Jag sitter på min soffa i mitt stora rum med trälukt från alla IKEA-möbler som satts upp i det de senaste två veckorna sedan jag flyttade in. Jag har datorn i knät och en kopp kaffe på en pall bredvid mig, tills jag känner att jag kan lägga pengar på det nya soffbordet vars yta kommer matcha perfekt ihop med dörrarna på min garderob.

Ur datorns högtalare spelar Taylor Swift, och resten av lägenheten ekar tyst. Mina två roommates är ute och shoppar och jag själv skyller på huvudvärk, för jag vill verkligen ha den här stunden. Jag både vill och vill inte vara ensam. Jag hatar egentligen ensamheten, speciellt dagar när jag är som mest känslig. Men idag är en dag när jag mår bra av att få vara själv, att slippa anpassa mig till andra och bara få göra precis vad fan jag vill.

Jag känner hur livet börjar återvända till mig. Motivationen kommer långsamt krypande tillbaka, viljan, att vilja ta hand om mig själv och så småningom att även mitt självförtroende kommer tillbaka. Att inte känna så jävla mycket hela tiden, att inte bry mig så jävla mycket hela tiden, att inte oroa sig för allt. Hela. Jävla. Tiden.

Nu ska jag ta en timmes promenad och sen ska jag komma hem, äta, och gå på hot yoga. Och faktiskt känna att jag vill allt det där och inte att jag gör det för att jag borde.

Laters.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Jag har alltid älskat att skriva. Att få ner mina tankar, idéer och åsikter för att sedan kunna redigera och justera innehållet hur få, eller hur många gånger jag vill. En process där man inte bara får jobba på att uttrycka sig men framförallt en chans att reflektera över den man är och vad man faktiskt står här i världen.

Skillnaden mellan att hålla det man skriver för sig själv och att skriva det på en blogg är helt enkelt, förutom att man måste tänka till på ett annat sätt vilket leder till enhel del soul-reflecting osv osv, är att dela sådant som andra kan känna igen sig i, inspireras av, eller rent faktiskt känna tröst i på samma sätt som jag själv gör i texter av andra bloggare, författare och journalister.

Jag har velat starta en blogg i lång tid, flera år, som jag inte vill ge upp på efter ett fåtal inlägg. Det senaste året har gjort att det inte bara är något jag önskar, utan en nödvändighet. Att slå upp den knut som stramar runt min egen självkänsla. Att skriva öppet är ett statement till sig själv, att det man upplevt, sett och visualiserar har betydelse, för sig själv, och att det också kan betyda något, för någon annan.

I det stora hela är det ju mina behov jag vill uppfylla när jag skriver och är egentligen likgiltig om någon tycker att jag är konstig (för det är jag). Så, i mitt 25e år (quarter) så tycker jag mig ha insett ett och annat (epiphanies) som jag tycker förtjänar lite cyber-utrymme och förhoppningsvis är det någon där ute som är enig i det.


Likes

Comments