Hemma från en mys helg i Stockholm med min huligan och familjen, jag hade en sån sjuk separationsångest igår (IGEN) så jag fick typ halsfluss från ena dagen till den andra. Så jag ligger hemma i sjuksängen och hoppas dagarna till jullov ska gå snabbare så jag får julmysa med familjen och släkten och mitt hjärta. Även fast distansen mellan oss vissa dagar bara känns åt helvete och jag bara vill bryta ihop så får vi det att funka, han bara gör allt rätt och älskar mig högre än vad alla mina demoner kan skrika. Jag är evigt tacksam för att universum ledde honom till mig, jag tror på den makten att den såg att jag verkligen behövde någon som bara älskade mig för den jag var så fick jag den bästa man kan få. Jag bara älskar livet och honom, så tack för det.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hädanefter kommer ALLA mina inlägg handla om hur snuskigt och töntigt kär jag är. Men separationsångest och gråtkalas hade jag på tåget igår när jag åkte hem från min huligan. Jag är sådär löjligt djävla kär i honom så alla mina fjärilar har poppat massa ecstasy och har gruppsex i magen och tripplar sig. Han ser på mig som om jag var den enda som fanns och han visar mig att jag förtjänade bättre och fick det bästa, fyfan vad han gör mig lycklig som ingen annan har gjort förut. Ni vet när allt bara klickar och jag vill aldrig vara utan honom en sekund ens, eller typ när allt som jag hatar med mig själv älskar han och att när han ser ett stjärnfall önskar han ett evigt liv med mig. Och det viktigast av allt är att jag älskar honom, men han älskar även mig.
Nu ses vi inte fören nästa vecka då vi ska ha en mys helg i Stockholm, men känns redan som om det var 1 vecka sedan vi sågs. Men det känns fint nu, det känns fint att le mot himlen trots vilken färg den än har eller att bara känna lycka. Jag är lycklig nu.

Likes

Comments

Oktober passerade och årsdag för min älskade Lenni har varit, om jag bara kunde få svar på alla frågor och få skratta med henne en sista gång hade jag varit evigt tacksam. Men inte ens alla dessa tårar kommer få henne tillbaka. Ingenting kommer aldrig bli som det varit och jag kommer nog aldrig lära mig simma i denna bottenlösa sorg. Men någonstans måste man försöka finna styrka och ändå leva på, så det var det jag gjorde.

Det är redan november och jag har som vanligt försökt hänga på livet, men jag är lyckligare nu. Sådär lycklig som dom är i böcker eller i filmer, jag vet inte ens vad jag gjort för att förtjänat den lyckan men jag uppskattar det från den djupaste platsen i mitt hjärta. Jag tackar Gud och universum för att dom ledde honom till mig. Han visar för mig att kärlek är verkligen inte det jag kom att dö för och han ser stjärnor i mina ögon där andra bara sett reflektionerna av deras egna. Så tack, jag släpper honom aldrig.

Likes

Comments

Alltså jag skriver och laddar upp tror jag, men här sitter jag 1 vecka senare och inget inlägg har kommit upp. Haha, jag blir matt. Men iallafall ni får ha överseende för jag orkar inte skriva om. Så min huligan åkte hem till GBG igen och jag har separationsångest för vi inte kommer ses fören om 5 veckor igen och ännu jobbigare när jag bara vill vara i hans närhet varje sekund, men så är det bara och vi kämpar och krigar för att det ska funka. Jag är så lycklig över att få vara hans och att han är min, det bara klickade direkt, allting, min överdos och medicin på samma gång. Vi hade en sån fin helg, middag med släkten och sen med hans familj och sedan har vi härjat på stan men mestadels bara myst på landet. Livet känns så himla bra nu, äntligen. Tack Gud, universum och alla stjärnor.

Likes

Comments

Nedräkning till en av dom äckligaste och sorgligaste dagarna jag vet. Om 29 dagar är det 1 år sen hon försvann, ett år av en bottenlös sorg som aldrig någonsin kommer försvinna och aldrig någonsin kommer något bli likadant igen. Varenda djävel är på helspänn för ingen vet hur en ska reagera, vad gör man och hur gör man. För man tror ju aldrig att sista gången bokstavligt talat är sista gången, man tror det kommer fler dagar, att för alltid existerar men det gör ju inte det.
Och alla dessa tankar som flyter runt och ger mig magsår och får mitt hjärta att brista lite till varje gång, för tänk om en fått räddat henne, på samma sätt som hon räddade alla andra.

