​Hej igen! Går långt mellan gångerna nu. Mycket på grund av att jag försöker förändra mig själv. Jag trodde att jag var ganska smart. Jag trodde att jag hade koll på det mesta. Förutom tankar. Kan du vifta bort dina tankar? Inte jag. Här ska dom tänkas på i evinerlighet innan dom mals sönder i småbitar. Vilket naturligtvis inte är bra för själen.

Förutom att jag tänker på hur tankar ska viftas bort har jag äntligen träffat en läkare som har börjat behandla min diagnos. Vilken av alla jag har tänker jag inte berätta. Mycket pågrund utav samhällets syn på diagnoser och för att inte stämpla mig själv i denna lilla by. Men en diagnos har jag. Som så många andra i Sverige.  Jag som alltid har varit emot alla diagnoser har fått en egen. Och det känns så skönt. Få en förklaring till varför mitt liv är som det är. Och varför det blir som det blir ibland. Ibland när jah står begravd i mina egenskapade situationer, pågrund av bristande impulskontroll, funderar jag på vad i hela helvete det är för fel. Men nu vet jag. Och försöker förändra. 

Förutom att jag försöker med detta, som kan tyckas lätt för andra, men är svårt för mig. Ser jag gång på gång rubriker om hårda regler för folk som gått in i väggen. Läkare som vill begränsa användandet av antidepressiva. Och det gör mig livrädd. Min sjukskrivning blandat med mina tabletter gör att jag sitter här i dag och inte ligger i jorden. Förutom min bokstavskombination har jag en reumatisk sjukdom som gör att jag i skov har väldigt ont. Då måste jag äta värktabletter. Och starka sådana. Detta är för att komma ur sängen på morgonen och för att kunna ha ett bedrägligt liv. Trots en kropp som inte vill. Detta att leva med värk är otroligt slitsamt och gör att man inte orkat med psykiskt.  Oavsett om du har en, enligt samhället, normal hjärna. Eller som min som har bokstäver. Orkar du inte. Du behöver hjälp. 

Jag förstår att man inte ska medicinera hela Sveriges befolkning med antidepressiva. Jag förstår att vi har hamnat i en situation när vi medicinerar bort det abnormala, för att få ett mer inrutat samhälle. Ett samhälle utan det avvikande. Utan att ha en tanke på att samhället vi lever i är fel, får vi en påse piller med oss hem som ska lösa alla dina problem. Det är fel. Jag förstår det. Men att begränsa, gör mig ändå rädd. Rädd för alla som inte får den hjälp dom behöver. Rädd för alla som hamnat i mörkret men glöms bort och tar sitt liv som följd. Jag är rädd för att bortviftad och satt i jobb eller bli utan pengar för att vi ska skärpa reglerna för oss som inte har en synlig sjukdom. För oss som har en gömd sjukdom som samhället ser som lathet. 

För dig som är i mörkret. Kämpa på. Du orkar❤ bakom molnen finns solen🌞

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Solen skiner idag och humöret är på topp. Jag försöker undvika att skriva när jag är låg. Det blir liksom aldrig bra då. Man drar ner sig själv och andra i världens mörker som ingen annan förstår. Allt är negativt. Skiner solen, ja nog fan irriterar man sig på det enda molnet som finns på himlen. Och jag förstår att det är svårt att stå brevid och stötta. Försöka förstå nåt som inte går att förstå när man inte har varit där själv.

Jag går till en psykolog sen ganska lång tid tillbaka. Och det här är tabu, jag vet, att erkänna att man går till en psykolog. Men om vi alla kunde förstå hur många som mår dåligt. Och hur många som skulle behöva hjälp, skulle fler må bättre. Jag mår så mycket bättre när jag har varit där. Jag kan dra fram mina innersta känslor och tankar och få ett svar tillbaka. Känna att jag inte är knäpp, även om jag inte känner mig speciellt frisk och sansad från dag till dag.

Första gången jag var där trodde jag att dom hade som en panikknapp som dom kunde trycka på så att folk i vita dräkter och med en tyckaomdigsjälvtröja skulle hoppa fram. Det var fel. Så mycket jag har trott har varit fel. Och om jag fick slå ett slag för nåt, så är det att ta bort tabustämpeln från depressionen. SÖK HJÄLP! Tveka inte. Du behöver kanske inte skriva på en blogg som jag gör att du går till en psykologi 😂 dölj det om du vill. Men jag vill att alla ska veta att det finns hjälp att få.

