Header
View tracker


Våldtäkt är en fråga om perspektiv. Eller hur? Om man nu är i ett förhållande med en kille och vaknar av att han trängt sig in i en, så ska man väl vara glad och tacksam? Jag menar, han valde ju att penetrera just dig istället för att vara otrogen.

Nej. Det är inte så det fungerar. Även om man är ihop med en person ska man ALLTID visa ömsesidig respekt för varandra. Har din partner inte uttryckligen sagt att du får tafsa/ha sex då han/hon sover, så gör man det bara inte.
En annan sak som ALDRIG är okej, är att tjata om att man vill ha sex. Att säga saker som "Men snälla då" eller "Jag blir ju klar snabbt" eller "Men vi har ju aldrig sex ju!", är alla taktiker för att få komma till. Att tjata om sex trots att den andre inte vill är enligt mig ett övergrepp i sig. Att använda sig av dåligt samvete för att få sex är absolut fel.

Det finns ett par enkla regler att följa. Ofta gäller det män och jag kommer skriva i den formen, men detta kan naturligtvis även gälla för kvinnor.

1. Sover hon? Ha inte sex med henne.
2. Är hon berusad? Ha inte sex med henne.
3. Är hon inte säker? Ha inte sex med henne.
4. Har hon lovat dig att ha sex men sedan ångrat sig? Ha inte sex med henne.
5. Ni har sex, men nu vill hon plötsligt inte längre? Sluta ha sex med henne.
6. Tror du att du har rätt att ha sex med henne för att hon har legat med andra? Det har du inte.

Det är så enkla regler. Ändå är det så otroligt svårt för vissa idioter att förstå.

Detta gör mig rädd. Ja, jag är faktiskt alltid rädd. Jag vågar inte gå ensam genom stadsparken eller andra mörka partier. Jag vågar inte gå själv till en fest även om jag känner en kille där. Jag vågar inte möta män jag träffat på dejtingsidor utan att vara 100% säker på att jag inte är utsatt för någon risk. Jag måste ta säkerhetsåtgärder, måste hålla mig undan, måste undvika att flörta. Annars får jag skylla mig själv. Och hur jävla rättvist är det?

Men jag är trött. Trött på att ständigt gå runt och känna fruktan inför promenader på kvällen eller att bli tafsad på just för att jag inte ville, var för pryd. Trött på att inte våga resa utomlands själv, gå på krogen utan att hålla stenhårt i mitt glas så att ingen försöker droga ner mig. Jag är förbannad på alla våldtäktsmän som går fria i rätten, att allting ska vara så jävla orättvist bara för att vissa av oss föddes till kvinnor.

Och jag är förbannad på dem kvinnor och män som fortfarande inte fattar vad feminism står för. Att det står för jämställdhet mellan BÅDA könen och inte att kvinnor ska ha det BÄTTRE än män.

Samhället är stor orättvis tornado, och jag är fast i stormens öga. Jag hoppas verkligen att folk lär sig snart.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tänk att det ska vara så svårt.
Jag passar inte in.
Jag borde vara van vid det här laget, men varje gång slår det mig lika hårt.
Jag försöker.
Jag försöker så jävla mycket.
Men jag slås alltid ner av min verklighet.
Tankarna som kommer varje gång jag blir stressad eller överstimulerad.
Rösterna.
"Du borde dö. Du kommer ändå aldrig att bli något. Skär dig. Skär dig djupare. Du vet att du vill. Du är värdelös. Du är äcklig. DÖ!"
Men jag vill ju inte dö eller skada mig.
Jag vill leva och vara lycklig och känna mig fin och klara av skolan.
Men varför är jag den sista personen som förstår att det faktiskt är vad jag vill?

Utåt sett är jag en social och framåt person som oftast är glad och positiv.
Det är den personen jag alltid vill vara.
Men så kommer det perioder då jag inte orkar göra något alls.
Jag är alltid så trött efter skolan att jag nästan inte orkar något annat än att sova, utom att kanske äta lite och ta hand om mina katter.
Men ibland blir besvären större ändå, och jag klarar inte av att umgås, städa, diska, laga mat, handla eller ens att somna på kvällen.
Än mindre skolarbete.

Min frånvaro i skolan växer.
Återigen.
Folk runtom mig blir besvikna på mig.
Men ingen blir så besviken som jag.
Ser de inte vad jag går igenom?
Ser de inte den smärta jag bär med mig, tung som bly, varenda dag?
Är det oförlåtligt att inte orka leva ett tag?
Är det i så fall bättre permanent?
Borde jag skära mig och dölja mina sår för andra för att kunna hantera mitt eget lidande?

Jag hoppas innerligt att detta inte är svaret.
Jag passar inte in.
Det har jag aldrig gjort.
Men jag hoppas fortfarande på att kunna hitta en plats där jag kan fungera och leva.

Ja jag har Aspergers Syndrom och ADD.
Det är ingen orsak till varför jag mår som jag gör.
Jag är inte sjuk.
Men det innebär att jag måste kämpa desto hårdare för att klara av att anpassa mig till det samhälle vi lever i.
Och ibland blir det för mycket för mig.
Ibland orkar jag inte längre.
Jag ger upp för tillfället.

