Som rubriken lyder....
Jag är verkligen kass på detta xD det har varit mycket för att jag oftast inte vet vad jag vill skriva om och vad som är intressant. Det händer ju inte direkt några intressanta saker i mitt liv just nu.

Men ja, cellförändringarna återstår. Vad ja vet. Får ju ingen mer vidare kontroll förrän nästa år. O då blir d ju samma grej som iår. Börja med ett vanligt cellprov. Vänta i fyra till sex veckor på om ja fortfarande har cellförändringar lr inte. Är dom kvar blir d ny undersökning på sjukhuset. O så ska man vänta på den tiden. Sen när den undersökningen görs tas ju nya prover. Sen vänta ytterligare 4-6 veckor för att få reda på om d blivit bättre lr sämre. O sen utgå därifrån vad som senare ska göras. Det är väl just att d alltid sitter i bakhuvudet att man har cellförändringar. O man tänker hela tiden på om d blivit bättre lr sämre. Det gnager...
sen är det mkt annat just nu med som gnager. Som ja också känner att ja vill ta upp men inte orkat ännu.

Det är ju just därför ja känner att ja vill blogga. För att ja ska kunna ha nånstans att få "skriva av mig". Eftersom ja har så få människor runt om mig att få prata ut med o när ja väl får chansen att prata så tycker ja bara att det är jobbigt. För ja är rätt känslig. Har lätt för att gråta. O ja hatar att gråta o visa mig svag inför andra. Så därför är det o har alltid varit lättare för mig att få skriva av mig när ja behöver. O ja känner att instagram inte riktigt räcker till för att ja ska kunna skriva av det ja behöver på en o samma gång. Man får inte plats med tillräckligt med ord för ett inlägg. Å därför behöver ja mer yta för att skriva, vilket då blir blogg. Har funderat på att bara skriva ner allt på papper. Men ja, min handstil är verkligen fulast i hela världen o ingen skulle kunna se va ja skrivit ändå :p o på nått sätt vill ja att folk ska läsa d ja skriver för att göra mig typ "hörd" men också så vill ja inte att folk ska se xD bra kombo liksom! Haha

Men iaf, återigen, jag ska försöka börja blogga lite oftare :)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Just nu är jag inne i en period då jag inte alls vet vad jag vill. Jag är 29 år och vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Många säger att: "det är för att du inte vill bli något".
Klart som fan att jag vill! Jag vill också ha den där känsla av att brinna för något och verkligen känna: "det här vill ja bli", "eller Gud vad kul detta är".

Jag började plugga till förskollärare förra året för att jag kände att jag behövde göra något av mitt liv. Jag orkade inte längre hoppa från jobb till jobb och vara arbetslös titt som tätt. För varje gång man inte fick mer tid på ett ställe och vart tvungen att sluta så blev det som ett stort nedslag för mig. För d första så känner man ju lite av en skam att behöva skriva in sig på arbetsförmedlingen o börja gå på bidrag, o för det andra så känner man sig så himla värdelös på nått sätt. Att man liksom har fått kämpa så hårt många ggr o ändå inte fått känna sig tillräcklig. Ja har haft jobb där ja har fått ge allt för minimum lön. Där ja va extra anställd, jobbade ståendes på benenen i 10-12 timmar utan rast. Lr ja, ja fick tvinga mig själv att ta en kort frukost rast o några få korta minuter för att vila benen lite då o då. För att inte stupa helt. Lunch rasten fick ja skippa helt för att hinna med allt. Jobbet innebar också att vi fick skippa lite andra saker för att prioritera för att hinna med. Ta d viktigaste o mest synliga liksom. Men iaf, ja jobbade så hårt att ja orkade inte så på benen när ja kom hem. Tillslut var ja tvungen att sjukanmäla mig för att få vila upp mig lite i några dagar. Och som tack för allt slit fick ja sparken pga sakerna vi vart tvinga att prioritera för att hinna med o för att vi hade jobbat för många timmar o att deras statistik blev rubbad pga detta. Allt för att dom hade misslyckats med att anställa tillräckligt med personal. Lr rättare sagt misslyckats att anställa personal som kom till jobbet. Personal som slutade bry sig att dyka upp efter ha arbetat i två veckor. O kvar fick vi bli, underbemannade. O eftersom ja var yngst o inte hade barn lr familj som behövdes hämtas vid en viss tidpunkt så dom va tvungna att lämna. Så blev de ja kvar som fick ta allt det dom andra inte hann med. Vilket blev några extra timmar.

Men iaf. För ett tag sen så började jag bara känna att jag kanske inte alls passade in i rollen som förskollärare. Jag började liksom känna mig osäker på hur jag skulle bete mig i vissa situationer. Jag har ju barn själv o ja vet hur ja ska bete mig på bästa sätt tillsammans med mitt barn o hur ja ska hantera vissa situationer. Men denna känslan av att du är tillsammans med barn du inte riktigt känner, andras barn. Du vet liksom inte hur barnen kan reagera på saker du gör, säger lr hur du är. Det fick mig att få typ prestationsångest, bli stressad o kände mig väldigt osäker. Man ville ju inte vara för hård ifall nått barn skulle ta illa upp, man ville heller inte vara för snäll så att barnen alltid fick sin vilja igenom. O så ville man ju såklart att barnen skulle tycka om mig.
O visst, lärarna sa att vi fick var o en själva komma på hur vi personligen ville vara som förskollärare. O självklart kommer ju detta ta en viss tid innan man kommit underfund med hur man själv trivs att vara.
Men där gav jag nog upp för snabbt. Även när det gällde teoretiska saker i skolan. Som när ja misslyckades med vissa uppgifter. Ibland fick man ju inte göra om provet lr uppgiften man misslyckades med förrän nästan gång d va dags för den kursen att köras. Vilket resulterade i att ja inte fick ihop tillräckligt med poäng o d slutade med att ja inte fick ut nån CSN för en viss period. O fick ja ingen CSN så hade ja inte råd med litteratur lr att ta mig till min praktikplats som låg ett par mil härifrån som ja var tvungen att åka buss till. O busskortet kostade mig 800-900kr i månaden. Så d slutade med att man halkade efter i skolan o man började ge upp. Det blev för mkt att ta tag i, o som du ändå inte skulle ha råd med att försöka ta tag i.

Ja o nu sitter ja här. Jag vet inte om jag ska försöka fortsätta, lr om ja ska försöka komma in på heltid i stället för att d kanske kan underlätta lite, lr om ja ska sluta helt. För det känns kanske inte helt okej att fortsätta om detta är något ja känner mig osäker på att ja vill bli.
Men va ska ja annars göra? Hitta något annat att plugga till? Söka en massa jobb som ja ändå inte har intresse för o jobba på under perioder för att sedan vara arbetslös titt som tätt? För ja har ju aldrig lyckats att få ett arbete där jag har fått en tillsvidare anställning. Eftersom jag gick ut med en utbildning som jag inte fortsatte att jobba som. För att ja tappade intresset för det yrket också. O när ja väl försökte att få upp intresset för yrket igen så fick man ingen hjälp o då gav ja fan i det helt istället.

O många av er tänker säkert: "ja men skaffa ett jobb o fundera under tiden på va du vill". E jo, d har jag gjort i ungefär tio års tid nu. Sen ja tog studenten 2007 typ. Först trodde ju ja såklart att ja inte skulle ha några problem med att få något jobb. För ja anser mig själv vara rätt okej händig iaf, ja kan utför många saker som många andra tjejer inte kan lr en del killar. Ja kan utför lättare reperationer på bilar, cyklar, bygga datorer, montera ihop möbler, använda borrmaskin på ett händigt sätt, ja vet va ja behöver för slags plugg till typ betongvägg, vilka skruvar som är bäst för olika material, vad olika verktyg används för o va dom heter, ja är lätt lärd när d gäller tekniska prylar, bygga ihop saker allmänt, fixa, laga. Ja trodde d va bra egenskaper o kunskaper att ha i bakficka för att få många olika jobb. Men tydligen inte. Eftersom ja inte har utbildning lr certifikat på något utav detta som bevisar att ja faktiskt kan dessa ting så kan man inte få ett jobb baserat på detta.

Så under alla dessa år har ja gått från jobb till jobb o funderat på va ska skulle vilja börja plugga till. D har varit allt ifrån barnmorska till nån slags montör till IT tekniker till förskollärare osv osv.

Hur ja kom in på förskollärare va nog tack vare dotterns förskola o hennes pedagoger. Dom är så underbara, snälla o glada! O sen mitt intresse o funderingar kring barns utveckling. D va så mkt däromkring som fick mig att fundera kring hur barn lärde sig saker o ting, samspelet mellan barn, osv. O då va d förskollärare som kändes mest intressant.

Men ja, nu är ja så förvirrad att ja inte vet varken ut lr in.
Tänk er att stå vid en korsning o du vet inte vilken väg du ska ta för du har ingen som helst aning om vart nån av vägarna leder. Ungefär så känner ja just nu.

Likes

Comments

Gynmottagningen

Ja, så i torsdags va jag där.
Tänkte att jag skulle skriva lite om hur undersökningen gick till.

Så ja, Tommy tog ledigt ifrån jobbet för att han ville följa med och så tyckte jag såklart att det va skönt att ha nån med mig. Så vi åker till Kalmar sjukhus, letar upp gynmottagningen, anmäler mig och får en klisterlapp med mitt namn och personnummer och får sätta mig i ett väntrum. Efter en kort stund kommer en dam med krulligt kort hår och ropar mitt namn. Jag följer med henne in i ett litet kontorsrum typ och vi sätter oss vid ett skrivbord med dator. Hon hälsar och säger sitt namn och plockar fram ett block och penna och börja berätta lite om va som hittades vid cellprovet som togs.
Hon förklarar att det va ofullständiga cellförändringar som hade hittats. Redan där började ja känna en lättnad. Är det ofullständiga cellförändringar betyder det att det inte en behöver vara några cellförändringar, utan att cellprovet som togs inte bara kunde visa något. Att hon som tog cellprovet kanske inte tog provet tillräckligt eller så kan det beror på att jag haft mens, men det hade jag ju inte då. Vet inte om det kan vara något pga att jag har hormonspiral med, eftersom min mens är helt oregelbunden och kommer och går lite som den vill. Att jag möjligtvis kanske skulle haft min mens just vid det tillfället så saker och ting i kroppen helt enkelt var lite ur balans eller något. Men vad vet jag.

Men iaf, hon sa att i vilket fall som helst så går dom alltid vidare och undersöker saken mer. Vilket jag tycker är jättebra att dom faktiskt tar saken på allvar och att upptäcka cancer i så pass tidigt stadium för att få bort skiten.
Sen ställde hon även lite frågor, typ om jag är rökare, använder preventivmedel, om jag hade barn och vilket år hon föddes och lite så.

Efter det så berättade hon lite om vad hon skulle göra under undersökningen på mig och visade lite på en bild hon hade på väggen.
En typ liknande den bild här nere.

Hon visade att hon skulle titta på den delen av livmoderhalsen eftersom det är där cellförändringarna sätter sig. Men va jag förstod så kan viruset även placera sig uppe vid livmodern. Men eftersom jag har hormonspiral så skyddade den uppåt vid livmodern. Då det va tänkt att hon även skulle ta ett prov där med så slapp jag det pga hormonspiralen som tur va :)

Efter hon berättat lite och så så gick vi vidare in i ett större rum. Där stod den där jobbiga stolen och i ena hörnet hängde ett skynke med en stol. Där fick jag ställa mig och klä av mig byxorna. Det va så trångt och litet att man knappt fick plats.
Det jobbigaste va nog att gå därifrån halvnaken till den där stolen och lägga sig. Där va det ju bara och slänga upp benen på dom där benstöden och visa upp hela härligheten haha

Men, men. Hon började iaf med att känna och klämma lite på nedre delen av magen. Sen plockade hon fram lite olika verktyg som hon visade och berättade va det va för något och vad dom användes till. Hon var väldigt berättande och pratade mkt hela tiden. Vilket jag tyckte va lugnande. 

Så hon förde in något slags verktyg som hette speculan, tror jag. Ett plast verktyg som liksom öppnade upp "hålet" lite xD Inge vidare bekvämt men det gjorde inte ont. Hon började sen med att ta ett nytt cellprov som man gör med en typ mascara liknande borste som dom gnuggar lite vid livmoderhalsen. Det känns väl inte så värst mkt och gör inte direkt ont heller. Men man börjar ändå blöda lite grann efteråt. 
Sen kollade hon in med något slags mikroskåp. Efter det spröt hon in lite ättika på livmoderhalsen för att det skulle tydligen färjas vitt om det visade sig vara cellförändringar där. Och så tittade hon lite mer med mikroskåpet. Men hon sa att allt såg bra ut och att hon inte kunde se några avvikelser. 

