Hej.
Emelie heter jag. Utan raw:et.
Raw syftar inte på rawfood som man kan tro, även fast jag gillar morötter ibland. Jag tänkte mig att raw ska få stå för det råa och riktiga i livet. Som en nyhuggen kvist som doftar sådär härligt av trä, ni vet? Men kvistemelie lät inte lika coolt.
Bloggen kommer förmodligen inte handla så mycket mer om ved dessvärre. Ni vedentusiaster får leta er vidare.

Åter till det råa med mig:
• ej tillagad (HAHAH! åren i Göteborg har tydligen satt sina spår. Eller att klockan är närmre 4 på natten)
• råstark ( jag är sjukt stark. Eller det beror på vad man jämför med såklart. Jämfört med en isbjörn är jag nog inte så stark. Trots det jag har varit med i SM i styrkelyft. Så jag känner att jag har hyfsad befogenhet att kalla mig stark)
• jag äter råa saker ibland. Som morötter, avokado, råbiff och sushi.
•Jag är rå som i äkta och sann. Jag säger vad jag tycker, lindar inte in saker för att det ska låta bättre, ändrar mig inte efter vad andra tycker och tänker. Jag är den jag är.

Shit, hon låter ju sjukt otrevlig tänker några av er säkert. Kanske. Eller uppfriskande. Som en drink som oväntat kastas i ens ansikte. Som ett faceplant rätt ner i vattenpölen när man springer till bussen. Eller som när man får ett uppvaknande om hur man faktiskt är även fast man har trott det motsatta hela livet.

Okej. Varför starta en blogg?

Helt ärligt så vet jag inte riktigt. Klockan är alldeles för mycket på natten för att jag ska veta säkert, och verkar det här vara en helt urdålig idé imorgon bitti så får jag väl helt enkelt radera bloggen och skicka tackbrev till de som ändå bemödade sig med att klicka sig in här.

MEN jag har ett litet hum om vad det är som försiggår.

I AM FUCKIN ALONE! Var är alla andra nästan-30-åringar som inte har barn eller män eller hus eller ett nio-till-fem-jobb i ett öppet kontorslandskap? Som inte alls passar in i normen för hur man bör leva och vara som en hederlig medborgare i det svenska samhället. Som fortfarande har lite (läs mycket) känslomässigt bagage som släpar efter en som ett ankare så att det går så jävla långsamt dit man vill. Och när man väl är framme så har man ändrat sig och vill inte alls dit längre. Som vill gå barfota på stränder och ta siesta mitt på dagen och ha verkliga samtal med sårbara människor och inte bara prata om hur förjävligt vädret är här i Sverige. Where you at?

I’m here looking for you.
I’m here to find my tribe.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments