Idag har det verkligen vräkt ner snö, hela dagen. Jag skulle med vagnen (smidigaste sättet att få med lillen) på Ica och handla, något som var lättare sagt än gjort i all blöt nysnö. Hemma på gården var det oåkt med bil och oskottat, så hela vägen upp och ner till E10an klibbade snön fast i hjulen. Den relativt korta promenaden blev ett bra träningspass!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 78 readers

Likes

Comments

Tre veckor har lillkillen blivit -tre veckor!  Jisses, nästa helg blir han en månad. Det går så fort! Vi har fortsatt njuta av lugna skidturer och promenader med barnvagnen. Jag, som börjar kunna skogarna runtom Töre hundra gånger bättre än själva byn, har börjat orientera mig även i samhället nu då barnvagnen ska med. Det känns ganska lyxigt att kunna välja mellan att gå till havet, längsmed älven, ut i skogen eller upp på något berg bara genom vilket håll jag går från huset.

  • 92 readers

Likes

Comments

Tiden går så fort och lillen växer så det knakar, så jag försöker ta tillvara på och njuta av varenda minut. Häromdagen förevigade jag en mysstund då vi vilade på sängen i vårsolens strålar.

Han har börjat kunna lyfta på huvudet då han ligger och vilar på min mage. Spejar nyfiket omkring och ser sig om i denna nya värld.

  • Einar
  • 236 readers

Likes

Comments

Mysstunder finns det gott om här hemma!

Likes

Comments

Förra söndagen insåg jag att det inte skulle hinna bli någon mer skidåkning denna vinter för min del. Kroppen kändes liksom rätt så mörbultad efter förlossningen, och med några stygn kände jag mig verkligen inte så kaxig. Att gå på toa eller resa mig ur sängen kändes ganska lagom vad jag mäktade med. Återigen imponeras jag nu en vecka senare över hur grym kroppen faktiskt är. Inte nog med att den kan skapa ett 'perfekt' barn och sedan lyckas föda det; kroppen är en hejare på att återhämta sig. Självklart är det mycket som ska på plats och en del att läka inuti, så någon avancerad träning blir det ju inte än på ett tag, men idag var jag ut på min första skidtur på många veckor. Kort, försiktig och väldigt lugn -men ändå! Helt underbar och precis vad jag längtat efter! Lillen följde med i pulkan bakom och stortrivdes (dvs somnade på en gång).

Likes

Comments

Då och då de senaste nio månaderna har jag gjort som så många andra och tagit lite bilder på en kropp i förändring.

Ganska fort kände jag att något var annorlunda med kroppen och började hoppas på ett plus. Tre dagar över tiden var jag rätt så säker och testade med gravid-stickan innan jag for ut i skogen på jobb. Ett tydligt plus på stickan. Gravid! Jag kände mig helt överlycklig. Min grymma kropp -lyckan över att ett litet liv skulle få växa inuti mig.

Kärlek och försiktig glädje innan vecka 12 passerat, och största riskperioden för missfall var över. Allt går bra med magen som börjar vara lite svullen, men själv kämpar jag mig kräkandes, trött och allmänt illamående igenom sommaren. Det var verkligen väldigt jobbigt. Jag mådde illa i princip dygnet om och tillslut var skillnaden mellan allmänt illamående till "nu kommer jag kräkas" hårfin och jag lyckades bland annat tapetsera vår toalett med nymålade, vita fina väggar med blåbärsfärg som inte gick att tvätta bort helt. Suck... -skamset! Jag gick runt med uppvikta hundbajspåsar överallt för att vara beredd och de dagar jag lyckades köra bil satt jag med en 10-litershink framför mig utifall att om jag inte skulle hinna stanna. Tillslut får jag tipps av barnmorskan på en tablett mot illamåendet som faktiskt hjälpte mig att bromsa de värsta kräkningarna och jag lyckas kämpa mig till jobbet igen och dessutom få stopp på viktnedgången. Kring gravidvecka 17-18 börjar jag må bra igen, och har som mest gått ner ca 7 kg från min ursprungliga vikt.

Höst och vecka 15. Tar mig ut en del av dagarna med laget på älgjakt, men utan bössa för att skona magen från eventuellt högt ljud. Mest följer jag med Linus och går med någon av hundarna. Ibland tog dock tröttheten över... Här har Pikku varit ute på en sökrunda medan jag kanske haft en av mina mindre uppmärksamma dagar som hundförare innan Linus väcker mig och meddelar att vi har brutit jakten för dagen.

