tårarna bara forsar ner och bildar svarta streck. Gråter så alla tittar på mig och jag vill bara skrika "Vad?! Vad tittar ni på? Han har lämnat mig! Fattar ni inte det?!". Istället går jag av på Ullevi. S och går vägen ner till skolan. Jag går förbi parkeringen där du brukade hämta mig, står där och tittar och känner mig helt tom inombords, lika tom som parkeringen själv. Jag står där tills jag inser att jag började engelskan för 4 minuter sen. 

- Vad tänker du på?

På dig. På att du kommer lämna mig och det är jag som slutar upp ensam. Jag tänker på hur du precis krossat hela min värld. Hur du krossat det lilla som fanns kvar av mig. Jag tänker på att jag hatar dig så jävla mycket för att du gör detta. Jag tänker på att jag älskar dig och att jag kommer gråta och skrika ner i min kudde så fort jag kommer hem. 

- Inget speciellt..

Det är lustigt hur timmarna mellan tolv på natten och sex på morgonen kan få dig att antingen känna som att du är på toppen av världen eller allra längst ner, djupt ner på bottnen..och någonstans mellan dem timmarna tänker jag på dig medan du sover och drömmer om henne.

Jag känner mig så dum när jag tänker på att jag faktiskt kunde bli din ros i en trädgård full av tusenskönor. 

Du fyllde år igår. Jag ville så gärna skicka iväg ett grattis. Istället letade jag fram all skräpmat som fanns i köket och sedan kom fingrarna. Det gjorde så ont. Efter det pluggade jag naturkunskap och i ungefär 20-30 minuter tänkte jag på GMO och aminosyror istället för dig. 

Efter det läste jag Den unge Werthers lidanden och tänkte på hur mycket jag och Werther faktiskt har gemensamt..

Vi båda vill ha någon som vi aldrig kommer att få.


- M

Likes

Comments

- Jag vet att det inte hjälper och säga detta, men jag är hemskt ledsen.

- Det är okej..

Det är allt förutom okej. Jag är sönder, ser du inte hur jag fallit till bitar? Ser du inte vad du har gjort? Du frågade hur jag kände mig, problemet var bara att jag inte kunde svara. Tystnaden på ord ekade lika tomt som min själ. Jag vet att det blev fel, och nästan allt har sitt slut. Jag vet även att tiden gått ut och jag borde ha släppt dig nu. Så fort huvudet nuddar kudden om kvällarna, så exploderar det i mitt huvud och en helt ny värld av tankar uppenbarar sig. Tankar om dig med någon annan och att du inte är där..

Jag tror jag tyckte om dig lite för mycket. Eller jävligt mycket. Hur kan du förvänta dig att komma in i mitt liv och bete dig så som du gjorde, utan att jag skulle falla för dig? När jag först träffade dig var det aldrig min mening och falla för dig. Men på ett ögonblick så hände det, ett stort, tragiskt fall. Du fångade mig aldrig när jag föll och nu är jag mer sönder än vad jag någonsin varit. Mitt hjärta är i tusen bitar och jag vet inte vilken av dem jag ska följa..

Snälla, kom tillbaka? Jag väntar på att du ska skriva till mig. Jag väntar och väntar. Det enda jag får är en notis från GP om någon frontalkrock och jag kan inte hjälpa att koppla allt till dig. Tänk om det var du som krockade? Tänk om det var det, och skulle du aldrig skriva mer så skulle jag inte veta om det var för du hade dött eller att du bara hade glömt mig..jag skulle aldrig få veta.

Att falla för någon, som inte föll tillbaka lika hårt, är något av det mest hemska och oförglömliga smärta i hjärtat som jag någonsin upplevt. 

För sex månader sedan höll du mig i handen för första gången, och allt kändes så bra. Du anar inte hur glad jag var..det kändes som jag svävade. För exakt tolv timmar sedan höll du mig också i handen. Men detta var annorlunda. Det var ett avsked. En hemsk sådan. Jag svävade inte längre, utan jag ville bara smälta ner i asfalten, ner till jordens mittpunkt och bara försvinna. För det gjorde så jävla ont.

Hade jag kunnat få välja vad jag vill bli, hade jag velat bli den du älskar. Men jag kan aldrig bli eller vara henne och det är det som ger mig den där klumpen i magen.

Fan vad jag vill känna din närhet just nu, snälla, snälla kan du bara slänga iväg ett "Hej, jag saknar dig", för bara gudarna vet hur mycket jag saknar dig. Men du skriver inget, och jag drar på mig en jacka, går till torget, köper en påse Lindor, du vet de som du köpte till mig? Jag köper en påse och äter upp dem framför ett avsnitt av en ny serie. När det kommer en sorglig scen, byter jag flik på datorn och tittar klänningar på Nelly och byter flik när scenen är över.

