View tracker

 

Eller om min bror, eller är det om mig själv? Tänk vad lite man vet om sig själv och om hur man fungerar. Man tror verkligen att man vet hur man är, hur man kommer att reagera eller inte reagera i olika situationer. Klart att man känner sig själv bäst. Eller?

Det är nu arton dagar sedan du somnade in, tre dagar sedan din begravning, och jag har nog fortfarande inte förstått att du inte finns mer, att jag aldrig mer kan prata med dig eller träffa dig. Du blev sjuk för snart två år sedan och vi, alla utom du själv, visste att du inte skulle överleva. Jag trodde att jag skulle vara mentalt förberedd på att du skulle dö. Jag har ju haft två år på mig och tänkt på det dagligen sedan dess. Sista halvåret har man gått på nålar och bara väntat på samtalet om att du somnat in för att aldrig mer vakna. Hur kunde du orka så länge? Vad väntade du på? Ingen vet vad som rörde sig i din hjärna, tyvärr.

Du var äldst av oss syskon men oftast betedde du dig som en trotsig tonåring och brydde dig inte om vad andra sade till dig, du hade dina egna värderingar och levde ditt liv som du alltid gjort. Herregud, jag vet inte hur många gånger jag varit mer eller mindre vansinnig på dig för att du inte kunde förstå och inte ville lyssna på att saker du gjorde eller sade faktiskt var helt åt helvete fel. Men vad spelar det för roll nu? Varför engagerade jag mig i att ens försöka övertyga dig? Jag respekterade dig fullt ut som människa men jag kunde nog aldrig acceptera att du inte ville försöka ändra ditt levnadssätt och din syn på samhället i allmänhet. Jag ville ju bara att du skulle ha det bra, få det bättre…

Jag tyckte alltid att du var så ”söt” när du berättade att du köpt, exempelvis en begagnad cykel för 200:- och du lät som ett barn på julafton och var överlycklig över detta fantastiska kap. Sen att cykeln hade punktering på båda däcken och hela ramen var sned, det spelade ingen roll, det skulle du fixa till själv. Eller när du köpt en trasig gammal förstärkare som fungerade endast om den stod på ett visst sätt och gärna med en hemmagjord antenn i. Du kunde konsten att glädjas åt det lilla och känna dig som en kung när du fick visa upp dina leksaker. Jag blev ändå alltid glad för din skull, att du var glad och kände dig stolt.

Jag ha gjort allt de sista veckorna för att få fram alla glada och fina minnen av dig, hur roligt vi haft tillsammans när vi träffats, alla galna saker vi hittat på genom åren…. MEN, det går knappt, bara ett par ynka sekunder sedan trycks sådana bilder bort och tillbaka kommer bilden av dig där du är så sjuk, så mager och så lidande.

Jag både ångrar och inte ångrar mig att jag satt vid din sida det sista dygnet. Jag ångrar mig av enbart egoistiska skäl, hade jag inte suttit med dig så hade jag inte haft de hemska bilderna av dig på hornhinnan utan det sista minnet av dig hade varit när du kunde prata och gå.

Jag ångrar mig INTE att jag satt vid din sida, höll din hand, kramade dig och torkade dina små tårar, fuktade din panna och dina läppar. Jag vet att du vet att jag var där, jag kände att du kände. När jag försökte släppa din hand för att gå iväg ett par minuter så höll du mig kvar, du ville inte att jag skulle gå. Allt jag ville då, allt jag tänkte var att: snälla, låt det gå fort! DÖ! Ligg inte kvar här och plågas, släpp taget om livet! Vad väntar du på? Vi finns ju här, vi är med dig hela vägen.

Men DU, du var så rädd, så envis och du fick din kropp att kämpa på. Det var så fruktansvärt att se dig i detta tillstånd, hur din kropp krampade och du försökte få fram ljud, hur du vägrade inse att det inte fanns någon återvändo.

Ditt sista dygn önskar jag inte min värsta fiende!

Jag har ställt frågan till mig själv om jag skulle göra om det om jag hade valet, att sitta med och rida ut det sista tillsammans.

 Absolut! Utan tvekan.

