View tracker

Han kollar. Hon kollar. Deras blickar möts, kemin är så intensiv att man nästan kan se gnistorna som skapas av hettan. De går emot henne...hon lägger blicken på det söta barnet lite längre bort istället. De börjar närma sig.. Hjärtat dunkar snabbare, vad ska hon säga? Hon tittar runt efter Honom, borta.. Han är borta. Han har säkert gått hem, Han förstod säkert att De hade skuggat dem, följt efter dem, övervakat dem och nu att var det dags för honom att dra innan det skulle spåra."O vem fan var du med din lilla Hora?" "Vi vet allt du håller på med! Vill du ge oss smutsigt rykte ha?!" Hör hon. Ska hon svara? Eller ska hon låta det passera? Låta det passera, inte tjafsa emot för en gångs skull, bara vara tyst, som De vill att hon ska vara, tyst. De känner till hennes styrka, hennes mod och hennes säkerhet i sig själv - just därför vill De tysta ner henne, hon är ett hot. "Du ska se vad som kommer hända nästa gång" " Om det ens blir en nästa gång. Vi ses hemma" fyller den andra på med.Hon var tyst. De gick.

Allt i hennes kropp ville skrika, få Dem att förstå! Få Dem att fatta att det är hennes liv, hon gör vad hon vill med det! Hon ville skrika. Skrika så högt att ljudvågorna skapade av hennes starka känslor skulle pressas in i varenda utrymme av Deras kropp. Hon ville skrika så högt att de för en stund förstår hur det känns att vara hon. Hur det känns att vara kedjad av Dem, sin egna familj.

Nu jagade barnet familjens hund samtidigt som hon skrattade högt och tydligt. Barnets knubbiga korta ben och de stora kinderna gjorde det svårt för Henne att inte le, fast att tårarna rann för kinderna. Hon betraktade barnets föräldrar och den kärlek som deras ögon förmedla till det lilla barnet, Hon ville ha den kärleken. Hon blunda, tog ett djupt andetag och fantiserade, Hon fantiserade sig bort till hennes barndom, till när hon var liten som barnet och lika bekymmersfri som hunden barnet sprang efter. Men allt som betydde något då fanns inte längre, familjen hon en gång älskade fanns inte kvar, hon var ensam. Ensam i känslan av att vara ensam. Där stod hon kedjad av de som en gång älskat henne, eller kanske älskade de henne fortfarande, kanske var det därför de skuggade henne, övervakade varenda steg hon tog. Älskad eller inte stod hon nu där ensam, mitt bland folkmassan ute på parken och trots att hon kände solens strålar värma hennes kropp så var hon kall.

Hon var fängslad.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Kom ihåg att skriva till x efter skolan, du har en inlämning som ska vara klar på måndag, du har ett möte du ska hinna med efter skolan sen måste du skynda dig till dansträningen och om du har tid så måste du börja skriva på inlämningen som ska vara klar om 3 dagar.

Fan! Jag somnade igår utan att duscha eller börja skriva på inlämningen. Detta måste jag skriva om på bloggen *Skriv om stressen i ditt liv*. Juste! Det har gått mer än en vecka sedan jag lovade att skriva brev till S, han kanske tror att jag ej vill ha kontakt med honom, jag skriver brevet ikväll när jag kommer hem från skolan *skriv brev till S så fort du hinner*. FAN glömde skicka ut styrelsemötets protokoll, jag gör det så fort jag får tillgång till en dator *skicka ut mötes protokollet till styrelsen* och juste har nationella prov i matte nästa vecka har inte hunnit plugga *plugga matte innan fredag* när skulle jag på Rs sång föreställning? Tisdag. Fan missar dansträningen! *smsa B och förklara att du ej kan komma på träningen*

Vi människor tänker ca 65.000 tankar per dygn varav 3500 av dem är nya tankar, resten är endast upprepade tankar. Men för mig känns det som att dessa nya tankar är dubbelt så många, jag får nya idéer hela tiden, jag har alltid saker jag vill göra vilket för mig blir ett hinder i vardagen på grund av min strävan av att alltid göra saker.

De senaste dagarna har varit extra stressiga vilket har resulterat i att jag istället inte gjort något förutom det jag måste ex. gå till skolan, gå på möten etc. Men att städa rummet eller att blogga har inte varit på prioriteringslistan istället har jag deckat när jag har kommit hem, därför har mina kläder blivit en del av mitt golv på sistone och bloggen varit så tyst.

