Helgen på enda året hela Sverige super som galningar och har sjukaste bakfylla ångesten på en söndag, var jag typ nykter. Jag har varit lite överallt, druckit lite vin och rökt mina fortfarande lika äckliga cigaretter, men jag har inte slängt i mig spritskåpet och snubblat hem förutom i torsdags. Jag har försökt gå vidare med misslyckade prövningar och ändå ramlat tillbaka till honom, jag kollar genom gamla sms samtidigt som jag tänker "fan vad jag hatar färgen mörkblå" och jag hör hur mitt hjärta säger tvärtom. Vi har pratat och skämtat som om inget hade hänt och det han inte vet är att det är jag som ligger hemma 02.22 med en hjärna och hjärta som vill självexplodera av kärlek. Jag vill bara ringa upp honom och säga att han är den enda jag kollar efter överallt, eller att efter varje glas vin vill jag bara sätta mig på tåget till honom och att varje ord och tår kommer från den finaste delen av mitt hjärta. Jag vill säga att om det inte funkade med honom, så vill jag inte ens se varför det ska funka med någon annan. Är han inte det bästa, vill jag inte ha någon annan.

Det mänskliga hjärtat slår 4000 slag i timmen och det är ungefär 96000 slag per dygn och ändå slår 90000 av dom som om någon tryckt in 35 knivar i bröstet på mig och det enda jag kan tänka på är att, fan, mörkblå är våran färg, min och hans. Hjärtat slår 4000 slag i timmen, och ändå fattar han inte att mitt slår 8000 i timmen när jag ser honom. För han kommer bara vara en främling tillslut, men jag hoppas och ber ändå. Och till alla andra, ni som undrar hur jag kan vara eller känna mig så ensam, se på mig. Jag kan lära er. Jag kan lära er en till också, att ett krossat hjärta är den största massakern i hela universum och det tar 6 år innan varje cell är utbytt i kroppen. I 6 år kommer mina celler och vener bilda klumpar och skrika hans namn, medan jag bara står kvar och ser honom vända om och gå.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Idag är det bara en sån dag, eller det har varit såna dagar i veckor nu. Och idag känner jag bara tomhet och saknad. Jag försöker hinna ikapp med livet men ibland tar det bara tvärstopp och sen blir jag kvar på samma plats, väldigt länge. Idag är en sån dag jag saknar Linnea lite extra och alla hennes sjuka grejor hon alltid gjorde. Idag är en sån dag jag hellre drunknar i min bottenlösa sorg. Men jag hoppas du har världens finaste dag Linnea, mitt älskade hjärta vad jag saknar dig. Kom tillbaka.

Likes

Comments

Jag har snubblat in på Storgatan 72 vid 04.34 och svurit hans namn medan jag brottas med mina djävla klackskor. Druckit öl tills det sått ut genom ören och har bedövat mina känslor med hotshot, medan Sewe säger att jag ska gå vidare för jag förtjänar bättre. Men om han inte är någon bättre vill jag inte ha dom, för hur ska jag kunna släppa honom när han säger att han aldrig kommer glömma dagen vi träffades första gången och att han älskade hur jag inte var blyg och pratade hål i hans hjärna. Jag hatar att säga hejdå till en människa jag vill spendera varje minut jag andas med. Men det måste ta slut nu, för mamma har svurit ditt namn under hennes andetag medan jag bröt ihop i bilen och hon fick rädda mig som vanligt. Hon säger att alla dom tårar jag slösar på honom kunde jag ha förvandlat till skratt och glädje, och att ibland måste man bara få säga fuck it och leva lycklig i alla sina dagar.