Om jag vänder på det och tänker att det var jag som låg där, livrädd, panikslagen och med smärtor så hade jag inte velat vara ensam. Jag hade självklart velat att min familj var där med mig. Allt man vill när man är rädd och känner sig ensam är ju att det sitter någon hos en och kramar och håller om och talar om att allt kommer bli bra.

Jag trodde inte att jag skulle ta din bortgång så hårt, jag visste ju att du led och jag led med dig. När du väl skulle dö skulle det ju bli en befrielse för dig. Du skulle ju slippa lida mer. Det är skönt för dig att äntligen ha fått ro. Det här som hänt var ju väntat, vi har ju vetat hela tiden.

Varför är jag då så ledsen? Det gör så ont i mig och det känns så tydligt att du fattas mig. Men det är ju just det här med att du inte finns mer, du är borta, jag kan aldrig mer prata med dig och få ett svar tillbaka. Jag kan ju inte förstå det…

Vi har alltid haft massa mil emellan oss och inte pratat jätteofta på telefon heller, allt har gått i perioder. Nu känns det som om jag missat så mycket, jag kanske borde ha pratat med i telefon varje dag eller varje fall oftare än vad vi gjorde?.

Du har somnat in och begravningen är över. Jaha, så nu är det dags att ta nya tag och se framåt. Det är vad många säger i alla fall. Vadå? Ska jag inte/får jag inte vara ledsen mer? Jag ÄR ju lika ledsen nu som jag var den dagen du dog. Jag kanske inte gråter med tårar hela tiden men inombords gråter jag floder och det känns som om det inte kommer gå över, någonsin.

Det är nu alla tusen frågor cirkulerar i huvudet. Varför? Varför just nu? Varför just du? Existentiella frågor som jag aldrig ställt mig själv tidigare. De facto att jag faktiskt också kommer att dö. Och jag som trott nästan hela livet fram tills nu att man är odödlig. Jag har i alla fall inte tänkt att man faktiskt KAN dö ung?! Det gör ju bara andra, sådana som man inte känner. Det är skrämmande hur naiv man är i sina tankar.

Jag saknar dig så otroligt mycket älskade bror, jag har dig i mitt hjärta på ett alldeles speciellt ställe som bara är för dig.

PEACE!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

 

Hm, inte speciellt mycket i samhällets ögon. Just nu och de senaste dagarna har jag känt mig riktigt nere. Det är av flera olika anledningar och jag tänker här dra några av dem.

Jag träffade en läkare förra måndagen då jag skulle bli utskriven från sjukhuset för sjuttioåttonde gången. Just denna läkare kan man läsa flera artiklar om på nätet, han skall tydligen vara en av Sveriges främsta urologer. Han är säkert en duktig urolog, inte vet jag, men människor kan han definitivt inte ta på ett bra sätt!

När jag satt där mittemot honom och diskuterade mina mediciner, att jag måste vara försiktig och ta det lugnt osv så helt plötsligt kommer han in på att prata om Oxycontin. Dessa tabletter har jag ätit ”knaprat” sedan första operationen i januari. Sedan på grund av skadorna läkaren åsamkade mig så har jag blivit tvungen att fortsätta äta dessa extremt starka morfintabletter. Jag har dock i omgångar på eget bevåg försökt att sluta med dessa, någon som tyvärr inte fungerat vidare väl då jag snabbt insåg att jag blivit beroende och fick abstinensbesvär som heter duga.

Jag har flertalet gånger påpekat detta för flera läkare och bett dem att hjälpa mig med ett fungerande nedtrappningsschema. Men nej då, ingen hjälp där inte. I stället skriver de ut ännu fler tabletter. Tack!

För att återkomma till den duktiga urologen.

Läkaren: ja, så var det ju det här med dina Oxycontin. Jag kommer inte att skriva ut speciellt många fler till dig nu. Du får lägsta dosen och du får två veckor på dig att sluta med dem. Du har ju ätit så hög dos så länge nu så du är ju morfininst!!

Jag: jo jag är fullt medveten om mitt beroende MEN det är ju faktiskt ert fel! Jag har bett om hjälp att sluta flera gånger men bara blivit nonchalerad.

Läkaren: ja,ja hur som helst så är du morfinist och är det så att du behöver fler tabletter så får du vända dig till psyk.