Iallafall, hos min psykolog får jag massor med ovärderliga tips. Som jag själv inte tänker på, fast det kan vara självklart. Jag mår bra av att skriva. Fast undviker som sagt att skriva blogg, Facebook och Instagram. Mycket för att jag vill bespara alla runt omkring. Men istället så kom hon på ett alternativ. Jag har faktiskt börja skriva dagbok. En bok där jag kan ventilera allt jag känner och tänker utan att nån behöver läsa. Och för att kunna gå tillbaka och läsa, speciellt när jag är låg, hur det känns att vara glad. Hur det känns att ha ett liv utanför, och faktiskt uppskatta allt jag har. För jag har ett bra liv. Jag är lycklig. Även fast jag glömmer det ibland.

En stor eloge till min sambo som står ut med mig i vått och torrt. Jag älskar dig💘 och till mina barn som också står ut med mitt värsta jag. Än så länge har det inte kommit ut nån blocketannons på den hopplösa mamman😂

Och ett kom ihåg till dig som har tappat hoppet och livsgnista: om universum inte behövde dig. Skulle du inte vara här❤ kämpa på!

Likes

Comments

Sagda ord som inte går att ta tillbaka. Sårande. Etsande. Ibland funderar jag på om det är dom som har etsat ett hål i mitt hjärta. Om det är därför jag aldrig blir lycklig. Om det är därför jag har så lätt till gråt.

Då och då kan jag sova på nätterna. Det är då jag tror att det vänder. Att livet kommer tillbaka. Men nästa natt ligger jag där igen. Med svettpärlor i pannan och täcket lindat runt kroppen som en orm, rinnande ögon av trötthet. Och nästa natt. Och nästa. Sagda ord som studsar runt i mitt inte. Varma. Brännande. Sårande.

Det finns folk som tycker om att stampa på andra. Som tror att dom vet hur andra mår. Och hur andra ska leva. Du kanske själv tycker att det är konstigt med alla lyckliga bilder på mina barn. Badande. Skrattande. Utflykter hit och dit. Då ska jag berätta att det är en sida. Du får aldrig se mamman som gråter bakom stängda dörrar för att orken inte räcker till. Mamman som mutar barnen med popcorn och film för att få sova en timme så hon orkar laga mat. Mamman som är så trött så hon tror att hon håller på att dö.

Men jag ska inte dö. Inte än. Det ser alla mediciner till att jag inte gör. Mediciner mot värk. Mediciner mot sömn. Mediciner mot ångest. Mediciner för att magen ska hålla ihop. Gula, blå, rosa, vita och flerfärgade. Ibland önskar jag att det fanns mediciner mot dårskap. Mot dom där orden som fräter sönder mitt inre. Men inte idag. Inte inatt.

För längesen var det nån som sa att jag inte nått botten än. Jag har varit där nu och det är ingen trevlig plats. Men man måste nå botten för att kunna ta sig upp igen. Då och då ramlar jag ner igen. Och jag vet inte om jag nånsin kommer att bli samma människa igen. Förmodligen inte. All glädje som fyllde mig är borta. Det finns alltid en svart sida som tär. Som vill ta över. Även vid dom bra stunderna av lycka, finns det lite mörker.

"Du har väl aldrig viljat dö" sa nån. Och jag svarade nej. Men jag har inte viljat leva heller. Jag hade ett mellanläge. Döden är tabu. Sånt man inte pratar om och sopar under mattan. Döden är ett mörkt ord. Såna pratar vi inte om. Men vi måste. Alla statusar hit och dit om folk som finns där. Det är inte sant. För man orkar inte med en mörk människa som inte orkar med sig själv. Som kämpar dagar igenom för att kanske få en ljusglimt.

Jag har kommit till insikt med så mycket under det senaste året. Folk har kommit och gått. Folk som har stannat har verkligen fått kämpa för mig. Fått kämpa för att få komma in. Det är ett fåtal och ni finns alltid i mitt hjärta. Ni andra har antingen gått självmant. Eller blivit utsollade. Folk som tar energi har inte plats hos nån med sparlåga.

Förut kunde jag fundera på hur det kom sig att vissa människor var så dystra. Så inflytande och hade så svårt att ge av sig själv. Nu vet jag. Nu när jag har en egen dyster sida. Välkommen till insikten.

