Header

Känner ni igen den underliga känslan av att inte befinna sig i sin egen kropp? Känslan som ibland uppstår när man står framför spegeln och ser sig själv men ändå inte känner sig närvarande? Som om ens egen kropp bara är ett skal och just denna gång verkar ditt skal inte tillhöra dig själv?

Så känner jag just nu och det har jag gjort ett bra tag. Jag kan stå på ett torg ihop med hundratals andra människor men jag känner ingenting. Jag hör ingenting. Folk går in i varandra, pratar i mun på varandra, skrattar och stojar, men för mig är det knäpptyst.
Lägger dom ens märke till mig? Vet dom att jag existerar? För jag är själv tveksam vissa gånger.
Och om någon av alla dessa personer faktiskt ser att jag, precis som dom, står helt ensam bland hundratals - ser dom då hur tomt mitt skal är?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Självskadebeteende är något som finns hos de flesta personer. Många som hör detta ordet förknippar det nog med skärsår och andra ytliga sätt där man medvetet skadar sin kropp, men det är bara en liten del i stora hela.
Men eftersom jag under flera år skadat mig själv genom att just skära mig så är det detta jag kommer skriva om.

Jag tror att det började när jag gick på mellanstadiet. I början var det inget man reagerade på, det gjorde jag knappt själv. Och jag visste nog inte varför jag gjorde det heller.
Man hade ju sett folk med ärrade armar och jag såg det mest som en "emogrej".
Jag kunde ta en synål och rispa huden lite, forma ett hjärta på handen eller bara dra den lite fram och tillbaks.
Det var bara ytligt och syntes knappt. Att busa med en katt hade resulterat i märken som syntes betydligt mer än mina synålsstreck.
Det gjorde ju faktiskt lite ont så jag vågade helt enkelt inte trycka hårdare.

Men allt eftersom hittade jag fler saker jag började använda mig av. Kanske var det ett rop på hjälp trots att jag inte kunde sätta ord på vad det var jag ville ha hjälp med. Jag ansåg inte själv att jag mådde dåligt men i efterhand kan man se tillbaks och tyda sitt beteende på ett helt annat sätt.

Jag började ta mina föräldrars rakhyvlar istället och drog dom försiktigt över underarmen. Då blev det tydligare sår och det blödde, men jag var fortfarande inte bekväm med känslan av att skada mig själv, utan det var blodet jag ville åt. Ju mer det blödde desto bättre kändes det just då.
Och jag vågade trycka hårdare för varje gång jag gjorde det.

När jag gick i högstadiet började jag lyssna på hårdare musik, sminka och klä mig helt i svart, färgade håret svart och rosa och mina skolkamrater skulle väl kalla mig för just emo och det hade jag inget emot. Jag brukade googla ordet och försöka klä mig, sminka mig som personerna som ploppade upp på sökningen.
Iallafall.
När jag fyllde 14år blev jag jättearg på min mamma för att hon inte lät mig göra den piercing jag ville så jag agerade ut min ilska genom att sparka sönder en spegel varpå jag använde det trasiga spegelglaset till att skära mig i armen och smetade sedan blod på väggen i mitt rum.

Men mina föräldrar hade aldrig riktigt den reaktion jag strävade efter. Mamma lade märke till att jag skurit mig flera gånger och vad jag minns så sa hon aldrig särskilt mycket om det.
Vi hade aldrig någon kontakt med bup, ingen kurator eller något annat. Det var bara en tillfällig reaktion från henne och sen pratades det inte om förrän nästa gång hon fick syn på det.

Men jag dolde det oftast väldigt väl. Det spelade ingen roll om det var vinter eller sommar, om jag hade långärmat eller t-shirt. Jag lyckades för det mesta hålla det dolt.

När jag sen började festa slutade nästan varje fylla med nya skärsår som jag med hjälp av trasiga spritflaskor kunnat pryda min kropp med. Jag satte säkerhetsnålar i armarna i brist på annat att göra och jag lät andra rispa mig med trasiga föremål för att visa att det inte gjorde ont. Och det gjorde det inte efter ett tag.
Jag började även använda mig av sex för att skada mig själv. Jag fick någon form av tillfredsställelse när jag kunde ge någon annan njutning även om jag mådde skit över själva händelsen. Men jag har alltid satt min omgivnings välmående framför mitt eget och genom att ge dom några minuters njutning fick jag dom att må bra en stund.

Sexet, mitt rispande och min ökade alkoholkonsumtion fortsatte och eskalerade sedan år efter år och även idag finns det i bakhuvudet.
Mina skärsår har blivit djupare och jag har vid flera tillfällen suttit med spetsiga föremål och försökt komma åt blodådror för att se hur mycket blod jag lyckas få fram. Några gånger har jag haft sår som skulle behöva sys men jag har aldrig åkt till sjukhuset utan det har fått vara som det är.

I början av året var jag inne på operation då jag vaknat upp natten till nyår med världens smärta i benen. Jag kunde knappt röra mig och efter en hel del klämmande upptäckte jag 6 synålar inuti båda benen.
Kvällen innan hade jag tagit Zolpidem som är en insomning/sömntablett och tas de inte på rätt sätt, dvs att man intar en tablett och sedan lägger sig för att sova, så får man istället ett rus som jag skulle likna med att röka på. Dessutom ger de även minnesluckor.
Så jag spenderade iallafall hela nyår åkandes fram och tillbaks mellan jourcentralen och NÄL för att tillslut bli inbokad för operation kommande onsdag.

Det kändes jättejobbigt och dumt att sitta med läkarna och försöka förklara att jag inte mindes vad som hänt och att jag inte medvetet satt nålarna där. Medvetet var det väl men det är inget jag hade gjort om jag inte haft något preparat i kroppen.

Nog om det.
Det jag vill komma fram till egentligen är att alla människor har olika sätt att skada sig själva på och det skall inte vara något som viftas bort eller skambeläggs. För mig har det varit till stor hjälp för att tillfälligt hantera ångest. Samtidigt har det orsakat mer ångest dagen därpå men just då har det känts väldigt bra.
Och idag, istället för att dölja mina ärr, visar jag upp dom. Det är en del av mig, en bevis på att jag tagit mig igenom väldigt svåra perioder och ändå står jag här. Ärrad men vid liv!

Likes

Comments

När man får en känslomässig reaktion såsom ångest är det otroligt viktigt att handskas med den. Saker och ting kan hända och du kan under några få sekunder gå från glad till ledsen.
Detta händer alla människor men alla påverkas och reagerar på olika sätt.

Jag själv blir nästan alltid arg. Det spelar ingen roll om orsaken till mitt förändrade humör egentligen gör mig ledsen, besviken, chockad etc. Det första sättet jag reagerar på är alltid aggressivt.
Och om mitt humör förändras pga en annan person så händer det alltför ofta att jag skriver väldigt många och elaka meddelanden där jag på ett eller annat sätt försöker krossa personen totalt.
Och detta är inget jag egentligen vill göra. Men när jag passerar den där gränsen blir jag en helt annan människa. Jag bara häver ur mig ord för att nedvärdera och förstöra den personen psykiskt. Därefter stänger jag av.
Kroppen känns förlamad och hjärnan tycks vara spårlöst försvunnen.
Jag kan sitta i timmar och kedjeröka, stirra på telefonen, in i väggen eller vad som. Vissa gånger slutar jag prata helt och hållet. Det spelar ingen roll om det kommer folk hit och pratar med mig, jag kan inte förmå mig själv att ge dom någon form av respons.
Jag låtsas bara som att dom inte finns eller så märker jag inte ens av deras närvaro.

När jag tillslut 'kommer tillbaks' och sakta börjar märka av min omgivning igen kommer ångesten i rasande fart och allt börjar snurra. Hjärnan går plötsligt på högvarv och blir överröst av alla tankar jag tidigare stängt ute!

Dock har jag, sen några år tillbaka, successivt lärt mig att hantera denna akutreaktion genom att skriva. (Ibland fungerar det jättebra & ibland fungerar det litegrann eller inte alls.)
Jag kan sitta i flera timmar och försöka författa mina känslor på ett så ingående sätt som möjligt, och det gör jag mest för min egen skull, för att bli av med trycket över bröstkorgen.
På så sätt lyckas jag även ge mig själv lite mer förståelse när det kommer till mitt röriga tankesätt.

