Nedräkning till en av dom äckligaste och sorgligaste dagarna jag vet. Om 29 dagar är det 1 år sen hon försvann, ett år av en bottenlös sorg som aldrig någonsin kommer försvinna och aldrig någonsin kommer något bli likadant igen. Varenda djävel är på helspänn för ingen vet hur en ska reagera, vad gör man och hur gör man. För man tror ju aldrig att sista gången bokstavligt talat är sista gången, man tror det kommer fler dagar, att för alltid existerar men det gör ju inte det.
Och alla dessa tankar som flyter runt och ger mig magsår och får mitt hjärta att brista lite till varje gång, för tänk om en fått räddat henne, på samma sätt som hon räddade alla andra.

Det går inte en dag jag bara påminns hur fint vi haft det, hur vi alltid surrade och lyssnade inte på tränarna på våra träningar eller när vi köpte samma kläder för vi skulle ut på nå tok och vi ville att alla skulle se att vi var likadana, samma på något sätt men även så olika. Det kommer dagar när jag bara vill släppa allt och försvinna och bara gråta tills mina ärr på kinderna har blivit stora sår, det kommer dagar när det känns som om någon slog mig rätt i ansiktet och jag ramlar omkull och hamnar på ruta ett igen och vissa dagar bara går det inte alls, när sorgcoachen tillochmed ger upp hoppet om mig för det är så djävla miserabelt. Och förlåt Lenni för att jag inte vart på graven på några veckor nu, men jag skyller på att jag inte har tid när jag egentligen har all tid i världen men jag är så djävla rädd att himlen ska rasa ner medan jag är där, jag är så djävla rädd för att bryta ihop när jag vet att du vill att vi ska skratta åt alla våra minnen istället för att vara ledsen. Men fan alltså. Helvete. Alla dessa tårar, hur slutar man? Hur lär man sig simma i en bottenlös sorg? Alla dessa fucking djävla tårar, om dom ändå kunde få dig tillbaka. Fan. Kom tillbaks

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Visst gör det ont nu? När hela världen slitits bort under dina fötter och det enda som existerar i ens trånga huvud är frågan "varför räcker jag inte till?". När man sträckt sig så långt man bara kan för att kasta ut sin kärlek till människor som bara ska gå förbi den utan att ens se sig om och stanna upp, när man blivit minimerad som människa bara för att dom ska fylla upp sina tomma och äckliga egon. Visst gör det ont? När du såg hela din framtid och ditt liv i deras ögon men dom skulle bara se reflektionen av sig själv i dina, eller när man pressat ut varenda varningssignal genom alla öppningar i huden för man ville tro att alla hade samma kärlek att ge som jag hade, bara för att dom skulle visa exakta motsatsen. Jag vet inte ens hur många tårar jag gråtit för människor med mörk kärlek som bara finns till för att förstöra det vackra med kärlek, eller hur många drinkar jag svept för att få tömma min hjärna på bilder och minnen från dom stunder jag värderade högst, medan han bara såg dom som ett reklamavbrott i sin film. Jag spenderade flera nätter på att tänka på saker jag kunde gjort bättre, saker jag kunde sagt eller helt enkelt inte vara mig själv bara. För det var så dom sa, det var jag hela tiden, med mina känslor som är större än någon annans eller att mina drömmar är för stora eller att jag är för mycket helt enkelt. För visst gör det ont? När man gett allt man har och lite till, spenderat varje sekund på att vara tillräckligt bra för någon och sedan få ett baseboll trä genom bröstet och höra att man var för mycket, eller att det finns någon annan eller att man helt enkelt bara var någon som dom var tvungen att ha provat på att älska någon gång i sitt liv. Och visst är det skamligt, att en människa har mage att klä av en med sina fingertoppar och säga att dom vill spendera hela sitt liv med en för att sedan inse vilken storm man är och då lämnar dom en avklädd och smäller igen dörren så hårt framför näsan på en, att det skakas nere i marken. Och jag gick sönder i så många mer delar än bara itu och aldrig någonsin trodde jag att det fanns någon tröst för mig.

Tills jag insåg själv vad jag förtjänade, tills mamma räddade mig för många gånger och pratade till Gud om mig, tills jag började älska mig själv. Man förtjänar hela djävla universum och lite till, någon som ser vilken storm man är men som accepterar att man kommer vara den som slänger ut kulorna till den laddade pistolen men litar på att den andra aldrig trycker av. Och jag hade behövt höra det tiotusen gånger, att jag faktiskt skulle överleva trots hur djävla kuk ont det än gör och trots alla miljontals saker som bara går åt helvete ändå och trots att döden alltid är bakom hörnet, så överlever man. För det gör inte så ont längre.