Likes

Comments

En blå himmel. En lysande sol. Då och då drar ett stackmoln över och hindrar solens strålar. Värme. En lätt bris drar fram över gräset. Fågelkvitter som överröstas av en skrattade barnröst. "Fortare mamma!" Små händer håller krampaktigt i det gröna repet som för gungan fram och tillbaka. Högre och högre. "Jag vill känna molnen mamma" Ett bubblande skratt tränger fram ur hennes lungor. Ett blont hår som flyger fram över hennes lilla huvud. Lycka och skratt. Gröna ögon med glitter. Livsglädje. Kärlek till alla. Aldrig sviken.

Stegen i korridoren fram till hissen känns som en evighet. Den blonda flickan stirrar framför sig. Tom i blicken. "Pappa är död mamma" Jag vet vännen, svarar jag och drar min hand igenom hennes hår. Vi ska säga adjö. Jag drar henne till mig i hissen. Var det här en dålig idé hinner jag tänka. Är det rätt för ens eget barn att säga adjö av en pappa man bara känt i några månader? Mitt i tonåren. En pappa som inte minns vem man är? Som inte kommer ihåg ens egna mamma. Som har tappat bort sig själv i sitt eget inre. En kropp härjad av sjukdom. Men hon vill. Kanske för att förstå. Vi visas in i ett vitt rum. På sängen ligger pappan. Död. Kall. Ihålig. Luften blir tunn. Kall. Jag känner mig svimfärdig samtidigt som jag hela tiden håller en hand på dottern. Utan att visa en min. En tår rinner ner från hennes bleka ansikte. Och jag känner hur det bubblar av ilska. Till och med som död får han henne att gråta. En frånvarande pappa. En frisk pappa som lämnar sitt barn. Och kommer tillbaka 10 år senare. Döende.

Det svarta håret dras tillbaka av en blek hand. Den andra handen torkar snabbt bort en tår. Hennes läppar säger ord ingen mamma vill höra. En blixt av självhat trycker över mitt bröst. Halspulsådern slår så hårt att den vill brista känns det som. När hamnade vi här? En tonåring med självhat. En mamma med panikångest. "Varför ville han inte ha mig?" Frågar hon. Hatet bubblar inom mig igen som så många gånger förut. Kan man hata nån som är död?

Mitt i det här. Otaliga möten på bup. Oändliga nätter av tårar. Sår som aldrig vill läka. Står vi. Mamma och dotter. Vilsna. Men stärkta av varann. Ibland tittar jag henne djup i ögonen för att se om den glada blonda flickan finns kvar. Ibland bubblar hon fram. Ofrivilligt. Och kvävs lika fort som hon har visat sig av den vuxnare versionen. Av den dystra och mörka. Jag hoppas en dag få se den glada flickan på gungan igen. Med det bubblande skrattet och dom glada ögonen. Den som ingen vuxen har förstört. Där inte besvikelser förstör oskyldiga barnögon. Där inte död eller sjukdom drabbat oss än. Jag har gjort allt. Allt jag kunnat som 16-årig mamma. Ensamstående. Beskyddande till tusen.

"Du är min bästa vän" ångesten skär. Har jag varit så beskyddande att jag kvävt henne. Hindrat henne från att möta mer ondska, men istället hållit henne ifrån världen. Från att leva fullt ut. Svåra frågor. Kommer jag nånsin få svar? Kommer vi nånsin över allt? Kommer vi nånsin få ett förlåt? Hat som jag inte visste fanns. Hat över att det finns pappor som fortfarande lämnar sina barn. Som lämnat djupa sår i sina barns inre. Som förstör det inre barnet. Det inre barnet vi alla har. Som vi alla behöver. 

Snälla föräldrar. Lämna inte era barn. Låt de växa upp vid er sida. Även fast det är jobbigt. Förstör inte ditt barn❤

Likes

Comments

Ni vet en sån där morron man vaknar upp. Håret har försökt döda dig under natten, och du måste slå dig fri. När du väl lyckats rädda dig från hårets makt, möts du av frihet. Och mammarop. Mamma titta här, titta där, hjälp här. Påväg in i köket för att rädda dina barn från allt möjligt, lyckas du samtidigt rädda den döende katten från hungerns käftar. Bra jobbat! Inte nog med att han var döende inatt också klockan 2, och höll på att hänga sig i dina trosor när du satt på toa. Han skriker riktiga dödsskrik. Ungefär som "hej matte. Nu ska jag överrösta dina barn, så att du kanske blir lite mer galen. Och sen ner jag lyckas ska jag ligga och sova hela dagen tills barnen kommer hem. Då ska jag göra om hela proceduren igen. 

När du väl kommit in i köket och lyckats rädda dina barn från hungern, kläddilemman, hårpiffningar och tandtroll. Möts du av nåt som expressen skulle ha kallat för (trumvirvel) köldchocken!

Efter att ha släppt av kunskapstörstiga barn, rastat en bajsnödig hund och hunnit knäppa kort på himlen, hann jag inte mer än att sätta ner arslet i soffan med en varm kopp kaffe. Förrens den glada hunden lyckas riva ner kaffekoppen över den veckogamla mattan.... sorg....

För er som ser den tånagelsliknande grejen i mattan kan andas ut. Det var en liten fjäder från soffkuddarna. Ni kan andas ut! Eller iallafall jag som höll på att få panik över att jag hade skyltat med någon av familjens nagelklipp i soffan🙈

I övrigt får jag önska er en trevlig dag. Och håll en tumme för att huset är bra så vi äntligen hittar ett ställe att bo på allihopa ❤

Likes

Comments

Funderar återigen på middagsmat. Finns det nåt alla i en hel familj tycker om. Förutom tacos? 😂 idag blir det en kycklinggryta med curry. En rätt barnen älskade förut med har fallit i glömska långt in bland recepten.

Förutom att gnälla älskar jag en massa saker. Jag älskar snapchatfiltren. Jag älskar att jag stått i timmar och försökt ta lös näsringen. För att sen prata med min blonda vän, och hon berättar hur jag ska få lös den😂 jag älskar lekande barn. Jag älskar att jag och mannen ska titta på ett hus imorgon. Jag älskar tanken på ett hus på landet med lekande barn. Och jag älskar det livet.  

Men för att jag är en hatade människa slängde vi in lite hat också. Jag hatar dimma mitt på dagen. Jag hatar att köra bil i den dimman .... på vintern. I en bil.... dimmjävel....


Likes

Comments

Mellan svarta lakan. I vita drömmar. Tillbringar jag nätterna sovandes, tänkandes. Ofta om dagar som varit, skratt som har kommit ur. Ibland kommer det ett barn och vill sova på mammas arm en stund. Vi lever i en familj med mycket skratt. Mycket ironi och mycket kärlek. En kram är inte långt borta om du behöver. Eller en varm arm. Ett substitut för en kall otäck kudde.

Jag har försökt uppfostra mina barn till bra vuxna. Stundvis tror jag att jag är på god väg att lyckas. Andra gånger drar jag mitt hår i ren frustration. Ibland tänker jag att det spelar ingen roll. I en värld som brinner för stora mäns kvinnoförakt, och i ett litet landstings pengatänkamde, spelar det ingen roll. Vi måste tänka på oss själva. Världen förändras. Det är vi mot dom. Ingen lyssnar på oss vanliga döda. Vi som har levt livet som ensamstående, sjukskriven småbarnsförälder. Du som har suttit vid köksbordet och behövt sortera ut räkningar efter vilka du måste betala. Som har haft ångest över att barnen behöver nya skor allihopa. Som har vänt på varje krona. Som har suttit fast mellan stolarna i sjukvården. Som har trott på att du ska få hjälp. Rätt hjälp. Men får nöja dig med att fara hem med en påse Alvedon på en skumpande buss i landskap fyllda av natur. Dig lyssnar ingen på. Vi har inte tid förstår du. Tid kostar pengar. Under tiden får en landstingsanställd springa benen av sig för att hinna. Tiden går för snabbt. Eller är det hennes arbetsvillkor som inte stämmer? Men om hon springer några dagar till, lite fortare, kanske någon lyssnar. 

När lät vi tiden och pengarna ta över sunt förnuft. När slutade empatin vara en bra egenskap. När fick jaget och siffror makt över våra liv? Ska vi sluta uppfostra våra barn till kärleksfulla vuxna? Ska jag säga åt min sexåring som har så mycket kärlek inom sig för andra, att han ska sluta tänka på andra och fokusera på sig själv? Ska jag straffa honom om han ändå stoppar ner en av sina enkronor i en tiggares burk som sitter och fryser utanför ica. Han sitter där för att han vill ändå. Det har fria tider berättat för oss. Och står det och delas på Facebook, då är det banne mig sant! Källkritik? Nä. Jag brydde mig inte att kolla upp den. Men hon har delade den ifrån. Hon är duktig! Jag litar på att hon inte delar skräp. Osanningar. 