03:42 visar klockan och jag kan knappt se för jag ligger på golvet och är alldeles röd och svullen kring ögonen och jag kan inte andas ordentligt.

Det reser volontärer till Sri Lanka varje år för att hjälpa små sköldpaddor ner till vattnet. Dem kan inte ta sig ner till vattnet själva för benen är för korta och sanden för mjuk. Volontärerna bor på smutsiga vandrarhem som är fulla med kackerlackor, bara för att rädda små sköldpaddor. När vattnet sköljt över stranden igen så hjälper dem de små sköldpaddorna igen. Detta upprepar sig var 24:e timma, som de går ner till stranden för att hjälpa och rädda små sköldpaddor in i vattnet.

Men vem räddar mig? Du kan i alla fall inte det. Du kan inte rädda mig längre, för du behöver henne och måste vara med henne. Och jag måste vara ensam med endast mina tankar  och minnen av dig. Jag går sönder lite mer för varje minut som du inte hör av dig om dagarna, mitt hjärta slår fort och jag kan inte sluta tänka på dig. Jag tänker på vad du gör, vad ni gör. Om ni är glada, om du tänker på mig, om du vill skriva till mig för en sekund. Jag tänker på allt det jag inte kommer få uppleva med dig. Allt detta tänker jag på när du inte skriver.

Jag känner mig så ensam på fredagskvällarna när du inte hör av dig, snälla kom tillbaka? Snälla..


-M


Likes

Comments

Han älskar henne.

Vi sågs idag, åh, att hålla i hans hand på vägen. Att kyssa honom.

Han kysser henne också.

Jag ville bara att tiden skulle frysa och att det vara skulle vara jag och han medan resten av världen stod still.

Men han måste tillbaka till verkligheten. Till henne. Han tillhör henne och han kan inte rädda mig.

Det var bra fram tills han lämnade av mig. Då återgick allt till det vanliga och jag går gåendes hem, medan Lana Del Rey sjunger om olycklig kärlek i lurarna. Tänk att alla Lanas låtar handlar om en och samma kille. Ibland kan man bara inte släppa en person, eller hur..?

-Hur är det?

-Bra, det är bara bra.

Hon kommer vara den han spenderar sin semester med. Han kommer lämna deras barn på dagis. Han kommer spendera taco kvällar med henne. De kommer dela ett hem medan vi smyger runt för att träffas i en bil.

-Allt bra?

-Jadå.

Nej, självklart inte. Inget är bra. Du är inte min. Jag kan inte släppa dig. Jag är feg. Jag kan verkligen inte. Jag tror faktiskt jag är beroende av dig. Vad gör du med mig? Ibland önskar jag att jag inte hade sett dig en andra gång. Då hade du inte varit en del av mitt liv vid det här laget. Jag vill ändå tro att människor är menade att korsa våra vägar av en anledning. Jag tänker på det varje dag, hela tiden, vad anledningen till våran korsning var. Vad ligger bakom det?

-Vad tänker du på?

-Inget, inget alls.

Jag tänker på sjuhundrafyrtiotusen saker samtidigt. Skulle du lita på mig om jag sa att jag aldrig känt så här förut? Skulle du det? Jag vill drunkna varje gång du lämnar mig. Snälla, lär mig hur man andas.. Jag vill att du ska veta hur jag känner, men jag är för feg för att berätta. Jag är rädd och feg. Ensam. Jag känner mig så himla ensam.

Hon är aldrig ensam. För de skedar i sömnen och han håller om henne. Hon vaknar upp bredvid honom. Hon bryr sig inte om vädret. Det regnar och de äter en god frukost ihop.

Jag vaknar upp ensam. Det regnar och jag drar en djup suck och jag dricker en kopp kaffe. Utan mjölk.

Jag har sprickor i hornhinnan för jag tänker på dig så mycket. Tänker du på mig?

Du känns så verklig i min dröm, men jag vaknar upp ensam. Grejen är att jag har känslor för dig. Djupare än bottnen av de sju haven tillsammans. Men jag kan inte låta dig veta detta, för du ser, du har känslor för henne, och det suger.

Du är anledningen till varför jag tar den längre slingan i skogen. Längre tid att tänka på dig och räkna upp de hundra anledningar till varför det inte är vi. En längre slinga för att rödheten i ögonen ska hinna försvinna.

Jag håller fast vid något som inte ens finns där, hänger mig fast vid det även om jag vet att det inte är verkligt och aldrig kommer att bli. Att prata med dig i timmar varje dag, kan så småningom bli väldigt nedgörande, för nu har det kommit till den punkten då vi inte pratar alls, och det är den mest ensamma känslan i hela världen.


-M

Likes

Comments