Likes

Comments

Jag har haft en sån fin lång helg i Göteborg, det är som hemma, jag mår bra och mitt hjärta och hjärna spelar gärna på samma plan nu. Även fast mina tankar ibland drar iväg och jag försöker hålla dom nere så gott jag kan. Jag har bara myst hela helgen, och missade mitt tåg hem igår så är påväg idag istället, ni vet det är bara sån jag är. På onsdag kommer amerikanarna till oss och jag är så himla excited, har saknat dom så mycket och dom är ju som en andra familj. Livet rullar på bra nu, och jag ber varje djävla kväll om att det får vara så nu, jag vill inget hellre och jag försöker hela hela tiden. Jag vill vara sådär genuint lycklig, känna hur mina fjärilar i magen bara blir fler å fler och att alla runt om mig mår sådär äckligt fruktansvärt bra. Jag kan erkänna att jag druckit för mycket sangria och vodka på förfester med människor man inte känner och sedan dansat tills jag kände det var dags att gå hem, men jag gör det inte längre för att fly utan för att umgås med mina vänner och ha kul. För det är min tur nu, nu är det fan min tur. Så vi hörs, mitt lilla helvete.

Likes

Comments

Året var 2017 när vi inte hade en endaste årstid, året jag var så djävla långt nere på botten att jag vägrade se mot toppen. Det är snart september och jag mår så bra nu, visst att vissa dagar brottas jag med mina tankar och mitt hjärta och ibland bara gråter jag, men det finns så många dagar jag dansar i regnet och letar efter regnbågar istället för att låta det sluka mig helt. Mamma har räddat mig igen, jag kan inte fatta hur människor kan leva sina liv utan att ha MIN mamma som mamma. Om jag kunde skulle jag ge henne hela universum och mer, hon är alla berg och hav, allt det vackraste man kan få. Så tack mamma, återigen, för du ser mitt svarta hål och älskar det ändå.
Jag är så himla peppad för den här fjärdedelen av året som är kvar, om en och en halv vecka åker jag till Göteborg igen för att lätta på hjärtat igen och byta luft och människor, och om 3 veckor kommer amerikanerna hit, till lilla Sodalen. Jag är tacksam, tack livet för allt jag stampats med och tack för allt det vackra.

Även fast jag bråkar och faller handlöst med ansiktet mot marken allt för ofta, och allt för ofta låter jag människor trampa på mig och mitt hjärta. Så blir jag bättre. Fattar ni hur vackert livet är, om man dansar i regnet.

Likes

Comments

Jag har haft semester, dansat i regnet och letat efter regnbågar. Sista veckan börjar imorgon sen startar arbetet igen, känns skönt faktiskt, det är lite terapi att jobba med mina grabbar. Jag har liksom glömt bort hur jag ska skriva, vad jag ska skriva och när jag ska skriva. Jag fladdrar inte omkring med mina känslor längre, dom får sväva bakom mig och jag försöker så gott jag kan med att hålla huvudet upp mot himlen. Ni fick en liten reality check, så ni vet att jag skrattar lite mer nu än då. P.S jag har haft världens finaste helg i Göteborg, tack för den lyckan.

Likes

Comments

Klockan står på 00.50 och jag är varken berusad, kaotiskt ställd eller emotionellt instabil. Jag är exakt som jag ska vara, precis just nu. Det hann gå en månad innan jag kom att tänka på denna blogg också, jag har hunnit med så mycket, jobbat halvt ihjäl mig, fjällvandrat, festivalat och tagit semester (jag behövde det). Jag tar det lugnt denna gång, jag skriker inte hej fören jag verkligen vet hur hjärtat slår under tröjan eller hur mitt bygge går. Jag tröttnade liksom på att vara hon som alltid skrek efter kärlek från människor jag TRODDE verkligen älskade mig tillbaka, eller hur jag verkligen slet på mina bara knän för att få varje förhållande att funka trots att jag inners inne visste någonstans att det aldrig skulle göra det. Jag ville vara hon som alltid gick med ansiktet mot himlen trots mörka moln och regn, jag ville vara hon som kände varje känsla och hans andetag men som inte blev fäst vid det, men mest av allt ville jag bara vara mig. Som precis just nu. Jag vet att det mörka kommer hinna ikapp och jag kommer återigen känna hur jorden slits bort under mina fötter, men den här gången kommer jag stå stadigt.
På torsdag åker jag till Göteborg, jag vet absolut inte hur länge jag blir kvar än men det känns skönt att komma ifrån denna stad, gamla människor och samma brustna hjärtan. Jag ska rena mitt huvud och hjärta lite extra för jag vägrar må sådär igen, och mamma har hållit mig så hårt i handen och bett till Gud för mig att jag blir bättre nu. Men jag vet också att det finns ingen smärta eller ondska som kan övervinna mammas armar och hennes bultande hjärta, så alla mina demoner, välkommen. Men jag är redo den här gången.

Likes

Comments

Onsdag kväll och jag insåg precis att solen har lyst på mig hela dagen idag och att jag precis släppte taget. Med all kraft jag hade kvar släppte jag honom nu, för han förtjänar det inte längre. Solen har lyst på mig och jag har kollat mot den och förstått att det finns mer i livet än å bli kvar i gammal kärlek, eller som mamma säger "rot int nå mer i de där nu" och jag tänker inte göra det heller. Jag ska ha en fin sommar, härja och dricka vin, röka mina cigaretter trots jag lovat mamma att sluta men mest av allt ska jag njuta, njuta över livet och att jag faktiskt överlever utan honom. Jag ska snubbla hem i mina klackskor och skratta tills magen krampar, lämna mina känslor utanför den här gången, för jag klarar mig själv.