Det är så jag fungerar, när det blir för stressigt så lägger min kropp av vilket är fett jobbigt! Men samtidigt blir det som att min kropp ba "ey, rania du måste lugna ner dig och prioritera sakerna du måste göra" dock är detta fett destruktivt då jag sliter ut mig själv tills jag inte orkar mer och sen tar ledigt någon helg och sen går jag tillbaks till samma mönster. Som sagt, fett destruktivt.

Jag ska börja ta det lugnare och tacka nej till saker och ting, som sagt, börja prioritera. Därför kommer ni vissa perioder få massa nya texter att läsa medan andra så kommer det vara tystare.

Nu är det söndag så jag ska börja avrunda här så att jag kan planera min vecka där jag sure as hell kommer inkludera MINST en *vilodag* fånigt va? Vem skulle någonsin kunna tro att Rania skulle sitta och planera sin vecka en söndag... Livet.

Likes

Comments

View tracker

Vart jag kommer ifrån är psykisk ohälsa tabu lagt. Antingen är du normal eller onormal, jag tror detta gäller i hela världen, så fort du går ut med att du lider av ångest så sänks du i världens ögon, i deras ögon är du svag. Varför är det så? Vad är ens en psykisk ohälsa? Och varför är det tabu lagt?

"Alla har en psykisk hälsa, något som de flesta av oss inte direkt tänker på. Psykisk ohälsa innefattar allt från psykisk sjukdom till psykiska besvär som stör välbefinnandet och påverkar våra dagliga liv." skriver Hjärnkoll som är ett forum vars syfte är att bland annat öka kunskapen om psykisk ohälsa, de fortsätter med att beskriva det som att "Det finns många olika psykiska sjukdomar: till exempel schizofreni, bipolär sjukdom (manodepressivitet), depression, olika ångesttillstånd, tvångssyndrom, ätstörningar samt beroendeproblematik."

FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen. Fast att psykisk ohälsa är så pass stort så är det fortfarande tabulagt. Det är så pass att FN:s Världshälsoorganisation WHO har gått ut med att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen. Jag finner detta lite ironiskt ändå, jag menar, det är ett 'problem' som rör oss alla, som finns runt om oss, många av våra nära och kära lider av någon slags psykisk ohälsa men ändå är det tabu lagt. Ändå så pratar vi inte om det.

Jag skulle nog (ur egna erfarenheter) säga att det är mer acceptabelt att prata om psykisk ohälsa i Sverige, i västvärlden. Det handlar inte om att ex. Sverige är bättre än Marocko utan jag tror att det har mer med kultur och normer att göra. Vi lär våra barn att aldrig visa sig svaga, vi ska vara nöjda med det vi har i livet och uppskatta det! Det är knappast konstigt att vi "utomeuropéer" växer upp med en sådan mentalitet, speciellt om vi har personer i våran omgivning som knappast har råd att få ihop det till mat på bordet. Vi lär våra barn att vara tacksamma vilket gör det oacceptabelt att prata om hur stressen i ens liv resulterar i utmattning, sömnlösa nätter eller till och med depression.

Men det ena utesluter inte det andra, vi bör kunna vara tacksamma över våra liv och det vi har samtidigt som vi hanterar psykisk ohälsa på ett nyttigt sätt. Att låtsas som att ex. depression inte existerar kommer jag verkligen inte få det att försvinna utan det förvärrar situationen.

Börja prata om hur du mår och vad det gör med dig. Det ena utesluter inte det andra. Du kan vara tacksam över livet samtidigt som du lider av psykisk ohälsa.

PS. att lida av psykisk ohälsa och fortsätta sin vardag är det starkaste jag vet

/R

Likes

Comments

Vi alla stod i klassrummet lite smått ivriga i väntan på att få höra våra namn och se vart i klassrummet vi skulle få sitta och viktigare, med vem vi skulle få sitta bredvid, De duktiga i klassen hoppas på att de skulle få sitta tillsammans, även fast att de inte sa det, så kunde man se det på deras oskyldiga blickar som nervöst mötte mina med jämna mellan rum. Hoppas vi inte får sitta bredvid henne. CS-nördarna hoppades detsamma, att de skulle få sitta bredvid varandra och verkligen inte bredvid henne. Det kunde man se från långt håll, hur deras leenden blev allt större när de inte hörde sitt namn ropas upp när läraren fortsatte dela ut platser.

"Här ska Rania sitta, och bredvid henne sitter Elin."