Vartenda ord jag skriver hamnar i ett litet anteckningsblock, ni vet den mindre varianten av de block man använde sig av i skolan. Sen skriver jag Min arga bok på framsidan och sätter igång.

Fast det är som sagt inte alltid det fungerar och det är för mig ett väldigt stort problem.  Det gör mig stressad, ger mig ångest och jag känner mig maktlös. Men det är inget jag kan påverka utan jag får acceptera att det helt enkelt är så.
Det måste nämligen ske naturligt. Jag kan inte bara bestämma mig för att skriva om mina känslor hur som helst. Men när det väl sker, helt av sig själv, är det så otroligt befriande! Man känner sig lite lättare och tanken av att behöva kliva upp ur sängen morgonen därpå känns med ens lite lättare.

Dessutom är det här sättet inte bara positivt känslomässigt utan det kan även hjälpa andra runtomkring dig att få förståelse för hur du mår.
Jag har till exempel jättesvårt att uttrycka mig muntligt. Det går verkligen inte trots otaliga försök år efter år. Om någon försöker påbörja en diskussion med mig stänger jag av helt. Det spelar ingen roll vem personen är. Jag kan inte, hur mycket jag än vill, förmå mig själv att yttra ett enda ord!
Detta har varit ett av de största problemen i de kärleksrelationer jag haft och det har, vid upprepade tillfällen, lett till att jag medvetet försökt sabotera förhållandet för att få min partner att göra slut.
Jag ska ge er ett exempel. Om känslorna jag har för min pojkvän gradvis minskar eller försvinner helt och hållet skulle jag ändock inte välja att avsluta förhållandet. Jag hade motvilligt stannat kvar trots bristen på känslor.
Jag hade nämligen inte kunnat med att lämna någon som älskar mig, för oavsett vad jag känner vill jag inte såra någon. Särskilt inte en person som en gång varit väldigt betydelsefull för mig. Därför väljer jag, som ovannämnt, att sabotera allt så att min partner får bli den som beslutar sig för att lämna mig.

Där uppstår dock ett nytt problem. Separationsångest. Jag klarar verkligen inte av separationer så jag börjar plötsligt inbilla mig själv att mina känslor inte alls har förändrats! De är faktiskt starkare än någonsin!
Sen kan jag spendera allt från några dagar upp till flera veckor med att göra allt i min makt för att personen som lämnade mig ska ta mig tillbaka. Jag skriver oändliga meddelanden, spelar på dennes medkänsla och ger honom dåligt samvete för att han övergivit mig.
Och helt plötsligt kan jag vakna upp och all ångest, all sorg är som bortblåst. Jag känner mig likgiltig och känslorna jag inbillat och övertygat mig själv om att jag hade har försvunnit. Det finns inte ett spår av dom.
En sådan dag gör att jag känner mig lättad. Tillfreds. Helt oberörd och all tid jag spenderade ihop med den personen, all tid jag lagt på att få honom tillbaks, allt det där känns så långt borta och visar sig bara som ett svagt, luddigt minne. Som att det aldrig hänt. Jag kan inte ens associera minnena av honom med verkliga händelser.
Hans existens känns inte som något annat än en illusion skapad av mig själv.

Jag kan äntligen återgå till det liv jag levde fram tills dagen då min verklighet plötsligt ersattes av någon annans.

Likes

Comments

Det är en speciell känsla som kommit över mig.
Jag kom i kontakt med en familj som var helt fantastisk! Mamman och sonen kom och besökte oss nu i söndags och de var så överdrivet lätta att prata med så det kändes som att vi varit en del i varandras liv sen födseln.
Lexi hoppade upp i sonens knä innan han hunnit sätta sig ned och där stod hon sen. Han överöstes med pussar och en väldans massa kärlek vilket gjorde mitt beslut enkelt trots nedstämdheten över att lämna bort henne.

