Det finns idag en utbredd, missvisande bild om vad feminism egentligen handlar om. Ofta associeras begreppet feminism med socialism och vänsterrörelsen, och ibland även med en viss typ av människor: ”de där feministerna”. De kan vara kvinnor som öppet uttrycker sitt hat för män, ofta kallade ”feminazis”, eller kvinnor som väljer att gå emot den kvinnliga normen så mycket det bara går genom att klippa huvudhåret kort och låta håret under armarna växa.

En av de, kanske den, viktigaste saken när det kommer till feminism är att acceptera och respektera varandras olikheter. Även om det finns olika definitioner av begreppet feminism så handlar det i grund och botten om att stärka kvinnors roll i samhället så att den en dag ska komma att bli jämlik mannens. Vägen dit kan man tycka olika om, men målet är detsamma för i stort sett alla feminister. Därför är det, enligt min mening, viktigt att vi som kallar oss feminister inte går emot varandra. För att vara feminist finns ingen särskild norm du är tvungen att följa. Till att börja med måste du inte vara kvinna för att vara feminist, du kan tillhöra precis vilket kön som helst. Det finns heller inget krav på att du ska ha vissa förutbestämda åsikter som ofta förknippas med feminism. Till exempel så måste du inte ”hata män”, eller vilja avsexualisera bröst. Du måste inte klippa håret kort och klä dig i kläder köpta på mansavdelnigen – men likväl så får du det. Ingen typ av feminism är mer äkta än någon annan.

Personligen så tycker jag att alla sammanhang där kvinnor står tillsammans, där kvinnor gemensamt kämpar för något, är guld värt för feminismen. Även de kamper jag själv inte väljer att ta del i. De som slåss för en avsexualisering av kvinnokroppen förtjänar allt beröm i Världen, och jag stödjer kampen trots att jag själv väljer att uttrycka och utöva feminism på annat sätt och med andra medel. Där har vi nyckeln. Feminism är en gemensam åsikt om att kvinnors ställning ska stärkas. Det är inte en politisk rörelse där alla ska tycka samma om det mesta. Det finns inte en linje alla ska förväntas följa. Vi är olika, och våra olikheter ska bäras med stolthet och respekt istället för att leda till segregering feminister eller kvinnor emellan. You do you, I do me.

Vad jag menar är helt enkelt att våra olikheter är något fantastiskt, som vi inte bör hålla emot varandra. Beyoncé, till exempel, har under hela sin karriär betonat att kvinnor, precis som män, är sexuella varelser och att det inte ska komma i vägen för något annat. ”You can be a buissnesswoman, a mother, an artist and a feminst – whatever you want to be – and still be a sexual being.” säger hon och visar stolt upp sin fantastiska kropp för Världen. Samtidigt har Taylor Swift visat att kvinnor kan gå långt, kan bli kända, kan lyckas, genom att vara bra på det de gör. Utan att klä av sig. Båda är de världsstjärnor som kämpar för kvinnors rättigheter, men på helt skilda sätt. De har båda visat, vid flera tillfällen, inte minst under VMA-galan när Beyoncé stod upp för Taylor efter att Kanye West stal hennes tid i rampljuset https://www.youtube.com/watch?v=z4xWU8o2cvA, ömsesidig respekt för varandra. Taylor Swift och Beyonce är förebilder för så många människor världen över, och jag tycker även att deras relation till varandra bör stå som modell för hur kvinnor bör behandla andra kvinnor.

Girls supporting girls. Finns det något häftigare?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

På väg till skolan har de tagit på mig. På väg hem från fester har de dragit i mina kläder. Jag har blivit lurad och utnyttjad, trakasserad och förminskad. Män har genom alla tider utsatt, och utsätter fortfarande, kvinnor för de grymmaste oförätterna tänkbara. Det är för mig så oerhört lätt att förstå alla som påstår sig hata män, eller män i grupp. Men trots att det är lockande, kan jag inte med handen på hjärtat säga att jag hatar män. Jag hatar inte min pappa, min farfar eller farbror. Inte heller hatar jag mina manliga lärare eller killkompisar. Jag älskar mina vänner allt för mycket för att kunna säga att jag hatar män.

Jag hatar strukturer skapade av män. Jag hatar att jag behöver vara rädd, och jag hatar hur ojämlik Världen är. Men jag kan inte tro att man tjänar något på att peka finger. Att skuldbelägga och hata män är inte svårt, inte svårt alls. Det är trots allt de som idag, och igår och för hundratals år sedan har bidragit till, gjort så att Världen inte kommit längre än såhär. Men jag tror att hat föder hat och att man, om man vill komma någonvart, måste samarbeta. Killar och tjejer ska kunna leva tillsammans, därför måste vi kämpa tillsammans. Hämden är ljuv, sägs det, men inte långvarig. Om vi kvinnor gör det till ett krig mot männen, kommer det enbart förstärka de strukturer vi försöker bryta.

Likes

Comments

Tjejer, i flera år - förmodligen århundraden, kanske tusenden, har vi suttit och torkat varandras tårar över fuckboys som lurat, utnyttjat och bedragit oss. Våra tjejkvällar spenderar vi på balkonger med lungorna fulla av rök samtidigt som vi pratar om killar. ”Han tog på mig då, och sen gjorde han det igen”, ”vad fan ger honom rätten att göra så?”, ”han kallade mig hora och jag blev så jävla arg”. Vi dricker vin och pratar om hur den killen gjorde så mot den tjejen, sedan gråter vi lite.