I en minut så blev det så pass tyst att jag nästan kunde höra de andra i klassens tankar hur fan tänkte läraren nu? vad kommer hända? Kommer Rania sätta sig där? Elin då, kommer hon klara av Rania? Varför ska läraren alltid göra det så jobbigt!

- Nej varför ska jag sitta där?! Du gör så bara för att jiddra med mig! DU VET att jag vill sitta med mina vänner! Aldrig att jag sitter bredvid henne! Får jag ur mig.

Att sätta Elin och Rania tillsammans var som att sätta en ängel och en djävul bredvid varandra, som att sätta eld och vatten tillsammans eller som att sätta nörden i klassen med den ingen ville sitta bredvid. Vi var varandras motsatser, vi var som plus och minus. Det var därför min lärare satte oss tillsammans. Det är därför vi fungerar så bra tillsammans. Om du sätter två positivt/ngeativt laddade magneter mot varandra så stöter de bort sig från varandra, men om du sätter en positiv med en negativ magnet så drar de sig till varandra. 

Hon visste.

Längst ut till vänster ser ni med mig och Elin. Tomtitts med klassen, ca 2010.

Min och Elins relation var komplicerad. Jag minns hur jag i början vägrade dela min bänk med henne, aldrig i livet att jag skulle sitta med henne. Jag var så pass dramatiskt att jag lämnade klassrummet! I min hjärna så gjorde ju min lärare detta endast för att jävlas med mig. Men jag minns att efter jag hade lugnat ner mig över hela "du vill bara jävlas med mig" situationen, så satte jag mig ner bredvid Elin.

Den här tjejen var det något fel på! Hon hade sorterat in alla böcker och papper i mappar, varje ämne hade sin egna mapp och färg. Hon hade ett helt system för att ha allt under kontroll, denna tjej var ju ett freak! Även fast att jag tänkte så, så ville jag också ha det på det viset, jag ville också ha mappar som jag sorterade i färg ordning, jag ville också kunna ha allt under kontroll som henne! Jag tror att Elin förstod det, jag tror att hon redan då kunde läsa mina tankar, för att det var det hon gjorde, nästa dag så hade jag också mappar som hon hjälpt mig sortera i färg ordning.

Men det slutade inte där. Sortering av mappar utvecklades till att lära mig räkna matte till att hjälpa mig med grunderna i engelska som sedan slutade i att jag och E satt och skrev ett schema för veckan där vi bestämde hur länge jag skulle vara ute och softa på Planen, vara hemma och göra läxorna men även vilken tid jag skulle vakna till skolan. Elin var strukturen jag saknade i mitt liv det var därför hon sakta men säkert blev en trygghet hos mig. Vi blev ett team.


Jag och Elin på FN:s huvudkontor i Afrika. Kenya 2015

Det var inte många som tyckte om det team vi hade skapat, i deras ögon var det inte rimligt.

"Vadå ska du börja softa med henne nu?" "Hon tror hon e suedi nu för att hon softar med Elin. Kom ner till jorden Rania" "Vem är hon ens?" var kommentarer jag fick av mina vänner ganska ofta. Många personer jag hängde med då, har jag ingen kontakt med längre. Varför? Jag slutade vara deras berg och blir mitt egna berg, det är något jag måste tacka Elin för idag. Hon, omedvetet, visade mig vad äkta vänskap handlade om - men jag fattade det inte då, vi var inte vänner, utan vi var bara klasskompisar som kom förvånansvärt bra överens. Men klasskompisar var vad vi var, jag träffade henne bara när jag var i skolan vilket fick mig att vela gå till skolan oftare, men under lov så hade vi ingen kontakt även fast att vi var från samma ort. Men allt handlade om att vi inte kom från samma värld, bara samma ort. Hon var från den finare delen, dit såna som jag inte var välkomna, i deras ögon var vi bara trubbel.

Många lärare tyckte detsamma om mig, jag var bara trubbel. Därför förvånade det inte mig när lärare gjorde det väldigt klart med att jag var trubbel för Elin. En händelse jag minns väldigt tydligt är när jag en dag gick in i engelska lektionen med E och min lärare säger:

"Elin, you can take a seat in front of me here and Rania, you go sit at the back of the classroom"

Min lärare ville inte att vi skulle sitta med varandra. Dessutom så är det så klassrum är uppdelade, de stökiga där bak och de 'duktiga' där fram. Med andra ord så menade hon att Elin inte tillhörde min grupp och jag tillhörde inte hennes grupp därför så var det hennes plikt som lärare att se till att vi förstod det, även fast mitt och Elins team var inget annat än något positivt! Vi frågade henne varför jag skulle sitta där bak och Elin där fram hon svarade med att jag kommer störa Elin, jag är inte bra för henne.