Fy satan vad förbannad jag var när jag gick därifrån, hur får en läkare bete sig/säga?!

Nu är det som så att jag faktiskt trappat ner tabletterna snabbare än vad jag egentligen ska och jag känner mig riktigt stolt, nöjd och glad över mig själv. Visst är det svårt och jag biter ihop rätt bra men det är nog aggressionerna mot läkaren som får mig att vilja bevisa att jag klarar det här utan deras ”hjälp”.

Jag ringde även till LÖF förra onsdagen då jag gjort min förhoppningsvis sista kontraströntgen. Jag meddelar att jag nu är i princip färdigbehandlad så nu kan de begära in de sista journalkopiorna m.m. Jag blir tillsagd att skicka in originalkvitton på sjukhusvistelser, mediciner för att få viss ersättning för dessa. När jag sedan frågar om hon kan säga på ett ungefär hur mycket pengar det kan röra sig om att utbetala får jag en lång utläggning där summan av kardemumman blir att jag kommer få allt som allt ca 10.000:-!! Seriöst, jag trodde knappt mina öron när jag hörde det. Här jag åkt in och ut på sjukhus, ätit mängder med antibiotika och diverse andra mediciner, inte kunnat leva ett normalt liv överhuvudtaget och varit i närmsta sängliggandes i SEX jävla helvetesmånader. För det får jag 10.000:- ett jävla hån mot mänskligheten, en spark i magen eller spottloska rätt i ansiktet.

Som min kära svärfar sade till mig igår…. Nu är du i alla fall frisk och det betyder väl allt, men den summan är ju löjlig.

Absolut, hälsan är viktigast men faktum kvarstår, det hade varit fint med ett litet bevis på sjukvårdens ”misstag” så att jag kunde få läka mig själv och min familj. Inte ens en ursäkt har jag fått.

Insåg nu i dagarna att denna sommar inte alls blir som vi tänkt. Jag är helt utan inkomst, jag har ju inte precis kunnat söka något jobb med tanke på att jag inte vetat om/när jag skulle bli frisk. Hm, får helt enkelt se till att bli sjukskriven. Det ska väl egentligen inte vara några problem med tanke på hur jag mår psykisk nu efter allt som hänt. Känner mig inte starkast i världen precis…

Har även fått erfara att det gamla ordspråket ”små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer” är så sant det bara kan bli. Herregud, vi har nu tre stycken barn som är i förpubertet och tonår. Det är verkligen inte lätt att vara förälder alla gånger. Tur är ändå att man inte är ensam om barnen. Jag är såå glad att trots att jag inte lever ihop med de största barnens far så har han och jag en bra relation och hjälps åt med barnen och kan samarbeta på ett tillfredsställande sätt när det uppstår problem. Det är vad jag förstår ganska få förunnat.

På fredag ska jag på begravning för min mormor som somnat in. En begravning är aldrig kul men konstigt nog ser jag och en del andra i släkten fram emot den. Det är ju nästan enda gången som man tar sig tid att träffas alla i släkten. Det lustiga med vår släkt är dock att det ALLTID är några som är osams på ett eller annat sätt så det här kan bli intressant att se vilka som klarar av att bete sig som vuxna människor. Man får väl ändå hoppas på alla… Å andra sidan finns väl detta fenomen i de flesta släkten.

Nä, nu är det att ta nya tag, bita ihop rejält och kämpa för att allt bara ska bli bättre. Känner absolut inte för en sommardepression. En ny dag i morgon med nya möjligheter och det kan väl ändå inte bli värre nu antar jag.

 

PEACE!

Likes

Comments

View tracker

Jaha, så är jag inne i en kass period igen.

Förkyld, och jag som ALDRIG är förkyld, lite ondare än vanligt har jag haft de senaste dagarna med. Min mormor dog i lördags vilket fick mig att åldersnoja ännu mer än vanligt. Fan, jag är 34 år redan och blir tydligen inte yngre helller. Sen har jag kommit på att man bara lever EN gång! Det betyder att jag levt snart halva livet (om jag nu skulle bli gammal vill säga). För att inte tala om kroppen, herregud!! Tyngdlagen gör sig påmind för varje dag som går, gäddhänget är numer tydligt, rumpan har uppenbarligen glidit ner en bit och brösten är om möjligt ännu mindre än tidigare. Kan man göra annat än att sucka?! SUCK, SUCK, SUCK!