Hemtjänstbilen svänger fort in på en landsväg. Ut hoppar en kissnödig undersköterska. Toapappret i högsta hugg. Hann inte med att kissa. Den ensamma tanten som grät ville inte bli lämnad ensammen. Är det ingen som förstår att gamla vill bo hemma? Det är självklart att dom vill bo i huset dom växte upp i tills dom dör. I en mörk skog. Emsamhet. Med bara minnen ekande i väggarna. Minnen av skratt. Av barnlek. En brinnande eld. Är det så att dom vill bo ensam hemma. I en liten stuga i skogen, som har få lampor tända. Tänk på elräkningen snälla barn! Eller att dom vill ha en svunnen tid tillbaka? 

Vill vi ha den svunna tiden tillbaka? Där människor betydde mer än tid. Där liv var mer värda än pengar. Vem ska rädda oss? Vem ska rädda våra barn? Vem ska rädda världen?

Likes

Comments

Hur beskriver du din livstil? Vad har du för hobbies? Vi tar en stund och funderar. För 6 år sen skulle jag säga att jag är mamma. Det finns ingen annan tid. Ingen annan personlighet. Jag är bara mamma.

Idag skulle jag säga att jag är mamma. Och trött. Tröttheten har blivit en del av den jag är. Vissa dagar är bättre. Vissa dagar sprudlar jag av glädje och livsglädje. Men det kommer alltid ett bakslag. När tröttheten belägrar min kropp. Idag är en sån dag. Jag är tröttheten personifierad. Dagar jag skulle kunna sova igenom. Dagar samvetet dryper av ångest över att jag inte orkar. Orkar inte städa. Orkar inte leka. Nej inte idag. Mamma är trött.

Dagarna man då känner sig piggare pressar man sin egen kropp till max. Så man ligger som en blöt pöl på marken efter 2 dagar.

Jag skulle så gärna vilja förklara tröttheten som väller över mig. Men vet inte om det går. Kan vakna pigg. Men bli knockad, likt en liten segelbåt på ett stormande hav på ett par sekunder. Så trött så jag mår illa. Så trött att jag är rädd att jag ska dö. Förmiddagarna spenderas ofta i sängen. Efter att jag har lämnat av barnen på skolan. Efter att jag har låtit Frejja gjort av med all energi. Då stänger vi ute världen en liten stund. Låter världen vara bara i sängen en liten stund.

Saker som jag tidigare trott att jag har gjort för att jag fick energi, har visat sig vara saker som har tagit min energi. Städa. Vem vill inte ha städat jämt? Från att dammsuga 5 gånger om dan till en gång i veckan. För jag orkar inte. Jag orkar inte hålla uppe fasaden längre. Den är så klackelerad och faller. Bit för bit. Desperat står jag där och försöker limma ihop den igen. Försöker le. Fast jag gråter på insidan. Lik alla gånger jag gråtit i dushen och låtit vattnet spola bort mina tårar. Syns det inte finns det inte.

Bit för bit börjar livet återvända. Jag är piggare. Jag är gladare. Mycket för mina barn. Min älskade man har visat mig vad riktigt stöd betyder. Han som har legat brevid mig och bara hålla om mig när jag trott att jag ska dö inombords. Han har visat mig att man kan älska mig även fast jag är trasig. Och jag har visat honom att han förtjänar att älskas. Oavsett väder och vind. Tillsammans har vi visat varann hur man är en familj. Genom bråk, skratt och kärlek.

Små, små ord av kärlek. Sagda varje dag. Glöm aldrig det❤

Likes

Comments

​Påväg hem igen. Utanför swishar landskapet snabbt förbi. Kala träd och tunn snö. Då och då bryter en brun tuva fram från vit mark. Ett tecken på nånting som varit. Och ett hopp om att det kommer hända igen. Värmen. Solen. Grönska. 

