Nu var det länge sedan jag uppdaterade här, jag ber om ursäkt för det!

Det är mycket som har förändrats och hänt i mitt liv de senaste månaderna och veckorna. Jag hänger knappt med själv och jag har svårt att ta in vissa saker, något jag kommer fram till senare i inlägget.

Jag kan börja med att berätta att jag nu står i kö för stödboende. Jag tackade ja till att ansöka om detta. Det kommer ta tid innan jag får ett, då det är fullt överallt men jag kommer komma dit så småningom!

Det är mycket blandade känslor i mig nu men mest positivt, även om det samtidigt är en oro och olika negativa känslor inblandat. Jag skäms för att jag har kommit till detta stadie. Jag skäms över att jag inte är självständig. Jag skäms över att jag inte fungerar som de flesta andra. Jag känner även en sorg och ilska över det. På något sätt vet jag ändå att det är det bästa för mig just nu eftersom jag har så pass mycket problematik i vardagen. Jag hoppas att det kan hjälpa mig mer.

Jag har sagt upp min lägenhet nu eftersom målet inte längre är att jobba mig hemåt, så en del förändringar har skett och kommer ske. Korttidsboendet kommer numera ses som ett stödboende stödmässigt även om det fortfarande ses som en korttidsplats. Krångligt att förklara, men hoppas ni förstår. Så nu kommer det göras en genomförande plan för min framtid och vad jag behöver stöd i på ett annat plan och det känns ändå skönt. Jag har tillgång till fler personal och tillgång till mer stöd tack vare detta. Samtidigt önskar jag att jag inte behövde göra detta och vara helt självständig, ha ett fungerande jobb och en sund vardag utan destruktivitet och problem som uppstår av alla diagnoser.

Nästa grej som har skett är det också blandade känslor i.
Jag har börjat med en ADHD-utredning som jag tjatat ett tag på att jag vill ha, då jag är trött på att hela tiden vara så off i huvudet på grund av alla symptom som finns i den diagnosen, något som också är terapistörande eftersom jag har så himla svårt att fokusera och hänga med.
När jag påbörjade utredningen så kollade läkaren även upp om jag hade fler/andra diagnoser.
Förut hade jag "endast" Emetionell instabilitetstörning och fobisk personlighetsstörning, samt depressiv.
Nu har listan fyllts på med PTSD, panikångestsyndrom, ätstörning (någon form av bulimi) och troligtvis ADHD. Det känns otroligt jobbigt att känna sig som en vandrande diagnosklump.
Många av dessa visste jag väl i princip redan och det blev mest skönt att få det bekräftat. Till exempel PTSD och Panikångestsyndrom. Men däremot Bulimi känns sååå jävla fel. Det skriker nej i hela kroppen. Jag vill inte identifiera mig med denna diagnos. Jag vill inte. Det känns inte rätt, det känns som att jag inte alls uppfyller de kriterierna men tydligen så gör jag det... Jag tycker det är konstigt, för jag varken spyr eller tar lavemang efter jag har ätit (eller hetsätit) det enda är att jag går i perioder med att svälta mig själv till att hetsäta, samt motionerar osv. Men tycker inte att det är en bulimi för det. Jag har väldigt svårt att smälta och acceptera detta.

Och på allt detta så är min ekonomi helt åt skogen nu vilket skapar ytterligare ångest. Men förhoppningsvis löser det sig fort. Ska nämligen sälja av lite saker.
Jag har dock sökt aktivitetsersättning och bostadstillägg som jag hoppas kommer vara en högre summa så jag kan leva lite mer normalt.
Det känns faktiskt väldigt bra att ha sökt dessa bidrag, då slipper jag tänka på sjukskrivning i ett år, jag slipper oroa mig för att sjukpenningen försvinner.

