Det finns idag en utbredd, missvisande bild av vad feminism egentligen handlar om. Ofta associeras begreppet feminism med socialism och vänsterrörelsen, och ibland även med en viss typ av människor: ”de där feministerna”. De kan vara kvinnor som öppet uttrycker sitt hat för män, ofta kallade ”feminatzis”, eller kvinnor som väljer att gå emot den kvinnliga normen så mycket det bara går genom att klippa huvudhåret kort och låta håret under armarna växa.

En av de, kanske den, viktigaste saken när det kommer till feminism är att acceptera och respektera varandras olikheter. Även om det finns olika definitioner av begreppet feminism så handlar det i grund och botten om att stärka kvinnors roll i samhället så att den en dag ska komma att bli jämlik mannens. Vägen dit kan man tycka olika om, men målet är detsamma för i stort sett alla feminister. Därför är det, enligt min mening, viktigt att vi som kallar oss feminister inte går emot varandra. För att vara feminist finns ingen särskild norm du är tvungen att följa. Till att börja med måste du inte vara kvinna för att vara feminist, du kan tillhöra precis vilket kön som helst. Det finns heller inget krav på att du ska ha vissa förutbestämda åsikter som ofta förknippas med feminism. Till exempel så måste du inte ”hata män”, eller vilja avsexualisera bröst. Du måste inte klippa håret kort och klä dig i kläder köpta på mansavdelnigen – men likväl så får du det. Ingen typ av feminism är mer äkta än någon annan.

Personligen så tycker jag att alla sammanhang där kvinnor står tillsammans, där kvinnor gemensamt kämpar för något, är guld värt för feminismen. Även de kamper jag själv inte väljer att ta del i. De som slåss för en avsexualisering av kvinnokroppen förtjänar allt beröm i världen, och jag stödjer kampen trots att jag själv väljer att uttrycka och utöva feminism på annat sätt och med andra medel. Där har vi nyckeln. Feminism är en gemensam åsikt om att kvinnors ställning ska stärkas. Det är inte en politisk rörelse där alla ska tycka samma om det mesta. Det finns inte en linje alla ska förväntas följa. Vi är olika, och våra olikheter ska bäras med stolthet och respekt istället för att leda till segregering feminister eller kvinnor emellan. You do you, I do me.

Vad jag menar är helt enkelt att våra olikheter är något fantastiskt, som vi inte bör hålla emot varandra. Beyoncé, till exempel, har under hela sin karriär betonat att kvinnor, precis som män, är sexuella varelser och att det inte ska komma i vägen för något annat. ”You can be a buissnesswoman, a mother, an artist and a feminst – whatever you want to be – and still be a sexual being.” säger hon och visar stolt upp sin fantastiska kropp för Världen. Samtidigt har Taylor Swift visat, åtminstone i början av sin karriär, att kvinnor kan gå långt, kan bli kända, kan lyckas, genom att vara bra på det de gör. Utan att klä av sig. Båda är de världsstjärnor som kämpar för kvinnors rättigheter, men på helt skilda sätt. De har båda visat, vid flera tillfällen, inte minst under VMA-galan när Beyoncé stod upp för Taylor efter att Kanye West stal hennes tid i rampljuset https://www.youtube.com/watch?v=z4xWU8o2cvA, ömsesidig respekt för varandra. Taylor Swift och Beyonce är förebilder för så många människor världen över, och jag tycker även att deras relation till varandra bör stå som modell för hur kvinnor bör behandla andra kvinnor.

Girls supporting girls. Finns det något häftigare?


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

På väg till skolan har de tagit på mig. På väg hem från fester har de dragit i mina kläder. Jag har blivit lurad och utnyttjad, trakasserad och förminskad. Män har genom alla tider utsatt, och utsätter fortfarande, kvinnor för de grymmaste oförätterna tänkbara. Det är för mig så oerhört lätt att förstå alla som påstår sig hata män, eller män i grupp. Men trots att det är lockande, kan jag inte med handen på hjärtat säga att jag hatar män. Jag hatar inte min pappa, min farfar eller farbror. Inte heller hatar jag mina manliga lärare eller killkompisar. Jag älskar mina vänner allt för mycket för att kunna säga att jag hatar män.

Jag hatar strukturer skapade av män. Jag hatar att jag behöver vara rädd, och jag hatar hur ojämlik världen är. Men jag kan inte tro att man tjänar något på att peka finger. Att skuldbelägga och hata män är inte svårt, inte svårt alls. Det är trots allt de som idag, och igår och för hundratals år sedan har bidragit till, gjort så att världen inte kommit längre än så här. Men jag tror att hat föder hat och att man, om man vill komma någonvart, måste samarbeta. Killar och tjejer ska kunna leva tillsammans, därför måste vi kämpa tillsammans. Hämden är ljuv, sägs det, men inte långvarig. Om vi kvinnor gör det till ett krig mot männen, kommer det enbart förstärka de strukturer vi försöker bryta.


Likes

Comments