Jag och Elin på flyktingförläggningen vi jobbar på. Augusti 2015.

Nu hade vi varit ett team i skolan i ungefär 3 år, det var skolstart och vi skulle börja i åttan. Jag och E hade som sagt inte haft någon kontakt under sommaren och nu skulle vi ses efter 3 månader. Skolan hade börjat för någon vecka sen men jag var utomlands så nu skulle jag in i klassrummet som alla andra i klassen redan satt i. Jag minns hur jag var sen till klassen (ironiskt nog) så var lite nervös men så fort jag kom in i klassrummet och allas blickar var på mig så mötte jag Elins blick. Hennes lugna blick som kan få mig att känna en sån tryghhet flera kilometer ifrån. Hon log. Jag tittade bort utan att le tillbaka. Några tjejer i klassen hade under lovet berättat för mig hur falsk Elin hade blivit. Jag minns detta bråk för det är det enda bråk jag har haft med Elin och det var stort. Men jag är glad att vi hade det bråket även fast att det var så himla fjantigt och ja, vi gick i åttan det förklarar situationen.

Så var det den händelsen som gjorde att vår vänskap växte 10 gånger så fort. Nu var vi inte bara ett team i skolan, vi var ett rikt team, ett team som planerade och höll i discon för de andra klasserna i skolan, samlade ihop pengar till olika projekt i Nairobi, höll i olika projekt på en flyktingförläggning i Farsta etc. Vi blev ett team som klarar sig igenom eld och vatten.

Hur? För att jag är eld och hon vatten.

Jag och Elin presenterar oss för St. Anne Children's Home. 2015, Kenya.

Vi är varandras motsatser, verkligen. Eller åtminstone så var vi det; hennes mål i skolan var att prata mer och mitt mål var att "prata mindre"(vilket är ett ämne för ett annat inlägg). Men vad vi gjorde var att slå ihop våra svagheter med varandras styrkor och växa, vi växte upp till människor som är en blanding av både Rania och Elin.

Det jag och E har är fint, det är unikt och nästan ett mirakel att vi är vänner med tanke på våra bakgrunder. Men vi klarade det, vi har gått igenom mycket och vi fortsätter gå igenom mycket, ibland lite för mycket. Men det det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll vad vi går igenom så länge jag har min familj, så länge jag har Elin.

Andra halva. FN:s huvudkontor i Afrika. Kenya, 2015.

***

"When I need motivation
My one solution is my queen,
'Cause she stays strong. She is always in my corner right there when I want her"

Likes

Comments

Jag behöver mitt utrymme att få vara jag. Ett utrymme som innebär att få vara ensam med mig själv och mina tankar, jag behöver detta utrymme för att det är vad jag är rädd för. Att få vara ensam med mina tankar. Det är ironiskt hur rädd jag är för något som jag vet utvecklar mig som individ, som gör mig så oerhört mycket starkare och smartare!

Jag behöver mitt utrymme för att komma över min rädsla. Ett utrymme som innebär att få vara borta från andra människor, isolerad från omvärlden. Att få dyka in i mina tankar och bara simma djupare in i dem.

​Kenya 2015. Frihet.

Jag vet att jag är en stark kvinna. Jag vet att många använder mig som ett berg de kan luta sig mot när de är trötta eller vill gömma sig bakom när de är rädda. Ärligt talat tycker jag om att vara det berget så länge det görs på mina villkor.

Föreställ er ett vanligt berg som bland annat är gjort av kalksten, det är ett stort berg, men även fast att berget är stadigt och stort så kommer kalkstenarna så småningom börja falla av på grund av att det har stått stadigt för länge eller för att för många har använt berget som skydd. Det är då berget behöver få vara ett berg och inte något som någon gömmer sig bakom eller lutar sig på,. Berget behöver sitt utrymme att få vara ett berg och inget annat. Och det är så nya kalkstenar kommer byggas och berget blir stadig och starkt igen. Jag behöver mitt utrymme för att få vara en stark kvinna(eller ett stadigt berg)

Jag behöver mitt utrymme för att fungera.