?Ska in på sjukhuset på fredag igen, jag har inga bra vibbar alls. Usch, vill inte, orkar inte, men måste. 

?Ska bli regn i morgon också.. varför inte, när allt ändå känns pissigt så kan det väl lika gärna regna med.

?Nu blir det sängen, gosa med min man och titta på TV. Vakna i morgon och hoppas att allt känns lite bättre.

?PEACE!

?

Likes

Comments

 

Hm, vänner… Vad är vänner egentligen? Eller i och för sig, när man kommit en bit i livet så vet man att man lätt kan sålla vilka som är vänner, kompisar eller ytliga bekanta.

Jag hade en tämligen intressant diskussion om detta fenomen med en av mina VÄNNER för ett litet tag sedan. Hon är i mina ögon extremt intelligent och jag tror inte att hon någonsin sagt något utan att först tänka igenom det…(men vad vet jag om det egentligen?) Nu när jag tänker efter så gjorde hon mig faktiskt illa vid ett tillfälle, men jag var inte sämre än att jag sa direkt till henne att jag faktiskt tog illa vid mig och även förklarade varför. Det var vid detta tillfälle som denna diskussion först kom upp oss emellan och hon bad mig om ursäkt och gav mig dessutom credits för min uppriktighet.

Jag har ett par vänner, fler vill jag i ärlighetens namn inte ha, sen tror jag inte några andra gjort sig förtjänta av min vänskap heller för den delen. Sen har jag däremot många kompisar som jag gärna umgås med och pratar/träffar emellanåt. Sen alla dessa ytliga bekanta som jag oftast bara blir trött av att träffa…herregud, ni känner inte ens mig men ändå låter ni som om vi vore bästa vänner när man råkar träffas ute på stan.

Nä, tacka vet jag riktiga vänner! Sådana som finns där ”what so ever”. Jag har en absolut bästa vän som jag ansett vara min bästa vän sedan 20 år tillbaka. Hon vet allt om mig och jag vet att vi har olika åsikter om diverse ting och vi har levt extremt olika liv. Trots allt som hänt genom åren så har vi aldrig dömt varandra på något sätt. Hon är den enda som jag aldrig skulle tveka att ringa till i den svåraste av stunder. Det kan gå ett halvår eller mer utan att vi pratar med varandra men ändå, när någon av oss väl ringer så ifrågasätts inte VARFÖR ingen av oss ringt. Det är en ganska skön känsla att veta att man inte har någon anledning eller gett någon anledning till att inte höras av.

Jag har ett par till sådana vänner som jag vet att man inte behöver underhålla eller kräver underhållning av. Vet man tillräckligt mycket om varandra så behöver man inte den där dagliga kontakten som ibland kan kännas kvävande.

Man skall inte behöva få dåligt samvete för att man inte hört av sig på ett par dagar. Man ska kunna be om hjälp utan att den andre skall känna att han/hon står i tacksamhetsskuld åter. Jag blir så jävla trött på människor som pratar om hur utnyttjade de känner sig för att de har hjälpt till på ett eller annat sätt och sedan får ett nej eller liknande för ” jag hjälpte ju faktiskt henne då”. Seriöst?! Vad är ni för människor? Är det meningen att man ska ha ”jour” tills den dagen ni behöver hjälp? Ska man släppa allt annat man har för sig just då för att ni inte ska bli sura? Alla är vi individer och har sitt eget liv och sina egna vanor och rutiner, man mår olika bra olika dagar och ska man då be om ursäkt för det? En del av oss har barn och familj, andra av oss kanske lever ensamma man har fullt upp ändå. Det spelar ingen som helst roll vilket liv man lever, man har faktiskt rätt att säga NEJ ändå. Man kanske helt enkelt inte har lust att hjälpa dig just nu eller sen eller då men respektera det och blir du sur över det så är det ditt jävla problem.

Nä, tacka vet jag riktiga vänner som respekterar dig för den du är och som har förmågan att känna empati och sympati och som du kan kasta skit på, få skit av, rensa luften med och sedan skratta och gråta med för att det känns så skönt att vara ärlig och uppriktig.

