Nu har det börjat på allvar....nedräkningen. Sista veckan har fått mitt huvud att snurra mer än vanligt av alla tankar. Min älskade bror som fick sin cancerdiagnos för drygt ett år sedan ligger nu på hospice i Helsingborg. Detta hospice är den gröna milen, sista anhalten eller vad man nu vill kalla den. Vi har vetat länge att han inte skulle överleva denna fruktansvärda sjukdom men nu när det handlar om dagar så känns det....tomt. Min mamma och syster åkte ner för några dagar sedan för att ta "farväl", jag övervägde att följa med men kom fram till att jag vill ha den bilden av honom som jag såg honom senast, när han fortfarande kunde gå och hade lite "kött på benen".

Nu går man dagarna i ända och bara väntar på samtalet, att nu har han somnat in, nu finns han inte mer. Bland det sista han sa till min syster var: vi ses igen.... Just nu önskar jag att jag hade en tro. Det skulle kännas så mycket lättare om jag också kunde tro på, och veta att vi ses igen på andra sidan eller var det nu skulle vara någonstans. I stället så är jag sådan ateist att jag verkligen inte tror på gud, himlen, paradiset eller vad det än må vara. Tyvärr. FAN OCKSÅ!

Läkarna är förundrade över att han faktiskt fortfarande är i livet, min syster fick frågan om hon vet vad det är som gör att han inte släpper taget? Är det inte märkligt ändå hur människan fungerar. Där ligger min bror på sitt yttersta och klamrar sig fast i livet fast han egentligen inte orkar eller borde. Han borde få somna in och slippa smärtorna, krämporna och ångesten. Istället ligger han och oroar sig för sin egen begravning och vill ha allt ordnat och klart för sina barn. Så hemskt.

Man vill såklart inte att sina nära och kära ska dö, man vill inte heller att de skall plågas i livet. Vilket jävla dilemma, vilka påfrestningar det mänskliga psyket utsetts för under sådana här omständigheter. Det är helt jävla sjukt.

Var finns rättvisan i något av allt detta?

Är det så konstigt att jag inte har någon tro på en högre makt när dem man älskar ska behöva plågas och dö i cancer eller någon annan hemsk sjukdom. Eller dö alls?? Vi som lämnas kvar ska få leva med sorgen och minnena....visst är minnena många och fina, men med alla minnen kommer alltid sorgen att vara närvarande.

Glöm aldrig säga till de ni älskar att ni älskar dem.

PEACE!!

 

 

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Det är så himla tydligt att tjejer (inte alla, men ohyggligt många) är så jävla falska att jag vill spy! Det roliga är dock att senaste avsnittet av "Solsidan" tog upp detta på ett riktigt bra sätt. Det var helt klockrent! Där kan man sitta ett par tjejer eller ett gäng, det är inte viktigt hur många, man pratar och skrattar men så fort någon lämnar rummet så börjas det.

Man tror att de flesta i ens närhet är ens vänner, men fy fan vad fel man har. Jag upptäckte själv fenomenet för flera år sedan och bröt med 90% av mina så kallade vänner. Idag umgås jag med några få som jag vet inte är falska och vidriga. Jag vet detta eftersom jag aldrig hört dem snacka skit om någon.

Det är så jävla typiskt tjejer att säga ; hej, å vad kul att se dig, det var längesedan (kram,kram). Vi måste verkligen träffas å ta en fika eller något snart. Jag har såå mycket att berätta...bla, bla, bla. Man säger hejdå och går vidare och det dröjer inte många minuter förrän man blir uppringd av någon annan som "hört" att man träffats och så är det igång. :Vet du vad hon sa, hon sa ditt om dig å hon sa datt om dig och ÅHH,jag kan bara inte med henne alltså. Hon bara snackar skit om alla hela tiden.

 Öhh, vad gjorde du själv just nu??!

Alltsedan jag tagit avstånd från dessa människor så mår jag såå himla mycket bättre. Ok, vill dom prata om mig så, fine, då är det deras problem och inte mitt för jag kommer aldrig få veta så jag slipper bry mig, slipper bli ledsen och besviken. Så skönt!

Jag är så glad att jag kommit till insikt med detta, jag vet att jag är så jävla mycket bättre än alla dessa, i mina ögon, losers.

Jag som person har blivit sådan att jag är rak och ärlig direkt, jag säger min åsikt om jag har någon till personen i fråga direkt. Antingen tar hon/han det som en vuxen människa eller så gör hon det inte. Hur hon/han tar det är inte mitt problem, jag har i allafall varit ärlig direkt, här vet jag att det är jag som gjort rätt.