Efter det så tog hon vävnadsprov på livmodertappen. Den biten va väl inte så värst skönt. Vet inte riktigt hur det gjordes men det lät ungefär som när man klipper i typ en köttbit xD och så nöp det till liksom. Och hon gjorde det ju inte bara en gång utan två ggr! Och man liksom kände hur blodet började rinna efteråt. Men men, det gjorde iaf inte ont efteråt. 
Efter det så sprutade hon på något medel på där hon hade tagit vävnadsproven som skulle dra ihop blodkärlen så att jag inte skulle behöva blöda så mkt. Och hon berättade att blodet blev brunfärgat av detta medel och att det va viktigt att använda binda/trosskydd för att inte fläcka på underkläderna, för detta kunde bli fläckar som inte går att få bort. 
Men så efter det så gjorde hon ett ultraljud med. Med en sån där stav dom trycker in och kollar med xD Så hon kollade runt lite överallt typ, äggstockar, kollade hur hormonspiralen satt och att den satt på plats som den skulle osv. 

Efter det så vart det klart! Fick två bindor med mig, en som ja kunde ta på mig och en och ha med mig på vägen hem. 
Så jag fick klä på mig och så satte vi oss i det lilla kontorsrummet igen och hon knappade lite på datorn och berättade lite om va som skulle hända härnäst. Skulle proverna visa något så skulle hon ringa och berätta vad dom kommit fram till och hur dom skulle åtgärda saken. Vid annat fall så får ja ett brev och att då förmodligen kommer att bli kallad till ett nytt cellprov om ca ett halvår. Provsvaren skulle ta ca 4-6 veckor. 

Så ja, undersökningen tog nog inte mer än 30 min. Det var inte så farligt och jag har inte haft ont efteråt. Har blött lite som hon sa att ja skulle göra. Hade lite mensvärks smärtor senare under dagen/kvällen. Men inget mer än så. 

Det värsta med undersökningen är väl den obekväma känslan att visa upp muffen på det där sättet xD och sen vävnadsproven hon tog som nöp till lite. Annars så tyckte jag inte att d va så farligt :) 

Och absolut den sköna känsla av att inte behöva oro sig så mkt mer! En stor klump i halsen har lossnat och på nått sått känner jag mig typ vid liv igen, lite gladare, lite positivare och inte lika nervös. 

För innan undersökningen kändes det som att det här va undersökningen som skulle berätta om jag hade cancer lr inte typ. Och om det inte va cancer, fanns det något annat dom skulle hitta, typ cystor lr va fasiken som helst xD Det va många tankar som snurrade. 

Men men, med detta hoppas ja har jag kanske fått er att få lite mer vetskap, får er att känna er mer lugna inför en sån här undersökning, och liksom bara får er att få en inblick på va som görs och vad som händer under undersökningen. 
Sen vet ju inte jag om alla sjukhus gör på samma sätt, i samma ordning lr så. Men detta va iaf min upplevelse och hur min undersökning gick till!

Likes

Comments

Nu äntligen börjar vädret bli riktigt härligt! :D känns redan som om att man börjar känna sig lite piggare och gladare typ. Hoppas banne mig att detta håller i sig nu! Så man kan börja känna sig frisk igen och slippa allt snorande och hostande.

Nu har ja inte skrivit här på nån vecka och kände att det va dags nu!

I detta inlägg tänkte ja ta upp lite om samtalet ja fick ang provsvaret och känslor kring det.

