And finally så har solen nått oss här i Norrlands djupaste skogar. Jag har haft den kanske lugnaste helgen på typ 7 månader? Jag drack ett glas vin i fredags då vi hade främmande och firade Millan, men annars har jag inte druckit 1% alkohol denna helg. Och vet ni jag har överlevt hela helgen, kanske är det solen, kanske är det för jag varit nykter eller kanske är det för att jag äntligen kommit till mina bättre dagar. Och visst är det knepigt att vi människor glömmer allt förutom gammal kärlek. Kanske är det därför de är så svårt för oss att släppa taget, för det är inte smärtan som är det jobbigaste att släppa taget om utom kärleken som man hade. Andas. Jag andas såhär lugnt och fridfullt som man gör när det känns bra igen, för trots hur mycket skit jag fått trampat och krigat mig igenom så överlevde jag, med kanske det trasigaste hjärtat i hela världen så överlevde jag. Och jag ber på mina knän att det får vara såhär nu, låt det vara bra tills jag åker härifrån. Jag ska försöka hålla ihop min bröstkorg tills jag blir räddad igen. För nu tänker skratta mars ut och skratta lite mer i april och sedan när jag kommer hem är det förhoppningsvis sommar här och då tänker jag leva life med alla mina nära och kära. Hoppas ni som är som mig får bättre dagar nu, det kommer ljusare tider igen och mest av allt så kommer värmen in i kroppen. Så håll ut och andas, andas in och ut och lova att leva.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag tog hela världen med mig igår upp till graven klockan 23. Jag kände hur träden höll andan för mig och hur allting stannade upp. Hjärtat ville hoppa ur kroppen och jag höll tillbaka men med varje andetag kände jag hur allting inombords brände. Plötsligt stod jag där, tänkte hela tiden "bryt inte ihop, bryt inte ihop", sen såg jag nallen och inuti skrek jag. Jag kände hur varje atom inuti mig försökte pressa sig ut ur huden men jag tryckte tillbaka. Fan. Jag kommer nog aldrig inse att du faktiskt inte kommer tillbaka, du kommer aldrig mer skratta sådär djävla mycket och du kommer aldrig sprida liv och glädje mer. Och tänk om jag bara fått göra desamma, tänk om jag fått hålla om dig en sista gång så skulle jag aldrig släppt dig. Ovissheten dödar mig, jag kommer aldrig få reda på varför och inte heller hur djävla ont du hade. Och sorgcochen hemma på min gata i stan fungerar inte längre, han säger man ska släppa ut allt inom sig så blir det bättre, så mycket bättre. Varje gång jag går därifrån röker jag minst 10 cigg medan tårarna forsar nerför min kinder, och aldrig känns fan nånting bättre.

Dom säger att det stannar i 7 år, för så lång tid tar det innan varje cell i sin egna kropp har bytts ut. Och jag försöker påminna mig själv om att jag ska vara lycklig som fått spendera mitt liv med hela ditt liv, men jag hade gett vad som helst för att få se dig bli gammal, som mig, så vi kunde reta varenda djävel på hemmen. För det gjorde vi bäst. Vi var aldrig som någon annan, och ingen annan som oss. Kanske är det därför jag blir kvar, för ingen annan passar mig.

Likes

Comments

Igår var jag som vanligt ut och härjade till typ 23, jag kände hela dagen att det skulle bli en riktigt sån där skit dag. Ni vet när man träffar folk man inte sett på länge och man frågar hur livet är, vad man gör och så vidare. Så fick jag frågan, hur förlorade du honom? Mitt ansikstuttryck var bittersweet och jag svarade bara att jag inte gjorde det. Jag förlorade inte honom, just för att han aldrig var MIN. Han var nästan min, men på något sätt inte. Jag andades så djävla hårt att jag trodde jag skulle blåsa ut ljusen som stod 4 meter ifrån mig. Jag menar, han kunde ha älskat mig, och jag älskade honom, sådär mycket man kan älska någon som inte är ens egna. Men allt var bara ett ''kunde'' och inte ''gjorde''.

Gjorde det ont? Jag andas ännu mer nu och jag kände hur jag ville svepa mitt vinglas och röka mina cigg tills dom tog slut. Hade han åtminstone varit min hade jag ändå fått en förklaring och förstått det hela, men han var ju aldrig det. Så allt jag kan tänka på är att han älskade mig nästan, han var nästan min och vi klarade det nästan. Han var aldrig min. Så undrar jag sedan, hur kan man älska någon så mycket som inte är min? Sen spelas det upp minnen och allt djävla skit vi gjort. Typ hur kan kollar på mig när något roligt händer, eller hur han alltid skrattar åt mina dåliga skämt eller hur han sätter mitt hår bakom örat. Sen står det bara klart framför mig, han är den där speciella, han är så omogen ibland, blind mot andras känslor och sådär korkad, men han är också rolig och talangfull i sitt omogna sätt. Han var den som läste kärleksbrev för mig, den som såg galaxer i mina ögon men han är också den som inte är min.

Det här är den absolut sista gången jag skriver om honom nu. Jag skulle kunna skriva sidor som aldrig tog slut om just precis honom, men som vanligt skulle han aldrig skriva en enda mening om mig. Så det här är det sista, för orden känner dig för väl och jag måste sluta tortera mig själv. Jag måste acceptera verkligheten, hur hårt den än skjuter mig i magen, att jag aldrig var bara den enda och att ingenting som jag någonsin skriver kommer ändra något. Jag behöver inte dig för att vara lycklig, jag behöver fan ingen för att vara lycklig. Så farväl, jag stänger den här boken som du gjorde utan minsta tvekan, du smällde igen den och kollade aldrig bak en sekund. Det har tagit mig längre tid, jag har skurit mig på kanterna av sidorna men jag gör det, jag släpper dig nu.

Likes

Comments

Som vanligt så när jag får hjärnsläpp i mina inlägg försvinner dom. Och jag tänker inte be om ursäkt för mitt dåliga bloggande då jag haft kanske världens pissigaste dagar på länge, dagar då jag gråtit på jobbet, på fester, hos kompisar, på stan och bara gråtit å gråtit. Jag har tänkt så djävla mycket så mitt huvud har velat exploderat och med det kom även migränen. Så jag sprang för livet för att slippa tänka, rökte cigaretter med dubbelklick och halsat i mig rödvin för att slippa mitt inbördeskrig mot mig själv. Men jag höll ihop så djävla länge att till slut exploderade jag, hela min bröstkorg slogs i sju miljoner små bitar samtidigt som jag ändå försökte hålla det inom mig. Men jag kände hur satans ont det gjorde och hur det kändes som om jag försökte andas under vatten, så jag brast. Som en tsunami eller orkan bara kom från klar himmel, exakt så var det. Jag försöker ha så fina tankar som möjligt och Linnea är ju en av mina absolut finaste tankar men det gör så ont, livet är svårt och jag hade hellre velat ha det svårt om hon fick vara här. Och liksom under all tid som gått har jag försökt att rädda alla andra som har krigat på sina knän och jag fick inget tillbaka, jag är så förbannat trött på att tillägna hela mitt liv åt människor som inte ens kan hoppa över en vattenpöl för min skull medan jag korsar oceaner för deras.
Jag har nog gråtit flera hundra biljarder tårar i mammas knä dom senaste veckorna och sagt att det enda som finns kvar inuti mig är ett stort svart djävla hål och medan har hon hållt om mig så hårt hon kan och sagt att det är bra, för då har du galaxer inuti dig som är det vackraste en människa kan ha. Sen grät jag ännu mer, mest för att hon alltid räddar mig och jag säger att jag älskar henne alldeles för sällan. Så efter den här gången har jag lovat mig själv även mamma att lägga energi på mig själv och människor som bevisar att dom vill vara i mitt liv, men viktigast av allt så ska jag låta mitt svarta hål vara, det behöver inte kännas jämt, jag behöver inte vara kär hela tiden och någon gång blir mitt svarta hål en stjärnfylld himmel men inte idag, inte imorgon och inte om en månad. Först måste man älska sig själv.

Likes

Comments

Vaknar upp, kallsvettas som en idiot och hjärtat slår i typ 3497 km/h samtidigt som jag försöker fatta att jag är vaken nu. Jag kom hem för att vila lite då jag sovit som ett pucko några nätter och tvärslocknar, men det är inte en vanlig sömn för märker att jag är halv vaken av och till och plötsligt är hon där, min Lenni. Jag blev så glad och chockad att jag börja liksom skratta? Hon var som vanligt, men jag frågade om hon var ensam och då svarade hon ja, och jag frågade om hon kunde hälsa på mig mer ofta, eller jag bönade å bad om att hon skulle komma. Samtidigt som jag bara vill brista ut i gråt för att allt var så jävla fucking tydligt och för att vi faktiskt fick chansen att skratta ihop igen, så ligger jag orörlig i sängen med tårar som bränner bakom ögonlocket och jag ringer mamma i panik. Som vanligt. Sedan fick jag obehagskänsla av att ligga kvar så upp fort som satan ur sängen och medan jag går säger jag bestämt nej flera gånger. Och väl uppe brister det, panikångestattack gånger 5000.
Ni som vet ni vet, det känns precis som om hela jävla bröstkorgen slits sönder, det går ej att andas SAMTIDIGT som tårarna sprutar som en djävla tsunami.
Jag hatar sånt här, jag är känner mig så ful samtidigt som jag älskar det. Kanske är det värt de.

Likes

Comments

Efter typ 1.5 veckas förkylning så börjar jag äntligen bli frisk. Har varit hos Evelina hela helgen och myst, kollat film, druckit vin med hennes pappa och sedan hade vi en liten mini fest igår med våra favorit grappar. Jag har ändå ingen sån här "jag-hatar-allt-och-vill-lägga-mig-i-ett-hörn" ångest idag, utan jag är mer osäker på mina egna känslor. Alltså jag är ju som en vandrade känslobomb som kan explodera när som helst och antingen hatar jag allt och alla eller så är jag sådär upp över öronen kär. Och det är där jag är osäker, får jag riktiga känslor för människor eller är det bara jag som inbillar mig? Alltså, så fort jag pratar med nån så blir jag typ kär???? och jag blir typ kär en gång varje vecka nu, missförstå mig rätt!! Men så är det. Också får jag såna här tankar när jag ser att alla andra får barn och förlovar sig medan jag är ensam och vissa dagar är mina tankar på andra banor som typ, vilken 20 åring äger ett eget hus? Vilken 20 åring har renoverat ett hus från topp till tå ensam? Och vilken 20 åring har överlevt det jag överlevt ensam? Och that's why mina tankar är all over the place och jag känner mig sådär stillaståendes i mitten som vanligt. Jag både älskar och hatar dig, min lilla ångest.

Likes

Comments

Jag har svårt att sova om nätterna och blev bara 3 dagars jobb förra veckan då jag bara bröt ihop. Jag jobbar inte imorgon heller, men kanske på tisdag, det återstår att se om min hjärna och hjärta vill spela på samma plan. Jag har verkligen haft några riktigt pissiga veckor, allt vägrar gå som jag vill att de ska bli och jag försöker så mycket för att jag och han ska ha det bra men det blir bara fel. Allt jag gjort dessa veckor har bara blivit fel, så jag bönar å ber att det vänder nu. Dom säger ju liksom att den människa som både gör dig till den lyckligaste människan i världen men också den ledsnaste så är det den rätta, men just nu känns det allt annat än rätt. Å att vara beroende av någon på det sättet, åh, det är en sån farlig grej. Och just nu låser jag in mig själv, det är ett väldigt långsamt sätt att bli ensam på. Hjärtat dör en långsam död, och som träden på hösten faller mina förhoppningar som löv, tills att det inte finns några kvar.

