View tracker

​Vad gör man när man inte orkar mer. När det enda du ser är svart, när det enda du känner är ångest och självhat. Vad gör man när man inte orkar kämpa, när man vill skära upp hela sin kropp, när man vill supa sig så full tills man inte kan stå för att göra ett så dumt beslut som att avsluta sitt liv.

Vad gör man?

Jag orkar inte mer, orkar inte mer självhat, orkar inte mer svek, orkar inte att vara ensam mer, orkar inte vara sjuk, orkar inte andas. 

Allt jag vill är att dö, ledsen att säga det, men att dö.

Har ingen i min närhet som längre bryr sig om mig ändå, så vad gör det om jag dör? 

Själviskt, men jag orkar inte mer. Stannat vid liv allt för länge nu, för andras skull och mår sämre utav det för varje dag som går. Kanske inte livet är menat för alla. Kanske är livet en prövning och det finns dom som inte klarar av provet, inte blir godkända, kanske jag är en av dom.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Brukar oftast få frågan, mesta dels av killar "har du skärt dig?" när dom ser mina ärr på min kropp.

Ja, svarar jag då. För jag skäms inte för min psykiska ohälsa, varför ska man skämmas för sin sjukdom för? Det är inget val jag tagit av att bli sjuk, så ja blir alltid mitt svar.

Så fort dom får det svaret så reagerar många på ett väldigt bra sätt, dom säger mest bara okej och respekterar det, eller frågar hur jag mår idag.

Sen har vi dom idioterna som "sexualliserar" mina ärr? Ni läste rätt, dom säger det är fint med ärr, att det är "sexigt". Sen finns det dom som inte är lika grova men som fortfarande säger det är fint med ärr, tecken på att jag är en kämpe.

Ja, mina ärr är ett tecken på att jag gått igenom något svårt, men det är inget fint med självskadebeteende, depression eller något annat inom psykisk ohälsa. 

Det är inget fint med att dra ett vasst rakblad mot sin egna kropp och låta blodet droppa, det är inget fint med att låta dig själv känna en såpass smärta. 

Självskadebeteende är inget fint och ska inte romantiseras. 


Likes

Comments

View tracker

Kära depression.

Jag vet att du hör mig, för du är i mig, du är mig. Jag vet att du är demonen som tagit över min kropp, skapat mig till ett monster jag inte längre vill va. Det är du som fått mig att tappa orken att kämpa med min utbildning, med min familj, med mina vänner, med mig.

Jag vill inte gå ut, vill inte prata, vill inte höra, vill inte andas. Det enda jag kan fokusera på är döden, döden, döden och allt är ditt fel. 

Kära depression, jag vet att du hör mig, för du är i mig, du är mig. 

Kan du snälla sluta förstöra, kan du snälla låta mig vara.

Jag orkar inte mer, jag vill inte mer. 

Jag är är bara sexton år men i fyra år har du kontrollerat mitt liv, i fyra år har du förstört en tonår som jag hela min barndom längta efter. Men den tonåren försvann när du tog över. 

Tog över med alla dina hårda rop varje dag, du är för tjock, du är för ful, du är värdelös du kan lika gärna gå och dö.

Dag ut och dag in fick jag plågas med samma gamla tjat, men jag förstår det nu. Jag är tjock, jag är ful, jag är värdelös och ja jag vet, jag borde ta och dö.

Men jag har fått nog, har fått nog av att kontrolleras av något som gjort mig så sjuk, av något som fått mig att skära upp hela min kropp. Jag har fått nog, det är min tur nu. I fyra år har jag överlevt och jag tänker överleva hela denna fight.

Så kära depression, jag vet att du hör mig, för du är i mig, du är mig.

Det är slut nu.


Likes

Comments