Eftersom jag inte vågade säga vad jag tyckte förrän för några år sedan så har jag märkt speciellt tydligt på vissa i min närhet att de inte gillar mitt nya jag. Helt plötsligt hör jag små viskningar från "småfåglar" att jag har blivit så fin i kanten, och jag har ju blivit så präktig.... Nä, jag är bara ärlig och säger min åsikt och jag kräver inte att du ska gilla den men jag kan stå för vad jag tycker. 

(Nu låter det dock lite konstigt när jag skriver att jag dels kapat banden med personer jag inte gillar samtidigt som jag säger att jag hör "småfåglar" i min närhet viska. Jag tänker inte gå in på hur detta hänger ihop).

Jag är bara så satans trött på skitsnack. Ska jag be om ursäkt för att jag inte vill umgås med idioter??. I´ve been there, done that och det var inget för mig. Om det gör mig för fin för er så kan man bara undra vem det är som dömer vem? Innerst inne är jag den jag alltid varit, enda skillnaden är att jag lärt mig det att, ärlighet varar alltid längst.

PEACE!

 

 

 

Likes

Comments

Gick upp, kollade posten, fått brev från kommunen att monstret fått dagisplats från August. Har ju bara stått i kö i 1,5 år, man får ju tänka på att alla andra ska ha förtur. Ringde direkt upp för att få en del förklarat för mig hur jag skulle fylla i "tacka ja lappen". Sitter med telefonen i handen och tänker att då kan jag passa på att ringa LÖF och fråga om det hänt något nytt i mitt ärende, bra det, det har gått framåt iallafall. Det sura är dock att de har en handläggningstid på 6-12 månader. Jaja, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...eller?

Åkte senare ut till min bror för att få klorna klippta på hunden samt för att hämta en hushållsvåg så jag kan väga bebisarna. De små liven sover ju hela tiden och verkar så extremt nöjda, om man jämför med  förra kulllen, inte lätt att veta ifall dom äter och går upp i vikt då. Ja, jag vet, jag är hönsmamma, men det kan vara skönt och det känns bra att ha något/någon att oroa sig för hela tiden.

Åker hem från min bror, hämtar upp monstret hos dagmamman, åker och köper oss en kebabtallrik, hem och äter och sen vila en stund på soffan. GOTT!

Har haft massa tid till att tänka idag, och haft mycket och jobbiga saker att tänka på. Detta skriver jag om en annan dag när har fått lite ordning på funderingarna.

Men hur som helst så känns det lite bra att jag "orkat" göra några saker idag.

PEACE!

Likes

Comments

Var idag och lämnade min minsting hos dagmamman och när jag kommer hem igen har kattens vatten gått. Omkring klockan 10.45 ser vi (jag och min man) att det hänger ut en vätskefylld påse där bak på katten. Jag ringer grannen som jag vet gärna vill vara med under förlossningen eftersom hon ska ha en av ungarna som blir. Ca 11.15 pluppar den första ungen ut (Ymer), herregud, han ser ut som Uno. Uno är hennes förstfödde son från hennes förra kull och jag kan utan att överdriva säga att han är den fulaste katt jag någonsin sett. Dock är han hennes första avkomma så självklart bor han hos oss, trots att han är ful och allmänt störd och galen. 

Kattbebis nummer två (Yngve)kommer efter ytterligare en halvtimma och han är till min förvåning jättesöt med cool teckning. Jag vet inte hur lång tid som går men till slut så bara sprutar det ut "vatten" och blod ur mamma katt och vi ringer en mer erfaren person och rådfrågar om det är normalt. Jadå, det skall inte vara någon fara. Phu, det går ett tag till och till slut ser vi kattbebis nummer tre på väg ut (Yggdrasil).

Jag ser direkt innan den ens är ute att något är väldigt fel med denna lilla kille. Jag reser mig och går undan en bit för att låta min man och grannen ta sig en närmare titt på den lille. Jo, jag har sett rätt, han är gravt missbildad och dessutom har han svårt att andas. FAN!! Hur gör vi nu, det mest humana är att ta bort det ynka livet på snabbaste "bästa" sätt. Det hemska är jag får smärre panik av situationen och lämnar rummet. Jag överlåter helt åt de som är kvar att få bort honom. Efter en stund går jag in igen för att om det är fler bebbar på väg.

