Header
View tracker

Det finns en känsla,en känsla som är obeskrivlig.

Hur många gånger du än får frågan så kommer du ingenstans,rösten stannar,huvudet säger ifrån.Det är helt omöjligt att kunna förklara vad som är fel. Det gör ont,riktigt ont. Samtidigt som man håller sin smärta inne så vill man att andra ska förstå, Förstå varför jag inte kan göra det ni andra gör.Jag klarar inte av vanliga vardagssysslor,jag kan knappt ta mig upp ur sängen. Hur ska jag då kunna ta mig ut till skolan eller träffa vänner. Kalla mig lat men dehär handlar inte om lathet. Det här är depression.

Folk runt omkring mig varje dag klagar på att de mår dåligt,de är deppiga över en kille,de har ångest för deras smink blev fult just den dagen. Medans jag sitter där tyst och ler min min smärta inom mig som om mitt liv var perfekt. Man lär sig hantera det,jag vet inget annat. Jag vet inte hur det känns att "må bra". Att må bra för mig innebär att jag iallafall kan resa mig upp en dag utan att ramla ihop på golvet och gråta. Då mår jag "bra" för min smärta,min ångest,den är med mig hela tiden. Den blir värre och värre för varje dag. Jag får nya mediciner var och varannan vecka. Allt för att det ska bli bättre. Men det funkar inte.

När man får åka in på psykakuten minst 2 ggr i månaden är det något som är riktigt fel. När jag väl sitter där med doktorn så får jag inte fram ett ord. Även om jag grubblat ut vad jag ska säga innan. För JAG vet hur jag mår. Men det går inte att förklara med ord. Det enda jag får fram är "jag vet inte" "har ingen aning" och kollar på mamma. Som om mamma kan förklara,hon vet hur jag mår men hon kan inte förklara mina känslor.Det kan inte ens jag.

Slutar bara upp med samma sak varje gång.Jag går hem gråtandes med ett nytt recept antidepressivt att hämta ut på apoteket. Samma sak varje gång. De går aldrig vidare vad det kan vara för fel. Jag känner att det är något fel,och det har jag gjort sen liten. Alltid sagt till min mamma "Jag vet att det är något fel på mig" jag var inte som de andra i min skola. De kunde sitta och plugga en hel dag medans jag inte ens hade med mig mina böcker. Det var ingen ide. Koncentrationen var på 0 ändå.

Efter många år fick jag tillsut göra en ADHD utredning, ja såklart visade det sig att jag hade ADHD så som jag vetat hela tiden. Men det var inte det värsta problemet. Min ångest,panikkänsla och oro blev bara värre och värre. De försökte medicinera min ADHD och ångest. Det gick bra ett tag. I slutet av 9an kändes livet så värt och bra. Förstod inte varför jag inte fått medicinen innan.

Tiden gick och jag började gymnasiet. Ny skola,nya människor,nytt liv för min del. Där sprack det helt.Jag klarade inte av det. Ingen förstod mig. Jag kan inte stå inför en grupp människor och prata,jag har social fobi. "Men du måste lära dig någon gång" fick jag tillbaka som svar varje gång jag öppnade mig ang det. Det förstörde mig mer och mer att skolan inte förstod.Fick ingen extrahjälp som jag skulle behövt. Ingenting. Dom förstod bara inte. Mamma ringde skolan varje vecka,ändå gick det inte in. Jag slutade gå till skolan varje dag. Rektorn tröck ner mig hela tiden,jag var dålig,inte duktig nog för att gå med min klass. Min adhd är ingen anledning att inte plugga på lektionen. Han påstod att jag var rent av dum i huvudet. Det sa han till mig,16 år gammal,ångestfylld,deprimerad tjej. Det gjorde inte situationen bättre. Förändringen och alltnig tog så hårt på mig att jag tillslut gav upp skolan. Blev sjukskriven och låg hemma i min säng i månader. Utan att kliva upp ur sängen,jag ensam med mina tankar varje dag. "jag har ingen framtid" "om jag ändå var som de andra" "varför förstår ingen".Hoppade av skolan helt.

Nu har jag börjat om en ny skola,i en ny stad. Det är stort för mig. Jag vågade inte egentligen. Men är starkare än så. Ger inte upp dehär. Jag ska ta studenten. Även om de nu blir 2 år efter min åldersgrupp. Vill bli "normal". Vill ha ett jobb,ett hem,en familj. Inte en psykstörd brud som är instängd på psyket. Så som framtiden ser ut i mitt huvud.


Blir mer och mer aggressiv för varje dag,ledsnare och ledsnare för varje dag. Men Jag är en krigare.Lever inte för mig själv.Utan för de som bryr sig om mig.Har inte hjärtat att försvinna och lämna de jag älskar i sorg. Det är nog en stark sida jag har. Kommer aldrig ge upp. Oavsett de hinder jag får i livet.

Men jag är bara 18 år,min resa har precis börjat. Det här kommer bli ett rent HELVETE, men jag ska klara dethär. Med min mamma som stöd klarar jag allt. Utan henne hade jag inte stått på mina ben.

Trots mina psykiska problem är jag en sjukt glad tjej utåt.Ingen skulle kunna ana hur jag har det. Det är ett handikapp som inte syns. Men det känns. som fan.

Ni som aldrig trott på mig eller förstått,Ni ska få se.

jag står nu kvar här med samma fråga som kommer följa med mig resten av livet.

Varför förstår ingen?





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker