Medan jag skriver det här så skakar jag som ett asplöv och hoppas på att dö.

Jag vaknade klockan fem idag och trodde att min egen hud skulle kväva mig. Jag kunde inte gärna gå upp så tidigt och väcka hela min familj så jag stannade kvar i sängen i två timmar, och ångesten kändes som röda heta händer som höll på att trycka ner mot mitt bröst. Efter ett tag lyckas jag komma upp, och här sitter jag nu. Jag fick idén om att skapa en blogg om det väldigt impulsivt. Jag tänkte att kanske skulle det kännas bättre att skriva ner det. Skriva är jag bra på. Jag har skrivit nästan varje vaken minut sedan jag lärde mig. 

Jag kommer gå till skolan idag, även fast jag inte ens kan svälja morgonfilen. Om jag skulle stanna hemma skulle jag behöva berätta för mina föräldrar hur jag kände, och jag dör hellre. Jag är deras enda barn, och allt jag vill är att det ska vara stolta över mig. Jag vill inte vara ett jävla psykbryt, jag vill vara samma lilla tjej som jag alltid varit för dem. Smart, glad och kreativ. Det känns som att de skulle bli besvikna på mig om jag berättade

Jag tänker vara anonym på den här bloggen, det är det första jag vill säga. Vad jag tänker berätta om mig själv är att jag bor i Stockholm och går i gymnasiet på en av de tuffaste skolorna. 

Att jag har ångest just nu beror på en kille. Herregud, jag skäms över att erkänna det. Jag hatar att visa svaghet, och vill inte vara en sån person som får ångest över en kille. Jag skäms över mig själv, över mina känslor. 

Jag skriver på den här bloggen för min egen skull. Så förvänta er inte några fantastiskt välskrivna inlägg här inte. Jag hoppas bara på att kunna överleva tills jag mår bättre igen 

Likes

Comments