Header
View tracker

Har varit (och är) lite för stressad för att kunna skriva utförligt om mina ridpass just nu.
Men för att sammanfatta jättesnabbt kan jag skriva att jag har ridit ut, motionsridit och tävlat de senaste dagarna. Ingen träningsfokus, utan bara fokus på att slappna av och mjuka upp lite. Förutom på tävlingen då, som för övrigt gick alldeles utmärkt. Vi lyckades plocka på oss två placeringar, elva i 1.00 och femma/sexa i 1,10 (var två på delad andraplats, varpå de ju skippar en tredjeplacerad).

Han kändes lite tröttare redan från början än vad han vanligtvis gör på tävling. Jag gissar på att det dels berodde på att han av någon anledning druckit dåligt under natten och att underlaget i ridhuset där vi red fram var extremt mjukt och djupt. Var ett mindre styrkepass att rida där, så jag väntade faktiskt med att galoppera tills vi kom in på framhoppningen.

I övrigt kändes han väldigt reglerbar, vilket ju var himla trevligt. I första klassen var han jättetittig på ett hinder (gissa om jag blev förvånad?), men vi tog oss med nöd och näppe över det i alla fall. Snyggt var det inte.😂
Resten av 1,00 rullade på som vanligt med några djupa avstamp, några bra, och några lite för stora. Han ställde upp.

I 1,10 var det jag som red ordentligt. Det kändes helt fantastiskt. Jag lyckades tänka på alla de där små grundsakerna som jag alltid glömmer annars, som att hålla honom rak och att titta uppåt och framåt istället för ner på hindret. Vi hittade vartenda avstånd i den klassen och han hoppade helt fantastiskt.
Om jag inte är helt delusional så tror jag att vi hittade det där inne. Vårt flow & vår rytm. Lyckas jag hålla i detta på nästa träning och nästa tävling i Trollhättan (den 11 och 12 april) så är vi redo för 1,20. Kämpar.

Bifogar filmen ifrån 1,10 ☺️


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det gick kanon idag! Testade ett eggbett som jag lånade av Sandra och han gick helt okej på det. Han "glappar" alltid lite i munnen, typ som om han inte orkar hålla munnen stängd, han liksom "slår tänder". Inte alltid, men ibland. Vet inte ifall det bara är något han gör eller ifall han tycker att bettet tar för stor plats i munnen.
Tror att jag ska köpa ett bett som liknar det jag lånade av Sandra idag samt ett så milt som möjligt med stor tungfrihet, för att testa.
Många är emot att testa massa olika bett, men jag tycker att det är roligt och givande. Jag märker väldigt stor skillnad på Q2 när jag byter bett. Syftet är aldrig att kunna "hålla" honom hårdare eller att "förenkla" (läs förstöra) arbetet med ett skarpare bett, utan att hitta något som vi båda trivs med och som han vågar ta stöd på utan att hänga sig i det.

Men för att gå in på dagens pass igen; vi körde bommar. Bommar bommar bommar. På volt, på rakt spår och i en form av ett väldigt kantigt s (med byte över en bom på medellinjen).
Först körde jag på lite själv, men sedan hjälpte Sandra mig, eftersom hon red samtidigt. Jag varierade mellan 4-7 språng på raka linjer (ca 20 meter) och 3-4 på böjt spår med galoppombyte. När Sandra hjälpte till gick det kanon. Jag måste bli bättre på att inte tappa hans yttersida. Och när jag gör det måste jag komma ihåg att inte bara parera upp med yttertygeln, utan främst med skänkeln. Skänkel först, sedan hand.

I slutet av passet kändes han jättemjuk och fin, och var till och med svettig. Jag också, haha🙌.

Imorgon ska jag hoppträna en sväng för Sandra. Håller tummarna för att han inte har träningsvärk och att jag får till en bra känsla som håller i sig tills på söndag!

Likes

Comments

View tracker

Igår gick det bra. Red ute i paddocken och försökte fokusera på att variera ridningen under hela passet. Fram, tillbaka, ställning, rakriktning, samlat, ökat och om igen. Jag behöver verkligen få det att bli en naturlig del av min ridning, har så himla lätt för att bara fastna i ett tempo för att det känns skönt och sedan trimma där. Det blir det inga rygg- eller benmuskler av inte.

Sandra hjälpte mig några minuter i slutet. Hon fick mig att känna skillnaden på när han skjuter ifrån med bakbenen och inte, vilket behövdes.
Sedan föreslog hon också att jag skulle testa ett tredelat eggbett eller liknande, eftersom det jag har nu (ett d-ringsbett med en kopparrulle i mitten) kan vara lite för starkt i markarbetet. Det är liiiiite lite hävstångseffekt på det nämligen, och det behöver han kanske inte.
Problemet är dock att jag tidigare har ridit med ett vanligt tvådelat, och det blev han väldigt stum på. Får hoppas att ett tredelat är bättre.

Idag tänkte jag mjuka upp honom lite i paddocken, kanske i någon kvart, sedan in i ridhuset och köra lite bommar med 4-6 galoppsprång emellan och till sist avsluta med en kort skritt utomhus.

Så får det bli!




Likes

Comments

Nu kör jag. Jag ska, varje dag, skriva här. Inte för att jag tror att någon kommer att läsa, utan för att jag själv ska kunna blicka tillbaka och utvecklas.

Igår tävlade vi. Vi startade 1 meter och 1,10. Vår första 1,10 faktiskt. Inför första klassen kändes han fräsch och laddad. Stabil. Vi fick till tre dåliga och två eller tre bra språng på framhoppningen. När jag säger dåliga så innebär det i detta fallet att avståndet blev lite för kort och därmed lite ryckigt. Men ingenting som gav en dålig känsla.

Inne på banan var han taggad men ostressad, vilket är ovanligt. Han brukar bli lite stark, men denna gången hade jag kontroll och han var mjuk och följsam. Förutom 4-5 avstamp som var i tightaste laget så fick vi till en riktigt fin, felfri runda och slutade på en femteplats av drygt 60 startande.

Inför 1,10 kändes han lite trött, vilket inte alls är konstigt med tanke på att han inte är i toppkondotion ännu. Framhoppningen gick helt ok, möjligtvis kunde jag ha fokuserat mer på att få fram honom för skänkeln och mindre på att hoppa.

Väl inne på banan kändes han som på framhoppningen; lydig och laddad men lite trött. Efter hinder nummer två så tappade jag kontrollen och han flöt iväg, det blev en flack sväng till trean, han trampade om och rev med sig bommen. Helt och hållet mitt fel (som i 99% av fallen haha). Det positiva med att vi rev ett hinder så pass tidigt i banan gjorde dock att jag kunde släppa vinnarskallen och fokusera på att få till en fin utbildningsrunda snarare än att köra vilda västern rodeo och försöka vinna.
Så resten av banan gjorde vi faktiskt riktigt bra!
Min största svaghet i hoppningen är fortfarande att få till en bra rytm och därmed hitta distanserna till varje hinder och det var det jag fokuserade på under resten av banan. Fokus på inverkan. Och jag är nöjd. Vid ett eller två tillfällen kände jag verkligen att jag hjälpte honom att hitta avståndet, och den känslan var fasiken värd ett nedslag. I vanliga fall är det han som hjälper mig, skönt med lite variation😉!

Nästa helg är det tävling i Essunga där vi hoppar 1,05 och 1,10. Under veckan ska jag lägga fokus på små hinder och bommar och vi ska NÖTA in varierande språng mellan dem.

Vi är på gång!








Likes

Comments

Tänk att mina dagar har sett likadana ut varje dag i snart ett halvårs tid. Tänk att jag har jobbat 12 timmar om dagen sex dagar i veckan i mer än 130 dagar. Det är ungefär 1500 timmar rent arbete. Ett heltidsjobb är liksom drygt 800 timmar på samma antal dagar. Fattar ni att jag inte har haft tid till NÅGOT annat eller?

Slutade precis för dagen, för övrigt. Har varit en ganska tuff dag med mycket ridning och mycket extrajobb. Allting tar verkligen dubbelt så lång tid när det är kallt ute.