Ibland låter jag mina tankar sväva i väg för långt och jag tänker på hur det hade varit i fall vi fortfarande varit vi, i fall vi verkligen hade klickat ihop. Men sen tänker jag på att han måste blivit uttråkad och därför lämnade han mig, även fast han lovat att han aldrig skulle lämna mig någonsin. Och allt jag önskat var att han skulle dyka upp i porten och säga att han aldrig menade att lämna mig och att han kan faktiskt inte leva utan mig, men han skriver bara massa djävla skit och jag bara gråter alla dessa tårar. Och jag lever i den tron att han kommer komma tillbaka, därför kan jag inte släppa honom. Men han kommer tillslut bara vara en främling med alla mina hemligheter och ändå kommer jag älska honom, även fast jag inte borde. Det var precis som om han var vattnet och när jag äntligen hade honom, så drog vågorna ut honom och sedan försvann han. Men jag blev kvar. Alltid. Ensam. Kvar.

Likes

Comments

Jag kollade på klockan inatt med suddiga ögon för jag grät hela tiden och den stod på 03.47 och jag kom på att jag skulle upp om 3 timmar. Jag har legat i sängen sen vi kom hem från Stockholm i princip, helt djävla orörlig och helt djävla matt. Jag hade en sån fin vecka förra veckan, såna fina månader som jag bara kunnat drömma om också tog det bara slut. Jag fick det i klartext, han sa att han inte träffat någon annan och att jag är det finaste man kan få, och som dom alltid säger "det är inte du, utan jag" klart jag fucking fattar att det är jag, det är alltid jag. Sättet jag skriker ut mina känslor på, sättet jag hanterar hans kärlek och sättet jag svär på. Han var så djävla perfekt tills jag började öppna mitt trasiga hjärta och slängde ut all skit i hans knä, det var då han försvann, redan då märkte jag att han var påväg bort men jag fortsatte ändå trots att jag kände hur djävla nära slutet var. Han ringde mig igår och sa förlåt, jag grät tills jag inte kunde andas och han bad om förlåt igen och jag ville bara stampa på hans huvud så jag slängde på luren.

Jag ville bara vara den första han såg när han klev in i ett folkfullt rum, jag ville vara den han tänkte på när han var sönder stressad klockan 16.34 på sitt jobb och jag ville bara vara den han skulle dela sitt efternamn med. Men han ville inte stanna och jag älskar honom för mycket, så jag lät honom gå. Vi hade aldrig en perfekt kärlek, men fan vad vacker den va när vi hade våra stunder och vi hade gjort hela världen avundsjuk.
Och jag vet hur det här kommer sluta, han kommer gå vidare som om jag aldrig existerat och jag kommer tömma mitt spritskåp och famla runt i mörkret för att sedan vakna upp i någon förort utanför stan med han och våra minnen i mitt trånga huvud. Trots att han inte frågat om mina drömmar på 254 dagar eller om jag fortfarande alltid somnar till Disney filmer kommer jag alltid tänka på honom när jag dansar med någon annan på Oscars svettiga dansgolv eller varje gång jag åker i en mörkblå BMW, han valde tillochmed en bil i min favoritfärg och ändå är han 20 mil ifrån mig och låtsas som allting aldrig hänt. Så han visade mig varför man döper stormar som förstör städer på 1,3 sekunder efter människor, varför mamma alltid har rätt om att jag inte ska bli beroende av någon annan och att kärleken ÄR det jag kom att dö för.

Så hädanefter kommer jag hata färgen mörkblå, kommer aldrig någonsin se Draktränaren igen för det var hans favorit (även min) och jag kommer aldrig kunna sova intill någon annan.