***

Som en ideellt engagerad kvinna så klampar många (politiker, aktivister, föreläsare, ungdomar, vuxna, äldre, arbetsgivare, vänner, familj etc) in i din integritet, med eller utan mening, så gör de det. Jag valde att skriva denna text för att få er, mina läsare, att förstå innebörden med att tillåta ideelt engagerade människor att också bara få vara människor. Innebörden med att tillåta mig få var en människa, som behöver sitt utrymme. Därför så vill jag att ni respekterar mitt "nej jag kan inte delta på  mötet för att det är på en söndag, min vilodag" eller när jag inte hör av mig på (någon/några) veckor.

"Det är inte du, det är jag"

/R

Likes

Comments

Tänkte dela med mig av en text jag skrev i skolan, jag valde att skriva om något personligt, något som rör mig och mina rasifierade syskon. Jag valde att argumentera för oss med en flytande identitet!

/R

Vi är några du aldrig kommer kunna glömma

Under hela mitt liv har jag identifierat mig som svensk men på senare tid har jag slutat med det. Dels har det mycket att göra med att jag inte vill neka mina rötter i Afrika, då mamma är född i Marocko och Pappa Tunisien. Men det har även mycket att göra med diskussionerna som förekommit om svenskhet efter att Sverigedemokraternas valresultat fördubblats sedan senaste val- vem klassas egentligen som svensk?

Men varför ska man vara tvungen att välja sida? Jag tycker att vi bör ta nytta av alla våra egenskaper, även de egenskaper vi inte har fått från Sverige, det är till och med de egenskaperna som sticker ut i mängden och gör oss så speciella och unika. Det är en fördel att ha en flytande identitet, dvs ha mer än ett modersmål.

Låt mig förklara vad jag menar.

I och med att man är uppväxt med flera traditioner dvs både hemlandets och det land man bor i så har man fått lära sig att förhålla sig till olika normer, vilket inte är annat än en fördel. Det kommer vara lättare som vuxen alt. medmänniska att tänka nyanserat och se fenomen från olika perspektiv, där till även en egenskap många arbetsgivare är ute efter. I mitt fall har jag sedan liten varit tvungen att leva i ‘två världar’ där man i den ena världen talar svenska, äter köttbullar och potatis med bestick samt dansar runt midsommarstången på somrarna medan i den andra världen så talar man arabiska och franska, äter couscous med händerna och spelar gatufotboll ute på gatan med alla grannar.

För att jag som barn alltid levde i två så kallade ‘världar’ så har jag även fått höra två helt olika språk under min uppväxt. Det har gjort att jag har mycket enklare att lära mig andra språk liksom franska och spanska eftersom att det marockanska språket är en blandning mellan franska, spanska och arabiska. Chansen att få jobba i internationella företag där mer än Svenska talas blir ju betydligt större och dessutom har du ett större kontaktnät genom dina alt. släktingar utomlands. En stor fördel med att ha rötter utomlands är att det blir betydligt billigare och oftast också säkrare att resa då du kan få en gratis guide eller till och med en sovplats under semestern!

Det gynnar dock inte bara dig själv att ha en flytande identitet utan att ha människor runt om kring sig som inte bara är etniskt svenska gynnar än själv då man bland annat får ta del av deras perspektiv och eftersom att jag ex. har tolkningsföreträde i frågor om Marocko så fungerar jag per automatik som en första hands källa som personen kan använda sig av för att få en viss kunskap. Exempelvis min bästavän E, hon och jag gick i samma klass hela grundskolan, vår klass var väldigt ‘blandad’ meden majoritet av icke vita elever. Detta förklarar hon som något som gynnat henne nu när hon börjat ien innerstads skola där majoriteten av elever är vita. Hon, till skillnad från de andra, sitter på en kunskap om exempelvis islam utöver det som står på aftonbladet och vet hur tex. islam egentligen fungerar då hon är uppvuxen med muslimer. Samma gäller anpassningen av olika normer och kulturer då hon sen liten fått ta del av andra kulturer och normer som klasskamraterna tagit med hem ifrån till skolan.

I låten Suedi av Erik Lundin så rappar han “Kände mig hemma, nu är Sverige blått ett minne från förr. Tills dan vi hängde omkring och plötsligt hände nåt hemskt, för kusinens polare så blev jag presenterad som svensk, jag va suedi”. Även fast att det kommer mycket gott ur att ha en flytande identitet så har det sina nackdelar också, att känna att man inte har en riktig plats hos någon av kulturerna är mycket vanligt då folket kanske inte anser dig vara en riktig†marockan/svensk. I min situation kan detta bland annat bygga på att jag exempelvis pratar marockanska med svensk brytning samtidigt som jag pratar svenska med marockansk accent.