När jag kom hit hade vi ungefär 15 hästar. Nu har vi lite under 30. 3-0-!-!-!-! Visst, vi är 3 st som arbetar nu också, men det är ändå extremt mycket. Varje morgon ska så många hästar som möjligt ridas. Hinner oftast runt 20 st. Alltså 5 var, i snitt (räknar även med våra chefer, såklart, dock rider de bara, inget annat, vi gör iordning deras hästar innan och efter ridning). Sedan ska även två skrittmaskiner göras, dvs 8 st hästar. Det låter kanske inte mycket, men eftersom vi har speciella täcken för maskinen krävs det att man på varje häst byter täcke, kratsar hovar och går till maskinen. Att byta en hel maskin själv (alltså att ta in 4 hästar och ut med 4 nya) tar mer än en halvtimme.
Utöver ridningen och maskinen ska oftast hästar även ut i paddock (vilket också kräver täckesbyte osv), innan lunchen ska hela anläggningen sopas och alla 30 hästar fodras.
Detta gör vi alltså mellan 8-12.30 (vi morgonfodrar 07.00 och äter själva frukost 07.30-08.00). Ni fattar att det är stressigt?

Eftermiddagen ser liknande ut. Två maskiner, rida resterande, putsa samtliga sadlar och träns, fodra, oftast klippa några hästar, sopa, byta täcken...

Vissa dagar kommer ju även kunder. Och veterinärer. Och sadelutprovare. Och hovslagare. Och fan och hans moster. Som stör rutinerna så att man blir senare än dagen innan.

Så det är hårt. Och stressigt. Och roligt. Faktiskt.

Nu ska jag käka middag. Ser lika mycket fram emot varje måltid haha. Ciao!

Likes

Comments

Det är inte långt kvar tills jag åker hem nu...

Å ena sidan känner jag mig verkligen 100% redo för att åka hem. Å andra sidan inte.
Jag är trött på sömnbrist, kassa matvanor, ständig stress, en kropp som inte har någon extra energi alls och ett huvud som är potatismos. Jag är trött på att inte ha ett liv. Att jobba all min vakna tid. Jag har gjort det i nästan ett halvårs tid nu och det räcker.
Att leva ett sådant här liv har aldrig varit en dröm. Jag är en hobbyryttare. En medelmåttig sådan. Inte värdelös, men inte talangfull heller.
Jag känner mig udda i denna värld. En värld där alla lever för, andas och dyrkar hästar & ridning. En värld där detta är livet.

För mig är livet mer än hästar. För mig är livet vänner, fika, studera, arbeta, utvecklas, ha roligt, variation. Och avslappning.

Jag har lärt mig extremt mycket här nere. Jag är en bättre ryttare. Inte bra, men bra mycket bättre. Jag är en starkare människa. Jag vågar säga vad jag tycker och tänker, jag står upp för mig själv, jag är grym på att ta kritik och jag har verkligen lärt mig att arbeta i grupp. I ett team. Oftare med folk som man absolut inte klickat med än tvärtom, vilket varit fruktansvärt jobbigt då, men som jag är tacksam för nu.

Det ska bli så fantastiskt att komma hem. Att få sova i min egna säng, vara omkring människor som jag älskar och som älskar mig, att få variera sina dagar och att få komma tillbaka till känslan om att stallet är platsen där jag får ta det lugnt, andas, tänka och bara vara.

Dock kommer jag samtidigt sakna livet här. Utvecklingen som sker varje dag, allt jag lär mig, känslan av att vara självständig och att vara en viktig del av ett team. Och mer än allt kommer jag att sakna Steffi. Bästa, bästa Steffi. Blir fullständigt gråtfärdig när jag tänker på att lämna henne. Jag vill inte! Jag vill ta med henne hem. Usch, vad jobbigt det känns.

Men jag är redo för hemfärd. Och om några få veckor är jag hemma. Herregud vad härligt det ska bli.












Likes

Comments

Okej. Detta skriver jag idag, den 1a augusti 2014. Men jag kommer inte publicera det idag. Kanske om en månad, kanske om ett halvår, kanske inte alls. Jag tänker nämligen inte publicera detta förrän Q2 är helt frisk och fräsch, vilket han inte är för tillfället.

I våras, i maj för att vara exakt, startade vi en tävling. Två klasser; en 100 och en 105 tror jag att det var. 100-klassen nollade han klockrent. På framridningen för 105an kändes han inte helt fräsch, men jag tänkte att han förmodligen bara var trött. Det var ju varmt och han hade gett allt inne på banan i klassen innan. Så jag körde på. Men väl inne på banan, redan innan vi hoppade första hindret, haltade han några steg. Sedan kändes han ok igen och jag valde därför att fortsätta. Vi hoppade igenom banan men han rev med sig två hinder, något som aldrig brukar hända. Efter sista hindret var det som om han visste att banan var slut och att han då inte orkade "ställa upp" längre. Han drog en radda bocksprång och uppvisade tveklös hälta.