Likes

Comments

Det var kvällar vi hatade varandra, åh Gud vad vi hatade varandra, allt för att han skrev till mig igen eller för att någon brud skickade olämpliga snaps. Det var tårar och skrik och ord, men i slutet av dagen älskade vi varandra ändå. Och vare sig han ville det eller inte, så brydde han sig om mig, sådär genuint, och han var alltid den som sa förlåt först och den som pussade mig tills jag skrattade så magen gjorde ont. Han var den som skrattade åt mig varje gång jag missade tåget hem men kom å hämtade mig och sa "då får jag ha dig i några timmar till", han var också den som skrattade åt min dialekt och retade mig för mina konstiga uttryck. Han sa alltid att vi skulle gifta oss och bo i lilla huset, och han skulle meka med sina bilar och jag skulle stå i fönstret å skratta åt honom när det inte gick som han ville. Han var också den som pussade mig godnatt och sa att han aldrig skulle släppa taget. Tills han gjorde just det. Allt det där romantiska och fina jag hade i livet är borta, precis som vi två och precis som honom. Borta. Och idén av att vi aldrig kommer ha våra gräl 2 på natten eller att han kittlade mig tills jag råkade slå honom i ansiktet, gör ont. Allt som är kvar av oss är tomma löften och brustna hjärtan, och han försvann som jag aldrig hänt medan jag står kvar och ber att han ska komma tillbaka.

För när jag var 10 år växte jag upp med tron att jag skulle ha ställen döpta efter mig, en kärlek som aldrig någonsin tog slut och att jag skulle leva med honom tills mitt hjärta slutade slog. Nu är jag 21, jag vet inte ens vilken väg jag ska ta i livet, eller alla dom gånger jag lovat mig själv att aldrig någonsin mer behöva känna såhär igen. Tills jag träffade honom och alla hemska bilder jag målat upp om kärlek, att den är ond och att jag kom hit för att dö för den, bevisade han tvärtom. Och när han lämnade så slutade mina händer att fungera, jag höll så hårt om glaset tills det gick sönder i min hand och jag kände hur djävla hårt mitt hjärta slog innanför tröjan. Och han visste inte varför det blev såhär, han vet bara att det var tvungen å bli stopp där. Är det för att jag är kaoset själv och har orkaner i mitt hjärta eller var jag bara en sån som han var tvungen att ha prövat på att ha i sitt liv för att sedan gå vidare och hitta någon annan. Någon bättre. Jag gick in så djävla helhjärtat i den här sagan att jag själv trodde på alla lögner om hur han jobbade senare och därför inte kunnat höra av sig på 24 timmar eller hur han en dag bara slutade höra av sig helt och jag kände hur slutet var nära redan då, men jag vägrade inse det fören jag nu sitter här helt djävla fucking ensam igen och röker mina äckliga cigaretter som jag lovat mamma att sluta med, med tårar som smakar mer än salt och vatten å med hand namn på displayen som jag hela tiden vill ringa upp och be han komma tillbaka. Men jag ska släppa honom också, som alla andra som sagt att dom älskat mig för att sedan bevisa motsatsen. Jag kommer släppa honom helt när han kommit på att det var jag, det var jag hela tiden som var den rätta för honom, och när han kommit på det kommer jag inte vara kvar, och det kommer döda honom. Men jag tänker ändå fortfarande be till månen att han kommer tillbaka, för han är alla berg och hav, allt det vackraste man kan få.

Likes

Comments

Jag har försökt haft en sån bra helg som möjligt här i Stockholm, tänkt på allt det roliga vi gjort och att mamma alltid räddar mig. Men ibland går det bara inte, jag är verkligen inte otacksam, men jag kan inte. Han vet inte att när jag kör bil så kommer hela min värld ner genom taket och sedan hittar jag mig själv gråtandes över honom, igen. Och jag ser ingenting, för dessa tårar är inte bara salt och vatten, dom innehåller allting han och jag lovat och alla våra minnen.

Jag är så djävla less på att människor säger till mig "att den rätta kommer när du är redo" för det gör han inte, det här är ingen djävla film som slutar sådär romantiskt. Han kommer inte bara dyka upp mitt på stan och se alla stjärnor i mina ögon. Men jag skulle vilja hoppas. För är det något jag är ännu mer less på så är det att ge ut min kärlek till människor som han, som säger dom rätta sakerna men gör tvärtom. Han är en sån som bara tar och tar men jag får aldrig något, jag bara älskar honom och han tvär slutade. Trots denna saga är över, kommer jag ändå dra bort bladen från prästkragar och be om att han ska älska mig. Jag vet att det är fel. Men jag gör det ändå. För det är ju ändå han.