V 17 och jag börjar må lite bättre. Magen kändes jättestor, tyckte jag då...

V 22. Vi har varit på ultraljud och konstaterat en kille som såg både frisk och pigg ut där inne i magen.

V 26 och med mamma, Elsa och Jonathan till Fuerteventura på en underbar vecka i värme. Äntligen fick jag revansch mot de bortkräkta sommarveckorna och fick njuta av skönt sommarväder!

V 28 och nu börjar magen faktiskt bli lite småstor! Jag slår personligt rekord i bra HB-värde (järnvärde i blodet). Från 118 till 135! Värsta ironwoman ju!

Vecka 30. Jag är stor, men kommer verkligen bli större och tyngre! Fortfarande så lyckas jag ta mig ut på någon runda i skogen, om än i lite långsammare tempo än vanligt.

Vecka 38. Lillen har fixerat sig och magen har sjunkit ner lite grann, men samtidigt vuxit en hel del. Ryggen börjar bli trött och det börjar trycka i bäckenet. Från att illamåendet lagt sig fram till nu så har jag kunnat njuta av graviditeten. Jag har kunnat ta mig ut på lugna promenader, skidturer och njuta av dagarna. Efter vecka 38 tycker jag att det börjar bli jobbigt. Ryggen värker, det går vågor då det gör ont från bäckenet och det är tungt och jobbigt att ta sig ut på promenader. Jag börjar dessutom binda vätska och passerar + 20 kg från min "normala" vikt. Även skorna börjar bli för trånga till mina svullna fötter och hela kroppen känns väldigt plufsig. Jag är trött och mitt blodtryck stiger lite grann, men en vecka efter att jag gått på föräldraledighet så har det sjunkit tillbaks sitt normala.

BF och 40 fullgångna veckor. 3 dagar senare föddes Einar <3 Tänk att denna lilla skatt faktiskt låg där i!

Likes

Comments

Inatt (söndag morgon) har en vecka gått sedan Einar kom till världen. Tiden har gått fort! Dagar och nätter vävs ihop då vi ammar oss fram. Lillen har hunnit stjälat mitt hjärta. Ligger och myser, ler, jollrar, tittar och det lilla tunna ansiktet har fått ett par härliga, runda bebiskinder.

Tänker tillbaka på förlossningen. Var fort man glömmer. Då låg jag och tänkte -aldrig igen. Nu är jag nöjd över att det gick så pass fort. Minnet över smärtan försvinner och fylls istället upp av minnet av de första skriken. Då han, bara några minuter gammal, för första gången läggs på mitt bröst för att ammas. Förväntan som väcktes då värkarna tilltog. Kärleken som bubblade upp i mitt hjärta då jag såg honom. Förlossningen har börjat lägga sig tillrätta hos mig som en fantastisk upplevelse som jag önskar att en dag få uppleva igen.

Likes

Comments

Senaste veckan har jag levt i en underbar bubbla. 01:47 på söndagsmorgonen föddes vår lilla son. Och som jag älskar honom!

Förra fredagen strax innan lunch min första värk. Eller, jag blev osäker. Värk eller förvärk, den skapade definitivt ingen ny uppfattning om vad smärta var. Som kraftigt mensvärk och ont i ländryggen och bäckenet under knappa minuten. Men var det så värkar känns? En timme senare kom en till. Jag satt ute i solen på renfällen och kände mig väldigt nöjd med att inleda ett värkarbete på det sättet. Det skulle verkligen inte bli några problem att klara av det här, tänkte jag lite kaxigt. Vid middagstid kom värkarna tätare och börjar bli lite kraftigare. Jag tog en varm, skön dusch och började få en förhoppning att vi snart skulle vara tre i familjen. Senare på kvällen kom värkarna tätare, för att tillslut vara nere på fem minuters mellanrum. Jag fick börja tänka på att andas och vara tung i kroppen då jag mötte dom. Linus somnade medan jag blundade mellan värkarna och han få 3-4 minuters lugn innan nästa drog igång, men att själv sova var omöjligt.

På lördagsmorgonen rullade vi in till förlossningen. Jag hade inte lyckats sova en sekund under natten och började även fundera på om smärtan gett något resultat, eller var det jag tagit mig igenom hittills bara uppvärmning? Kaxigheten jag kände ute på renfällen hade i varje fall börjat försvinna. Det hade absolut gått bra, men jag kände ju att det tog på krafterna. På förlossningen verkade dom lite fundersamma då jag svarade att enda smärtlindringen jag haft var att andas och en varm vetepåse, och verkade mest vilja visa mig att jag kunde åka hem igen och ta ett par Alvedon. Livmodertappen visade sig vid undersökningen vara fullt utplånad och öppen 3 cm. Yes! Jag kände mig redan grymt nöjd över att vi gick profylaxkursen. Barnmorskan ändrade sig genast och tyckte att vi absolut inte skulle åka hem, utan ta in på patienthotellet. Jag fick en sovdos -så skönt!