Nu är vi riktigt nervösa över hur de nästkommande ska se ut, fy satan vad hemsk det känns.

Efter en stund är det dags för bebis fyra (Yrla) att titta ut. Välskapt och jättefin som tur är. Skönt att det gick bra. Nu ligger det söta små godingar och snuttar på mammans spenar. Såå fint.

Klockan är tio i tre och jag ska köra min man till jobbet. Snälla grannen stannar kvar hemma hos oss och håller ett öga på mamma och bebisar. Jag passar även på att hämta min dotter hos dagmamman och skyndar mig hem. Jag hinner knappt komma innanför dörren förrän jag får höra att det är ännu en unge som vill ut. Nummer fem (Yoda) är så vacker, grå med ljusa slingor på huvudet.

Både kattmamma och de fyra barnen mår jättebra och har kommit till ro i en liten korg i vårt sovrum. En dag med lycka, mirakel men även sorg över lille Yggas...

Det här var min dag, nu är jag helt slut så jag vet med säkerhet att, barnmorska vill jag aldrig bli.

PEACE!

 

Likes

Comments

Jag  hade en grymt trevlig kväll igår. Jag satt i flera timmar och hade det dödens tråkigt när till slut min underbara granne kommer in och med sig har hon en påse med klirr i. JAA, tristessen vände. Hon öppnar sin flaska med Österikiskt halvdyrt vin (detta vinet Eva,  det är bra, för då mår jag inte dåligt dagen efter, yeah right!), jag korkar upp mitt mousserande jordgubbsvin. Vi hade redan tidigare i veckan funderat på om det inte var dags för ETT-TVÅ glas vin och lösa lite av alla världsproblem.

Today is that day.

Vi sitter i mitt kök och smuttar på våra glas och kedjeröker som sig bör när man är rökare och dricker alkohol. Det blir ett glas och det blir två glas, shit nu börjar man känna sig berusad till och med. Billigt.

Efter ytterligare ett par glas så dyker en gammal vän upp som jag inte träffat på länge, vad kul! Även han slår sig ner vid fläkten och dricker sin medhavda whiskey. Nu börjar vi komma i högform alla tre så jag springer in i mitt sovrum och hämtar den akustiska. Själv kan jag inte ta ens ett simpelt ackord längre men min manliga vän är en enormt duktig musiker. Han börjar spela och sjunga och vi andra försöker stämma in i sången.

Vi upptäcker efter ett tag att vi fan inte kan en enda liten text, det är precis att vi vet hur refrängen går..eller knappt.

Jag tittar på bänken där våra flaskor med vin står och ser till min förvåning att hoppsan, jag har visst hällt i mig en hel flaska redan. Själv. Detsamma har min goa granne gjort, tur det så jag slapp känna mig dum. Haha, som om jag skulle gjort det med en hel flaska vin i kroppen.

Vi sjunger, skrattar och hur kul som helst. Flaska nummer två öppnas och jag fyller på mitt glas. Jag upptäcker även under kvällens gång att min kära granne har en riktigt bra sångröst, trots vinintaget, eller kanske just därför. Vad vet jag, bra sjunger hon i allafall. Det roliga är ändå fortfarande att vi inte kan en enda hel text. Ja, menar ALLA kan väl Cecilia lind, The rose, Imagine m.fl typiska trubadurlåtar, men vi kunde verkligen inget annat refrängerna. Sjukt!

Hm, vinet är nästan slut sånär som på en liten skvätt i sista flaskan. Vi bestämmer oss för att det får vara bra för idag. Min musikaliska vän går först och efter tio minuter är även grannen på väg in till sitt. Det lustiga är att grannen tar med sig flaskan med som innehåller kanske en deciliter rosévin hem till sig men utan kork. Idag ringer hon säger; va fan tar jag med mig en flaska vin UTAN kork hem för?!

Ja,ja där ser man hur en dag fylld av tristess ändras i en handvändning till att bli en toppenkväll fylld av vin, skratt och sång och hur lätt ETT-TVÅ glas vin blir till TVÅ-TRE flaskor. Kul var det i allafall.