Om du nu skall kritisera andra så skall du även vara beredd på att få kritik tillbaka. Ta till dig denna kritik och se det som en hjälp och något att fundera över. Om det är en vän som kritiserar dig så gör han/hon det förmodligen i all välmening och inte för att såra dig.

Jag älskar er mina vänner, ni vet vilka ni är.

PEACE!!!

 

Likes

Comments

?Jag är en människa som tyvärr blir påverkad av ALL reklam. Säljs det något nytt rengöringsmedel, sköljmedel med mera så måste jag bara köpa och testa. Idag när jag var och handlade på så såg jag en ny produkt från "Veet" (hårborttagningsmedel), jag var ju bara tvungen att köpa detta.

?Väl hemma hoppar jag in i duschen, glad i hågen över mitt nya fynd. Kletar in benen, armhålorna och även mer än vad som sig bör på "mittendelen" på kroppen. Vänta två minuter och börja sedan gnida med medföljande fina rosa svamp för att få bort irriterande hårväxt.

?Vad händer? Jag börjar med benen och inte ett jävla hårstrå lossnar. Fortsätter sedan med armhålorna, samma sak där, allt hår sitter kvar. Dock med den skillnaden att båda armhålorna blir illröda och svullna. Avslutar med bikinilijen och tillhörande område. Herregud, hur fan ser jag ut!! Tittar ner och det ser ut som jag gått på kraftig cellgiftsbehandling riktad mot könet. Gles behåring med fläckvist helt kala fläckar!

?Suck, denna dusch som jag tänkte skulle gå betydligt snabbare än vanligt med mitt nya mirakelmedel visade sig ta dubbelt så lång tid eftersom jag ändå fick avsluta med en pålitlig "gillette mac 3".

?Det var 60:- åt helvete och nu sitter jag med svidande svullna armhålor.

?PEACE!

Likes

Comments

Är bara såå trött! Hela tiden, orkar ingenting. Vill bara sova. Inte ens solen eller våren lyckas få mig pigg och då är det illa. Allt jag vill är att få tillbaka min energi, bli människa igen, få lust igen.

?FAAN, jag är trött på att vara trött....SUCK!!!

?PEACE!

Likes

Comments

Kommer till Postoperativa avdelningen kl:06.30 på tisdag morgon. Min snälla granne kör mig dit och följer mig till sista dörren. Slår mig ner i väntrummet i väntan på att bli hämtad. Vilar ögonen på tv´n där morgonyheterna visas, helt plötsligt blir det myrornas krig, hm, ok det här börjar ju bra. Urk, blir illamående av om möjligt ännu mer nervositet. En person blir inkallad sen en till. Men jag då? Hallå, det är väl jag nu…tänker jag. Till slut kommer en sköterska jag känner igen sedan min tidigare sjukhusvistelse och ber mig följa med in. Jag klär av mig mina kläder och tar på mig de otroligt sexiga sjukhustrosorna med tillhörande lårhöga bomullsstrumpor. Dags att sätta nål och ta de sista proverna. Hoppsan, det går visst inte att sätta nål på dig, och du som brukade vara så lätt… Vi provar med bebisnålen, hon sätter den i handen och vi tror båda att den sitter som den ska. Nähä, inget blod där inte. Nåväl, hon tar två rör ur andra handen och säger att dom får sätta nål inne på operation i stället.

Jag rullas in på operation och nya nålar sätts, denna gång blir det bättre, får dock ta bebisnålar nu med, men det funkar i alla fall. Narkossköterskan, som också känner mig sedan tidigare kommer in och säger hej och hon säger även att, denna gång ska det väl ändå gå bra, nu kan du väl inte ha mer otur vad gäller sjukhus/ingrepp med mera. Varför var hon tvungen att säga så?? Nu börjar jag ju gråta med. Dom sprutar i mig det lugnande medlet men inte fan hjälper det, ska jag bli lugn nu eller vad?? Jaha, då är det dags för dig att sova en stund Eva. Okej, tänker jag och väntar…och väntar…och aj som F*N vad det svider i armen. Snart somnar du nog Eva säger de igen. Jag väntar…och väntar…

Jag vaknar med ett ryck och skriker att hjälp mig att ställa mig upp!! Vänta lite bara vi måste köra dig till uppvaket först. Nej, jag måste ställa mig upp NU!! Okej. De stannar och två sköterskor hjälper mig upp på benen. F*N igen, det hjälper inte, lägg mig ner igen. Herregud vad ont det gör. De ger mig morfin en gång, två gånger, tre gånger. Hjälper inte. Ketogan en gång, två gånger. Hjälper inte. Jag får något annat smärtstillande, det hjälper inte heller. Vad är det för fel på mig? Varför funkar inte saker som skulle mer eller mindre däckat en annan person?