En riktigt positiv grej i mitt liv som hänt sen ett par veckor tillbaka är att jag börjat i kören Joyvoice igen!! Alltså herregud vad jag älskar den kören! Det går inte ens att beskriva känslan alltså... Jag får så otroligt mycket energi av att vara där och få körandan och energin av världens bästa körledare som existerar på jorden. (Ja, jag skryter! Joyvoice är det bästa som finns! 😍🎤🎶)
Det har fått upp mitt mående och humör avsevärt. Varje gång jag kommer ut efter körrepet så är jag som bomull i själen. Alla hämningar försvinner och jag känner mig avslappnad. Sång är helande helt enkelt.

Så för att sammanfatta detta långa inlägg så har jag haft både bra och jobbiga dagar eller stunder. Mycket tankar far omkring i huvudet och jag har många bollar i luften just nu men överlag känns det ändå ganska bra med alla dessa förändringar. Så länge jag får tid på mig att smälta, acceptera och förbereda mig.

Tack alla fina ni som följer och läser min blogg!
Love you guys! 😘❤

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Borderline, Depression, Psykiskt mående, Psyk, Självskadebeteende

Jag är så uppgiven och jag känner mig så invaliderad av personalen här på psyk. Det känns som ingen bryr sig. Jag gör destruktiva saker i ren panik för att jag har sån dödsångest. Dom stoppar mig, ifrågasätter varför jag inte kommer till dom istället. Jag svarar att jag inte vill för att jag inte vill bli hindrad men dom förstår inte. Det enda dom säger är "det är sjukdomen som talar just nu, det är bara en fas" (och vad spelar det för roll när jag är kaos?) och "du har ett eget ansvar också". Jag orkar inte mer.

Jag är trött på hela mitt liv ärligt talat. Återigen är allt svart. Jävla borderline. Jävla depression. Jävla självskadebeteende. Jävla suicidtankar. Jävla allt.
När ska detta ta slut? Det känns som att det aldrig kommer bli bättre än så här. Jag är kaos och ingen eller inget kan hjälpa mig uppenbarligen.

Det är så mycket runtomkring mig ovanpå det som också påverkar mig extra mycket. Jag har förlorat fyra vänskaper under loppet av några veckor, blivit sviken och sårad. Jag förstår inte. Jag försöker vara öppensinnad, vara alla till lags och godhjärtad men det hjälper inte. Jag förlorar mina närmsta vänner och blir förrådd om och om igen. Vad gör jag för fel? Är jag så hemsk eller vad är det frågan om?

Likes

Comments

Borderline, Depression, Psykiskt mående, Psyk, Självskadebeteende

Gårdagen blev inte riktigt som jag tänkt mig... Vill inte gå in på detaljer men jag är inlagd på psyk med LPT och 100-vak (alltså att personal vakar över mig dygnet runt). Så sjukt jobbigt att ha någon som följer efter mig vart jag än går. Får inte vara på toa ifred, byta om ifred eller sova själv osv... Fan, jag orkar inte. Livet är ett helvete just nu och jag står handfallen. Vill inte vara här. Vill inte vara någonstans... Men men.

Just nu förstår jag inte vad som gör livet värt att leva. Känns inte som att jag har något att leva för. Vad ska jag kämpa för? Inget spelar ändå någon roll. För varje dag som går så tar jag flera trappsteg neråt istället för uppåt.
Det började bli bättre ett tag, eller ja, det har väl skiftat både uppåt och neråt men jag har ändå hållit mig ovanför vattenytan. Nu simmar jag längst ner i botten eller något. Jag fattar inte själv hur det blev så här.

Helvetet tar aldrig slut. Jag är så jävla trött på att lida...

Förlåt för att jag skriver så extremt negativt och ev triggande nu, men jag måste få ur mig detta. Kanske hjälper det mig att simma lite längre upp mot vattenytan, inte vet jag.