Ja, som sagt. I slutet på förra året fick jag en inbjudan om att komma och ta ett cellprov. Jag tänkte att det va väl lika bra och gå och göra det eftersom jag kände att för det första; varför inte när man får en inbjudan. Hade man inte fått en inbjudan om det så hade man ju aldrig gått och gjort det helt ärligt. Sen för det andra; jag hade mått rätt kasst både fysiskt och psykiskt ett tag så jag tänkte att ja lika gärna kunde passa på och kolla upp detta med så man kunde utesluta eventuella sjukdomar lr liknande. Just då hade jag ju ingen som helst koll på va cellförändringar egentligen va. Men men, den 20:e januari gick jag iaf dit till mödravården och tog mitt cellprov. I och med inbjudan fick jag ju även ett A4 med typ några frågor som man skulle svara på och ha med sig vid cellprovstagningen och lämna in. Frågor som typ; röker du, har du mellanblödningar, när hade du din mens senaste osv.
När man väl kom dit och satte sig i väntrummet så va det jag och typ 7 andra äldre damer. Vi fick själva hålla koll på vem som var näst på tur. Så man visste ju aldrig hur länge man skulle få sitta där och vänta. Men men, när det väl va min tur så kommer man in i ett rum. Liknande rummet som vår BVC sköterska har. Förutom att i detta rum fanns den där gyn stolen som ni nog vet hur den ser ut. Ett litet rum med en bokhylla, ett stort skrivbord och den där stolen i ett hörn. Och jag skojar inte, men det tog nog bara ett par minuter så va provet klart. Jag kom in, gav henne lappen och hon antecknade lite och så var det bara och dra ner byxorna och lägga sig i stolen med bena i vädret och så vart det klart!
Sen sa hon bara att: ja, så kommer vi skicka ett brev hem om provet ser bra ut. I annan fall så ringer vi. Hej då!

Sen kom den eviga väntan! Jag gick och väntade på det där brevet varje dag i 6 veckors tid! På nått sätt kände ja att ja ändå skulle få d där samtalet, att ja hade cellförändringar men ja hoppades ändå att brevet skulle komma o allt va bra. Ett tag trodde ja till o med att dom hade glömt bort mig.

Men så kom dagen då jag såg på mobilen att ja hade ett missat samtal. Ett samtal som började med 0480- då visste ja nästan direkt att det va dom som ringt. För d finns ju ingen annan som skulle ringa på det numret. För dagiset har ja ju inlagt i mobilen och BVC ringer alltid på dolt nummer. Så d fanns ju liksom ingen annan som hade nån anledning till att nå mig. Så ja fick direkt hjärtat i halsgropen och jag visste direkt va d handlade om. Frågan va bara hur allvarligt? Ska ja komma in idag, imån, nu på en gång? Miljoner frågor kom upp i huvudet.

Jag va ju bara tvungen att ringa upp o få svar! Men så visade det sig att detta va ett växelnummer ifrån sjukhuset så damen ja fick prata med sa bara att du får vänta till dom ringer upp igen. O ja skojar inte, jag gick på nålar här hemma! Väntade nog i nån timme innan dom ringde igen ja höll verkligen i telefonen för att ja inte skulle råka missa samtalet igen.

Det var en väldigt trevlig tjej ja fick prata med o hon berättade att ja då hade cellförändringar och att ska skulle behöva komma in på en ny undersökning. Men att ja då skulle få komma till en gynekolog istället så då ska titta med ett mikroskop, ta ett vävnadsprov o möjligtvis även ta ett ultraljud. Hennes röst va verkligen så himla lugnande på nått vis så när hon hade berättat hela grejen så kände ja mig helt plötsligt inte alls orolig lr nått. Jag tyckte bara att d kändes jätteskönt att man faktiskt skulle få genomgå en lite mer utförligare undersökning. Nu såhär i efterhand när man har läst på lite och så vet man ju va man har att vänta sig. Att efter denna undersökning så antingen kommer gynekologen direkt säga att ja har cellförändringar, för att man ska ju kunna se s tydligt med mikroskopet. Och hur pass dåliga cellförändringarna är. Sen lär ha väl få vänta i ca 6 veckor på vävnadsprover som kanske kommer att säga vilken typ av grad ja har och sen ett besked om vad som kommer att hända därefter.
Så d känns ändå skönt att ja kommer att få bort detta hur lr hur o att allt kommer att bli bra. För där innan samtalet hade ja nästan dödsångest och trodde att ja hade cancer o att ja skulle va tvungen att behöva gå på cellgifter o äta medicin inom en snar framtid. Men så illa är d ju inte riktigt.

Första gången ja tog cellprov va ju 2011 efter att dottern föddes då ja valde att sätta in kopparspiral. För då va man tydligen tvungen att göra ett sånt test innan. Men efter dryga 2,5 år efter det så visade sig att kopparspiralen hade förflyttat sig o inte skyddade längre. Så så blev det att jag fick ta bort den o bestämde mig för att prova hormonspiral istället. O när ja fick den så sa dom att ja inte behövde göra något nytt cellprov då ja nästan nyligen hade gjort det enligt dom. Så nu sex år senare fick ja göra det. O i o med att d vanligtvis tar 10-15 år innan cellförändringar utvecklas till cancer så känner ja mig ändå ganska okej med att d inte är allt för allvarligt.