/ Sanna

Likes

Comments

View tracker

Minns ni det här? 

När min underbara lillasyster Moa gjorde något så otroligt starkt och modigt att jag fortfarande inte kan släppa det. Trots allt som hänt henne så valde hon att stiga fram i SVT:s Trolljägarna där Robert Aschberg gav sig ut på jakt efter den person som drev henne till självmordsförsök. Jag är så otroligt stolt över dig Moa, det finns inte ord till att beskriva min kärlek till dig!

Här nedan har ni länkarna till de olika reportage som gjordes innan och under tiden som Trolljägarna spelades in.

💙💜💚💛❤ Älskar dig min allra käraste syster! ❤💛💚💜💙

--------------------------------------------------------------------------------------------

Expressens reportage: http://www.expressen.se/gt/moa-20-forsokte-ta-sitt...

Karolinas blogginlägg: http://kjld.blogspot.se/2014/04/man-ska-fan-aldrig...

Aftonbladets reportage: http://www.aftonbladet.se/incoming/article1864283...

SVT Debatt: https://blogg.svt.se/debatt/2014/04/01/jag-forsokt...

Även en direkt länk till avsnittet i Trolljägarna som Moa var med på: 

http://www.tv3play.se/program/trolljagarna/376175?...

Hoppas att ni läser och förstår!

// Sanni

Likes

Comments

Jag går snart i taket över denna lilla kub som ska kallas min frys! 👎

// Sanni


Likes

Comments

Jag har precis blivit klar med min nya header, och budskapet är solklart.

Ny header och design = nytt liv! 👍

Tanken är att jag ska börja videoblogga och på det sättet få ut mina tankar och åsikter om olika saker. Den stora utmaningen är ju, som alltid för en bloggare, vad ska jag prata om? Därför har jag planerat en omröstning i nästa inlägg där mina underbara läsare får bestämma vad som känns mest aktuellt för er 😜

På återseende mina vänner!

// Sanni

Likes

Comments

Idag köpte jag mig en ny vacker klänning som jag ska bära på nyår från Sweden Rock Shop. Är grymt nöjd, hoppas den sitter bra!

Här är ett asfint linne jag köpte med :)


Det får vara allt för ikväll för jag måste komma igång med att tova julklappar till mina morföräldrar ;)

PUSSHEJ!! // Sanna

Likes

Comments

Okej, klockan är riktigt sent och jag borde verkligen sova nu, men min hjärna är full av tankar. Jag avskyr att allt man inte gjort eller glömt under dagen kommer tillbaka till en så fort man ligger där och är dödstrött. Helt plötsligt blir man pigg av adrenalin och ångest och önskar att man faktiskt hade varit duktigare än vad man varit.

Jag får även världens idéer till romaner, noveller, filmer, konstverk och aktiviteter när jag ligger där i sängen. JA JAG MÅSTE GÖRA ALLT DETTA NU PÅ EN GÅNG!! skriker hjärnan och slår larm. Det är tur att jag ibland kan hitta inre frid i att umgås med Nelson, min kattunge, eller bara i att skriva av mig min oro.

Förresten så bor jag i Alvesta nu, i samma lägenhetshus som min kille Samuel. Vi bor båda högst upp och vi behöver bara gå igenom en apläskig vindsgång på ungefär 15 meter så är den ene hos den andre. Det är som att vara sambo, fast ändå kunna gå hem om man inte orkar med sin älskade någon gång ibland. Det är ett aktivt val.

När man som jag har ADD, Attention Deficit Disorder, är man i de flesta fall mycket trött. Minsta lilla interaktion tär på en och gör en trött, okoncentrerad och glömsk. Vilket naturligtvis suger hästballe för min del. När jag blir stressad för något så stänger mitt huvud liksom av och jag glömmer helt bort vad det var jag skulle göra, oavsett hur viktigt det än är!

Ibland blir jag så ohyggligt trött på att vara trött. Bara häromdagen så vaknade jag, kände hur trött jag var och att min kropp var helt bortdomnad, och fick en panikattack av ren frustration. Och kom jag upp efter det? Nä, för efter en panikattack blir man ju TRÖTT.

Jag är ju en sådan person som tyvärr jämför mig med allt och alla. Jag blir avundsjuk på vad andra människor klarar och inte jag. Så när jag ser till exempel min pojkvän klara av att gå upp ur sängen utan mer hjälp än en väckarklocka, så kan jag känna mig dålig. Samma sak var det ju i skolan, "alla" andra klarade ju att komma i tid och gå upp, de klarade att göra läxor och att höra vad läraren sa. När jag blev tillfrågad om lektionen av någon så kunde jag bara svara "Jag vet inte". För jag hade ingen aning.

Jag slutar inte lyssna på någon för att vara elak, utan för att jag helt enkelt "försvinner" in i mitt eget huvud. Ofta får min pojkvän ta om hela meningar med mig om jag är trött bara för att jag försvann igen. Han har verkligen ett enormt tålamod med mig!

Jag har ju diagnoserna ADD och Aspergers syndrom. Så jag tänkte att om någon av er har några frågor angående hur min vardag ser ut med dessa, tveka inte att skriva och fråga! I mitt nästa inlägg kan jag svara på några utav era frågor.

Hejdå! // Sanna

Likes

Comments