Väl utanför banan hoppade jag självklart av och bad alla som var med mig att hjälpa mig att känna och kolla om det var något yttre, typ en sten eller liknande i hoven, men icke. Han haltade inte utan ryttare, men han gick inte helt rent heller. Det var som om han inte ville sträcka ut benen ordentligt.

Vi åkte hem, han fick vila i två dagar och skrittades för hand en dag. När jag sedan hoppade upp den fjärde dagen för att ta ett lugnt skritt/travpass utomhus var hältan tillbaka. Rejält.

Jag orkar inte förklara allt som hände hos veterinären speciellt detaljerat, men vi åkte dit, han böjdes och var rejält halt i tre ben, de sa att det berodde på överansträngning och felbelastning och att tre av hand fyra knän därför var inflammerade. Kan ni fatta vilka skuldkänslor jag hade? Det var inte ett feltramp eller en spark i hagen, det var jag som hade pushat honom för hårt. Jag som inte varit tillräckligt uppmärksam för vad han behövde. Det var jag som hade ridit honom så vårdslöst så att han blivit halt på tre ben. Jag mådde så fruktansvärt dåligt.

Veterinärens order var att låta honom stå på boxvila och eventuellt gå ute i en liten sjukhagen under förutsättningen att han inte rör på sig i någon större omfattning alls. Detta plus inflammationshämmande (Metacam). I tre veckor. Sedan återbesök. Fortfarande halt. Lite mindre i ett av benen visserligen, men ändå blockhalt vid böjprov. Så på't igen. Boxvila, Metacam, promenera 30 minuter för hand varje dag. Vila. Vila. Promenera lugnt. Vila. Metacam. Och så vidare.

Mitt i allt detta kom min Tysklandsflytt. Jag skulle flytta hit, till ett försäljningsstall i Tyskland och jag skulle ta med mig min häst. Allt var bestämt redan innan hältan kom, och jag ville inte ändra på det. Så vi åkte hit. Planen var att gå efter veterinärens konvalescensprogram (se bild). En väldigt lugn upptrappning, som ni ser.

Efter fyra veckor här kommer en tysk veterinär (vi var nämligen inne i vecka fem och enligt konvalescensprogrammet skulle ett böjprov göras innan trav fick påbörjas). Han går rätt fram till Q2, frågar mig några få frågor, jag berättar kort att det handlat om inflammation i tre ben och att han därför har vilat sedan maj. Då tittar han konstigt på mig, men säger inget.
Sedan tittar han i Q2s mun och säger tveklöst "okej, här är första problemet". Q2 har lite av en "vargtand" som trycker under tandköttet. "Detta stör bettet, han blir spänd och har därför ont här" säger han och trycker lite under käken på honom. Då reagerar Q2 kraftigt, kastar sig bakåt och stånkar till. Veterinären fortsätter "hans muskler är för korta, han kan inte sträcka ut ordentligt i varken axelparti eller halsen. Han borde därför också reagera om jag trycker här" säger han och trycker på halsen. Samma reaktion. Han fortsätter "ja, hästens muskler kan inte sträckas ut ordentligt. Han är på väg att ta långa kliv med sina ben men mitt i klivet inser han att det gör ont, så han sätter ner hoven rakt ner i marken. Det blir inte en naturlig, utan en skadlig, rörelse och det är därför hans ben har blivit inflammerade".

Jag var i chock. Denna "behandlingen" tog ungefär 10 minuter. Veterinären var tvärsäker.
Han gav Q2 smärtstillande som skulle verka i en hel vecka, så att han kunde sträcka ut musklerna utan smärta och på så sett stretcha ut som så att han även utan smärtstillande skulle kunna sträcka ut ordentligt. Han fick också en metacamliknande pasta som ska ta bort inflammationen.

Sedan sa han att jag absolut skulle rida helt som vanligt. "Att stå stilla med en inflammation är nästan det värsta du kan göra. Det blir bara värre då. Rörelse är det enda som hjälper".
Kan ni fatta det? Här har jag slösat bort nästan tre månader, hästen har tappat all sin kondition och alla sina muskler helt i onödan.

Redan dagen efter travade jag och galopperade som vanligt. Ingen hälta (såklart, eftersom han går på smärtstillande, men ändå).

