View tracker

Det känns verkligen som att ingen förstår.

Det finns inget jag önskar mer än att bli av med min ångestproblematik och depression så jag sliper ta en massa piller för att "fungera" i vardagen.

Folk förstår verkligen inte hur jobbigt det är att leva med depression, ångestproblematik och adhd. (och som att det inte var tillräckligt så går idioten som våldtog mig på samma gymnasium som jag)

Jag blir gång på gång missförstådd och/eller får höra att jag bara överdriver. 

Har ett flertal gånger fått höra t.ex. "Du är inte deprimerad du ler/skrattar ju" "Alla har ångest du behöver inte göra en så stor grej av det" "Du är inte sjuk på riktigt så du har ingen ursäkt till att inte vara i skolan" "ryck upp dig" "Det är bara inbillning"

Folk förstår verkligen inte hur jobbigt det är och hur jobbigt det är att gång på gång få höra dessa kommentarer. 

Jag har varit hemma (även inlagd och sjukskriven) större delen av min gymnasium tid för att jag är SJUK. Jag kan inte bara rycka upp mig, tro mig då hade jag gjort det för LÄNGE SEDAN! 

Jag kan inte ens komma ihåg hur det var att leva utan ångest längre. Jag kan vakna mitt i nätterna av att jag har ångest. Jag kan ligga i sängen flera dagar i streck för att all min ork försvinner när jag får ett "deppfall". Jag kan sitta en hel lektion i skolan utan att höra vad läraren säger för att hjärnan går på högvarv. Jag har sjukt svårt för att åka tåg och bussar utan att få en panikattack. Vissa dagar klarar jag inte ens av att umgås med min familj för att jag mår skit. 

Finns så sjukt mycket jag kan skriva om hur detta förstör för mig men vem orkar läsa. 

Jag vet att det finns personer som inte lider av ångest och/eller depression som kan uppleva detta ibland men jag kämpar DAGLIGEN för att ens gå upp ur sängen. 

Jag är trött på att behöva säga att jag haft feber eller liknande när klasskamrater frågar för att dom ska förstå att man varit sjuk och inte haft orken att ta sig till skolan. Hade jag gått runt med ett jävla gips så hade folk fattat att jag varit sjuk/haft ont men bara för att det inte syns så finns det tydligen inte...


Jag har iallafall bestämt mig för att byta gymnasium nu då jag känner att det tar onödigt mycket ork att hela tiden känna oro för att idioten ska komma. Dessutom så verkar inte ens lärarna tro på att jag kan läsa ikapp nu vilket inte känns så stöttande. 

När jag valde att berätta detta för kuratorn så fick ag svaret "Vi behöver prata med syv för att se om det finns alternativ för dig". Vafan menar hon med det egentligen? Jag har 2 alternativ nu: antingen så hjälper skolan mig att byta gymnasium eller så hoppar jag av gymnasiet.

Tror helt ärligt inte att det finns många som ens hade orkat kämpa i 1.5år (vilket jag gjort) med personen som våldtagit en på samma skola. 



Helt ärligt så är jag sjukt less på samhället, skolan, sveriges rättssystem och skollagarna. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har inte skrivit här inne på väldigt länge då jag mått väldigt dåligt.

Jag vet inte om jag skrivit om detta här innan men jag blev våldtagen när jag var 14år och det har nu varit rättegång. Dommen som denna idioten fick känns som ett hån:"sexuellt utnyttjande av barn, 20 000 kr i skadestånd och 60h samhällstjänst".

När jag fick veta att detta var straffet han fick för vad han gjort mot mig så bröt jag ihop. Det är sjukt att han nästintill går fri efter att ha förstört så mycket för mig. Han var anledningen till att jag började skära mig. Han är anledningen att jag har svårt att lita på killar. Han är anledningen till att mitt mående rasade. 

Ja jag mådde dåligt redan innan pgav mobbing MEN han fick mig att må ännu sämmre.