Att dock blanda ihop språken behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel, vi har många historiska motiv som kan yrka för det. Skribenten Lyra Ekström skriver exempelvis Kulturarvet från de arabiska språkområdena är för stort för att ens skisseras i en krönika; men låt mig nämna de grundläggande insikterna för optiken och algebran, de arabiska siffrorna som vi använder än i dag, en enorm litterär kanon och samtida utgivning. Aristoteles skrifter, skulle aldrig ha överlevt till vår tid om det inte varit för de arabiska översättningarna och universitets diskussionerna, som fortsatte att utveckla filosofin långt efter Roms fall år 479.”(DN, 20141007)

Statistik visar att var femte barn i Sverige år 2011 har utländsktbakgrund(Raneke, SCB, 20130124) vilket i större utsträckning gör att det blir allt vanligare med svenskar som har utländsk bakgrund i Sverige.

Därför så bör vi lära oss själva att se oss som en tillgång och som flerdimensionella människor istället för att reducera oss till något som en blatte(vilket för övrigt betyder kackerlacka)..

Likes

Comments

Alla människor gör aktiva val som i sin tur resulterar i konsekvenser. Dessa konsekvenser visar då oss om valen vi har gjort varit misstag eller något vi ska vara nöjda över.

Att vara en familjemedlem är ett stort ansvar, det handlar om att du som syskon/förälder ska leverera en kärlek ovillkorlig. Det är inte heller vilken kärlek som helst, utan det är en kärlek som kommer från ryggmärgen, en kärlek som driver dig genom eld och vatten för att skydda din familj, det är en kärlek som är menad för just dig, den som du är menad ska ge till din familj. Det är helt enkelt en kärlek som är livsviktig för din familj. Det är en speciell kärlek som bara du bär på.

När en familjemedlem då helt plötsligt fattas så kommer resten av familjen känna av det. Hur? Jo, för att en dos kärlek fattas. Föreställ er en kropp som tar 5 speciella doser kärlek varje dag, men helt plötsligt så finns det bara 4 tillgängliga doser kärlek kvar, en saknas.

Sakta men säkert så kommer ett hål skapas, ett hål som bara kan fyllas ut med den saknade dosen! Ju längre tid det går desto större blir hålet, tills slut, om inte dosen med kärlek kommer tillbaks, så kommer hålet sluta växa. Problemet är bara den att nu behöver hålet fyllas ut med något annat! För att uppenbarligen så kommer inte dosen med kärlek komma tillbaks och ett hål kan vi ju inte ha i kroppen. Så det som händer är att kroppen väljer att fylla ut hålet med en ungefär så stark känsla som kärlek, så antingen fylls hålet ut med hat eller sorg. Allt är upp till själen och vad den känner, men antingen sorg eller hat blir det.

Att lämna sin familj är ett aktivt val, ett val, som har sina konsekvenser och utifrån de konsekvenserna kan vi människor bedöma de vara misstag eller inte. Men att lämna sin familj är ett misstag, ett misstag som är svårt att förlåta.

Speciellt om hålet har hunnit fyllas med hat.

/Rania

Likes

Comments

Hon var där ifrån.

/Från den andra sidan, den mycket finare sidan.

Jag var från den sidan, den som tillhörde oss bortglömda.

/Sidan där du under nätterna kunde höra skottlossningar och under dagen höra lekande barn.

Hon kom från den andra sidan där alla hus såg likadana ut, med deras fläckfria verandor och vita midsommar klänningar.

Vad som skiljde oss åt var en fotbollsplan, men ingen fotbollsplan som helst utan det var Planen; Min trygghet. Min lekplats. Vår mötesplats. Mina vänners mötesplats.

Det är ironiskt hur något så tryggt som Planen kan utvecklas och bli något så begränsat; En gräns.

/En gräns som ingen passerade. En gräns mellan de finare och de bortglömda. En gräns mellan en klasskamrat och en annan. En gräns mellan de vita och icke vita. En gräns mellan suedis och blattar.

/Och vi alla visste vilken sida av gränsen vi tillhörde.

Likes

Comments

Till vänster så är jag ungefär 7 år gammal skulle jag tro, det ser ut som att jag precis har vaknat vilket jag också tror eller så hade jag precis kommit hem från skolan, därav det kaosiga håret. Men det var mitt naturliga hår på ett ungefär. Till höger är jag 8 år och har tvingat mamma att platta mitt hår, antagligen för att jag skulle på kalas eller liknande. Enligt mig var jag finare med platt.

