View tracker

Jag valde nyårsafton som sista sörjardag för förhållandet jag inte längre är i. Jag bestämde klart och tydligt att då, den dagen, får det räcka! och jag har klarat mig ganska bra hittills... tills inatt. Då jag drömde en så verklig dröm. Jag åkte ner till Hamburg och fick stå utanför Davids hus och titta in och se hur han levde sitt liv.  Med sin son och att han var i ett förhållande med hans psycho ex. Så gick de runt där inne i huset och var lyckliga. Jag fanns inte i hans tankar. Och det är förmodligen så det är i verkligheten också. I drömmen försökte jag sen springa därifrån, men det gick såklart inte. Så få fick jag något psykbryt och ville skada hela hans familj. Så dem tills de dog. Sen vaknade jag gråtandes och med en sjukt obehaglig känsla av att ha varit så nära honom och så nära exet som så många gånger gett mig magont och oro under hela vårt förhållande. Hon vann tillslut. Om man nu ska se det som en tävling. Det är jag som blev förlöjligad, tillintetgjord och oälskad. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Sjönk så lågt nu ikväll att jag tillochmed skickade ett mail till honom där jag skrev att jag saknade honom. Jag vet inte varför jag gjorde det. Men jag vet att jag kommer gå och uppdatera min mail hela tiden. Vad nu ett tecken från honom skulle göra för skillnad. Snarare förvärra allt ännu mer då jag skulle få ett livstecken och min grej med att försöka tänka honom som död, skulle bli svår.

Vilket liv ni. Är det såhär det ska vara nu för mig? Sån jävla waste of människa känner jag. Men vad fan ska jag göra då? Jag kan ju inte styra över mina drömmar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Nu har jag kommit till den punkten då jag måste skriva av mig igen.

Tre månader har passerat. Det är så lång tid. Det tog mig en vecka att bli kär... och jag har fortfarande inte, nu efter tre månader, fallit ut ur kärleken. Det gör fortfarande lika ont,  men på ett annat sätt. Det är som om det aldrig har hänt. Jag har bara byggt upp en fantasi i mitt huvud att jag träffade en person och vi trivdes i varandras sällskap. Det har aldrig skett känns det som. Så avlägset. Jag gillar inte den jag är nu. Så vilsen. Jag gillar inte mitt liv nu. Jag gillade mitt liv med honom. Jag trivdes när jag inte behövde trängas på en krog och hela tiden känns mig oattraktiv av andra för att ingen tittar på mig lika mycket som på mina vänner. Jag trivdes med att veta att det fanns en kille som inte skulle vilja vara med någon annan än mig. Vem annan som än erbjöds. Jag orkar inte känna mig stressad över att jag nu är 25 och har varken karriär eller en början till en familj. Jag har inget jag vill ha. Allt fallerar och jag tvingar mig i situationer jag inte vill vara i men som jag "intalar mig" är bra för mig. Jag startar om varje morgon  i mitt huvud. Reloadar och försöker tänka positivt. Men det är supersvårt när den enda du vill vara med, den som betydde mest för dig, klart och tydligt inte tycker detsamma om dig. Det är svinjobbigt då att sminka sig och gå ut på krogen och föröska tänka på annat, titta på andra, prata och intressera sig av andra. Det går inte. Jag saknar mig själv och lugnet som omgav mig när jag trodde att jag var omtyckt av den enda som behövde tycka om mig. Det räckte att han såg mig, resten av hela världens befolkning hade kunnat tyckt att jag var ful. Det spelade ingen roll. För han tyckte inte det.

Jag orkar inte mer. Orkar inte känna mig halv. Tom. Som om något fattas inom mig. Jag orkar inte det här i ett år till eller vad det nu tar för tid att komma över en person. Jag får höra att det tagit två år för vissa. Hur ska jag klara det? Gå runt i två år och sakna honom. För att sedan ha skjutit den där saknaden så lång bort inom mig att den är gömd där inne för alltid. Redo att titta ut när jag behöver skakas om. Behöver få en påminnelse om att jag var oälskad av han jag älskade. fan. det orkar jag inte.

Likes

Comments

View tracker