Likes

Comments

I ett soligt Stockholm, men inget känns varmare för det. Jag vill bara kunna stäng av mina känslor och tankar för några dagar, hur gör man det? Jag fattar ju nu, att allt det goda har ett slut det också, och det enda jag bad om var en lycklig början och en mitten för slut är aldrig något lyckligt som i böcker. Jag vill bara att han ska vräka ur sig sina känslor till mig och berätta att allt han någonsin velat ha stod framför honom, men istället pussar han mig på pannan och säger "kom nu, så går vi" och jag vill bara slita ut hela min själ ur kroppen och visa honom hur många gånger den blivit splittrad i miljontals bitar pågrund av människor som är osäkra på sina egna känslor. Men jag säger ingenting, jag ler bara medan mina ögon tränger bort tårarna som är påväg fram. Men det är nu det tar slut på riktigt, nu på riktigt är det då mitt hjärta inser att allt är slut, vi blev aldrig riktigt ett vi trots 7 månader av ett konstant behov av att vara i varandras närvaro. Och jag kommer älska honom ändå, när han vänt om och det enda jag ser är hans ryggtavla som exakt för 1 minut sen lämnade mig här, ensam. Jag kommer älska honom tills stjärnorna exploderar och tills jorden går itu och tills Gud viskar till universum för sista gången godnatt, tills dess kommer han vara den enda.
Mitt hjärta klappar så min bröstkorg håller på å slits itu, men som vanligt, låt. ingen. se. dig. gråta. någonsin. för jag vill inte visa att det var jag som förlorade igen, eller att det var jag som var med helhjärtat i hans spel medan han bara låtsades vara med hela tiden. Så där går han nu, och jag blev ensam kvar. Åh Gud. Dessa tårar. Alla dessa tårar. Dessa tårar som bara innehåller honom.

Likes

Comments

Jag har haft typ 356 panikångest attacker bara ikväll, och jag undrar hur fan jag ska överleva veckan. Jag märker hur träden håller andan nu, och hur fåglarna har slutat kvittra för mitt hjärta skriker för högt. Det tar slut nu, jag visste det från början och jag hade rätt hela tiden, för han går nu. Vad gör jag för fel? Jag bara öser kärlek och prioriterar honom före allt annat, han går före allt. Ändå tar det slut nu. Även fast du lovat att aldrig någonsin släppa taget om mig, hur trasig jag än var eller hur många tårar jag fällde just för att mitt huvud aldrig slappnar av. Såhär ligger jag, en måndagskväll med tårar som ristar in ärr längst mina kinder och medan är du 20 mil ifrån mig och låtsas som ingenting har hänt. Hur försvinner alla ens känslor och tankar på över en dag, medan jag kommer älska honom på avstånd i 45 år framöver, för det är sån jag är. Jag vägrar släppa taget om det som gör mig illa, eller det som fått mig lycklig i några få sekunder. För det var ju det han gjorde, jag trodde äntligen jag insett vad fan jag ville ha hos en man, vad jag förtjänade, vad jag behövde. Men tjifick jag, för du spelade bara på min svaga styrka och du behövde lite kärlek för att ditt ego skulle växa igen, medan jag slogs sönder i 462826 små bitar. Och ändå står du och låtsas som ingenting, fan för dig. Jag ber så jävla hårt till en Gud jag inte tror på att snälla låt inte detta vara slutet, jag gråter och kan fan inte hejda mig. Alla dessa tårar. Alla dessa tårar innehåller dig och våra minnen. Jag kan inte röra mig för varje jävla atom jag är uppbyggd av exploderar och mitt hjärta har ännu en gång fått tagit smällen för jag är för svag, jag är så jävla svag att jag inte kan säga stopp till mina känslor och istället lyssna på mitt huvud. Men hur gör man det? Hur säger jag till mig själv att inte känna när det enda jag vill är att känna honom? Och hur säger jag till mitt hjärta att sluta älska när det endast slår för just honom? Sen kommer jag fram till ordet "nästan" som sätter blodproppar inuti mina vener och hur min hjärna skriker stopp stopp stopp. Jag var alltså bara nästa värd hela hand kärlek, jag var nästan värd att kriga för och jag var fan bara nästan värd att få vara lycklig.
Jag hoppas han sover gott ikväll, medan jag slänger tillbaka mitt misshandlade hjärta ner i sopkorgen ännu en gång. Allt för att jag är för svag. Fan ta mig.