Kram till er alla! ❤
Tack till alla som finns för mig, som bryr sig och tar sig tid att stötta mig. Ni är guld värda! Utan er vore jag ingenting! 💖

Likes

Comments

Borderline, Depression, Psykiskt mående, Ångest

Nu tänker jag vara den där rebellen och säga det som många inte vill säga...

Idag fyller jag år. Jag borde vara glad, ha energi, ha lust att träffa folk och fira mig, men icke. Det känns så trist att må så här på sin födelsedag men så är det. Jag mår skit rent ut sagt och har en ångest och depression som flåsar i nacken på mig.
Utan att överdriva så sov jag bort nästan hela juldagen fram till idag. Jag är helt utmattad och jag vet egentligen inte varför, det bara är så. Visserligen har det varit mycket omkring mig dom senaste veckorna, men ändå...

Jag har inte gjort ett skit idag. Jag borde göra något för att liva upp födelsedagen lite men jag orkar inte. Fan varför är det så tungt? Varför just idag? Varför är min livsglöd nere i botten?
Jag vill vara stark men jag känner mig så jävla svag just nu.

Likes

Comments

Psykiskt mående, Inspiration, Skönhet

Hello darlings!
Idag har jag varit helt slut och sovit nästan hela dagen. Det har varit en tuff period de senaste veckorna så jag antar att det inte är så konstigt.
Det är mycket inre stress. Jag har jobbat med mig själv i DBT:n i ungefär ett halvår nu. Det har varit tufft och jag tycker inte jag ser några större förändringar. Det går väldigt långsamt. Men på vissa plan har jag ändå tagit ett myrsteg eller två. jag har insett nu, eller försöker iaf, att sådana här saker tar tid. Det tar tid att bearbeta sitt liv, ändra på sina destruktiva beteenden och framförallt komma till den punkten att våga ta steget mot ett friskare liv. Motivationen är det svåraste för mig.
Jag är tacksam för att jag får den här möjligheten att få vara en del av DBT-teamet och att jag får fortsätta. Jag hoppas att jag fortsätter göra framsteg och lär mig och förstår mer av hela innebörden ju längre tiden går.

Nog om det. Nu ska jag berätta något helt annat.
Jag har som jag sagt tidigare haft det extra jobbigt de senaste veckorna, så jag har nu bestämt att gå emot mina känslor och destruktiva tankar till att istället göra något som är bra för mig för första gången, att ta hand om mig själv. Så nu sitter en ansiktsmask på och ska nu glo på film och bara försöka vara. Jag hoppas det hjälper hela vägen.

Just för den här stunden är jag motiverad till att göra en förändring. Det är skönt att jag ändå kan vara där ibland. Då vet jag att det inte är totalkört för mig. Det kan gå. Jag ska försöka tänka på det även när allt är åt skogen, vilket är en stor utmaning för mig.

Hoppas ni fina läsare har det bra. Puss! 😘

Likes

Comments

Dikter och texter, Tankar, Inspiration

Hej! Idag känner jag för att dela något som är otroligt viktigt, både för mig själv och för samhället.

Jag har alltid varit hyfsat öppen på vissa plan angående mitt mående. Jag har "skrikit" efter hjälp på sociala medier genom att skriva känslor, hur jag mår, talat om att "jag orkar inte mer". Jag har även delat saker som hänt i nuet, delvis berättat hur jag har haft det i min vardag. Ändå vet jag med mig att jag ändå var alltför tyst om det. Jag skrev väldigt kryptiskt när jag väl skrev något och det var väldigt mycket saker jag inte vågade prata högt om.