Jag sa upp min semester dessutom för jag hade tänkt å dela den med honom, men jag ska jobba med mina grabbar, härja på festivalen och sedan på måndag morgon ska vi skratta åt allt sjukt som hänt. Livet stannar inte för någon, och med allt det goda kommer det onda, och med allt det onda kommer det goda. Deg är faktiskt så det är bara. Men viktigast av allt, jag överlevde utan honom.

Likes

Comments

Helgen på enda året hela Sverige super som galningar och har sjukaste bakfylla ångesten på en söndag, var jag typ nykter. Jag har varit lite överallt, druckit lite vin och rökt mina fortfarande lika äckliga cigaretter, men jag har inte slängt i mig spritskåpet och snubblat hem förutom i torsdags. Jag har försökt gå vidare med misslyckade prövningar och ändå ramlat tillbaka till honom, jag kollar genom gamla sms samtidigt som jag tänker "fan vad jag hatar färgen mörkblå" och jag hör hur mitt hjärta säger tvärtom. Vi har pratat och skämtat som om inget hade hänt och det han inte vet är att det är jag som ligger hemma 02.22 med en hjärna och hjärta som vill självexplodera av kärlek. Jag vill bara ringa upp honom och säga att han är den enda jag kollar efter överallt, eller att efter varje glas vin vill jag bara sätta mig på tåget till honom och att varje ord och tår kommer från den finaste delen av mitt hjärta. Jag vill säga att om det inte funkade med honom, så vill jag inte ens se varför det ska funka med någon annan. Är han inte det bästa, vill jag inte ha någon annan.

Det mänskliga hjärtat slår 4000 slag i timmen och det är ungefär 96000 slag per dygn och ändå slår 90000 av dom som om någon tryckt in 35 knivar i bröstet på mig och det enda jag kan tänka på är att, fan, mörkblå är våran färg, min och hans. Hjärtat slår 4000 slag i timmen, och ändå fattar han inte att mitt slår 8000 i timmen när jag ser honom. För han kommer bara vara en främling tillslut, men jag hoppas och ber ändå. Och till alla andra, ni som undrar hur jag kan vara eller känna mig så ensam, se på mig. Jag kan lära er. Jag kan lära er en till också, att ett krossat hjärta är den största massakern i hela universum och det tar 6 år innan varje cell är utbytt i kroppen. I 6 år kommer mina celler och vener bilda klumpar och skrika hans namn, medan jag bara står kvar och ser honom vända om och gå.

Likes

Comments

Idag är det bara en sån dag, eller det har varit såna dagar i veckor nu. Och idag känner jag bara tomhet och saknad. Jag försöker hinna ikapp med livet men ibland tar det bara tvärstopp och sen blir jag kvar på samma plats, väldigt länge. Idag är en sån dag jag saknar Linnea lite extra och alla hennes sjuka grejor hon alltid gjorde. Idag är en sån dag jag hellre drunknar i min bottenlösa sorg. Men jag hoppas du har världens finaste dag Linnea, mitt älskade hjärta vad jag saknar dig. Kom tillbaka.

Likes

Comments

Jag har snubblat in på Storgatan 72 vid 04.34 och svurit hans namn medan jag brottas med mina djävla klackskor. Druckit öl tills det sått ut genom ören och har bedövat mina känslor med hotshot, medan Sewe säger att jag ska gå vidare för jag förtjänar bättre. Men om han inte är någon bättre vill jag inte ha dom, för hur ska jag kunna släppa honom när han säger att han aldrig kommer glömma dagen vi träffades första gången och att han älskade hur jag inte var blyg och pratade hål i hans hjärna. Jag hatar att säga hejdå till en människa jag vill spendera varje minut jag andas med. Men det måste ta slut nu, för mamma har svurit ditt namn under hennes andetag medan jag bröt ihop i bilen och hon fick rädda mig som vanligt. Hon säger att alla dom tårar jag slösar på honom kunde jag ha förvandlat till skratt och glädje, och att ibland måste man bara få säga fuck it och leva lycklig i alla sina dagar.

Ibland låter jag mina tankar sväva i väg för långt och jag tänker på hur det hade varit i fall vi fortfarande varit vi, i fall vi verkligen hade klickat ihop. Men sen tänker jag på att han måste blivit uttråkad och därför lämnade han mig, även fast han lovat att han aldrig skulle lämna mig någonsin. Och allt jag önskat var att han skulle dyka upp i porten och säga att han aldrig menade att lämna mig och att han kan faktiskt inte leva utan mig, men han skriver bara massa djävla skit och jag bara gråter alla dessa tårar. Och jag lever i den tron att han kommer komma tillbaka, därför kan jag inte släppa honom. Men han kommer tillslut bara vara en främling med alla mina hemligheter och ändå kommer jag älska honom, även fast jag inte borde. Det var precis som om han var vattnet och när jag äntligen hade honom, så drog vågorna ut honom och sedan försvann han. Men jag blev kvar. Alltid. Ensam. Kvar.

Likes

Comments