Hm, vänner… Vad är vänner egentligen? Eller i och för sig, när man kommit en bit i livet så vet man att man lätt kan sålla vilka som är vänner, kompisar eller ytliga bekanta.

Jag hade en tämligen intressant diskussion om detta fenomen med en av mina VÄNNER för ett litet tag sedan. Hon är i mina ögon extremt intelligent och jag tror inte att hon någonsin sagt något utan att först tänka igenom det…(men vad vet jag om det egentligen?) Nu när jag tänker efter så gjorde hon mig faktiskt illa vid ett tillfälle, men jag var inte sämre än att jag sa direkt till henne att jag faktiskt tog illa vid mig och även förklarade varför. Det var vid detta tillfälle som denna diskussion först kom upp oss emellan och hon bad mig om ursäkt och gav mig dessutom credits för min uppriktighet.

Jag har ett par vänner, fler vill jag i ärlighetens namn inte ha, sen tror jag inte några andra gjort sig förtjänta av min vänskap heller för den delen. Sen har jag däremot många kompisar som jag gärna umgås med och pratar/träffar emellanåt. Sen alla dessa ytliga bekanta som jag oftast bara blir trött av att träffa…herregud, ni känner inte ens mig men ändå låter ni som om vi vore bästa vänner när man råkar träffas ute på stan.

Nä, tacka vet jag riktiga vänner! Sådana som finns där ”what so ever”. Jag har en absolut bästa vän som jag ansett vara min bästa vän sedan 20 år tillbaka. Hon vet allt om mig och jag vet att vi har olika åsikter om diverse ting och vi har levt extremt olika liv. Trots allt som hänt genom åren så har vi aldrig dömt varandra på något sätt. Hon är den enda som jag aldrig skulle tveka att ringa till i den svåraste av stunder. Det kan gå ett halvår eller mer utan att vi pratar med varandra men ändå, när någon av oss väl ringer så ifrågasätts inte VARFÖR ingen av oss ringt. Det är en ganska skön känsla att veta att man inte har någon anledning eller gett någon anledning till att inte höras av.

Jag har ett par till sådana vänner som jag vet att man inte behöver underhålla eller kräver underhållning av. Vet man tillräckligt mycket om varandra så behöver man inte den där dagliga kontakten som ibland kan kännas kvävande.

Man skall inte behöva få dåligt samvete för att man inte hört av sig på ett par dagar. Man ska kunna be om hjälp utan att den andre skall känna att han/hon står i tacksamhetsskuld åter. Jag blir så jävla trött på människor som pratar om hur utnyttjade de känner sig för att de har hjälpt till på ett eller annat sätt och sedan får ett nej eller liknande för ” jag hjälpte ju faktiskt henne då”. Seriöst?! Vad är ni för människor? Är det meningen att man ska ha ”jour” tills den dagen ni behöver hjälp? Ska man släppa allt annat man har för sig just då för att ni inte ska bli sura? Alla är vi individer och har sitt eget liv och sina egna vanor och rutiner, man mår olika bra olika dagar och ska man då be om ursäkt för det? En del av oss har barn och familj, andra av oss kanske lever ensamma man har fullt upp ändå. Det spelar ingen som helst roll vilket liv man lever, man har faktiskt rätt att säga NEJ ändå. Man kanske helt enkelt inte har lust att hjälpa dig just nu eller sen eller då men respektera det och blir du sur över det så är det ditt jävla problem.

Nä, tacka vet jag riktiga vänner som respekterar dig för den du är och som har förmågan att känna empati och sympati och som du kan kasta skit på, få skit av, rensa luften med och sedan skratta och gråta med för att det känns så skönt att vara ärlig och uppriktig.

Om du nu skall kritisera andra så skall du även vara beredd på att få kritik tillbaka. Ta till dig denna kritik och se det som en hjälp och något att fundera över. Om det är en vän som kritiserar dig så gör han/hon det förmodligen i all välmening och inte för att såra dig.

Jag älskar er mina vänner, ni vet vilka ni är.

PEACE!!!

 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments