Min man fick åka ner till Nigeria oktober 2014. Jag hade vetat om detta sen han kom till Sverige att han skulle tillbaka men när dagen väl kom så gjorde det så ont eftersom jag inte visste om han skulle komma tillbaka igen, bara lekt med mig eller när han skulle komma tillbaka. Vi hade träffats nästan varje dag sen vi träffades första gången och han bodde hos mig i två månader och allt fungerade väldigt bra. Plötsligt skulle jag inte få se eller röra honom mer.

Den dagen de skulle flyga tillbaka till Nigeria så hade jag sovit där den natten. Så jag fick ta farväl av många killar som jag hade lärt känna också. Min man började bråka med en man för han visste inte hur han skulle agera han ville vara den starka av oss. Jag bara stod och höll om honom och försökte låta bli att gråta. När de klev på bussen och se bussen köra ifrån oss. Då kom alla tårarna. Det var verkligen en hemsk dag.

Det tog tre dagar innan jag fick kontakt med honom igen eftersom de inte har den bästa mottagningen i Nigeria. Men många tankar hade gått runt i huvudet på mig då. Men att få höra hans röst igen det var en sån underbar känsla. Han ville kontakta mig tidigare men det hade inte gått. Saknaden växte för varje dag som gick. Ibland ville jag bara lämna mitt liv i Sverige och flytta ner till honom, bara vara där han var. Dagarna gick jag försökte jobba, umgås med vännerna och familjen så tiden skulle gå snabbare. Jag fightade med Migrationsverket dagligen så de skulle skynda sig men vi fick bara höra att det kunde ta upp till två år innan vi skulle få beskedet.
I slutet av november så tog jag beslutet att jag ville åka ner till Nigeria och fira jul så jag fick träffa min man och hans familj.

Jag fick fixa visum, ta en massa vaccin och planera allt i detalj. Jag hade bara flugit själv en gång innan och det var till Spanien denna resan skulle ta ca 20 h helt ensam. Så kan meddela att jag var väldigt nervös. Dagarna gick och det var dags att åka ner till Nigeria.

Den resan skriver jag om nästa gång.

Likes

Comments