Det är fruktansvärt hur killar behandlar, och alltid har behandlat oss. Verkligen. Men om vi vill ha förändring krävs kanske att vi ändrar något hos oss själva. Jag säger inte att vi ska anpassa oss, för att ”boys will be boys”. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Men jag tänker såhär: Kanske det är dags att vi ser på männen i nytt ljus. För, tänk efter, killar som tar på oss på konserter. Killar som visslar efter oss på stan. Killar som tvingar sig på oss på fester - skämmer egentligen bara ut sig själva. Det är ju pinsamt. Det är dags att vi skrattar åt dem. Dags att vi står på oss. Står upp för oss själva, istället för att acceptera den offerposition de har gett oss. Killar som inte kan bete sig är äckliga och patetiska. Vi står så högt över dem att det inte ens går att beskriva. Vilka är de jämfört med oss? Vi borde sluta lägga ner vår tid och själ på vidriga killar, och på de vidriga saker de gör mot oss. Problemen måste lyftas fram, för det stora synliggörandet är viktigt, Johan Hakelius (http://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/det-verkar-ha-blivit-mycket-svarare-att-vaxa-upp/) Men vi måste sluta förminska oss själva. Givetvis finns det saker alldeles för vidriga för att skratta åt, men inte ska vi låta oss bli nedtryckta, tystade, förminskade. Killar tjänar uppenbarligen på att bete sig som svin - annars hade det inte funnits så många. Den trenden måste brytas, och det är vi som måste bryta den. Är det något de är rädda för är det att vi ser ner på dem, så det är precis just det vi ska göra.

Likes

Comments

Avsexualisering av bröst är högaktuellt just nu på sociala medier och i min umgängeskrets. ”Free the nipple” skriver tjejerna och lägger upp bilder på sina bara bröst på instagram. Någon timme senare tas bilderna bort för att de ”bryter mot instagrams communityregler”. Efter det publicerar tjejerna nya inlägg med långa utläggningar om att om männen får visa sina bröstvårtor så ska minsann vi också få det – det är trots allt knappt någon skillnad. Sådär håller det på, och jag älskar det. Jag älskar att se tjejer kämpa. Jag älskar systerskapet som uppstår. För första gången på länge, ser jag tjejer stå tillsammans. Tjejer som ser upp till, och inte ner på varandra. Plötsligt är det inte längre skamfullt att visa upp sin kropp – tvärtom. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera på huruvida avsexualisering av kvinnobröst inte egentligen är en ouppnåelig dröm. Nu låter jag som en dålig kämpe, en som gav upp för lätt. Och vid närmare eftertanke så är det kanske inte det jag vill kämpa för, kanske är det ingen dröm för mig.

Min dröm är att tjejer ska stå tillsammans, att tjejer ska slippa bli sexuellt trakasserade, nedvärderade, nedtrampade. Men avsexualiserade? Varför inte skifta fokus, och jobba med det vi har istället? Vad jag menar är inte att tjejer ska sluta kämpa. Vi ska kämpa så länge vi lever. Vi ska föralltid kämpa för att makten över oss ska ligga hos oss, men kanske ska vi ta till andra medel.

Även om det stundtals (alldeles för ofta) verkar som att männen blivit tilldelade, eller ja, tilldelat sig själva, varenda fördel här i Världen, så är det inte riktigt sant. Det finns saker vi har som de saknar, och svagheter de har som vi kan utnyttja. Istället för att avsexualisera våra kroppar så kan vi utnyttja det faktum att vi är sexiga. Jag är helt och hållet för att tjejer visar hud för att komma in på klubbar de egentligen är för unga för. En uringad tröja och en blinkning som ger henne alkohol hon aldrig skulle haft råd till. Jag tycker inte det är billigt att visa upp sin kropp, och heller inte att använda den för att få fördelar vi annars hade varit utan. Det är varken billigt eller skamligt. Det är triumferande. Sex är männens svaghet. Det är där vi kan skaffa oss övertag. Använder vi det på rätt sätt kan det ta oss en bra bit på vägen. ”Aux armes, citoyens” börjar refrängen i Marseljäsen. ”Till vapen, medborgare”. Varför inte använda sex som vårt vapen? Varför inte använda våra kroppar? Som vapen när vi slåss för det vi förtjänar. När vi slåss mot vilka? Mot männen? Mot strukturerna? Måste man slåss mot något, eller räcker det att man har något att slåss för? Jag har inget bra svar.

Vad jag vet är att kvinnor och män bör ha samma rättigheter och möjligheter i alla situationer. Därför är det självklart för mig att om en kvinna lägger ut en bild på sina bröst på instagram så ska den få ligga kvar, precis som männens bilder får. Jag vet också att kvinnor som står tillsammans, är något av det absolut bästa som finns. Därför är det viktigt att vi stöttar och respekterar varandra. Jag stöttar mina vänner i kampen mot en avsexualisering av bröst, precis som de respekterar mitt val att inte delta.

Likes

Comments