PEACE

Likes

Comments

Jag åkte till Borås igår och gick bland annat in på Ö&B för de säljer så grymt goda baguetter där. Vägg i vägg ligger Willys hemma så jag tänkte att; ok, jag springer in där med och gör dagens mathandling. Annars är inte Willys en affär jag gärna går in i eftersom deras sortiment är så kasst. Jag är en ICA handlare. Hur som helst så hann jag knappt komma in på Willys förrän jag ville ut därifrån. Det första jag ser är en familj med mamma och 4-5 barn varav den ena ungen petar näsan, med grönt snor, som han sedan kletar av på frukt och grönsaker. Den andra ungen skriker som en besatt och mamman säger eller gör ingenting utan vandrar glatt vidare och diskuterar högljutt med de äldsta barnen på ett språk som inte var svenska. Inte nog med detta, både mamman och barnen luktar så illa att jag är nära att kräkas rätt ut.

Jag går vidare genom affären, rycker åt mig två mjölkpaket och går mot kassan. Väl i kassan så står det ytterligare invandrare (nu två män) som luktar svett så det tåras i ögonen på mig och även dessa två "pratar" med varandra som om de vore helt ensamma i affären. Varför måste alla invandrare skrika när de pratar?! Och varför luktar dem så illa? Jag fattar inte? Jag är inte rasist eller främlingsfientlig på något vis men igår blev jag fan förbannad. Inget hyfs på barnen, uppenbarligen ingen som helst hygien och ingen respekt för att det faktiskt finns andra människor i deras närhet.

Bakom mig i kön står en kvinna i 50-års åldern (svensk för övrigt) som har handlat fullkornsmat, ekologiska varor och magert kött. Hon är klädd i en blå halvlång jacka, mörka taighta jeans och på fötterna har hon ett par svarta mockastövlar, riktigt snygga faktiskt. Kvinnan ser hel och ren ut och har gjort sitt bästa för se fräsch och modern ut. Tyvärr så har hon inte lyckats så bra med detta.

Det är tämligen tragiskt att JAG synar denna kvinnan uppifrån och ner och inte kan låta bli att le för mig själv då jag tycker att jag genomskådat hela hennes tragiska leverne. För mig var hon ett solklart socfall som nyss fått en rekvisition att handla för och att hon förmodligen inte haft ett jobb de senaste tjugo åren utan lever på sin förtidspension och socialbidrag.

Hennes kläder såg riktigt billiga ut och detta att hon handlar ekologiskt m.m är för henne ett sätt (enligt mig) att känna samhörighet med det nya och moderna i samhället.

Hur fan kan jag/vem är jag att döma dessa människor? Herregud, för femton år sedan var jag en som sökte socialbidrag, fick handla de absolut billigaste kläderna som var skitfula. Då trodde jag i min enfald att jag var som vem som helst, att det inte syntes på mig att jag tillhörde Sveriges underklass.

Å andra sidan tog jag tag i mitt liv och gjorde något åt min situation. Idag är jag lyckligt gift, har barn, bor fint och köper det jag vill ha NÄR jag har råd. Jag är ingen överklass för fem öre men mitt tänk är under all kritik. Vem fan tror jag att jag är?!

Jag kan inte hjälpa det men jag har fan blivit en bitch som ser ner på de mindre belevade människorna i min närhet och äcklas. Både av dem och av mig själv.

Ett annat exempel är jag har en kompis som jag tycker är rolig, ser bra ut och som jag stundtals gillar att umgås med. Saken är den att hon har satt sig i en sits som man bara vill spy på och hennes obildade intellekt gör att det är svårt att diskutera annat än vardagen och vad som hänt sen sist. Jag nämnde för en annan kompis som är högutbildad, endast rör sig med "innemänniskor" m.m att jag ibland (ganska ofta) stör mig på den förstnämnda. Till svar får jag att borde säga upp kontakten fullständigt och att jag verkligen inte borde beblanda mig patrask, det ger MIG dåligt rykte osv. Efter bara några veckor efter det samtalet så märker jag att jag gör allt för att undvika denna "dåliga" personen i fråga.

Jag är verkligen en hemsk människa.

PEACE!

 

 

Likes

Comments

Blev väckt i morse av min monsterunge på fyra år som kom in i mitt rum glad som en lärka och sa att nu måste du gå upp mamma för jag ska till simhallen och jag ska gifta mig och jag ska äta mat hos min dagmamma. Mamma, skynda dig nu, hur ska jag annars hinna med allt?! Ja, jag vet hon är allt lite lillgammal men på ett kul sätt.

Går upp och sätter på kaffe, tänder en cigg och försöker vakna till liv. Jag lyckas bli någorlunda människa efter tre cigg och ett stort glas med kaffe. Klär på oss och jag kör och lämnar monstret hos dagmamman.