När jag lugnat ner mig något så känner jag efter att min pyelostomi verkligen är borta. Men vad i helvete!!! Den är ju kvar! Hysterisk börjar jag skälla på en stackars sköterska och frågar varför den är kvar. Hon svarar att hon inte vet men att hon ska be läkaren komma så fort som möjligt. I tre långa timmar får jag vänta på att han behagar dyka upp. Jag gråter och piper som ett litet barn ”du lovade, du lovade”, varför har du inte tagit bort den? Han klappar på mig och förklarar att han under operationens gång bestämde sig för att låta den sitta kvar i ytterligare sex veckor, för säkerhets skull. I fall något händer. Om det inte går som planerat så finns den där som en skyddsåtgärd.

ÅHH, vad besviken och ledsen jag är. Denna läkare är dock något som de andra läkarna inte varit, ärlig från första stund. Han är inte jätteoptimistisk, han säger rent ut att det faktiskt kan gå åt pipsvängen även denna gång.

Jaha, och så var det med det!

Det slutar med att de sätter in en morfinpump som jag kan trycka på själv åtta gånger i timmen, något som jag också gör och mer därtill men utan effekt. Klockan 12.00 kom jag till uppvaket och min man ringde åtskilliga gånger för att höra när jag får komma till avdelningen, till svar får han att det inte är helt omöjligt att din fru får tillbringa natten här nere på uppvaket.

När klockan till slut är runt 17 rullas jag upp till avdelningen. EGET RUM!! Vad glad jag blev. Kanske inte var så konstigt att jag fick eget rum ändå med tanke på att jag hade två katetrar, dropp och ett äckligt dränage med tillhörande påse.

Jag ligger på mitt rum och vid 20.30-tiden kommer min man och vår granne för att hälsa på mig. Shit, hög som ett höghus på allt morfin och annat gott försöker jag prata med dem. Oj, vad jag sluddrar. Det går verkligen inte att prata klart och rent. Min man åker efter en stund och då ringer jag min syster och berättar att jag inte har trosor på mig??!! Det var tydligen det vettigaste jag kom på att säga.

Onsdag. Ligger på mitt rum, trycker på min morfinknapp, tittar lite på tv, sover lite, trycker på knappen igen, sover lite till osv,osv. Får besök av min man och min syster. Äter lite, sover, trycker på knapp.

Torsdag. Vaknar efter en jobbig natt med mycket smärta. Mitt dropp tas bort och likaså min morfinpump, nu ska jag bara få tabletter i stället. Då slipper jag ju illamående i alla fall. Det går några timmar och mitt dränage tas också bort. Dränaget har läckt en hel del så de behöver även byta det stora förbandet på min mage. Hjälp, vad är det där? Det är ju inga stygn. 40-50 stålklamrar har de satt dit, har aldrig sett sådana på riktigt förut. Det skall tydligen bli ett snyggare ärr med sådana, vad vet jag?

Det blir kväll och in kommer två sköterskor och meddelar att jag tyvärr måste byta rum, måste dela. Okej, jag förstår att det kan ha kommit någon som är i sämre skick än mig så visst, jag kan dela ett par nätter. Ut i korridoren och in på nästa rum. MEN, vadå dela? Visst kan jag dela med EN annan person, inte med TRE tanter som är 75+!! Herregud, jag måste hem….NU!