Min pappa gick inte ens på rättegången då han tyckte att det var viktigare att jobba. Man känner sig lagom värdelös när man får veta sådant.


Min kontaktfamilj har avsagt sig mig. 


Min mamma har bvarit inlagd på vuxenpsykiatrin i snart 11veckor.

Jag orkar helt ärligt inte skriva detta sammanhängande.... men detta är väldigt kortfattat vad som hae hänt. Btw så går snubben fortfarande kvar på samma gymnasium som mig.

Likes

Comments

View tracker

Vet helt ärligt inte vad jag ska skriva men måste verkligen få lite tankar ur huvudet och kan samtidigt berätta hur läget typ är nu...

Jag är på botten igen helt enkelt. 

Jag orkar knappt något men tvingar iväg mig till jobb. Snart börjar skolan igen och jag tror inte att jag kommer klara av det. Där är människor överallt, dömande blickar, orimliga krav och tvånget att gå runt och och låtsas må bra för att inte stämplas som "attention whore"

Ångesten är nästintill konstant. Har röster i huvudet som skriker. Självskadebeteendet blir bara värre och värre och jag är på väg in i en ätstörning igen.

Soc ville/vill sätta lvu på mig och skicka mig till ett behandlingshem någonstans i Sverige men min läkare var sån tur är emot det så har fått en kontaktperson (min gudmor) nu som jag är hos varannan vecka. Visst är det väl skönt att komma ifrån allt men det ändrar inte på faktumet att jag inte har någon livsglädje kvar... 

Börjat  planera hur jag ska få slut på allt för denna gången får jag inte misslyckas för då skickar soc iväg mig så att jag börjar må ännu sämre.

Jag är så trött på precis allt

Känner mig som en börda

Jag vill helt enkelt inte existera längre

Likes

Comments

Jag börjar från början.

När jag var knappt 2år dog min farfar pgav cancer, jag har idag skuldkänslor för att jag inte kan komma ihåg hur han va eller något sådant men det är väl inte så konstigt med tanke på att jag var 2år när han avled. 
Jag har även en lillasyster som knappt han fylla ett innan farfar dog.

iallafall när jag var runt fyra så skildes mina föräldrar men det var väl lika bra dom bara bråkade/bråkar hela tiden. 

Men livet flöt på som vanligt, Mamma och pappa bråkade flera gånger om vårdnaden och det slutade med att vi tillslut fick bo varannan vecka. Pappa hade hittat en ny tjej som varken jag eller min syster tyckte särskilt mycket om då hon var sträng osv. 