Likes

Comments

Jag har flummat runt fram och tillbaka nu väldigt länge, på gator jag inte rört mig förut eller i städer där folk aldrig sett mig. Jag slängt i mig all alkohol från skåpet och dansat genom torg i tron på att ingenting eller ingen kunde röra mig, tills jag snubblande in hos honom klockan 03.25 på natten. Jag rökte cigaretterna och trodde på alla hans lögner att han älskade mig mer än något annat på den här planeten, samtidigt som min hjärna skriker att han har fan inte frågat om mina drömmar eller mina tankar på 239 dagar.
Men jag blundar och pressar ut varje jävla varningssignal genom huvudet och låter honom klä av mig med sina fingertoppar, och vet ni hur ledsamt det är att somna bredvid honom och veta att jag kommer ändå vaken upp ensam. 239 jävla dagar, och han har inte ens frågat om min favorit färg fortfarande är mörkblå, eller om mitt hjärta fortfarande är trasigt likt förbannat. Ändå står jag med öppnaste armar och hela min själ och mina vener skriker hans namn medan min hjärna vill backa 3 meter, allt bara för att jag tror att min kärlek ska få honom att älska mig mer än något annat. Men det gör han inte. För han kommer bara älska mig från 12 på natten och fram tills solen smeker bergstopparna, han kommer att få mig göra om exakt samma procedur om och om igen, endast för att mitt hjärta är svagt och för att jag blundar genom hela den här karusellen, som jag hatar.

Men han kommer förlora mig, och jag honom, hur mycket jag än hatar honom så älskar jag honom mer. Men det kommer inte slå honom fören mitt namn inte nämns nån gång under hans kväll med kompisar, eller när han vaknar 3 på natten och väntar på ett meddelande från mig som aldrig kommer, eller när han ser ett par gå på andra sidan gatan med stjärnorna i sina ögon för att sedan inse att vi kunde varit dom. Det är då det kommer slå honom, när jag kommit över honom och gått vidare, att det bästa han någonsin kunde få, lät han glida genom fingrarna som sand. För jag har blivit så jävla less på att jag bara är sand, när han är alla berg och hav och allt som solen rör vid, allt det vackraste man kan få. Men jag rinner bara genom som sand.

Likes

Comments

Sista kvällen i USA, första gången ever jag tycker det ska bli skönt att få komma hem faktiskt. Kanske för mamma-längtan är för stor, eller att Rupert har lika stor separationsångest som mig eller för att mitt hjärta inte känner sig som hemma här i LA. Jag har haft fantastiska dagar här borta, eller snarare veckor, men Yorket är mer hemma för mig och jag trivs bäst där.

Jag ska lägga upp så mycket bilder när jag kommer hem för internet här borta suger, men jag ska först landa och ställa till rätta med tiden. Och jag lovar jag ska skriva romaner om mitt hjärtas kaos och hur mitt huvud konstant brottas med mig, bara för att lätta själen och kanske så ni som känner samma som mig, också på något sätt kan lätta ert hjärta. Men som sagt, jag ska landa först och få andas i mammas hår igen. Vi hörs när vi hörs. Puss

Likes

Comments