View tracker

Idag är det bara "en sån dag".
Kroppen lyder mig inte. Vill ligga kvar i soffan och sova några timmar till. Musklerna protesterar, hjärnan skriker efter mer sömn, tröttheten paralyserar mig och smärtan i armen är förjävlig. Har massor att göra här hemma. Det blir inte gjort av sig självt. Ibland önskar jag att jag kunde trolla. Va enkelt allt skulle vara då. Nej, försöka kliva ur zombie-mode och försöka bli något som kan liknas vid människa.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Har inte gjort något inlägg på länge nu. Har haft så många energidränerande veckor, så jag har inte orkat. Ska operera handen om 10 dagar. En olycka för två år sedan förstörde min hand och NU får jag hjälp efter att ha bråkat med vårdcentralen. I oktober så ska jag träffa en ortoptist. Det är en ortoped som är specialiserad på ögonens muskler. Är nästan blind på ena ögat och skelar på det ögat, så att jag inte kan rikta blicken på rätt sätt. Så jag måste ha specialslipning på mina glasögon. Kommer att bli helt blind så småningom på det ögat, men försöker att inte tänka så mycket på det. Fokuserar på operationen lite för mycket som det är nu. Ångesten får mig att längta efter mamma. Önskar att jag kunde få henne tillbaka. Ikväll ska det handlas färdigmat till mig, som jag kan äta efter operationen. Kommer inte att få använda handen, så det är en perfekt lösning....

Svarta skenan måste jag ha på dagarna. Den vit/rosa har jag på nätterna. Allt för att inte böja handleden.

Likes

Comments

View tracker

Än så länge känns det bra att ha en blogg.

Önskar att jag hade mer energi än jag har. Önskar att jag hade mod nog att låta min familj ta del av min blogg. Hittar dom den kan jag inte göra något. Men just nu vill jag låta det vänta.

Jag är en ensamvarg, delvis frivilligt. Inte helt. Men det passar mig. Jag har inte många äkta vänner. Men det trivs jag med. För jag skulle nog inte klara av att hålla koll på för många. Mina diagnoser gör att jag får ångest när det blir för mycket intryck på en gång.
Tack och lov så har jag extremt förstående vänner. Och det betyder mer än något annat. Min älskade är fantastisk! Att han har stått ut med mig i alla dessa år är för mig en gåta. Han är värd en eloge för hur underbar han är. Och han känner mig bättre än jag själv gör. Han läser mig som en öppen bok. Märker alla mina små tecken. Han löser dom innan någon märker att jag börjar må dåligt. Ibland även innan jag själv märker det. Han är min hjälte!

Likes

Comments

Var och veckohandlade idag. Skulle köpa varsin sallad från salladsbaren i affären.

Gubben skulle ha lunch till imorgon och jag vill inte ha varm mat. Så det var den perfekta lösningen, tyckte vi.

Vilken besvikelse! Urplockat och grisigt. Nej... Så vi handlade klart det lilla som behövdes och åkte därifrån besvikna. Vi åkte hem med varorna och kastade in i kyl och frys och beslutade att äta ute. Det blev PizzaHut. Blev varsin pastarätt till middag. Som tur är, så är jag väldigt liten i maten. Det blev över av min mat. Doggybag och lunchlåda åt älsklingen löst! Perfekt va?

Såna här saker brukar förstöra mitt humör i ett par dagar. Men inte idag. (Förvånansvärt nog)

Morgondagen bjuder på att vika tvätt. Jag är ganska slarvig på den biten. Men men bara bita i det sura äpplet och göra det.

Hoppas att ni får en god natts sömn. Kram alla fina

Likes

Comments

Detta blir mitt första inlägg här på bloggen. Jag är inte så hundra på att blogga, men vi får se hur det går.

Jag är 31 år gammal.
Jag är en tjej med många olika diagnoser. Fysiska, psykiska, neurologiska... Ja you name it.

Skapade nog denna blogg för att dela med mig av min dagliga kamp och för att få öppna upp ett extremt tabubelagt ämne- Psykisk Ohälsa.
Idag tystas man ner om man berättar att man har någon form av psykisk ohälsa. Ju värre det är, desto hårdare blir man motarbetad av samhället.
Passar man inte in i samhällets normer så blir man snabbt placerad i ett fack för missanpassade. Tro mig! Jag talar av egen erfarenhet.

Jag blev sjukskriven 2003. 13 år sedan... Tiden går fort. Men kamperna har varit många och fler kommer det bli. Men jag är envis. Jag väntar på att bli förtidspensionärer. Min kropp och mitt psyke kommer aldrig bli tillräckligt bra för att ens klara ett deltidsarbete. jag är inställd på att bli förtidspensionär för att slippa all stress. (Jodå det ÄR brutalt stressande att vara sjukskriven) All oro över att läkaren kanske inte förlänger sjukskrivning, oron över pengar, rädslan att bli utförsäkrad... Stressfaktorerna är många.

Jag har fått höra många gånger att jag går hemma för att det är skönt och bekvämt, jag är lat och VILL inte jobba. Nej jag är inte lat. Jag går inte hemma för att det är skönt och bekvämt. Jag KLARAR INTE ATT JOBBA!!

En del av psykisk ohälsa är ett aktivt val man gör. Vissa saker väljer man att ha kvar som barlast. För rädslan att släppa taget känns mer skrämmande än att behålla det som tynger ner en. Jag kan erkänna att jag har en hel del barlast kvar. För jag vågar inte släppa taget, för att pröva mina vingar. Det är skrämmande.

Nu har jag babblat tillräckligt för detta inlägg. Nästa inlägg kommer inom kort.

Kram alla fina. (Bilden är gammal)

Likes

Comments