April kommer alltid vara en av mina mindre bra månader sen himlen tog min finaste ängel, och om en dag är det 12 år sen. Jag minns fortfarande hela den kvällen så djävla väl, för jag visste från början innan dom ens sa något, så jag sprang, jag sprang och sprang tills jag hamnade i pappas famn på lägdan. Han gick med mig hem i sina armar hela vägen och jag vägrade släppa eller sluta gråta, han var mest tyst. Den kvällen, den veckan och den månaden sov vi alla i mammas och pappas sovrum på madrasser runt deras säng. Och efter det blev jag aldrig den samma lilla tjej jag var, och jag trodde aldrig att det kunde bli värre men det visade sig att det bara var början. För efter mig har döden sprungit och jag har hållit så djävla hårt om allt så när allting togs ifrån mig flera gånger så stannade jag, livet fortsatte men jag blev kvar. Snubblandes på alla kanter å gupp, jag har sprungit efter mörk kärlek för att den sedan ska klyvas framför näsan på mig och bli hel bakom mig igen, jag har trott att vodka och mentol cigg ska hjälpa mig och samtidigt har jag gråtit hejdlöst i mammas famn utan att lyssna på det hon hade att säga.

Jag har haft den här sidan uppe i 1 dygn nu och skrivit emellan åt när jag får tid över eller när jag känner att mitt hjärta och huvud behöver få avlastning, och mitt hjärta är så himla trött. Jag känner mig instängd i en bur fast med öppna dörrar, jag flyger runt utan att lyckas rymma. Jag kan, men gör det inte. Ibland känns det som om jag är så ensam att jag äter upp mitt eget hjärta för att sedan förstöra allt för mig själv. Jag vet inte hur det blev så eller varför, kanske är det just för att jag vet att det är fel men gör det ändå, kanske är det för att jag låter honom komma in i mitt liv och sedan klä av mig med hans fingertoppar och sedan se honom vända om och gå. Eller så är det bara jag. För jag får alltid den magkänslan av att han kommer med en sådan mörk kärlek att djävulen till och med vänder på sig, men jag står med öppna armar och lever kvar vid det lilla hopp jag har gömt någonstans innanför revbenen. Och varje gång han inte stannar kvar kollapsar jag, mitt hjärta och min själ skriker medan mina vener och mitt blod säger att jag lurade mig själv. Fan. Jag blev aldrig den lilla tjej jag en gång var och jag blev hon med samma trasiga skor och samma trasiga hjärta.


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Nyktrare lördagskväll i mitt liv får man leta efter, kanske är det för att bakfyllan och ångesten från igår ger mig magsår och en helvetes halsbränna eller så är det för mitt hjärta och hjärna spelade på samma plan idag och pallade inte något mer. Kanske är det för att jag behöver ha ett äventyr så jag får känna mig osynlig, vilsen och fri på samma gång. Samtidigt pumpar jag Ed Sheeran genom högtalarna och suget efter femton cigg ligger som en frätande syra inuti mig och jag har lovat att sluta för jag hamnar alltid tillbaka på mina dåliga dagar och försöker finna lyckan jag låtsas att jag har i vodka flaskor. Medan mitt huvud skriker till mina demoner att dämpa sig hör jag bara andetag och väntar på den plågsamma stunden innan den andra poletten faller ner, jag kommer förstöras och bli lämnad utan minsta tvekan, och frågan varför såra någon som bara hade kärlek att ge till en annan människa gör så mina inälvor vill självexplodera. Det är som om jag fastnat i ett hav fylld med sorg, kämpar för att komma fram till om jag ska dras med vågorna och låta smärtan nå mig helt eller om jag ska simma så djävla länge att mina armar och ben inte har någon känsel kvar.

Jag hade ju lovat att sluta tortera mig själv genom att skriva om honom men varje gång dras jag med och här sitter jag typ 4 dagar senare och gör exakt det jag inte skulle göra. Och vet ni hur ont det gör att röra honom och sedan veta att jag kommer vakna upp helt ensam, igen. Och jag har så djävla svårt att förstå hur ont det än gör så kommer jag alltid vara där ändå, vi väljer alltid dom personerna som krossar oss om och om igen. Och jag tror jag har blundat mig genom hela det här inlägget då jag bara vill lägga mig ner och lyssna och försvinna in i mig egen värld, en ordentlig ordbajsning som vanligt. Jag bara sprutar ur mina känslor på en dataskärm för jag behöver värme i mitt svarta misshandlade hjärta.