Snurrig i huvudet vaknde jag lite mer utvilad några timmar senare och började möta värkarna som försiktigt letade sig tillbaka. Tog en varm dusch. Latensfasen kändes verkligen oändligt lång, något jag väl inte riktigt tänkt och förberett mig på. Några timmar -men inte flera dygn! Kommer det hända något mer under kvällen, morgondagen, dagen därpå...?

På kvällen gick vi till förlossningen igen. Barnmorskan retade livmodern lite och sa åt mig att promenera runt lite på sjukhuset och komma tillbaka vid 21, så skulle vi se om det hänt något eller om vi skulle överväga en sovdos till. På väg till förlossningen andra gången den kvällen tilltog styrkan och jag började må illa. Tog med mig en sophink utifall att om, och vandrade vidare. När vi kom in på förlossningen fick jag en riktigt hormon-känslodush. Trött, ont, illamående och så ljudet av de första skriken av ett barn som precis fötts i rummet intill. Jag började gråta. Faktiskt jätteskönt! Vi mätte värkarna igen, och medan jag låg på britsen så stegrade dom så pass att det blev jobbigt att ligga ner. En barnmorska som precis klivit på sitt skift kom in, "nä, nu tycker jag vi slutar tramsa på, inatt ska vi föda barn". Precis vad jag ville höra! Vi skyndade in till ett förlossningsrum där jag fick bekanta mig med lustgasen medan värkarna tilltog. Strax innan 23 punkterade vi fosterhinnan så vattnet fick gå. Värkarna kom igång ordentligt och det blev ganska jobbigt även med lustgasen. Vid midnatt fick jag epidural -helt underbart! Kvart över ett bad jag Linus kalla in barnmorskan igen, barnet var på väg. En halvtimme senare var det äntligen vår tur att höra på de första skriket från våran lilla son. Helt magiskt! Klockan 01:47 kom vår Einar till världen. En liten Lou Einar Linus Sjöberg, 52 cm lång och vägde 3805 g. Om än förlossningen blev snabb då den väl kom igång, och lite mer intensiv (gissar jag) än om den varit "normallång" för en förstföderska så var det ganska skönt. Jag var nog trött efter en lång latensfas då vi väl var klar. Barnmorskan vi hade var helt underbar, och jag kände mig väldigt trygg tillsammans med henne och Linus.

Vi stannade på BB i två dygn och kom igång med amningen och dagarna med den lille. Vilken lyx att få bo kvar båda föräldrarna den tiden! Första dygnet kände jag mig sliten, trött och öm. Dessutom satte eftervärkarna igång så fort jag ammade. Nu känner jag mig på benen igen. Mjölken kommer fint och dagarna med lillen är mer än underbara. Jag kan fortfarande inte förstå att han, den underbart söta lilla ömtåliga personen har skapats och legat och skumpat omkring i min mage, dessutom upp och ner - och sedan klarat av den behandling det måste innebära för honom för att komma ut. Helt otroligt!

Likes

Comments

Det har snöat en hel del idag. På eftermiddagen gick jag ut på min promenad som jag försöker ta varje dag nu. Vissa dagar längre, andra dagar i princip bara runt på gården hemma. Idag körde jag på rundan som är cirka 2,5 km. "Ingenting" i vanliga fall i mina ögon. En långpromenad som precis går att genomföra för mig idag. Stavarna fick följa med som hjälp. Det låg lite snö på spåret, så lite pulsande blev det. Hela rundan tog cirka 1,5 timma; det går verkligen inte lätt och fort att ta sig fram med stormagen, men så underbart det är att komma ut en sväng! På kvällen tog jag en varm dusch och bastu för att mjuka upp en stel höft och rygg.

Så har jag hittat ett gratis bildredigeringsprogram för mobiltelefonen som jag tycker är bra och rätt så kul att pyssla på med ; snapseed. Rekommenderas!

Likes

Comments

Nu har vi tagit oss igenom de 40 graviditetsveckorna och in i mars månad. Ett litet marsbarn! Beräknat förlossningsdatum är idag, men än så länge verkar magen ta det lugnt.

Likes

Comments