Under samtalet fick ja även förfrågan om att va med i nån slags undersökning om detta. Att ja skulle få hem en blankett o svara på lite frågor typ. Efter ca en vecka fick ja hem den och det är lite frågor om hur man mår både fysiskt och psykiskt efter man fick reda på provsvaret. Typ frågor på om man känner sig mer rädd, orolig, olycklig, rädd för att smitta, om man ens orkar jobba o ta sig ur sängen typ.


Men ja, det var väl det. Den 6:e april är det iaf dags för den mikroskopiska undersökningen! Är jag nervös? Jo, lite. Dels för va dom kommer o hitta typ o dels för att d är väl aldrig kul o slänga upp benen i luften sådär till vem som helst xD

Likes

Comments

Vad är cellförändringar?

I det här inlägget tänkte jag berätta lite om vad cellförändringar är, varför man får det och hur man blir av med det.
Cellförändringar beror för det mesta på en virusinfektion. Den vanligaste typen av cellförändringar läker av sig själv. Den typ av cellförändringar som kan utvecklas till livmoderhalscancer kan tas bort genom en enkel operation.
Cellförändringar är inte en sjukdom i sig men kan vara ett förstadium till livmoderhalscancer.
Cellförändringar ger inga symtom eller besvär och man vet oftast inte om att man har det. Cellförändringar kan bara upptäckas genom att du lämnar ett cellprov. Därför är det extra viktigt att man faktiskt går och kollar sig när man får inbjudan om det.

Hur uppstår cellförändringar i livmoderhalsen?
Cellförändringar beror på att du någon gång har blivit smittad av HPV, humant papillom virus, när du har haft sex. HPV är ett vanligt virus som sprids från person till person genom att hud eller slemhinnor kommer i kontakt med varandra. HPV kan smitta vid alla typer av sex.
HPV är ett mycket vanligt virus som kan delas in i över hundra olika typer. De flesta är ofarliga, men några typer kan orsaka cellförändringar som på sikt kan leda till cancer. Det tar långt tid innan cellförändringar utvecklas till cancer, vanligen upp till tio till femton år.
Så därför är det viktigt att ta cellprov med jämna mellanrum för att upptäcka cellförändringar i god tid innan dom hinner att utvecklas till cancer.

Livmoderhalscancer är en sjukdom som relativt unga kvinnor kan få. Sjukdomen är visserligen mycket ovanlig före 25 års ålder, men därefter ökar den.

Cellförändringar är inte ärftliga i sig, men det kan finnas en viss ökad risk att utveckla cellförändringar om någon nära anhörig också har haft cellförändringar.
Rökare har en ökad risk för cellförändringar!

Provsvar och utredningar
Inom sex veckor efter att du har lämnat cellprov ska du få provsvar. Sen är det kanske lite olika hur dom ger provsvaret i olika kommuner, men här i Kalmar så får man brev om provsvaren är bra och ett samtal om man har cellförändringar. Ungefär 95 av 100 prov är utan cellförändringar och bedöms som normala. Ibland kan man få göra om provet då provet inte gått att analysera av någon anledning, som tex. om det fanns för mycket mensblod i det eller pga att man haft någon annan typ av infektion utan att man vetat om det.
Om ditt prov visar cellförändringar brukar dessa delas in i tre grupper: lätta, medelsvåra eller svåra.
Om du har lätta cellförändringar undersöks detta vanligen direkt på laboratoriet med ett virustest. Testet kontrollerar om du har vissa typer av HPV. Detta görs dock lite olika i olika delar av landet. Några gör testningen för alla åldersgrupper och andra gör det för åldersgrupper över 30 år eller över 35 år.

Om du har lätta cellförändringar
- som inte innehåller HPV behövs vanligen inge ytterligare uppföljning. Du får en kallelse för nytt prov tre år senare. Men i vissa landsting kan man få kallelse efter ett år.
- och testet visar att du har HPV behöver du bli undersökt av en gynekolog. Då skickas uppgifterna till en gynmottagning i närheten av där du bor och du blir kallad till en underökning.