Likes

Comments

21, en dag som betyder ännu mer för mig nu än vad de gjort förut. Men som sagt jag blev fasiken 21 också, jag blev ''vuxen'' borta i amerikat på riktigt nu och slipper nu låna ryskors id med bruna ögon för att smita mig in på rooftop. Men inte ens vissa dagar i NY kan hålla min trasiga själ i schack. För vissa känslor flyter in så djupt in i hjärtat att man endast känner det när man är ensam och vissa saker är så djävla sorgliga att bara ens själ kan gråta över det. Å grejen är att mitt huvud snurrar tretusen gånger mer än en vanlig människas, jag har kommit fram till det, att jag tycker det är svårt att vara förälskad i en annan människa, och det är för att jag vill inte bli kär eller sådär alldeles förälskad, jag vägrar släppa ner mina murar. För jag är så djävla rädd att bli sårad, för när du öppnat upp dig för någon så finns det ju en chans att det inte blir som man ville de skulle bli och då står man där krossad, bruten. Och jag är inte redo att känna mig så ensam igen, inte riktigt än.

Och universums ord som kan skrivas eller pratas är ''nästan'' det sorgligaste ordet någonsin, typ som jag klarade det nästan, jag var nästan tillräckligt och han älskade mig nästan. Jag minns så väl hur jag grät för honom, och inte bara nån tår här och där utan jag pratar om kollaps och hur jag skrek åt månen, tills jag släppte taget. Och jag kommer skriva om mitt lilla helvete tills mina händer värker och tills mitt hjärta inte gör det, för ibland känns det bara som om man vill kasta in handduken när man egentligen bara vill lära sig å leva.

Likes

Comments

And finally så har solen nått oss här i Norrlands djupaste skogar. Jag har haft den kanske lugnaste helgen på typ 7 månader? Jag drack ett glas vin i fredags då vi hade främmande och firade Millan, men annars har jag inte druckit 1% alkohol denna helg. Och vet ni jag har överlevt hela helgen, kanske är det solen, kanske är det för jag varit nykter eller kanske är det för att jag äntligen kommit till mina bättre dagar. Och visst är det knepigt att vi människor glömmer allt förutom gammal kärlek. Kanske är det därför de är så svårt för oss att släppa taget, för det är inte smärtan som är det jobbigaste att släppa taget om utom kärleken som man hade. Andas. Jag andas såhär lugnt och fridfullt som man gör när det känns bra igen, för trots hur mycket skit jag fått trampat och krigat mig igenom så överlevde jag, med kanske det trasigaste hjärtat i hela världen så överlevde jag. Och jag ber på mina knän att det får vara såhär nu, låt det vara bra tills jag åker härifrån. Jag ska försöka hålla ihop min bröstkorg tills jag blir räddad igen. För nu tänker skratta mars ut och skratta lite mer i april och sedan när jag kommer hem är det förhoppningsvis sommar här och då tänker jag leva life med alla mina nära och kära. Hoppas ni som är som mig får bättre dagar nu, det kommer ljusare tider igen och mest av allt så kommer värmen in i kroppen. Så håll ut och andas, andas in och ut och lova att leva.

Likes

Comments

Jag tog hela världen med mig igår upp till graven klockan 23. Jag kände hur träden höll andan för mig och hur allting stannade upp. Hjärtat ville hoppa ur kroppen och jag höll tillbaka men med varje andetag kände jag hur allting inombords brände. Plötsligt stod jag där, tänkte hela tiden "bryt inte ihop, bryt inte ihop", sen såg jag nallen och inuti skrek jag. Jag kände hur varje atom inuti mig försökte pressa sig ut ur huden men jag tryckte tillbaka. Fan. Jag kommer nog aldrig inse att du faktiskt inte kommer tillbaka, du kommer aldrig mer skratta sådär djävla mycket och du kommer aldrig sprida liv och glädje mer. Och tänk om jag bara fått göra desamma, tänk om jag fått hålla om dig en sista gång så skulle jag aldrig släppt dig. Ovissheten dödar mig, jag kommer aldrig få reda på varför och inte heller hur djävla ont du hade. Och sorgcochen hemma på min gata i stan fungerar inte längre, han säger man ska släppa ut allt inom sig så blir det bättre, så mycket bättre. Varje gång jag går därifrån röker jag minst 10 cigg medan tårarna forsar nerför min kinder, och aldrig känns fan nånting bättre.