Jag är väldigt nöjd över vart hon hamnat och jag vet att hon kommer få ett fantastiska liv tillsammans med sina nya ägare.
Självklart är det jobbigt och jag saknar henne oerhört. Det har påverkat min kropp fysiskt på något vis. Antingen är jag helt uppe i varv eller så sover jag större delen av dygnet.
Hon var en stor del av familjen och utan henne är det så tyst. (Åtminstone så tyst det kan vara med 2 småbarn i hemmet.)

Jag pratade med familjen både i måndags och tisdags för att kolla hur allt gått och om hon börjat anpassa sig. Tydligen märker de inte av henne så mycket då hon vill vara med sonen hela tiden. De ligger för det mesta och myser i hans rum.
Sedan dess har jag låtit dom vara ifred. Jag vill inte komma och störa då det är en tid full av känslor även för dom. Dock är våra känslostormar varandras motsatser, men så är det ibland.

Nog om det annars börjar jag snart storgrina!

Jag går varje måndag med ångest över att det är en ny vecka och alldeles för många dagar innan det återigen blir helg. Det känns verkligen som en evighet, som att helgen är utom synhåll.
Och varje vecka blir jag lika förvånad över hur fort dagarna gått.
Vi närmar oss våren med stormsteg och jag har ännu inte lyckats koppla att det inte längre är 2016.
Min äldsta dotter fyller för fasiken 4år om drygt en vecka! Hur är det möjligt! Det var ju inte alls längesen jag låg där med lustgasen i ett tvångsgrepp på förlossningen medan hennes far satt bredvid och mölade godis!

Hur kan tiden gå så långsamt samtidigt som den bara rusar förbi?

Likes

Comments

Del 1

Söndag och jag känner mig känslomässigt instabil.
Idag får vi besök utan en familj som är intresserade av vår hund. Mina känslor är verkligen en enda stor röra och jag velar fram och tillbaks gällande hennes omplacering.

När jag beslutade mig för att skaffa henne i somras var jag fortfarande i en relation med min yngsta dotters pappa. Vi bodde tillsammans och ansvarade för vissa saker tillsammans.
Dock var vår relation dömd att misslyckas redan från start.
Jag visste vem han var sen tidigare när vi av en slump hamnade på samma utbildning vintern 2014. Vid flera tilllfällen före det hade han titt som tätt hört av sig till mig via sociala medier där vi småpratat litegrann. Vid ett tillfälle året innan hade vi även ett "one night stand".

Jag har faktiskt ingen aning om varför jag inbillade mig att han var en person värd att lägga energi på. Det måste varit han tatueringar som fick hjärnan ur balans. Inte för att de var snygg men de var många 🙄
Men så är det i princip alltid när jag avslutat ett förhållande. Jag tänker tillbaks och ifrågasätter varenda litet beslut jag gjort som senare resulterat i en massa bortslösad tid på en individ som knappt spenderat någon tid på mig.

Hela vår relation var kantad med lögner och svek redan från start. Den startade också väldigt intensivt då jag redan 3 veckor blev gravid med vår dotter!
Om jag ska vara helt ärlig hade jag faktiskt inte en tanke på att använda preventivmedel pga hans diabetes. (Genom att missköta sitt insulin försämras kvaliteten på spermierna samtidigt som män med diabetes har en mindre mängd sädesvätskan jämfört med icke-diabetiska män.)
Samtidigt som jag själv, genom undersökningar på GYN, blivit upplyst om att jag har oregelbundna ägglossningar. Vilket kort sagt betyder att jag ibland inte har någon ägglossning alls.

Och med detta i tankarna kände jag mig helt säker på att jag definitivt inte skulle bli gravid! Jag hade förvisso en dotter, Melissa, från ett tidigare förhållande men henne blev jag gravid med när allt runtomkring var kaotiskt. Så jag förknippade den graviditeten med ett mirakel.

(Vill klargöra att jag inte för en sekund ångrat mitt beslut att fullfölja graviditeten med Aria!)
Men ibland är man verkligen otroligt korkad, naiv och blind. Jag kände aldrig någon trygghet i relationen med hennes far. Mitt tankesätt förändrades dag för dag och min personlighet likaså.
Det fanns aldrig något förtroende för honom och bara några få månader in i förhållandet var jag helt övertygad om att han talade mindre och mindre sanning för varje dag som gick. Och jag blev allt mer stressad, nedstämd och det det lilla självförtroendet jag hade när vi började dejta var som bortblåst.