De svenska veterinärerna brydde sig inte ens om (eller var inte tillräckligt kunniga för...?) att fördjupa sig i VARFÖR inflammationen uppstått. De nöjde sig med att säga att det var en överansträngning. Ja? Det är väl för sjutton anledningen till alla inflammationer, men varför är hans ben överansträngda?

Jag har aldrig varit så arg, glad, ledsen och choklad på samma gång som när den tyska veterinären berättade detta för mig.

Nu har det gått tre dagar sedan den första behandlingen och veterinären kommer tillbaka om en vecka för att följa upp och för att eventuellt dra ut tanden (det måste göras, såklart, men det kan inte göras så länge han får det metacamliknande eftersom det inte bör blandas med de smärtstillande som han måste få när tanden ska ut). 

Uppdatering 6/8-14. 

Har provat att hoppa ett litet "hinder"/cavaletti. Fortfarande inget spår av hältan. Duktiga ryttare hjälper mig dagligen. Han kommer bli så jävla bra. Som ny. Uppbyggd från noll på helt rätt sätt.

Likes

Comments

Den 20e december åker jag alltså hem.
Anledningarna är flera. Dels orkar inte mitt knä. Började känna smärta för 2-3 veckor sedan och de senaste 4 dagarna har jag haft svårt att gå (ridning har inte ens varit att tänka på). Så dels det. Och dels att jag känner mig färdig. Jag har aldrig någonsin drömt om ett hästjobb. Detta var något som jag bestämde extremt spontant och allting hände väldigt fort. Jag arbetar tillsammans med människor som vigt sitt liv åt hästhållning, ridning och försäljning. Det har inte jag, och har inga planer på att göra heller. Därför känns ett halvår tillräckligt. Jag har utvecklats extremt mycket som både ryttare och människa och jag ser mycket fram emot att åka hem och utnyttja den kunskapen hemma. I mitt riktiga liv.

Om lite drygt 6 veckor åker jag alltså hem. Det känns otroligt. Och fruktansvärt. Jag har ändå, på något sätt, byggt upp ett liv här. Jag har min lilla extrafamilj, och fantastiska vänner. Jag kommer sakna allting och alla jättemycket.
Det kommer kännas obeskrivligt konstigt att kunna göra vad jag vill med mina dagar. Att inte gå upp 05.30 varje dag och jobba till 18-19 på kvällen. Att inte vara så trött på kvällen så att ögonlocken trillar ner innan jag lagt huvudet på kudden. Att inte bli en bättre ryttare varje dag.

Men jag kommer också uppskatta mitt liv hemma så mycket mer än tidigare. Jag kommer uppskatta känslan av att slänga sig i soffan en fredagseftermiddag och veta att "nu är det helg". Här nere är det ingen som helst skillnad på fredag, lördag, måndag eller onsdag. Jobb varje dag ändå. Aldrig vila, aldrig lugnt.
Jag kommer uppskatta känslan av mitt eget rum, min familj, mitt hus, mitt liv. Valfriheten.
Åh, vad jag längtar. Fast samtidigt inte.
















  • Tankar
  • 317 readers

Likes

Comments

Känner mig så värdelös. Ska jag ens ha en egen häst? Känns som om jag håller tillbaka honom.
Jag är inte tillräckligt duktig för att träna honom. Underhålla och motionera, kanske. Men utbilda? Aldrig. Usch. Avskyr mig själv.

Likes

Comments

Ja, jag försökte mig på en uteritt igår. Eller två stycken faktiskt, en med en av deras hästar och en med Q2. Finns dock inte så värst många skogsvägar här och eftersom jag var lite stressad blev det bara någon halvtimme skogsmullande per häst.

Fick inte ledigt vare sig i tisdags eller onsdags... Och inte igår. Och inte idag. Varför vet jag inte.
Har ingen bestämd dag i veckan då jag är ledig, utan får reda på det kvällen innan när jag slutar. Och säger de inget så är det jobb som gäller.
Så nu har jag jobbat 12 timmar om dagen VARJE dag i två veckor. Är jävligt trött, det måste jag erkänna. Behöver en ledig dag nu.

Min nya kollega & roommate har kommit. En italiensk tjej. Kan knappt någon engelska, så jag ljuger om jag säger att vi har haft någon chans att lära känna varandra och klicka. Det är inte många överflödiga ord som byts oss emellan.

MEN på onsdag kommer Annie hit! Hon stannar förmodligen till jul ungefär, vilket känns sjukt, sjukt, sjukt roligt!














Likes

Comments