Jag ligger i min säng och har ont som bara den, vill bara sova så jag slipper tänka på de tre damerna som hostar, frustar, pruttar, snarkar och skriker i telefon så hela avdelningen kan höra dem. Bestämmer mig för att ta en dusch, går vinklad som en fällkniv de tio metrarna till duschrummet. Klär av mig och vrider på vattnet. AJAJAJ, vad händer får ont så att tårarna rinner och ser det rinna rent blod ut i kateterpåsen. Duschar snabbt, tar på mig ett par rena sexiga sjukhustrosor och inser att jag inte kan gå tillbaka till sängen. Sliter tag i en droppställning och använder den som gåstöd till sängen. Ringer på sköterskan och säger vad som hänt. Prover tas. Får efter tag reda på att jag har njursten. Mmm, vad skönt. Eller inte.

Klockan 21.00 släcker alla tre tanter sina lampor och ber sköterskan stänga dörren helt, för nu är det natten och de vill sova. Hallå, ursäkta?? Jag råkar också ligga på detta rum och jag har inte för vana att lägga mig kl 21 för att sova. Definitivt inte nu när jag har asont! Skit också att jag inte kan gå, kan ju inte ens stå på benen. Ringer på nattsköterskan och ber om mer tabletter, allt för att somna. Somnar till slut i en lukt likt en ladugård. Inte nice! Vaknar en gång i timmen och får fler tabletter, tempen tas med jämna mellanrum och snart, snart är det morgon och då vill jag hem.

Fredag.Vaknar efter ännu en sömnlös natt med otroliga smärtor. Läkaren går rond och jag frågar om jag får åka hem idag. Nej, inte idag. Din pyelostomi skall bytas till en ny och vi vill inte att du åker hem när du har så ont, vi får se i morgon. BAAHHH! Timmarna går och ingenting händer. Till slut kommer en sköterska och säger att pyelostomibytet inte blir av förrän på måndag, men OM jag vill åka hem på permis så kan hon fråga doktorn om det går bra. JA,JA,…hoppas jag får. Känner mig som ett litet barn. I annat fall ska jag försöka ordna så att du får byta rum igen, jag förstår att du inte vill vara här. TACK, snälla sköterskan. Läkarna har möte och det bestäms att jag får åka hem. JIPPIE!!

Så nu är jag hemma på permission, med rollator, men mår redan mycket bättre. Hoppas resten av helgen går åt rätt håll. Min söta man sköter om mig med alla mina mediciner, tar temp och ser till att jag dricker. Han är verkligen bäst!

PEACE!!

Likes

Comments

Blir bara något kort idag. Är alltför nojig för att det ska bli något bra skrivet. Haft en helg med magsjukt barn, dock har resten av hela familjen lyckats hålla sig friska. Kanske helt enkelt funkar med vitpepparkorn?! Det har jag iallafall tvingat alla att ta.

På tisdag är det dags för stora dagen D. Jag hoppas återkomma hit så fort jag är hemma från sjukhuset, med bra nyheter. Hoppas ni kan klara er utan mig någon vecka eller så mina trogna läsare.

Ha det gott alla så hörs/ses vi snart igen.

PEACE!!

Likes

Comments

Haha, det är nära nu. På tisdag nästa vecka ska slanghelvetet bort! Idag när min syster skulle lägga om såret så backade hon och frågade: "vad fan har hänt?". Hm, som om jag skulle veta?? Jag har hålet i ryggen och det är väl inte det bästa stället på kroppen att kunna se något själv om man säger så. Hur som helst så är instickshålet insjunket och med en färg av brunsvart. Mmm. jag vill gärna ha ett extra rövhål, och gärna på ryggen dessutom. Inte så fräscht att börja ruttna i ryggen, men, men, så mycket mer ska väl inte hinna hända innan tisdag iallafall. Jag har aldrig tidigare varit direkt nervös inför ett ingrepp innan men nu är jag så att jag i princip klättrar på vägarna dygnet runt. Jag är verkligen skiträdd! Jag vill vakna igen och jag ska ha en jäkligt bra sommar med vin och annat som är gött. Så fan ta läkarna om de sjabblar igen.

 

Nu till något mer angenämt. Det var så kallad "tjejkväll" på stan här idag så jag, töserna, syster och granne gick dit. Mycket folk var det kan jag lova och dessvärre kom jag hem tomhänt. Inne i en av butikerna så kommer det fram en reporter från lokaltidningen för att ställa några frågor till mig och syrran. Även kort togs på oss. Kan tillägga att jag inte är vad man kallar fotogenic (stavas det så??). Ja, ja, vem bryr sig om det om hundra år. Jag bjuder på det.