För mina armar och ben bildar vinklar som är gjorda för din kropp, jag passar ingen annan, ingen annan passar mig.

Likes

Comments

Ni vet, det är bara en sån dag jag hellre hade velat legat i sängen och gråtit bort dagen. Men istället skrattade jag och gjorde alla sysslor jag skulle gjort, trodde jag, jag åkte hem vid 9 sen tog bara allt slut. Blev tom. Sorgcochen på min gata i stan säger att man ska släppa ut allt så känns det bättre. Det känns ännu sämre och jag vill bara hem. Och hur ont gör det på en skala ett till tio? Hur ont har jag nu? Mitt hjärta brister. Så ont gör det. Knytnäven i brösten och kniven mellan revbensgallret, exakt så känns det. Jag hade hoppats på många fina dagar, men det går kepprätt åt helvete. Men ni vet, det är ju bara en sån dag.

Likes

Comments

Jag gillar inte minnen för dom påminner mig om dåliga saker och plötsligt gråter jag, och det enda som pressades mot mina läppar var en mentol cigg och rödvinet busade fram min halsbränna. Och så bröt jag löften ännu en gång, gråt aldrig över samma sak 2 gånger, fast jag är nog inne på min 15e gång. Och det gamla följer alltid med, väntar på att tränga sig in å förstöra framtiden.
Det är liksom så det funkar, för mig i alla fall. Men ni kommer inte förstå. För värker inte hans leder av att han försöker nå mig för att älska mig, för att vara där för mig jämt så behöver han aldrig mer bry sig om att försöka sträcka sig så långt för mig igen. Men ja det var jag som lät honom berätta om varje demon som jagade honom eller alla dom dåliga grejerna han gjorde så lovade jag att vara där ändå. Och ändå, ändå räckte det aldrig till. Jag bara öste ur kärlek ur varje öppning i min hud mot honom, och ändå räcker jag inte till. Så själv blev jag lämnad ensam kvar, alltid ensam kvar. Jävla honom. Satan.
Jag hatar att varje låt som spelas upp får mig att minnas honom, ett konstant krig mellan glömma och minnas. Och jag hoppas så mycket att han inser vad han tappade månen medan han räknade alla stjärnor. För helt ärligt så känns ingenting längre, det är tomt och ett stort jävla vakuum bara. Jag tänker lova mig själv nu, att inte falla tillbaka. Vill någon vara i ens liv så måste man prioritera, och är inte jag på den listan kan han äta skit. Less på att känna mig tom för människor som suger ur kärlek för sitt egna välmåendes skull. Så sug min icke existerande kuk. Puss.

Likes

Comments

Wiho!
Nu är vi strax påväg till Umeå för att hämta Rupert, sitter för tillfället i Östersund å väntar på att mamma ska bli klar. Jag och millan har köpt nya vindrutetorkare och det var ju ett helg projekt å byta dom haha. Alltså, jag kanske är korkad men på tisdag ska jag prov träna i ett fotbollslag, jag är super excited då fotbollen gjorde mig helt klart till en bättre människa plus att jag/vi inte var dålig på fotboll. Men är långt ifrån den människan jag var då jämfört med nu, men jag tror detta är ett av dom bättre beslut jag tagit faktiskt. Plus att imorgon kommer Mallan och myser med mig och mina kattbäbisar, sen även på måndag börjar jag jobba igen. Känns himla bra nu faktiskt, låt det hålla i sig för Guds skull. Men nu ska jag faktiskt börja rulla å leta rätt på mamma, ha världens finaste helg. Påk

Likes

Comments