Lätta cellförändringar läker ofta ut av sig självt. Då görs bara en uppföljning där du får vänta i 4-6 månader på att få göra ett nytt cellprov innan den gynekologiska undersökningen görs.
Du behöver inte vara orolig för att utveckla cancer under väntetiden då det behövs mycket längre tid för att lätta cellförändringar ska utvecklas till cancer, vanligen tio till femton år.
MEN under väntetiden kan lätta utvecklas till medelsvåra eller svåra cellförändringar.

Har du medelsvår eller svåra cellförändringar så blir du alltid kallad till en undersökning hos en gynekolog. Vid undersökningen tar läkaren bland annat ett cellprov och ett vävnadsprov. Sedan undersöker hen livmodertappen med ett specialmikroskop som kallas kolposkop. Då går det oftast direkt att se cellförändringarna. Därifrån tar läkaren ett vävnadsprov som skickas till laboratoriet. Utefter provsvaren gör läkaren sedan en bedömning för att ta reda på om du behöver en behandling.

Det finns olika sätt att behandla cellförändringarna:
- Att operera bort den bit av livmodertappen där cellförändringarna finns
- Att förstöra vävnaden på livmodertappen med värme, nedfrysning eller laser.

Att operera bort cellförändringar
Läkaren skör då bort den bit där cellförändringarna sitter med en glödtråd eller med laser. Vävnadsbiten skickas sedan till labbet och undersöks om hur allvarliga de är och om man fick bort hela det förändrade området. 

När du genomgått din behandling blir du erbjuden återbesök för att kontrollera att alla förändringar är borta. 
Har du en gång haft medelsvåra eller svåra cellförändringar är det extra viktigt att du fortsätter gå på cellprovstagning då du har en ökad risk för att i framtiden utveckla nya cellförändringar.
De flesta landsting har särskilda uppföljningsprogram med kontroller för dig som haft svåra eller medelsvåra cellförändringar. 

Källa: 1177.se

​Jag hoppas att jag med denna informationen fick er att få lite mer inblick i va cellförändringar är för något. Och att ni som kanske är i samma situation som mig eller för er som nyligen tagit cellprov och känner oro för provsvaret kanske känner er lite mindre oroliga. För det gör i alla fall jag :) i kommande inlägg kommer jag att skriva lite mer om mina egna känslor och tankar till att få reda på provsvaret och hur det gick till och hur jag kände just då. Ja kommer även att berätta hur min undersökning gick till och hur jag kände mig efteråt och vad provsvaren säger efter det. Dock kommer detta att dröja flera veckor då jag ska göra undersökningen i april och efter det måste jag vänta 4-6 veckor på provsvaren därifrån. Jag kommer säkerligen att skriva andra inlägg emellan som kanske handlar om helt andra saker, så håll utkik! :D 

Likes

Comments

Börja blogga?

​Japp, så va vi här igen då jag tänkte att jag skulle börja blogga. Har börjat många ggr under flera år men så har det bara blivit att man har skrivit några inlägg och sen har man inte haft något att skriva om och så har man bara kommit ifrån det helt enkelt. 
Men nu tänkte jag att nu har jag ju faktisk lite och skriva om och så efter en tid så kanske skrivandet bara kommer automatiskt och att man kanske fortsätter framöver. 
Anledningen till att jag ville börja blogga den här gången är väl mest för att jag nyligen fick reda på att jag har cellförändringar. När jag fick reda på detta så blev jag rädd. Helt ärligt fick jag hjärtklappning och tusen tankar snurrade i huvudet. På ett sätt så vart det lugnande när jag fick samtalet och tjejen i telefonen förklarade vad som skulle hända och varför. Hon pratade liksom så lugnande på nått vis att det fick mig och känna att detta inte var något alls allvarligt eller så. Men så har man ju nu i efterhand fått massa frågor och funderingar kring olika saker som gjort att man blivit nojig, orolig osv. Jag ska inte ljuga, jag har läst massor och tittat på youtube med andra tjejer som varit i samma situation och det har faktiskt fått mig ännu lugnare. 
Så i min blogg tänkte jag dela med mig av min erfarenhet och så får ni följa mig under min resa igenom detta. Tänkte att jag kanske på nått vis kan få er att känna er lugnare utifall ni nån gång skulle hamna i samma situation. 

Likes

Comments