Det enda jag hade i tankarna var att han gick bakom ryggen på mig. Att han hade sexuella förbindelser med andra tjejer. Att han förde opassande konversationer med varenda tjej han var vän med på sociala medier. Att han pratade illa om mig till alla runtomkring.

Och det gjorde han också, mer eller mindre. Otroheten är inget jag kan bevisa fullt ut men om jag ska gå på magkänslan så stämmer det. Och min magkänsla går alltid att lita på, även om jag brukar undvika den. Opassande konversationer stämmer. Stämmer är till och med en enorm underdrift när det kommer till den punkten. Samma sak gäller de lögner, påståenden och precis allt som faller under kategorin skitsnack.

All osäkerhet, ångest, nedstämdhet, stress och känslan av psykisk misshandel förstörde det lyckoruset alla förtjänar att uppleva under sin graviditet. Jag kände mig knappt glad en enda gång. Under flera månader var det som att utstå extrema plågor i alla dess former. Min dotters pappa kunde lämna lägenheten för att handla och sen kunde jag inte nå honom under flera veckors tid. Ibland fick jag ett samtal om att han satt på bussen påväg hem, sen hörde jag inte av honom förrän 5 dagar senare.

Och så höll det på. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Flera hundra obesvarade samtal och sms och regelbundna ångestattacker....

Likes

Comments

Först och främst. Jag är inte ute efter att få så många läsare som möjligt i hopp om att bli en offentlig person, för att försöka få någon form av bekräftelse eller starta ett sk bloggkrig för att uppmärksammas och nämnas på andra sociala medier.
Jag kommer inte använda bloggen för att tala om för er vilket mode jag gillar, vilken kändis som var bäst klädd på VMA eller för att hissa/dissa diverse skönhetsprodukter.

Jag vill inte jämföras med alla andra. Vilken internetsida man än hamnar på stöter man konstant på ett flertal länkar till olika bloggare vars sidor är nästintill identiska. Mode hit, kärleksproblem dit och samma jäkla ångest varenda söndag efter ännu en tvådagarsfylla.
Nej tack. Det är inget för mig.
Jag är inte precis som alla andra, en i mängden och har heller inte fastnat i den där livsfasen där varje dag är en upprepning av gårdagen och där varenda helg präglas av exakt samma personer och samma överdrivna alkoholkonsumtion som de senaste 4 åren.

Jag har istället beslutat mig för att skriva betydelsefulla saker. Sådant som påverkar livet för väldigt många av jordens befolkning. Med detta vill jag försöka nå ut till människor och försöka uppmuntra till mer öppenhet och mindre skambeläggning när det gäller ämnen som är viktiga att prata om. Psykisk ohälsa är ett av dessa ämnen.
Jag tycker att det finns alldeles för lite bloggar som uppmärksammar det här. Därför känner jag personligen att jag vill klargöra för alla att Psykisk ohälsa är lika normalt som allt annat. Det är inget skamligt med det.
Och ännu viktigare är att det är okej att prata om det. Det är faktiskt nödvändigt att få ventilera sina tankar och sitt mående för att inte brytas ner helt och hållet.
Alla måste få känna att det är tillåtet att berätta hur man mår!

Som jag skrev längre upp. Dessa saker påverkar många människor och kan helt och hållet förändra ens vardag. Så jag kommer faktiskt ta tillfället i akt och skriva om mig själv framför allt. Jag blev diagnostiserad med depression och ångest för några år sedan. Vissa perioder är bättre och vissa dagar är det som att diagnoserna inte existerar. Sen kommer dom där förbannade dipparna, man går in i väggen och ingenting är bra.
Jag kommer skriva om mina egna erfarenheter, känslor, händelser som bidragit till att mitt mående förvärrats/förbättrats och allt därtill.
Jag vill er chansen att bilds en uppfattning om mitt riktiga jag, inte den lättklädda, självsäkra Scandalbeauties-versionen.

Likes

Comments