Där står jag. Ja, Mitt i mörket står jag och balanserar på en liten, vit platta. När jag ser mig omkring är det som ett rum där allting bara sugits ut och jag balanserar på plattan, mitt i en avgrund. Plattan är inte större än min fot och om jag förlorar fotfästet, fokuset eller snurrar iväg i tankarna skulle jag falla, falla rakt ner och försvinna. Bli ingen.

Ögonblicket gör att alla mina minnen kommer tillbaka, det känns som om det spelas upp en långfilm inuti mitt huvud men innerst inne vet jag, det handlar om bara några sekunder. Minnena passerar mig som i slowmotion och känslorna inom mig slår mig som en rakhöger i ansiktet. Allt är så mycket starkare nu. Skratt, tårar, smärta, ilska, mina vänner, fiender, min familj.. Allt känns tusen gånger starkare. De glada ögonblicken är underbara, jag njuter av allt jag fått vara med om. När jag kysste min första stora kärlek under barhimmel den där sommaren 2014, pappa som busar med mig i Medelhavet, mammas kramar. Men mörkret, jag vill slita ut mitt hjärta och dränka min hjärna i syra. Jag vill bara att det ska sluta, sluta göra så ont. Jag övervägar att förlora fotfästet, falla fritt. Tanken slår mig, jag skulle kanske ändå varit på andra sidan för så länge sen. På andra sidan med dig.

Vi räddade varandra den dagen vi möttes. Du och jag, vi hörde ihop. Du var allt för mig, verkligen allt men i sista stund kunde jag inte rädda dig. Jag förstår dig, livet är inte lätt och du såg bara en väg. Än idag påminns jag om smärtan som dina ögon speglade, du trodde att jag inte märkte men det gjorde jag. Jag är arg för att du gick iväg från mig, jag var vilsen så länge och kanske är jag det fortfarande. Trots det förlåter jag dig, jag förlåter dig för att du lämnade mig. Jag har lärt mig hantera hålet du lämnade kvar men det kommer aldrig läka, du var alldeles för viktig.

Min vän, jag har en fråga till dig.. Om jag tappar balansen från plattan, om jag tappar fotfästet, kommer allting bara vara mörkt eller är du där och möter mig?


Likes

Comments