Åker därifrån och kommer på att jag lovat göra slingor i håret på min syster, har ingen lust alls med det egentligen men lovat är lovat...suck.

Blev uppringd av min läkare igår som nu hade ett datum för min operation, 29 mars. Efter samtalet tänker jag på detta oavbrutet och nedräkningen har börjat. Konstigt ändå att man kan ha så blandade känslor inför detta. Jag vill inget hellre än att få operationen gjord, att äntligen få bli av med slangar, kisspåse, och tejp till förbannelse. Tänk bara att kunna ligga som man vill i sängen utan att behöva tänka på att trassla in sig i slangarna eller göra ett veck på den, att kunna gå och lägga sig utan en procedur på 15min extra. Samtidigt så är jag så fruktansvärt RÄDD!! Herregud, vad ska gå fel denna gång? Kommer jag vakna? Vågar jag verkligen hoppas på att det skall gå bra?

Hur som helst så är jag glad att äntligen ha fått ett datum, nu kan jag börja förbereda mig mer mentalt. Vad skönt det ska bli när operationen är över och jag "bara" har åter hämtningen kvar...

Ack, vad fel jag tänkte där!

Kom hem från min syster och gick och hämtade posten, där ligger ett tjock brev från sjukhuset. Jag öppnar det snabbt och ser att det är en tid till urologmottagningen den 24/3 för förberedelser inför operation den 4/4!!! VA?!

Jag ringer direkt upp mottagningen och säger att det måste stå fel datum i brevet jag nyss fått. Sköterskan svarar att: nej, tyvärr var vi tvungna att flytta fram din tid en vecka för operatören är bortrest. Redan här bryter jag ihop och säger att: vad fan, en HEL vecka är som ett helt år för mig. Hon säger att hon förstår min frustration och besvikelse eftersom hon just läst min journal.

Jag tänker att eftersom jag har en sköterska på tråden kan jag passa på att ställa några frågor jag gått och grunnat på. Jag frågar henne hur dem skall lösa min urinledare under tiden det ska läka ihop? Jo, du förstår att under operationen så tas din pyelostomi bort och det sätts dit en konstgjord urinledare som sys fast i urinblåsan. Under tiden detta ska läka så sätts det in ett kateter från njuren ner genom urinledaren och ut i urinblåsan. Ok, svarar jag, hur länge ska jag ha den då? 4-6 veckor!! VA!! Jg börjar gråta ännu mer för nu har jag förstått att den här operationen inte är slutet....fy fan, vad tycker synd om mig själv. Men är det så konstigt egentligen? Här har gått i två av tre månader med pyelostomi, knaprat morfintabletter, haft ont dygnet runt och varit/är enormt begränsad i allt jag gör.

(tänk er själva att ha sex, med en slang som avslutas med en genomskinlig påse med kiss!, det är ingen höjdare) Nu menar jag inte att jag har sex med slangen även om det lät så ;) ...haha, vad störd jag är emellanåt :D

Så med andra ord så ska jag opereras först den 4/4 och sedan IGEN i mitten på maj. När jag sen frågar henne om det känns att ha den här katetern så är hon ärlig och säger att ja, jag kan ju inte påstå att den inte känns iallafall. Det kommer skava i urinblåsan och du kommer att känna det ungefär som om du har en urinvägsinfektion på gång hela tiden. Seriöst, kan det bli roligare än så här?

Jag lägger på luren och glider ner på golvet och gråter som ett litet barn, min man kommer ut från toaletten och frågar vad som hänt? Jag berättar och han tycker synd om mig och säger att han lider med mig. Vad ska han säga eller göra? Det är ju inte så lätt för honom heller.

Jag är fullt medveten om det finns människor som har det betydligt värre än vad jag har det men jag skiter i det just nu...jag kan inte inte, hur gärna jag än vill, försöka att tänka på alla dem som har det värre. Detta här är mitt liv, detta är mig och bara mig det gäller och jag kan inte hjälpa att jag är en bitterfitta! Innan allt det här hände så hade jag ingen aning om att man kunde ha såå många känslor samtidigt som jag haft och har. Jag är arg, ledsen, förbannad, besviken och har tusen känslor till.

Är det så jävla konstigt att man bryter ihop fullständigt emellanåt då?!

Jag orkar inte gå omkring och bita ihop och hålla skenet uppe 24 timmar om dygnet, låt mig få vara och låt mig få känna.