Det största och det viktigaste av allt är ändå inte att skriva hur man mår (även om det kan vara en stor hjälp och tillgång såklart), utan det är att öppna munnen, att vara ärlig mot någon och berätta hur man mår och vad som händer omkring sig. Att våga säga till exempel "jag mår skit", "jag blir illa behandlad hemma" eller "jag behöver hjälp, för jag reder inte ut detta själv", det är enormt svårt. Många skäms, känner sig svaga och dåliga, tror att man blir en börda för andra, att man är tråkig och konstig och så vidare för att man har olika psykiska besvär. Det är synd. Om jag bara hade vågat öppna mig för omvärlden lite mer, så hade jag antagligen fått en större självrespekt. Som barn ligger inte ansvaret hos en att berätta om sin hemmasituation eller något annat, det har vuxna enligt mig. Däremot så önskar jag att alla barn och ungdomar (vuxna också såklart) vågar vara ärliga mot dom som frågar, eller att rycka i tröjan på någon man litar på, att våga be kompisen lyssna på en när hen är ledsen.

Det är okej att visa sina svagheter och berätta om dom.
Berätta om att du har ångest eller panik just nu, det är ingen att skämmas för. Ångest är inte konstigt eller onormalt.
Berätta att du är ledsen, arg, frustrerad eller vad du nu har för känsla. Du är inte ensam.
Berätta varför du inte orkar träffa din kompis idag utan någon vit lögn. Kompisen kommer med största sannolikhet att stötta dig. Det är okej att inte vilja, speciellt om det handlar om att man mår psykiskt dåligt eller är orkeslös.
Berätta om det du vill lätta på utan att tänka att du är en börda. Du är värd att få samma stöd som alla andra oavsett vad ditt problem handlar om. Inget problem är mindre än någon annans. Jämför inte. Det du upplever och känner är dina känslor och då spelar det ingen roll vad det handlar om.

Såatteh... nu tänkte jag berätta om mina problem som jag behöver arbeta med. Något som jag behöver hjälp med.

Jag har levt hela mitt liv med att vara tyst, inte be om hjälp fullt ut för att jag känner mig dum, misslyckad som människa och jobbig. Jag är konstant rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig om jag visar mina svagheter. Ofta är jag också minst lika rädd och får samma känslor även i andra sammanhang, till exempel när jag ska prata om helt vanliga saker för andra människor eller när jag ska sätta på musik som andra ska få höra (varför bryr jag mig ens vad andra ska tycka om min musiksmak?) eller om jag ska försöka lyssna och komma in i ett samtalsämne ihop med flera personer. Hela mitt liv cirkulerar egentligen kring vad andra ska tycka och tänka om mig som person beroende på mina handlingar, vilket är så sjukt.
Jag ska försöka stanna upp och uppmärksamma min osäkerhet och gå emot mina dömande tankar. Försöka fråga vad andra ser på saken när jag känner mig osäker. Jag ska försöka vara medvetet närvarande genom att säga till mig själv "Nu tänker jag så här" och låta tanken försvinna lika fort.

Jag kan få ångestattacker när jag umgås med vänner eller dylikt men jag håller tyst om det. Jag skäms att säga att jag har ångest. Jag skäms över att "sjunka" och be om stöd. Jag nedvärderar mig själv, att jag inte är värd att få hjälp. Jag vill inte skrämma iväg folk och jag vill inte verka jobbig eller ta upp deras fokus. Istället går jag undan, gömmer mig på toaletten eller går ut en stund. Jag vill inte visa mig, och om jag måste det så klistrar jag på ett falskt leende.
Jag ska numera försöka säga det högt. Inte ursäkta mig. Jag ska försöka våga sätta stopp och säga "jag har ångest så jag måste gå undan lite nu" eller "jag har ångest, kan någon vara vid min sida?". Det är okej och jag är ingen börda, jag måste inse det.

Jag är konflikträdd. Jag vågar sällan säga ifrån om dom enklaste saker oavsett vad för relation jag har till personen. Om jag säger "nej, jag vill inte" eller "jag tycker inte om att du gör så här" så föreställer jag mig en katastrof och undviker det så mycket det går. Jag är rädd att personen ska tycka sämre om mig, bli sur på mig eller lämna mig. Det är mycket lättare att vara passiv eller gå runt saker med en ursäkt.
Därför ska jag nu försöka vara rak och ärlig. Gå emot min rädsla och lära mig att leva med att det är okej att inte vilja eller klara allt och det är okej att säga ifrån till en person som jag tycker beter sig bra. Jag ska försöka att sluta bry mig om vad som händer om jag gör det. Troligtvis kommer jag bli rättvist bemött, sålänge jag håller en trevlig ton.