I hela mitt liv har jag anpassat mig efter andra. Likt gräset som anpassar sig efter årstider. Som björnen som går i ide när det kommer kyla, har min själ gått i ide när det har kommit fram att nån annan har viljat göra nåt. Min vilja har aldrig räknats. "Jaha, du behöver mitt hjärta mer än jag. Varsågod att slita ut det ur min kropp" Att uttrycka mina egna känslor och vilja har varit svårt. Att ta diskussioner var inte att tala om. Jag har nog fel ändå. Ett blekt papper i en färgglad värld. Hur ska jag kunna tillföra nåt som bara är färglös. Behöver världen färglöshet?

Kanske är det de som världen behöver. Nåt som sticker ut. Som uttrycker sina känslor och tankar, även om det är udda. Som mobbad i skolan och nertryckt på lektionerna fick jag lära mig att inte synas. Stack man ut för mycket kunde det resultera i att man fick stryk på rasterna. Och det var mitt fel. Kanske hade jag skrattat för högt på lektionen. Det hade fröken sagt. Då var det nog sant. Tjejer ska inte höras. Deras vilja räknas inte. Vi är inte högljudda nog för att överrösta killarna ändå.

Är det då konstigt att man anammat det i vuxna livet? Just i dag är en sån dag. Då jag blir ifrågasatt för min vilja. För att jag för en gång skull vill nåt. Men denna gång tänker jag inte ge mig. Jag ska ha rätt och jag ska få det jag vill. I det här sammanhanget är jag bäst. Har du inte sett min vrede och beslutsamhet kommer du bli förvånad nu. Jag kommer dra i varje tråd som jag har möjlighet att dra i. Välkommen till mitt krig. En liten rädd flickas röst inom en en vuxen kvinnas kropp.  En vuxen kvinna som har kommit på att man kan uttrycka sig utan att vara högljudd. Men som kan kriga med fakta och statistik. Välkommen till min värld. Där kärlek och respekt går hand i hand och kan rasera din ilska och höga röst. 

Välkommen till livet på en kvinnas sida. 

Likes

Comments

Morgonfrukosten bestod av det jag gillar mest. Pannkakor och nötter😍 utanför glödde horisonten, och nakna träd sträckte sig mot en blå himmel. Morgon i en ny stad. Man hinner tänka en hel del när man inte är hemma. På livet. På barnen. På alla måsten, men även på glädjeämnen. Imorgon kommer barnen hem. Mina älskade fyra❤ och så är livet igång igen. Som att man aldrig pausat. Som att man aldrig gått på torget i en ny stad och andas in den kyliga luften i lungorna. Att man aldrig har stångats sig fram i kön med främmande människor.

Att gå in i väggen har bara varit ett ord för mig. Ett ord för lata människor som inte vill jobba. Kom ihåg första gången jag fick en panikångestattack. Jag trodde hjärtat skulle hoppa ur kroppen. Pulsen var så hög så jag trodde att halspulsådern skulle explodera i mitt inre. Andnöd. Vad hände med luften som inte ville komma ner i mina lungor. Kände paniken när läkaren kom och satte sig brevid mig inne på en rum på akuten. Han var helt lugn. "Hur kan han vara lugn när jag håller på att dö" tänkte jag. När han sen la handen på min och sa att jag hade panikångest, blev jag chockad och arg. Hur kunde han tro att jag hade det!? Jag älskar mitt jobb! Jag som går på jobbet fast jag är sjuk! Jag som vilar på rasterna för att orka vara pigg och glad hela dagarna? Jag som gör allt för mitt jobb. Så mycket att jag inte orkar annat. Sover på ledig tid och har hjärtklappning på kvällarna när jag ska sova. Som gråter av utmattning när barnen somnat för kvällen. Som mutar barnen med film och popcorn på soliga dagar för att få vila.

Hade jag förstått hur det var vid väggen hade jag aldrig tänkt så. Det är en hel del mörker i mitt inre nu. Jag har fortfarande lätt för skratt. Uppskattar saker, men inte lika mycket nu. Som tänker en hel del på saker som jag inte gjorde förr. Dystra saker när mörkret kommer tillbaka och omsluter min själ. Som stryker mig över håret och viskar det jag inte vill höra. Inte tro på. Tack gode gud för ljusa dagar och skratt. För pussar av den man älskar och kramar av barnen. Det håller mörkret borta. Det är dom sakerna som gör så jag inte kvävs av mörkret. Som så många har sagt förut. Störst av allt är kärleken❤

Likes

Comments