Dom säger att det stannar i 7 år, för så lång tid tar det innan varje cell i sin egna kropp har bytts ut. Och jag försöker påminna mig själv om att jag ska vara lycklig som fått spendera mitt liv med hela ditt liv, men jag hade gett vad som helst för att få se dig bli gammal, som mig, så vi kunde reta varenda djävel på hemmen. För det gjorde vi bäst. Vi var aldrig som någon annan, och ingen annan som oss. Kanske är det därför jag blir kvar, för ingen annan passar mig.

Likes

Comments

Igår var jag som vanligt ut och härjade till typ 23, jag kände hela dagen att det skulle bli en riktigt sån där skit dag. Ni vet när man träffar folk man inte sett på länge och man frågar hur livet är, vad man gör och så vidare. Så fick jag frågan, hur förlorade du honom? Mitt ansikstuttryck var bittersweet och jag svarade bara att jag inte gjorde det. Jag förlorade inte honom, just för att han aldrig var MIN. Han var nästan min, men på något sätt inte. Jag andades så djävla hårt att jag trodde jag skulle blåsa ut ljusen som stod 4 meter ifrån mig. Jag menar, han kunde ha älskat mig, och jag älskade honom, sådär mycket man kan älska någon som inte är ens egna. Men allt var bara ett ''kunde'' och inte ''gjorde''.

Gjorde det ont? Jag andas ännu mer nu och jag kände hur jag ville svepa mitt vinglas och röka mina cigg tills dom tog slut. Hade han åtminstone varit min hade jag ändå fått en förklaring och förstått det hela, men han var ju aldrig det. Så allt jag kan tänka på är att han älskade mig nästan, han var nästan min och vi klarade det nästan. Han var aldrig min. Så undrar jag sedan, hur kan man älska någon så mycket som inte är min? Sen spelas det upp minnen och allt djävla skit vi gjort. Typ hur kan kollar på mig när något roligt händer, eller hur han alltid skrattar åt mina dåliga skämt eller hur han sätter mitt hår bakom örat. Sen står det bara klart framför mig, han är den där speciella, han är så omogen ibland, blind mot andras känslor och sådär korkad, men han är också rolig och talangfull i sitt omogna sätt. Han var den som läste kärleksbrev för mig, den som såg galaxer i mina ögon men han är också den som inte är min.

Det här är den absolut sista gången jag skriver om honom nu. Jag skulle kunna skriva sidor som aldrig tog slut om just precis honom, men som vanligt skulle han aldrig skriva en enda mening om mig. Så det här är det sista, för orden känner dig för väl och jag måste sluta tortera mig själv. Jag måste acceptera verkligheten, hur hårt den än skjuter mig i magen, att jag aldrig var bara den enda och att ingenting som jag någonsin skriver kommer ändra något. Jag behöver inte dig för att vara lycklig, jag behöver fan ingen för att vara lycklig. Så farväl, jag stänger den här boken som du gjorde utan minsta tvekan, du smällde igen den och kollade aldrig bak en sekund. Det har tagit mig längre tid, jag har skurit mig på kanterna av sidorna men jag gör det, jag släpper dig nu.

Likes

Comments

Som vanligt så när jag får hjärnsläpp i mina inlägg försvinner dom. Och jag tänker inte be om ursäkt för mitt dåliga bloggande då jag haft kanske världens pissigaste dagar på länge, dagar då jag gråtit på jobbet, på fester, hos kompisar, på stan och bara gråtit å gråtit. Jag har tänkt så djävla mycket så mitt huvud har velat exploderat och med det kom även migränen. Så jag sprang för livet för att slippa tänka, rökte cigaretter med dubbelklick och halsat i mig rödvin för att slippa mitt inbördeskrig mot mig själv. Men jag höll ihop så djävla länge att till slut exploderade jag, hela min bröstkorg slogs i sju miljoner små bitar samtidigt som jag ändå försökte hålla det inom mig. Men jag kände hur satans ont det gjorde och hur det kändes som om jag försökte andas under vatten, så jag brast. Som en tsunami eller orkan bara kom från klar himmel, exakt så var det. Jag försöker ha så fina tankar som möjligt och Linnea är ju en av mina absolut finaste tankar men det gör så ont, livet är svårt och jag hade hellre velat ha det svårt om hon fick vara här. Och liksom under all tid som gått har jag försökt att rädda alla andra som har krigat på sina knän och jag fick inget tillbaka, jag är så förbannat trött på att tillägna hela mitt liv åt människor som inte ens kan hoppa över en vattenpöl för min skull medan jag korsar oceaner för deras.
Jag har nog gråtit flera hundra biljarder tårar i mammas knä dom senaste veckorna och sagt att det enda som finns kvar inuti mig är ett stort svart djävla hål och medan har hon hållt om mig så hårt hon kan och sagt att det är bra, för då har du galaxer inuti dig som är det vackraste en människa kan ha. Sen grät jag ännu mer, mest för att hon alltid räddar mig och jag säger att jag älskar henne alldeles för sällan. Så efter den här gången har jag lovat mig själv även mamma att lägga energi på mig själv och människor som bevisar att dom vill vara i mitt liv, men viktigast av allt så ska jag låta mitt svarta hål vara, det behöver inte kännas jämt, jag behöver inte vara kär hela tiden och någon gång blir mitt svarta hål en stjärnfylld himmel men inte idag, inte imorgon och inte om en månad. Först måste man älska sig själv.