Träffade även en gammal vän som jag inte sett på snart ett år, kul var det. Jag märkte att hon fortfarande var lika rolig och äkta som innan. Har bestämt mig för att jag ska bli en ny och bättre människa när jag kommer hem från sjukhuset. Jag ska ta mig i kragen och faktiskt börja umgås lite mer med mina vänner. Jag är ju rätt tråkig som jag är nu. Sitter mest hemma och gör ingenting, träffar knappt någon. Jag tror bestämt att det är nyttigt för både kropp och själ att komma "ut" lite oftare. Inte det att jag klagar, jag gillar faktiskt mitt liv med man och barn och allt som hör därtill. MEN, lite isolerad har man allt blivit sista åren. Ändring på det gott folk!

Just det ja, kattungarna växer och frodas. De är nu 3,5 veckor gamla och så grymt gudomligt söta. Jag tycker inte att de behöver bli större nu :) Ullbollarna!

 

PEACE!

Likes

Comments

Så trött på att vara så satans trött hela tiden, och då menar jag HELA tiden. Jag vill bli mig själv igen, jag vill orka städa som jag gjort innan, jag vill orka gå långpromenader och jag vill göra allt jag gjorde innan UTAN att behöva sova middag eller slockna på soffan kl 19. Jag är ledsen mest hela tiden över att ingenting blivit som jag ville att det skulle ha blivit de senaste tre månaderna och ingenting av det är mitt fel men ändå är det jag som fått ta skiten. Jag verkligen hatar påsen och jag längtar tills den dagen då jag kan använda vilka kläder jag vill. Löjligt? Ja, kanske, men det är faktiskt sådana små saker som kan få mig att må skit.

Jag önskar att jag kunde gråta, det är ju rätt gött efteråt. Jag gråter i bland men vid helt fel tillfällen tyvärr. I stället för att gråta blir jag på asdåligt humör som jag låter gå ut över helt fel människor, mina barn och min man får ta en del skit tyvärr.

Jag är besviken på sjukhuset som ändrat min operationstid för andra gången nu...visserligen bara en dag men det är jävligt lång tid för mig som bara väntar och väntar på att bli av med skiten. Sen får jag dessutom besked från läkaren att operationen bara ger 50/50 att lyckas. Precis vad jag vill höra nu efter att ha gått och väntat på tid. Sen kommer jag även få ha kateter här hemma i en dryg vecka med. men jag får väl se det positivt, jag behöver inte gå på toa alls mer än när jag ska skita då.

Jag är så himla rädd för operationen samtidigt som jag vill få den gjord. Fan, tänk om jag inte vaknar igen eller att det blir de dåliga 50%?! Usch, komma hem igen och ha så ont. Just nu känns det som om jag aldrig kommer kunna sluta med smärtstillande. Jag försöker varje dag att känna efter om jag verkligen behöver ta dem och det känns inte bra alls att jag ska behöva välja mellan att ha ont och vara trött och grinig eller ta ett gäng tabletter och må bra och kunna vara lite glad. Oxytorsk?

Jag är så trött på människor som gnäller över förkylningar och annat, jag hade gladeligen bytt. Jag är trött på ogenomtänkta kommentarer från en del, exempelvis den här: men varför gjorde du operationen från första början, vadå, lite mensvärk kan man väl stå ut med och det är väl inte så farligt att blöda tre veckor av fyra? Seriöst, vad fan menar du med det? Får jag skylla mig själv nu då eller? Tack för den!

Jag längtar till sommaren (är jag ensam om det?), ska bli skönt att kunna röra sig fritt och sova skönt utan slangar som jag trasslar in mig i. Till och med mitt lilla monster säger dagligen att: mamma, till sommaren behöver du inte din påse och din slang. Hon är allt bra go ändå. Jag kan bada och sola och dricka vin när/om jag vill, nästan iallafall. Då ska jag titta på mina ärr och tänka att: Ha, där fick ni! Jag klarade det till slut.

Sedär ja, det blev allt lite positivt tänkande till slut.

PEACE!

 

 

Likes

Comments