Näe jag kommer inte orka med att dra upp allt, jag skriver istället från och med att jag började skolan.
Redan från första dagen som jag började skolan så vart jag mobbad pgav min vikt, jag har alltid varit överviktig.
Jag mådde inte bra av de men jag stod ut, jag började tröst äta vilket bara gjorde att jag gick upp ännu mer i vikt och de gjorde inte direkt vikten bättre men maten fanns alltid där. Mamma hade skaffat en ny sambo som misshandlade mamma vissa kvällar, varje gång när jag hörde att dom var på väg att börja bråka så drog jag in min syster i mitt rum, stängde dörren, startade tvn på högsta volym och ringde mormor. detta gjorde jag ca 4 dagar i veckan första året som dom bodde tillsammans. 
Var han på dåligt humör så fick man sig en rejäl utskällning för minsta lilla och man fick alltid höra hur usel man var.
När jag var hos mamma så snackades det skit om pappa och när jag var hos pappa så snackades det skit om mamma. Och ovan på allt detta så hade jag mobbingen i skolan men jag trodde att det var normalt för det var de enda livet jag kände till.
När jag böjade i 6:an blev jag mer och mer deprimerad men jag hade vänner i skolan. 
Under sommarlovet i 6:an får jag reda på att vi ska flytta, jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.. Jag skulle få en chans att börja om, en chans att slippa mobbas, men jag skulle även lämna mina vänner.
Jag orkar inte skriva om tiden när vi hade flyttat men jag slapp inte mobbingen som jag hade hoppats, den blev värre och jag kunde inte vända mig till någon. Jag började fundera på att ta mitt liv, jag planerade hur jag skulle göra och googlade upp de minst smärtsamma sätten. ingen märkte eller visste hur dåligt jag mådde, Jag för sökte vara så tyst och liten som möjligt. Det som fick mig att kämpa var att jag inte kunde lämna min sysster själv i helvetet. En morgon när jag och mammas kille rök ihop ordentligt så tog jag min skolväska men stack istället med tåg o buss till min mormor för hon hade alltid funnits där. mamma märkte inget förrens senare på dagen. 
Efter att vi bott på de förbannade stället i drygt ett år så stack mammas man, mamma blev då djupt deprimerad och insåg först då vad som hon utsatt familjen för. Vi flyttade tillbaks naiv som jag var så hoppades jag på att folk hade glömt varför jag mobbades innan men nej, jag var fortfarande ett offer för alla. Det enda som fick mig fortsätta kämpa den sista tiden var min bästis.  Jag kämpade för att hon inte skulle må dåligt. 
Även då visste ingen hur jag mådde, men jag visste. Jag orkade inte längre med alla kommentarer om min vikt, om hur ful jag var, om mina glasögon. Jag skaffade linser, för att likna personen dom ville att jag skulle vara. Det gick så långt att jag slutade äta i en vecka sedan bröt jag ihop när mormor bjöd ut mamma mig o min syster när jag såg hur lite mat jag hade ätit när övertalade mig om att jag var mätt, så jag tvingade i mig resten. sedan åt jag igen, det tar ett tag innan man kan äta fullt lika mycket men jag åt åtminstonde.
Mobbingen fortsatt och jag var helt slut på kvällarna bara av att klara av att inte bryta ihop i skolan.
Tillslut en kväll fick jag nog, alla ord jag fått höra vällde över mig så jag gick ut i köket, tog fram min mammas sömn piller och tog en hög överdos, mamma märkte att något var fel och ringde ambulans, efter att ambulansen anlänt så minns jag inget av den kvällen. 

på morgonen efter så träffade jag och mamma min bup kontakt och en läkare, dom pratade med mig och frågade om varför jag gjorde som jag gjorde och om jag skulle göra om det, jag svarade med precis vad dom ville höra, att det var en engångs grej och ett rop på hjälp. Jag ville egentligen läggas in då jag visste att jag var en fara för migsjälv men klarade inte av att berätta det när mamma satt bredvid. 
Redan innan mitt självmords försök var det bestämt att jag skulle byta skola veckan efter, och det blev såklart av. 
I skolan som jag går i nu kan jag inte märka av något negativt, jag hade det kämpigt med att vänja mig vid att ingen ville såra eller kränka mig men jag tycker ändån att jag lyckats ganska bra. Ingen på nån av mina förra skolor vet vad dom drev mig till, jag vill ibland skrika ut till folk vad dom utsatt mig för. men jag är för feg, jag vill påverka mobbing och därför delar jag med mig av detta.

Ord sårar så mycket mer än vad folk tror

Jag ville avsluta mitt liv redan vid 14års ålder pgav ord

Jag ville DÖ
jag ville inte finnas kvar för att jag bara var ivägen

människor fick mig att tro att jag inte dög som jag var och att jag inte behövde finnas till

Visst dom sa inte till mig att jag skulle ta mitt liv men ord på ord på ord på ord på ord fick mig att tillslut inte stå ut med vardagen, detta exsisterar och enligt mig är det hemskt, Varför gör man såhär mot andra människor?

Jag skulle aldrig klara mig såhär långt utan min underbara bästis och min mamma💗💗  

jag mår än idag skit över hur jag haft det och orkar inte gå in  på detaljer då jag skulle bryta ihop. Ledsen över att ni inte får läsa hela historian men jag lovar att den kommer ut när jag orkar😥💛


med detta skrivet så ska jag nog försöka sova

Likes

Comments