Likes

Comments

Vaknar upp, kallsvettas som en idiot och hjärtat slår i typ 3497 km/h samtidigt som jag försöker fatta att jag är vaken nu. Jag kom hem för att vila lite då jag sovit som ett pucko några nätter och tvärslocknar, men det är inte en vanlig sömn för märker att jag är halv vaken av och till och plötsligt är hon där, min Lenni. Jag blev så glad och chockad att jag börja liksom skratta? Hon var som vanligt, men jag frågade om hon var ensam och då svarade hon ja, och jag frågade om hon kunde hälsa på mig mer ofta, eller jag bönade å bad om att hon skulle komma. Samtidigt som jag bara vill brista ut i gråt för att allt var så jävla fucking tydligt och för att vi faktiskt fick chansen att skratta ihop igen, så ligger jag orörlig i sängen med tårar som bränner bakom ögonlocket och jag ringer mamma i panik. Som vanligt. Sedan fick jag obehagskänsla av att ligga kvar så upp fort som satan ur sängen och medan jag går säger jag bestämt nej flera gånger. Och väl uppe brister det, panikångestattack gånger 5000.
Ni som vet ni vet, det känns precis som om hela jävla bröstkorgen slits sönder, det går ej att andas SAMTIDIGT som tårarna sprutar som en djävla tsunami.
Jag hatar sånt här, jag är känner mig så ful samtidigt som jag älskar det. Kanske är det värt de.

Likes

Comments

Efter typ 1.5 veckas förkylning så börjar jag äntligen bli frisk. Har varit hos Evelina hela helgen och myst, kollat film, druckit vin med hennes pappa och sedan hade vi en liten mini fest igår med våra favorit grappar. Jag har ändå ingen sån här "jag-hatar-allt-och-vill-lägga-mig-i-ett-hörn" ångest idag, utan jag är mer osäker på mina egna känslor. Alltså jag är ju som en vandrade känslobomb som kan explodera när som helst och antingen hatar jag allt och alla eller så är jag sådär upp över öronen kär. Och det är där jag är osäker, får jag riktiga känslor för människor eller är det bara jag som inbillar mig? Alltså, så fort jag pratar med nån så blir jag typ kär???? och jag blir typ kär en gång varje vecka nu, missförstå mig rätt!! Men så är det. Också får jag såna här tankar när jag ser att alla andra får barn och förlovar sig medan jag är ensam och vissa dagar är mina tankar på andra banor som typ, vilken 20 åring äger ett eget hus? Vilken 20 åring har renoverat ett hus från topp till tå ensam? Och vilken 20 åring har överlevt det jag överlevt ensam? Och that's why mina tankar är all over the place och jag känner mig sådär stillaståendes i mitten som vanligt. Jag både älskar och hatar dig, min lilla ångest.

Likes

Comments

Jag har svårt att sova om nätterna och blev bara 3 dagars jobb förra veckan då jag bara bröt ihop. Jag jobbar inte imorgon heller, men kanske på tisdag, det återstår att se om min hjärna och hjärta vill spela på samma plan. Jag har verkligen haft några riktigt pissiga veckor, allt vägrar gå som jag vill att de ska bli och jag försöker så mycket för att jag och han ska ha det bra men det blir bara fel. Allt jag gjort dessa veckor har bara blivit fel, så jag bönar å ber att det vänder nu. Dom säger ju liksom att den människa som både gör dig till den lyckligaste människan i världen men också den ledsnaste så är det den rätta, men just nu känns det allt annat än rätt. Å att vara beroende av någon på det sättet, åh, det är en sån farlig grej. Och just nu låser jag in mig själv, det är ett väldigt långsamt sätt att bli ensam på. Hjärtat dör en långsam död, och som träden på hösten faller mina förhoppningar som löv, tills att det inte finns några kvar.

För mina armar och ben bildar vinklar som är gjorda för din kropp, jag passar ingen annan, ingen annan passar mig.

Likes

Comments