Om ni hade frågat mig för 1 år sedan, vilken bild jag hade snyggast hår på så skulle jag svarat den till höger, utan att ens tveka. Varför? För att mitt hår är platt på den bilden.

Det började redan runt förskolan, kommentarer som "nu kommer Rania och sina fina lockar!" och frågor av (vita) lärare som "HUR får du ditt hår så fint?!" var vardag för mig. "Vadå? Det är ju komplimanger de ger dig Rania! Skärp dig!" kanske några av er tänker, låt mig förklara problematiken kring dessa kommentarer:

1. Att ge komplimanger är en sak. Men att upprepa samma kommentar varje gång du ser en människa kan vara något att ta i. Speciellt ett försvarslöst BARN som inget annat kan göra än att le lite oskuldsfullt samtidigt som massa vuxna tafsar på ens hår.

2. När jag fick frågan "vad jag gjorde med mitt hår se ut som det gjorde/gör" blev jag lika ställd som du skulle blivit om jag skulle fråga dig hur du fick dina ögon att vara så blåa/gröna, konstig fråga va? Välkommen till min verklighet som barn. Som tur är så har (vitt) folk slutat fråga den frågan till mig vilket jag är väldigt tacksam över, för deras skull alltså, men jag som barn förstod inte riktigt vad mina förskole lärare menade när de (väldigt ofta) ställde den frågan. Det jag gjorde var att förklara hur min mamma tvättade mitt hår och vilka oljor hon använde för att återfukta håret, jag var väldigt noggrann med att förklara att det alltså INTE var bil olja hon använde i håret utan olja som var till för hår. Jag var som sagt ett barn.

Men varför ville jag platta det? Jag ville inte vara annorlunda. Jag ville inte att lärarna bara skulle komma till mig och klämma i mitt hår, jag ville inte höra "hur OTROLIGT vackert hår jag hade!" eller hur otroligt söt jag var i lockarna för att det fick mig att känna mig annorlunda från resten av barnen.

Jag var inte annorlunda, jag passade bara inte in i vithetsnormen.

Jag provade att söka på "ideals of beauty" på Google för att se vilka bilder som visades, rättare sagt vilken ras(läs: menat race på engelska vilket har en helt annan betydelse än det svenska ordet vilket är mer kopplat till biologin, ex. hundraser. Människan är inte indelad i raser. MEN i engelskan så har race med maktstrukturer att göra vilket jag menar i detta sammanhang. (Läs mer HÄR om du inte riktigt hänger med på min beskrivning.)

Sen provade jag söka på "beauty" och se vem som representerades där...

På första bilden så kan vi ju ändå se någon slags mångfald- Jag menar, ni får inte missa citat som uppmanar oss alla att "slå oss fria från skönhetsideal". Eller de tre modellerna från Italien, Mexico, Kina och Peru med olika kroppsstorlekar. Som sagt någon mångfald (lol).

Dock är alla modeller vita oavsett om de representerar ett icke vitt land, alla modeller har ljusa ögon, ljus hy och rakt platt hår. Ideals of beauty alltså.

Bild nr 2 ska representera skönhet, "beauty" i världen och där ser vi samma sak, men nu har man censurerat bort bilderna som representerade den lilla gnutta mångfald som får plats i västvärlden, till endast smala vita modeller med (åter igen) blåa/gröna ögon och platt långt hår.

Vad säger detta om den värld vi lever i? Hur ska vi förvänta oss att flickor som inte passar in i denna vithets norm ska må och se på sig själva? dvs alla icke vita. Varför blir ni så chockade när vi nu i äldre ålder vågar prata om det självhat som ni, med era vita kroppar, har bidragit till.


Idag har jag inte plattat mitt hår på mer än 1 år och jag har börjat ta hand om mitt hår och mina lockar. Detta är inte något jag gjorde över en natt, det har fått ta massor av stunder där jag bara önskat jag kunde ha platt hår "för att jag skulle vara så mycket kattigare i platt(vilket för övrigt INTE är sant)" och ärligt talat har jag mindre än hälften av håret kvar pga all slit av plattningen.

Nu har jag dock haft "turen" att ha hår som anses vara "exotiskt" istället för "clown hår" vilket är ett ämne för ett annat inlägg. Jag vill bara poängtera att detta inlägg INTE handlar om att skuldbelägga något syskon som plattar håret dagligen utan jag har varit i samma sits. Men att övervinna sitt självhat är en lång process och jag respekterar alla som tycker att de är snyggare i platt, glöm bara inte bort att du är ännu vackrare i något du själv valt och inte något samhället valt åt dig.