Det går inte en dag jag bara påminns hur fint vi haft det, hur vi alltid surrade och lyssnade inte på tränarna på våra träningar eller när vi köpte samma kläder för vi skulle ut på nå tok och vi ville att alla skulle se att vi var likadana, samma på något sätt men även så olika. Det kommer dagar när jag bara vill släppa allt och försvinna och bara gråta tills mina ärr på kinderna har blivit stora sår, det kommer dagar när det känns som om någon slog mig rätt i ansiktet och jag ramlar omkull och hamnar på ruta ett igen och vissa dagar bara går det inte alls, när sorgcoachen tillochmed ger upp hoppet om mig för det är så djävla miserabelt. Och förlåt Lenni för att jag inte vart på graven på några veckor nu, men jag skyller på att jag inte har tid när jag egentligen har all tid i världen men jag är så djävla rädd att himlen ska rasa ner medan jag är där, jag är så djävla rädd för att bryta ihop när jag vet att du vill att vi ska skratta åt alla våra minnen istället för att vara ledsen. Men fan alltså. Helvete. Alla dessa tårar, hur slutar man? Hur lär man sig simma i en bottenlös sorg? Alla dessa fucking djävla tårar, om dom ändå kunde få dig tillbaka. Fan. Kom tillbaks

Likes

Comments

Visst gör det ont nu? När hela världen slitits bort under dina fötter och det enda som existerar i ens trånga huvud är frågan "varför räcker jag inte till?". När man sträckt sig så långt man bara kan för att kasta ut sin kärlek till människor som bara ska gå förbi den utan att ens se sig om och stanna upp, när man blivit minimerad som människa bara för att dom ska fylla upp sina tomma och äckliga egon. Visst gör det ont? När du såg hela din framtid och ditt liv i deras ögon men dom skulle bara se reflektionen av sig själv i dina, eller när man pressat ut varenda varningssignal genom alla öppningar i huden för man ville tro att alla hade samma kärlek att ge som jag hade, bara för att dom skulle visa exakta motsatsen. Jag vet inte ens hur många tårar jag gråtit för människor med mörk kärlek som bara finns till för att förstöra det vackra med kärlek, eller hur många drinkar jag svept för att få tömma min hjärna på bilder och minnen från dom stunder jag värderade högst, medan han bara såg dom som ett reklamavbrott i sin film. Jag spenderade flera nätter på att tänka på saker jag kunde gjort bättre, saker jag kunde sagt eller helt enkelt inte vara mig själv bara. För det var så dom sa, det var jag hela tiden, med mina känslor som är större än någon annans eller att mina drömmar är för stora eller att jag är för mycket helt enkelt. För visst gör det ont? När man gett allt man har och lite till, spenderat varje sekund på att vara tillräckligt bra för någon och sedan få ett baseboll trä genom bröstet och höra att man var för mycket, eller att det finns någon annan eller att man helt enkelt bara var någon som dom var tvungen att ha provat på att älska någon gång i sitt liv. Och visst är det skamligt, att en människa har mage att klä av en med sina fingertoppar och säga att dom vill spendera hela sitt liv med en för att sedan inse vilken storm man är och då lämnar dom en avklädd och smäller igen dörren så hårt framför näsan på en, att det skakas nere i marken. Och jag gick sönder i så många mer delar än bara itu och aldrig någonsin trodde jag att det fanns någon tröst för mig.

Tills jag insåg själv vad jag förtjänade, tills mamma räddade mig för många gånger och pratade till Gud om mig, tills jag började älska mig själv. Man förtjänar hela djävla universum och lite till, någon som ser vilken storm man är men som accepterar att man kommer vara den som slänger ut kulorna till den laddade pistolen men litar på att den andra aldrig trycker av. Och jag hade behövt höra det tiotusen gånger, att jag faktiskt skulle överleva trots hur djävla kuk ont det än gör och trots alla miljontals saker som bara går åt helvete ändå och trots att döden alltid är bakom hörnet, så överlever man. För det gör inte så ont längre.

Likes

Comments

Jag har haft en sån fin lång helg i Göteborg, det är som hemma, jag mår bra och mitt hjärta och hjärna spelar gärna på samma plan nu. Även fast mina tankar ibland drar iväg och jag försöker hålla dom nere så gott jag kan. Jag har bara myst hela helgen, och missade mitt tåg hem igår så är påväg idag istället, ni vet det är bara sån jag är. På onsdag kommer amerikanarna till oss och jag är så himla excited, har saknat dom så mycket och dom är ju som en andra familj. Livet rullar på bra nu, och jag ber varje djävla kväll om att det får vara så nu, jag vill inget hellre och jag försöker hela hela tiden. Jag vill vara sådär genuint lycklig, känna hur mina fjärilar i magen bara blir fler å fler och att alla runt om mig mår sådär äckligt fruktansvärt bra. Jag kan erkänna att jag druckit för mycket sangria och vodka på förfester med människor man inte känner och sedan dansat tills jag kände det var dags att gå hem, men jag gör det inte längre för att fly utan för att umgås med mina vänner och ha kul. För det är min tur nu, nu är det fan min tur. Så vi hörs, mitt lilla helvete.

Likes

Comments

Året var 2017 när vi inte hade en endaste årstid, året jag var så djävla långt nere på botten att jag vägrade se mot toppen. Det är snart september och jag mår så bra nu, visst att vissa dagar brottas jag med mina tankar och mitt hjärta och ibland bara gråter jag, men det finns så många dagar jag dansar i regnet och letar efter regnbågar istället för att låta det sluka mig helt. Mamma har räddat mig igen, jag kan inte fatta hur människor kan leva sina liv utan att ha MIN mamma som mamma. Om jag kunde skulle jag ge henne hela universum och mer, hon är alla berg och hav, allt det vackraste man kan få. Så tack mamma, återigen, för du ser mitt svarta hål och älskar det ändå.
Jag är så himla peppad för den här fjärdedelen av året som är kvar, om en och en halv vecka åker jag till Göteborg igen för att lätta på hjärtat igen och byta luft och människor, och om 3 veckor kommer amerikanerna hit, till lilla Sodalen. Jag är tacksam, tack livet för allt jag stampats med och tack för allt det vackra.

Även fast jag bråkar och faller handlöst med ansiktet mot marken allt för ofta, och allt för ofta låter jag människor trampa på mig och mitt hjärta. Så blir jag bättre. Fattar ni hur vackert livet är, om man dansar i regnet.

Likes

Comments

Jag har haft semester, dansat i regnet och letat efter regnbågar. Sista veckan börjar imorgon sen startar arbetet igen, känns skönt faktiskt, det är lite terapi att jobba med mina grabbar. Jag har liksom glömt bort hur jag ska skriva, vad jag ska skriva och när jag ska skriva. Jag fladdrar inte omkring med mina känslor längre, dom får sväva bakom mig och jag försöker så gott jag kan med att hålla huvudet upp mot himlen. Ni fick en liten reality check, så ni vet att jag skrattar lite mer nu än då. P.S jag har haft världens finaste helg i Göteborg, tack för den lyckan.

Likes

Comments

Klockan står på 00.50 och jag är varken berusad, kaotiskt ställd eller emotionellt instabil. Jag är exakt som jag ska vara, precis just nu. Det hann gå en månad innan jag kom att tänka på denna blogg också, jag har hunnit med så mycket, jobbat halvt ihjäl mig, fjällvandrat, festivalat och tagit semester (jag behövde det). Jag tar det lugnt denna gång, jag skriker inte hej fören jag verkligen vet hur hjärtat slår under tröjan eller hur mitt bygge går. Jag tröttnade liksom på att vara hon som alltid skrek efter kärlek från människor jag TRODDE verkligen älskade mig tillbaka, eller hur jag verkligen slet på mina bara knän för att få varje förhållande att funka trots att jag inners inne visste någonstans att det aldrig skulle göra det. Jag ville vara hon som alltid gick med ansiktet mot himlen trots mörka moln och regn, jag ville vara hon som kände varje känsla och hans andetag men som inte blev fäst vid det, men mest av allt ville jag bara vara mig. Som precis just nu. Jag vet att det mörka kommer hinna ikapp och jag kommer återigen känna hur jorden slits bort under mina fötter, men den här gången kommer jag stå stadigt.
På torsdag åker jag till Göteborg, jag vet absolut inte hur länge jag blir kvar än men det känns skönt att komma ifrån denna stad, gamla människor och samma brustna hjärtan. Jag ska rena mitt huvud och hjärta lite extra för jag vägrar må sådär igen, och mamma har hållit mig så hårt i handen och bett till Gud för mig att jag blir bättre nu. Men jag vet också att det finns ingen smärta eller ondska som kan övervinna mammas armar och hennes bultande hjärta, så alla mina demoner, välkommen. Men jag är redo den här gången.

Likes

Comments