 

 

 

 

Likes

Comments

Här sitter jag när klockan är strax över elva på kvällen och funderar på om man inte borde gå och lägga sig...? Varför går man aldrig och lägger sig i tid när man vet att det faktiskt är en ny dag i morgon med? Jag kan inte låta bli att förundras över hur många vi är som sitter upp halva nätterna, de flesta av oss tycker ju trots allt att det är skönt att sova. Varför envisas man med att titta på TV, sitta vid datorn eller gå runt och plocka i lägenheten. Man gäspar ideligen, dricker ett glas vatten, tar en cigarett och tittar återigen på klockan för att ännu en gång konstatera att; jo, jag borde gå och lägga mig.

Jag har haft en riktigt tråkig dag idag (egentligen som alla andra) men med den lilla skillnaden att jag haft riktigt ont i magen OCH ryggen av pyelostomin, om detta skall jag berätta om vid ett senare tillfälle. Hur som helst så hade jag slutat helt med "Oxy" redan förra tisdagen för att kunna dricka lite som i fredags, detta gick hur bra som helst (att sluta med smärtstillande menar jag nu) men varför måste jag få ont i dag igen? Räcker det inte snart med krämpor och missöden för mig? Var en snabbis hos disriktssköterskan som tog stygnen i armen, spolade och lade om pyelostomin, tog även ett litet blodprov för att se i fall jag fått någon form av infektion i kroppen eftersom jag tydligen har ondare än sig bör. Nope. Ingen infektion iallafall, det var ju skönt, jäkligt märkligt dock att jag har ännu ondare nu. Har stoppat i mig 1x1 olika "Oxy" och det hjälpte riktigt bra....men vad faan, kan man inte bara få må bra ändå?

Helt seriöst, man blir inte förvånad när jag ser vad jag skriver, jag ljuger definitivt inte när jag säger att jag haft en riktigt tråkig dag. Hur kan jag annars komma på idén att skriva om min pyelostomi och vilka tabletter jag tagit/inte tagit. Kan inte låta bli att småle över mitt egna übertragiska liv.

Hur blev det såhär? Jag som var en partytjej som inte bangade på en fylla mitt i veckan.

Just det ja, jag skaffade några barn, gifte mig och drog på mig banklån och billån och glöm för all del inte den liila hunden jag har med.

Är det då detta som jag finner übertragiskt? Nej, där hade ni allt fel! Det är just detta som får mig att längta till morgondagen. Utan min man, mina barn och till och med den patetiska lilla hunden, är de som får mig att förstå att jag lyckats här i detta livet. (Det är bland annat med dessa ord som jag låter som den tråkiga tjejen det är tantvarning på). Därmed är det inte sagt att aldrig hittar på något kul, skämmer ut mig på fyllan eller gör helt sjuka grejer.

 Jag blir så trött när jag går ut på krogen och ser de tjejer som blekt håret, limmat på lösnaglar och med stor sannolikhet även lagt ut en stor summa pengar på att få enorma bröst som det mer eller mindre står på dem att "hallå, jag ÄR oäkta". Där står dessa fina flickor och skall se så ordentliga och nyktra ut och viftar på ögonfransarna, det de däremot inte ser är att faktiskt de flesta killarna lagt märke till exakt samma saker som jag gör. Killarna skrattar bakom ryggen och gör upp med varandra vem som skall få denna/dessa tjejer i säng ikväll.

Hej, kan man inte bara vara sig själv svepa en Captain Morgan med Cola och bli riktigt jävla aspackad. Dansa på borden, sluddra när du pratar, vingla lite och hejsan hoppsan vad kul jag har. Du vaknar i morgon med en sjujäkla baksmälla men tänker att: det var det värt! Jag hade förmodligen skitkul och lyckades med all sannolikhet få ett dussin att skratta ÅT mig.

Du har något att flina till i din ensamhet när du lagar mat eller viker tvätt eller gör någon annan trist vardagssyssla, när det dyker upp ett fragment av vad du gjorde när du var ute. Hahaha...jag är ju fan inte klok som jag beter mig.

Nä, ingen tantvarning på mig inte. Snarare på den tråkiga tjejen som är nykter som kanske en dag får en lika ytlig kille som sig själv. Hon är det tantvarning på. Hon vaknar dagen efter och kommer ihåg hela kvällen och med det minns att hon haft ganska tråkigt, var det verkligen värt pengarna på inträdet?

Jaha, tillbaka till vardagen igen...oj, klockan är ännu mer nu...borde verkligen gå och lägga mig. Det är ju en dag i morgon med.

Likes

Comments