​Blessings,

Rania

Likes

Comments

Det var första månaden i skolan. det hade gått ungefär 2 veckor. Med andra ord hade jag fortfarande inte fattat det fanns en skillnad mellan mig och mina andra klasskamrater.

Men det finns en klar skillnad. Nu kommer vissa ba "vadå? Vad för skillnad! Det finns inte alls någon skillnad" Men jo Lena alt. Bert, skillnaden är att mina klasskamrater är vita vilket betyder att de bär på privilegier jag bara kan drömma om. Ett av privilegierna är att aldrig behöva bära på ett ansvar som innebär att:

1. Representera en hel grupp i samhället. Dina handlingar kommer per automatik spegla andra människors i denna grupp egenskaper och förmågor, fast ön att det är omöjligt att du kan känna alla dessa människor efter som att det är en så pass stor grupp så kommer du behöva göra det, representera allihopa. Detta betyder att dina handlingar kommer påverka flera folks liv. Jag pratar så klart om gruppen invandrare.

2. Skydda detta folk. Oavsett om du är arab, afrikan, asiat eller latino så kommer du behöva skydda dig själv vilket per automatik kräver att du skyddar ditt folk, de icke vita.

Så vad hände då? När började jag förstå att det faktiskt fast en skillnad. Och när började jag förstå att jag bar på något ansvar som inte de inte behövde ha, om de inte vill det såklart(aka vita antirasister).

Vi hade digitalt skapande och läraren gick igenom en presentation, jag minns att det var mörkt och tyst i klassrummet, läraren hade alla uppmärksamhet. Förutom min, jag satt och ritade för att försöka hålla fokus på vad läraren hade och säga. Plötsligt ber en klasskompis mig, som sitter längre bort, att kolla på presentationen..

"[...]Som ex. landet Afrika[..]"

Idag minns jag inte ens vad presentationen handlade om, vad Afrika hade med saken att göra. Det jag minns var hur jag var den enda i klassen som fick sitta och diskutera med läraren som vägrade för övrigt att bara inse att hen har gjort fel och backa. Men nej, läraren fortsatte att diskutera om hur stressad hen hade varit, hur man gör fel och tog upp andra irrelevanta bortförklaringar,. För mig var allt detta ointressant, jag brydde mig inte om det, jag brydde mig inte om hur en lärare på Globala Gymnasiet inte visste att Afrika är en kontinent med hela 55 länder, det var ju tragiskt synd om läraren, pinsamt ju! Men det jag brydde mig om var hur läraren fortsatte tjafsa istället för att bara backa. Men såklart, antirasism är ett känsligt ämnde för vita, för de handlar det ju trots allt om stolthet.

Jag minns hur jag kom hem och berättade för mamma om vad som hade hänt. Alla som känner min mamma vet hur hon fungerar och förstår vad jag menar när jag säger att hon reagerade starkt lol. Men det som överraskade mig, som fick mig att tänka om var när hon frågade:

"vad gjorde de andra då? Dina klasskamrater? Varför sa den där klasskompisen åt dig att kolla på presentationen? Varför gjorde inte hen något själv?"

För det var just det. De hade inte gjort något. Ingen förutom jag tog diskussionen med läraren. Något nytt? Nej. Så jag slutade vara arg på läraren som individ och började bli arg på vitas maktposition i samhället, jag fick ändra mitt perspektiv och se situation ur en strukturell nivå. Jag började läsa mer om makt obalans och började förstå maktstrukturerna i samhället. De vita behövde inte ta debatten, varför? För att det inte rörde dem. Istället kollar de på blatten i rummet som faktiskt kommer där ifrån, det rör ju henne. Hon får ta konsekvenserna för det.

Nu till alla vita tårar som kommer och ba "det var inte alls så vi menade! Det gick ju så fort!"

- Ok. Först och främst så har det gått mer än ett halvår nu, jag tror att ni har fått mer än bara lite tid på er att visa ert stöd eller ståndpunkt i det hela. För att ärligt talat, är inte detta vad feminism handlar om? Att backa varandra och stå för jämställdhet? Eller handlar feminism för er bara om menskonst? 

Ni behöver inte nödvändigtvis mena något med era handlingar, men era handlingar kommer oavsett ha en mening. För att, att inte reagerar är att agera.

Likes

Comments