Jag skulle även vilja uppmärksamma några saker till.
Även om man har gjort misstag i sitt liv eller ångrat saker, så förändrar det inte din personlighet. Styrka och mod är att inse sina misstag, förändra det man kan och våga göra skillnad i sitt liv.
Ingen är sina handlingar, oavsett vad.

Din kropp är ditt tempel. Din hjärna är din motor. Din personlighet är det finaste du har. Omfamna dig själv med respekt och kärlek, för just du är unik och värdefull.
Du är en egen person som ingen kan ersätta.

Likes

Comments

Depression, Psykiskt mående, Tankar

Jag slukas av en okontrollerbar inre oro. Den fogar samman mitt huvud samtidigt som den sliter mina känslor och min kropp i stycken. Jag är vilsen i mig själv. Tankar kommer och går men ingenting fastnar. Jag lever i en ovisshet kring mitt livsöde och villighet.  Jag har ingen aning om jag är redo för att tampas med min egen kropp och själ. Allt känns som ett tomt skal. Ibland undrar jag vad det finns som är värt att ha ett hopp om förbättring.  Kommer det någonsin bli bättre? jag vet inte. Jag har varit i mitt osunda jag så länge så jag vet inte vad sunt är längre. Jag vet inte vad känslor är. Jag är blockerad. Det känns som att det har byggts en obrytbar mur omkring mig som får mig att nästlas in i en miljö som känns fruktansvärd att leva i.
Jag vet att jag kämpar, varje dag, varje minut och varje sekund. Samtidigt känns det som att jag inte lyfter ett finger. Jag känner mig otillräcklig för mig själv och andra. jag sliter mig själv i stycken med tankar.

Varför ska allt vara så rörigt? Varför kan jag inte vara en person som ser upp till mig själv och uppskatta livets gåva? Är det ens en gåva?

Jag önskar att jag skulle kunna älska mig själv för den jag är, sluta trycka ner mig själv, vara självsäker både på insidan och utsidan, att uppskatta livet och att omfamna känslor och tankar som sedan gör att jag växer känslomässigt. 

Jag är ambivalent över hur jag vill leva mitt liv. Det har jag varit extremt länge men ändå står jag kvar på samma plats och stampar.
Vad är ens ett normalt liv? Jag vet, och har aldrig vetat , vad det innebär. 
Jag känner mig som en misär som ingen kan ta hand om. Inte ens jag själv. jag känner mig misslyckad, liten, otillräcklig och värdelös.  Shit, vad jag hatar dessa demoniska tankar.

Tänk om livet kunde vara enkelt.

Likes

Comments

Jag famlar i mörkret, trånar efter känslor som inte är kontaktbara. Jag lever men det känns inte som att jag existerar. Det känns inte som att jag hör hemma i denna värld. Jag känner mig som en osammanhängande utböling där ingen kan greppa jaget i mig. Jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara.

Jag står bredvid mig själv, blickar ut över världen och försöker verkligen få bort den suddiga blicken. Allt är en dimma. Jag vet inte hur jag ska göra för att återgå till min fysiska kropp. Jag svävar ovanför mig själv, ser hur allt långsamt faller isär, som små atomer som delar sig mer och mer för varje sekund som går.
Jag tittar på mig själv ut ett annat perspektiv och försöker förstå livet. Jag tänker och tänker, tills hjärnan slår backut och sätter en stoppskylt framför mig. Jag blockeras, som om jag skulle ha en långtradare framför mig och skytteltrafik emot mig. Allt är kaos. Jag famlar i mörkret efter någon slags räddning men som alltid står jag där tomhänt och förvirrad.

Varje dag försöker jag acceptera vem jag är, hur jag ser ut och vad jag vill vara för person. Återigen kommer mitt ambivalenta jag fram och jag står i mitten av allt drama som ett stort jävla frågetecken.
Hur blev det så här? Hur hamnade jag i detta psykiska tillstånd? Mitt liv är en levande karusell och knappen som stoppar karusellen är jävligt svår att hitta.
Jag känner mig förlorad, hopplös och extremt förvirrad. Jag står och stampar på samla plats, likt ett gåband. Jag går och går men hittar inget slut.
Varenda dag försöker jag fundera ut vad som gör livet värt att leva men ärligt talat så vet jag inte vad. Varje dag överväger jag om det är värt att fortsätta kämpa eller inte.
Det är svårt, så otroligt svårt att se en framtid utan sorg och ångest. Jag står som vanligt handfallen inför mig själv och mina handlingar. Jag vet inte hur man lever ett normalt liv. Jag vet inte vad lycka innebär. Jag vet inte vad sunt innebär. Jag vet inte vad ro innebäf.

Ibland önskar jag att livet kunde glida på en räkmacka. Ibland, eller snarare jämt, önskar jag att jag kunde slippa denna eviga smärta. Den tär på mig och jag vet inte hur länge till jag ska stå ut.

Just nu känns livet jävligt orättvist.

Likes

Comments

Allmänt, Borderline, Depression, Psykiskt mående, Ångest, Ätstörning

Det var länge sedan jag skrev något här. Jag har inte riktigt haft inspiration till det men nu fick jag för mig att skriva lite. Eller ja, skriva av mig typ.

Jag kämpar för fulla muggar med mitt liv, samtidigt känns det som att jag inte gör det. Det är en hårfin kant mellan kämparglöd och uppgivenhet. Ena stunden tar jag mig i kragen och bestämmer mig för att "nu jävlar ska jag fixa det här och bli frisk!" andra stunden cirkulerar mitt huvud i "vad finns det för mening med det?"

Jag är mestadels tom, jag vet inte vad jag känner. När någon frågar hur jag mår blir mitt svar oftast "jag vet inte", "det funkar" eller "sådär". Jag får inte fram den känslomässiga biten i mig. Jag har svårt att få fram ord. Hela jag är blockerad. Just nu vet jag inte om det beror på mediciner eller om det bara är en del av mig just nu.

Det känns som att jag står och stampar på samma ställe. Jag går varken framåt eller bakåt. Hela jag hänger i luften och jag blir mer och mer osäker på om jag någonsin kommer landa. Hur hanterar man sig själv? Hur lever man ett liv utan ambivalens? Hur känns det att känna fullt ut? Hur känns det att gråta ut eller skratta så mycket att man tappar andan? Frågorna är många och obesvarade. Jag vet ingenting kring mig själv i nuläget.

Ångesten ökar, de ätstörda tankarna ökar, hopplösheten ökar, självförakten ökar, dissociationen ökar, nedstämdheten ökar och likgiltigheten ökar. Samtidigt minskas mitt självförtroende, min självkänsla, min energi och min självrespekt.
Jag är så skör, alldeles för skör för mitt eget bästa. Det känns som jag rasar samman men jag vet inte om det är så egentligen. Jag står som sagt i en ambivalent situation i mitt psykiska tillstånd. Jag känner ingenting men samtidigt så sprängs jag inombords.

Jag känner mig omotiverad till livet, samtidigt vill jag bli bättre och göra framsteg men jag vet inte om jag orkar kämpa och jobba med mig själv.
Jag tittar upp, sväljer min stolthet och ber till min högre makt att få kraften att stå ut detta och inte ge upp. Jag klarar inte detta själv och jag måste inse det. Jag måste bara klura ut hur jag kan bli hjälpt på bästa sätt.

Likes

Comments