Eller om min bror, eller är det om mig själv? Tänk vad lite man vet om sig själv och om hur man fungerar. Man tror verkligen att man vet hur man är, hur man kommer att reagera eller inte reagera i olika situationer. Klart att man känner sig själv bäst. Eller?

Det är nu arton dagar sedan du somnade in, tre dagar sedan din begravning, och jag har nog fortfarande inte förstått att du inte finns mer, att jag aldrig mer kan prata med dig eller träffa dig. Du blev sjuk för snart två år sedan och vi, alla utom du själv, visste att du inte skulle överleva. Jag trodde att jag skulle vara mentalt förberedd på att du skulle dö. Jag har ju haft två år på mig och tänkt på det dagligen sedan dess. Sista halvåret har man gått på nålar och bara väntat på samtalet om att du somnat in för att aldrig mer vakna. Hur kunde du orka så länge? Vad väntade du på? Ingen vet vad som rörde sig i din hjärna, tyvärr.

Du var äldst av oss syskon men oftast betedde du dig som en trotsig tonåring och brydde dig inte om vad andra sade till dig, du hade dina egna värderingar och levde ditt liv som du alltid gjort. Herregud, jag vet inte hur många gånger jag varit mer eller mindre vansinnig på dig för att du inte kunde förstå och inte ville lyssna på att saker du gjorde eller sade faktiskt var helt åt helvete fel. Men vad spelar det för roll nu? Varför engagerade jag mig i att ens försöka övertyga dig? Jag respekterade dig fullt ut som människa men jag kunde nog aldrig acceptera att du inte ville försöka ändra ditt levnadssätt och din syn på samhället i allmänhet. Jag ville ju bara att du skulle ha det bra, få det bättre…

Jag tyckte alltid att du var så ”söt” när du berättade att du köpt, exempelvis en begagnad cykel för 200:- och du lät som ett barn på julafton och var överlycklig över detta fantastiska kap. Sen att cykeln hade punktering på båda däcken och hela ramen var sned, det spelade ingen roll, det skulle du fixa till själv. Eller när du köpt en trasig gammal förstärkare som fungerade endast om den stod på ett visst sätt och gärna med en hemmagjord antenn i. Du kunde konsten att glädjas åt det lilla och känna dig som en kung när du fick visa upp dina leksaker. Jag blev ändå alltid glad för din skull, att du var glad och kände dig stolt.

Jag ha gjort allt de sista veckorna för att få fram alla glada och fina minnen av dig, hur roligt vi haft tillsammans när vi träffats, alla galna saker vi hittat på genom åren…. MEN, det går knappt, bara ett par ynka sekunder sedan trycks sådana bilder bort och tillbaka kommer bilden av dig där du är så sjuk, så mager och så lidande.

Jag både ångrar och inte ångrar mig att jag satt vid din sida det sista dygnet. Jag ångrar mig av enbart egoistiska skäl, hade jag inte suttit med dig så hade jag inte haft de hemska bilderna av dig på hornhinnan utan det sista minnet av dig hade varit när du kunde prata och gå.

Jag ångrar mig INTE att jag satt vid din sida, höll din hand, kramade dig och torkade dina små tårar, fuktade din panna och dina läppar. Jag vet att du vet att jag var där, jag kände att du kände. När jag försökte släppa din hand för att gå iväg ett par minuter så höll du mig kvar, du ville inte att jag skulle gå. Allt jag ville då, allt jag tänkte var att: snälla, låt det gå fort! DÖ! Ligg inte kvar här och plågas, släpp taget om livet! Vad väntar du på? Vi finns ju här, vi är med dig hela vägen.

Men DU, du var så rädd, så envis och du fick din kropp att kämpa på. Det var så fruktansvärt att se dig i detta tillstånd, hur din kropp krampade och du försökte få fram ljud, hur du vägrade inse att det inte fanns någon återvändo.

Ditt sista dygn önskar jag inte min värsta fiende!

Jag har ställt frågan till mig själv om jag skulle göra om det om jag hade valet, att sitta med och rida ut det sista tillsammans.

 Absolut! Utan tvekan.

Om jag vänder på det och tänker att det var jag som låg där, livrädd, panikslagen och med smärtor så hade jag inte velat vara ensam. Jag hade självklart velat att min familj var där med mig. Allt man vill när man är rädd och känner sig ensam är ju att det sitter någon hos en och kramar och håller om och talar om att allt kommer bli bra.

Jag trodde inte att jag skulle ta din bortgång så hårt, jag visste ju att du led och jag led med dig. När du väl skulle dö skulle det ju bli en befrielse för dig. Du skulle ju slippa lida mer. Det är skönt för dig att äntligen ha fått ro. Det här som hänt var ju väntat, vi har ju vetat hela tiden.

Varför är jag då så ledsen? Det gör så ont i mig och det känns så tydligt att du fattas mig. Men det är ju just det här med att du inte finns mer, du är borta, jag kan aldrig mer prata med dig och få ett svar tillbaka. Jag kan ju inte förstå det…

Vi har alltid haft massa mil emellan oss och inte pratat jätteofta på telefon heller, allt har gått i perioder. Nu känns det som om jag missat så mycket, jag kanske borde ha pratat med i telefon varje dag eller varje fall oftare än vad vi gjorde?.

Du har somnat in och begravningen är över. Jaha, så nu är det dags att ta nya tag och se framåt. Det är vad många säger i alla fall. Vadå? Ska jag inte/får jag inte vara ledsen mer? Jag ÄR ju lika ledsen nu som jag var den dagen du dog. Jag kanske inte gråter med tårar hela tiden men inombords gråter jag floder och det känns som om det inte kommer gå över, någonsin.

Det är nu alla tusen frågor cirkulerar i huvudet. Varför? Varför just nu? Varför just du? Existentiella frågor som jag aldrig ställt mig själv tidigare. De facto att jag faktiskt också kommer att dö. Och jag som trott nästan hela livet fram tills nu att man är odödlig. Jag har i alla fall inte tänkt att man faktiskt KAN dö ung?! Det gör ju bara andra, sådana som man inte känner. Det är skrämmande hur naiv man är i sina tankar.

Jag saknar dig så otroligt mycket älskade bror, jag har dig i mitt hjärta på ett alldeles speciellt ställe som bara är för dig.

PEACE!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments