Psykiskt mående, Tankar, Ångest, Min historia

Ångesten bubblar i mig. Detta är nog det svåraste jag skriver om hittils. Jag brukar inte vara nervös för att öppna mig men detta är verkligen ett naket och sårbart läge för mig...
Det har tagit tid att smälta allt och gå igenom allt i huvudet, därför har inlägg lyst med sin frånvaro de senaste dagarna. Jag har fortfarande inte smält det men det har i alla fall lagt sig lite.

Nu kanske ni undrar varför jag väljer att publicera detta inlägg om det nu är så påfrestande. Anledningen är att jag tror att det kanske kommer hjälpa mig att bearbeta detta lättare, genom att öppna upp mig om mina innersta tankar och känslor.

Kanske har flera av mina läsare varit med om liknande och finner tröst i att inte känna sig ensam. Kanske finns det någon som kan komma med några kloka ord och dela sina tankar.

~•~

Jag vet inte hur jag ska ställa mig kring detta. Jag är så äckligt förkrossad, arg, förtvivlad och förvirrad på samma gång. 
Allt är i en extrem dimma och tusen tankar snurrar i mig. Jag vet inte vad jag ska tro eller vad jag ska klamra mig fast vid. Jag vet bara att jag känner mig extremt lurad och manipulerad.

Som många av er kanske vet, så hade jag det väldigt problematiskt hemma. Min uppväxt bestod bland annat av misshandel och vanvård. Jag fick växa upp tidigt, bli ett vuxet barn och ta hand om mig själv mycket. Jag blev ofta kallad lillgammal av folk omkring mig.

Under många, många år försökte jag få svar på varför mamma aldrig skyddade mig när jag blev misshandlad av hennes psykopatiska ex (Han dog 2004 så han har fått sin karma).
Varje gång vägrade hon svara på det. Hon stängde mig ute totalt. Hon blev bara förbannad, utåtagerande och fnös med en bitsk, kylig blick.
Detta fick mig att backa och bygga upp ännu mer förakt och ilska. Detta var också den största anledningen (fanns många fler) som fick mig att vilja flytta till familjehem - vilket också beviljades 2008, där jag bodde i 5 år.
Jag och mamma hade umgänge under den tiden men vår relation blev ändå inte bättre. Jag blev bara mer säker, ju längre tiden gick, att hon aldrig skulle förändras.

Men några år senare skedde faktiskt en förändring!
En dag, för ungefär 3 år sedan, gick vi vid centralstationen och på något sätt började vi komma in en del på mitt förflutna, kring all misshandel och andra trauman under min uppväxt. Hon började öppna upp sig, förklarade varför hon inte agerade när hennes ex misshandlade mig, hur hon mådde av det och hur hon tänkte. 
Ja, hon berättade ganska mycket för mig. Det gjorde mig väldigt förvånad men också lättad att hon äntligen tog det steget.

Vi kom närmre varann när vi delade med oss av våra liv, tankar och känslor. 
Hon har även börjat ta tag i sitt liv mer och försöker få hjälp för sina problem och bearbeta sitt förflutna. 
Vår relation har långsamt blomstrat tack vare att hon är mycket mer öppen om saker idag. Det är inte samma hyschande och undvikande längre, vilket är väldigt skönt!

Vi kommer aldrig ha en "normal" mamma- och dotterrelation, det vet jag och det har jag accepterat. Även om jag kan leva med det, så finns det ju ändå en sorg i det; att aldrig få uppleva den där äkta närheten och tryggheten bara en förälder kan ge till sitt barn. Jag vet inte hur det känns, men det har gått så pass lång tid att jag kan hantera det idag.

Jag vet att hon vet att hon gjort mycket skada och misstag under min uppväxt. Jag vet också att hon ångrar mycket och hon försöker gottgöra det idag för att lyckas bygga upp vår relation så mycket som möjligt. Det är så det ser ut utåt åtminstone.

Trots att vår relation varit väldigt dysfunktionell, har jag försökt vara i nuet, fokusera på hur hon är idag och allt hon har åstadkommit med åren. Detta har dock fört med sig vissa nackdelar - att jag blivit blind för allt annat och glömt bort mycket av min trasiga barndom och hur jag faktiskt blev behandlad.

Hon berättade så mycket för mig. Hur hon ständigt stred för mig och mitt välmående, att hon t.ex. gick på massa möten för att försöka hjälpa mig.
Hon har skönmålat det förflutna väldigt mycket och jag har gått på det alldeles för lätt.

Det fick mig att börja tvivla på mig själv och jag började ifrågasätta mina upplevelser, att "kanske sitter det bara i mitt huvud. Kanske har jag missförstått och överdrivit allt."

Nu har den tanken förtvinat avsevärt. Sanningen harkommit fram och den var mycket värre än jag någonsin hade kunnat ana.

Hundratals ark, kanske sju centimeter tjock bunt, fullproppat med journalanteckningar från Socialförvaltningen ligger på mitt bord. 
Så mycket anteckningar som får mig att känna att hela mitt liv varit en lögn.
Så mycket utredningar, orosanmälningar och dysfunktionella misärer och beteenden som jag inte hade en aning om. 
Hon har ljugit om nästan allting och skönmålat så mycket saker, att det är helt sanslöst. Hon målade upp sig själv och fick mig att tro att hon alltid gjort sitt bästa i sin mammaroll.

Bland alla journalanteckningar finns en hel del orosanmälningar från omsorg och skola.
• Jag kom ibland till dagis själv för att mamma låg och sov. 
• Hon prioriterade inte mina behov, satte sina egna i förstahand. 
• Jag fick inte mycket mat, gick ofta hungrig till skolan. 
• Jag kom med smutsiga och olämpliga kläder (t.ex. t-shirt vid minusgrader).
• Hon gav mig dåligt samvete för att jag hindrade henne från att göra saker. 
• Hon svängde mycket upp och ner i humöret som gick ut över mig.
• Hon kom sällan till kallade möten från soc och hon ville inte öppna dörren för sociala jouren när de skulle göra ett hembesök. Hon ville inte vara delaktig och kom alltid med ursäkter.
• Hon blev erbjuden hjälp och stöd för mig och henne men hon nekade. Hon tyckte att vi klarade oss bra på egen hand.
• Jag visade symptom på att jag inte mådde bra genom att regrediera, dvs kissa på sig, prata bebisspråk, krypa omkring etc. Då var jag 5 år gammal.
• Vid 7 års ålder fick jag klara mig mycket själv, tex gå upp själv på morgnarna för att mamma sov, jag tog själv fram kläder. 
Jag hade även sagt att "jag får inte berätta för er hur det är hemma, säger mamma".
• Hon har ett flertal gånger försökt begå självmord, tagit överdoser av narkotika osv.

▪2002 (då var jag alltså 9 år gammal) hade hon beklagat sig för socialen om att hon kände sig stängd. Hon orkade inte med mig längre och ville att jag skulle flytta.

Detta är bara några få saker jag kommer ihåg av vad som står i dessa papper. (Har dessutom suttit och skrivit i flera timmar nu. Orkar inte räkna upp fler exempel. Hjärnan har försatt sig i viloläge.)

Jag har bara läst ca 30 av kanske 500 sidor, så antagligen finns det ännu mer sjuka saker som står där om min uppväxt.

Med det sagt, så är jag nu skapligt förbryllad. Det är så mycket tankar och känslor på samma gång att det inte ens går att sortera ut dem eller sätta ord på alla känslor.
Hela mitt liv har varit en lögn och hon ljuger fortfarande om många saker än idag. Jag vet inte om hon själv vet om att hon gör det om jag ska vara ärlig...

Jag är så besviken över allt. Hur kunde soc lägga ned varje utredning med bedömning att det inte var så pass allvarligt att LVU tillämpas?
Hur kan någon behandla sin egna dotter så här?
Hur fan ska jag kunna titta henne i ögonen nu och låtsas som att allt är som vanligt? För jag varken orkar eller vågar ta upp denna strid med henne.

Det är knappt så jag orkar stå upp. Det är så mycket stora saker som händer omkring mig nu så jag kan knappt andas känns det som...

~•~

På grund av att detta är så pass personligt och utlämnande, så ber jag er som känner mig och/eller mamma att inte dela detta inlägg vidare till varken henne eller andra i min närhet som pratar med henne. Jag kommer själv prata med henne, när jag känner mig redo och stark nog.
Jag vet att jag kan lita på er. ❤ Jag ville bara förtydliga detta så att inget dramatiskt händer, för det har jag inte krafter till just nu.

Tack för att ni läste detta långa inlägg. Det betyder mycket!

Jag vill också säga att jag är så tacksam över att jag har så fina läsare och vänner, som finns där för mig och ger mig så mycket kärlek och omtänksamhet. Ni är eldsjälar! ☄🔥💖

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Allmänt, Psykiskt mående, Tankar

Jag skrev i mitt förra inlägg att jag skulle berätta om min polisanmälan som gjordes. So here we go!
Hoppas att det inte är allt för rörigt att läsa.

~
Häromdagen öppnade jag två brev från polisen. Den första var en bekräftelse på brottsanmälan.
I en underrubrik stod det "**** är misstänkt för våldtäkt mot barn." Det kändes frigörande på något sätt att min biologiska pappas namn stod med där och uppgavs som misstänkt.

Det var sannerligen en märklig känsla jag fick i kroppen medan jag läste hela brevet. Det var sant. Jag har faktiskt polisanmält detta. Jag vågade, mot alla odds, trots att jag vet hur farlig han är och att det skulle kunna ge mig förskräckliga konsekvenser. Jag stärkte mig själv så mycket och jag känner mig faktiskt inte alls rädd för honom längre. Jag vet att jag är starkare än honom. Jag kommer aldrig låta honom komma nära mig. Aldrig.

Jag öppnade nästa brev, som jag trodde skulle vara bekräftelse på den andra anmälan jag gjorde (ett annat ärende alltså). Så var inte fallet. Den känslan som befann sig i mig försvann på ett fåtal sekunder och övergick till hopplöshet och förtvivlan.

Det första jag läser är att brottet läggs ned för att det tydligen är det "uppenbart att brottet inte går att utreda".

Anledningen till min extrema förtvivlan och hopplöshet är inte att det läggs ned. Det är motiveringen till varför. Dels är motiveringen väldigt märklig och dels är den ofattbar.
Det känns verkligen som att handläggaren skummat igenom brottsanmälan och sedan gjort en djup suck och tänkt typ "Vad fan, detta är inget att bry sig om när det gått så lång tid. Jag har viktigare för mig än att utreda den här skiten".
För det är så jag känner mig, oviktig och besvärlig.

Jag hade accepterat nedläggningen om motiveringen var att det var bristfälliga bevis, att det skulle vara för otydligt för att gå vidare med ärendet.

Men nä, det handlar om att sexualbrottet han utförde på mig inte fanns som brott år 1997.
Brottet och dess benämning finns ju idag, räknas inte det?
Polisen som tog emot min anmälan och förhörde mig borde väl kunnat formulerat sig annorlunda och fört in brottet i en annan brottsbalk?
Varför kan inte denna inspektör, som tagit över ärendet och handlagt, bara ändra till rätt benämning av brott istället för att stampa på mig?

Dessutom skriver han att preskriptionstiden har inträtt. Hur kan det ha gjort det när preskriptionstiden inte börjar räknas förrän den dagen man fyller 18? Jag har 10 år på mig. Jag ska alltså kunna anmäla fram till jag är 28 år gammal. Det står klart och tydligt i lagen.

Se bild/printscreen på lagtexten nedan (från lagen.nu <-- klicka här om du vill läsa mer)

Mitt ärende faller in i kap 6, alltså börjar preskriptionstiden gälla från den dagen jag fyllde 18 år.

Min fina eldsjäl på Novahuset ska i alla fall hjälpa mig med detta. Vi ska boka in ett möte med min målsägandebiträde för att reda i detta. Jag hoppas att hon kan förändra detta men jag har ju inga goda förhoppningar om man säger så. Vi får väl se om det är värt striden... Jag hoppas jag orkar hela vägen. Jag har i alla fall fint stöd! ❤

En fråga till er läsare:
Skulle ni vilja att jag skriver och berättar om min barndom kring min biologiska pappa? Hur det var och kändes. Vem han var och hur han är idag. Vad han har gjort under min uppväxt osv. (självklart utan att avslöja personuppgifter eller liknande.)
Lämna gärna en kommentar vad ni tycker!

Puss er 💓

Likes

Comments

Psykiskt mående, Ångest, Min historia, Tankar

Jag ligger här i den mjuka sanden, intill vattnet bland hundratals andra människor. Varamon är ett populärt ställe och det förstår jag verkligen.
Jag försöker vara här och nu. Jag försöker njuta av solstrålarna som beklär min fördömda kropp. Fan vad svårt det är just nu. Hela jag är igenproppad och omringad av kaos, ångest och förtvivlan. Jag är extremt utmattad både fysiskt och psykiskt.
Man kan tro att jag är ett reformerat gosedjur och använt taggtråd och tunga stenar som stoppning istället för bomull. Det river i hela min kropp och själ. Jag orkar knappt bära varken mitt sinne eller mig själv.

Jag ligger här i alla fall, på mage, med ett block under mig som skuggas av min överkropp. Jag funderar över alla lögner och manipulationer som skylat min barndom. Jag försöker sammanbitet få ner dess dysfunktionalitet i musikaliska rader.

Jag försöker förstå ett samband. Jag försöker se över det förflutna och se förändringarna med nya ögon. Det är svårt. Jag vet inte hur jag ska kunna titta vissa personer i ögonen efter det här och hur jag ska leva med vetskapen om hur sanningen egentligen låg till.

Livet är bra konstigt och förvirrande just nu.
Det är mycket som händer i och omkring mig och jag vet inte vilket ben jag ska stå på.

Har även fått polisanmälan jag gjorde från min pappa nedlagt av helt sjuk skäl. Berättar mer om det i ett senare inlägg.

Nu ska jag fortsätta vara social med min kära vän och hennes underbara familj.
Hoppas ni har en bättre dag än mig i alla fall!

Puss 💖

Likes

Comments

Psykiskt mående, Tankar, Ångest, Allmänt

Förbered er på ett långt inlägg...

Jag skakar av ångest. Jag är så ledsen, upprörd och arg på så mycket så jag vet inte vad jag ska ta mig till.
För varje dag som gått denna vecka så har det hänt så stora, tragiska saker som känns så jävla orättvist. Det bara växer och jag står här och känner mig chockad och helt jävla maktlös. Vad är det som händer egentligen?
Det är väl inga nya saker egentligen, dessa saker har alltid existerat och uppdagats i samhället. Det är bara att dessa saker har hänt inom loppet av en vecka och ju mer jag tänker på allt desto mer förtvivlad blir jag på hur världen fungerar. Det finns så många hjärtlösa människor och jag önskar att jag kunde utöva magi och få bort alla orättvisor och ondska...

I början av veckan bestämde jag tid med P för att polisanmäla två gärningsmän som utnyttjat mig sexuellt. Vi bestämde att vi skulle ta oss till polisstationen på torsdagen efter att jag hade varit iväg på landet.
Som jag i tidigare inlägg skrev så la jag väldigt mycket tid på att planera och rannsaka allt för att vara förberedd inför anmälan. Bara det tog ganska mycket på krafterna, även om jag var i en avslappnande miljö.

Det blir torsdag och jag möter upp P och drar till polisen. Både P och jag förväntade oss en ganska kort visit där och bara berätta i stora drag om händelserna för att vid ett senare tillfälle ta ärendet vidare till förhör. Ack så fel man kan ha.
Med P som ett enormt stöd, sitter vi mittemot polisen och jag blir förhörd i 3,5 timme. Jag berättar så mycket detaljer jag kan komma ihåg och svarar på allt jag kan. Jag blir totalt slutkörd efteråt och helt mosig i skallen. Det kändes skönt att ha genomfört det men samtidigt så konstigt. Jag har nog inte tagit in allt riktigt. Jag vet inte.
Mycket tankar cirkulerar i mitt huvud. Många rättsliga tankar och hur sjukt det rättssystemet är. Det gör mig illa till mods.
Det är så många gärningsmän som går fria medan offren är "inlåsta" livet ut. Det är tragiskt att det över huvud taget existerar preskriptionstid för sexualbrott och att fall läggs ned alldeles för lätt.

Gällande mitt fall så finns det ju en oro nu. Kommer åklagaren ta beslutet att föra ärendet vidare eller är det inte trovärdigt nog eller värt allt arbete för att det var så länge sedan? Sådana risker finns och det borde inte vara så. Alla ärenden bör gå vidare tycker jag, så man har chansen att förhöra alla vittnen och den viktigaste av alla - gärningsmannen. H*n förhörs inte förrän i slutet av en utredning. Jag tycker det är konstigt och ologiskt. Kanske finns det någon vettig förklaring på det men jag kan då inte hitta någon.

Det är fortfarande torsdag och mitt i förhöret har jag en kär vän som faller och sträcker ut en hand. Hon blir inlagd på psykiatrisk avdelning. Hon behöver det. Det som är så jävla orättvist och tragiskt är hur min vän och medpatienter behandlas. Alla former av psykpersonal som ignorerar, är sarkastiska och omänskliga. Det gör mig fruktansvärt arg och ledsen. I ett sådant utsatt läge behövs stöd, medmänsklighet och omsorg. På det stället verkar inte sådant existera.
Hur svårt kan det vara att fråga hur patienten mår? Hur svårt kan det vara att visa medmänsklighet genom att prata, lyssna och finnas där bredvid när man faller ihop?
Om jag kunde så skulle jag avskeda all olämplig personal världen över och bara anställa kunniga medmänniskor som brinner för att hjälpa de utsatta.

Vi har kommit till torsdag kväll. Jag ringer min mamma för att berätta hur det har gått med polisanmälan och allt.
Jag använder mina sista krafter och berättar så mycket jag orkar med min trötta röst och kropp.
Hon berättar hur hennes dag har varit och nya tragedier kommer upp till ytan. En familjemedlem har ett stort problem som jag aldrig hade kunnat ana.
Jag blir chockad och mållös. Jag är också i ett sådant läge att jag har svårt att ta in allt och förstå. Jag blir ledsen och orolig men jag orkar inte känna fullt ut.

Det är fredag morgon. Jag har sovit ganska bra men oroligt med jobbiga drömmar. Jag är lika utmattad som igår.
Jag tar min medicin, fixar kaffe och sätter mig på balkongen. Tusen tankar snurrar i mig. Så mycket känslor på samma gång. Oro, sorg, ilska, harm och ångestpåslag är bara några få av dem. Jag är helt slut. Jag försöker få energi men ingenting gör tillvaron lättare. Varje steg jag tar känns som att jag har tunga vikter på mina fötter.

Jag möter upp min terapeut. Vi bestämmer att vi ska träffas utomhus istället i det fina vädret.
Jag berättar om allt, ganska oplanerat. Plötsligt väller allt över mig. Tårar och en helvetes förtvivlan.
Jag känner mig så enormt maktlös och värdelös. Jag vill så gärna hjälpa alla men istället känns det som att jag drar mina nära och kära ner i botten. Jag vill inte vara orsaken till deras lidande och jag känner mig så enormt förkrossad över det. Jag oroar så många omkring mig för att jag mår och beter mig som jag gör. De lider av att jag är självdestruktiv och allt runtomkring.
Under de senaste två eller tre åren så här jag kommit min familj mycket närmare. Därför gör det så jävla ont att se de falla. Det som smärtar mest är att jag inte kan göra något för att förändra mitt tillstånd. Jag kan inte göra någonting förutom att se på.
Jag vill att alla ska må bra. Jag vill lyfta upp hela världen och ta bort allt ont. Det är ju omöjligt, jag fattar det, men det får mig att gå under. Jag är inte viktig längre. Bara alla andra har det bra så är jag nöjd...

Det är nu söndag. Jag har återhämtat mig ganska bra från veckans händelser, även om det fortfarande påverkar mig väldigt mycket. Tankarna, känslorna och oron ligger fortfarande kvar där. Jag är dock lugnare och jag har ändå lyckats smälta en hel del.

Nästa helvete bryter ut. En av de finaste vänner jag känner förlorar all sin trygghet. På två sekunder får hon så mycket av sitt liv förstört, utan att ens ha gjort något fel. En eldsjäl som haft sådan otur i princip hela livet får ytterligare en del av sig själv krossad i bitar när det enda hon söker efter är en dräglig, trygg vardag där hon kan få läka i lugn och ro och få utvecklas i sig själv. Denna tjej är så otroligt stark så jag finner inte ens ord. Så ung och så förkrossad. Hon har hela livet framför sig. Varför ska folk sätta krokben vid varje steg för en sådan vilsen själ?
Jag önskar att jag skulle kunna ta hennes smärta så hon slipper detta. Älskade fina vän.
Jag ska kriga för din skull.

Om du läser det här:
Med din styrka och envishet så vet jag att du kommer klara det här. Kriga, spotta, slåss. Gör allt du kan för att stå upp för dig själv. Du är enormt värdefull och jag älskar dig.
Du vet min fras, håll hårt i den! #alwayskeepfighting

~
Jag har bara en sak till att säga.
Jävla skitvärld.

Hittade en gammal bild på mig. Ett budskap som säger mer än tusen ord.

Likes

Comments

Här sitter jag ute på landet och njuter. Jag återminns tiden jag var här i lugnet, där jag fick glömma vardagen ett tag. Här var jag fri från misärer och ångesten som ständigt hängde i luften i mitt hem. Även om ångest och andra inre smärtor följde med mig även hit, så slapp jag i alla fall väldigt mycket av min jobbiga vardag. Jag kunde bara vara och känna doften av skog, sjö och gröna ängar. Jag kunde rymma ifrån mig själv en liten stund.
Jag sitter här nu och försöker känna in allt, observera, minnas och vara i nuet.
Samtidigt är det en strid inombords. På något konstigt sätt är jag både lugn och panikslagen på samma gång. Det känns verkligen luddigt. Tusen tankar snurrar i mig och jag måste fokusera på så mycket samtidigt nu.

Imorgon ska jag gå till polisstationen och anmäla två förövare. Fy satan vad det är mycket att tänka på. Jag har skrivit och funderat tills både hjärnan och pennan glöder. Jag försöker planera, minnas detaljer, prata med folk i min närhet som kan återberätta från deras synvinkel, skriva, komma på frågor, ta reda på rättigheter, undra över rättigheter, söka efter så mycket bevis som möjligt och tänka tänka tänka. Jag är helt förvirrad nu. Jag är extremt uppe i varv men egentligen går jag nog på sparenergi nu. Jag måste det. Jag måste vara stark nu. Jag har inte tid för något annat.

Det är i vilket fall skönt att komma ut hit igen och se den vackra lantmiljön. Det känns ändå som en bra plats att sitta och planera på.
Jag kan sitta där på altantrappan med blocket i knät och en vy framför mig med sjö, slätter, kor, blommor och skog.

Det är verkligen en märklig känsla inom mig just nu. Ångest, frid, förvirring, rädsla, fina minnen, ambivalens.

Bildbomb från landet!

Likes

Comments

Ångest, Inspiration, Min bucketlist

Idag ska jag påbörja något stort. Jag ska om en liten stund iväg till Novahuset och prata/få stöd i att anmäla en förövare som utnyttjat mig sexuellt. Han manipulerade sönder mig under en lång period men nu känner jag att det är dags att klippa av den biten för gott.
Detta hände när jag var ungefär 14-15 år så det var väldigt länge sedan men det går fortfarande att anmäla, så vi får se hur det kommer gå. Förmodligen kommer det stå ord mot ord men då har jag i alla fall försökt.

Jag är sjukt nervös och känner en ilande oro i hela kroppen men samtidigt jävligt peppad. Även om det är sjukt svårt att gå igenom allt detta så känner jag mig mer än redo.
Jag tänker visa vem som gjorde fel. Jag tänker stå upp för mig själv. Mitt största fokus är inte att han ska bli åtalad och gripen. Jag gör detta mest för min egen skull, inte för att hämnas eller hata, utan för att skapa upprättelse och rättvisa. Det är bara ett plus i kanten om han får bestraffning.
Förhoppningsvis kommer han bli jävligt skitnödig. Förmodligen kommer hans fru få reda på anmälan och kanske även hans barn och så vidare. Förhoppningsvis kommer det ta så pass hårt på hans nära och kära att de tar avstånd ifrån honom. Det skulle vara tillräckligt för mig, även om jag självklart hoppas att han åker fast och får en rättslig bestraffning.

Jag ska alltså inte anmäla idag. Jag ska prata och planera inför anmälan. Kommer uppdatera er mer om detta framöver hur allt går.

Nu ska jag göra mig redo. Wish me luck! ❤

Likes

Comments

Allmänt, Inspiration

♡ Man kan älska någon på kort tid. Det behöver inte dröja flera månader för att känna den där fina villkorslösa kärleken till någon man lärt känna.

♡ Blommor dör när jag glömmer att vattna i flera veckor eller månader... Jag har inga gröna fingrar what so ever. 🙊

♡ Jag har alltid varit och kommer alltid vara en hopplös tidsoptimist.

♡ Att göra någon annan glad eller rörd genom goda gärningar slår alla känslor i världen.

♡ Jag är sjukt svårflörtad och kräsen! Om det ska hända något på den fronten behöver jag släppa lite på tyglarna... 🙊

♡ Det där med impulskontroll är inte min starkaste sida... speciellt inte inom pengahantering. Dock jobbar jag på det och börjar bli lite bättre på det!

♡ Kedjetäcke och påslakan med dragkedja är nog de bästa uppfinningarna någonsin.

♡ Alla kan lära sig att sjunga och utveckla sin sångröst så länge man äger ett par hela stämband! (Jag har lyckats få en tondöv sjunga bättre genom olika teknikövningar.)

♡ I duschen tas i princip alla livsbeslut.

♡ Jag har tillitsproblem och rädsla över att andra ogillar mig, tycker jag är ful och värdelös, speciellt om jag tror att jag gjort något upprörande. Trots det så vet jag att det är många som älskar mig och bryr sig om mig men jag kommer alltid ha svårt att förstå det.

♡ Mango är det bästa som finns.

♡ Jag är knäpp, annorlunda och rebellisk and I'm proud of it! 🙃

♡ Jag är både introvert och extrovert. Ibland är det det bästa som finns att vara ensam men jag skulle aldrig kunna leva ensam.

♡ Äkta vänskap består av ömsesidig villkorslös kärlek.

♡ En hemmakväll med kvalitetstid med en kär vän är tusen gånger bättre än utekvällar.

♡ För mycket intryck gör mig trött och förvirrad. Jag behöver öva mer på att göra färre saker på en dag.

♡ Jag är inte stresstålig hur mycket jag än försöker vara och önskar det.

♡ Livet kommer alltid ha utmaningar och hinder oavsett hur långt man kommit i livet.

♡ Om jag har en självsäker hållning blir jag automatiskt mer självsäker på riktigt. "Fake it til' you make it" stämmer verkligen i många lägen.

♡ Ensam är inte stark. Att hålla allt inom sig är det värsta man kan göra. Be om stöd i svåra tider är sjukt viktigt.

♡ Vänskap har ingen ålder. Åldersskillnad mellan varandra behöver inte ha någon betydelse, så länge man klickar ihop!

♡ Jag säger aldrig att något är äckligt innan jag smakat det. Huvudregel!

♡ Att döma någon annan innan man lärt känna personen är jävligt dumt.

♡ Mina olika diagnoser är svaret på många frågor, varför jag är som jag är eller känner och beter mig som jag gör.

En bild som togs för några veckor sedan när jag var på bröllop.

Likes

Comments

Allmänt, Psykiskt mående, Ångest

Godmorgon på er fina läsare! Hur mår ni?
Själv mår jag sådär men jag har kommit igång och hunnit bli lite piggare sedan jag vaknade iaf. Idag har jag en hel del att göra. Mycket tråkiga, omotiverande saker men bra.

Nu ska jag städa och tvätta för fulla muggar. Sedan är det gym som gäller. Därefter ska jag ha veckoplanering med personalen (vi går igenom vad jag har för planer och bokade tider under veckan). Sist men inte minst ska jag iväg på kalas hos släkten och fira morfar. Jag vill inte det alls egentligen, har så mycket ångest just nu och har dessutom väldigt svårt med maten och självklart ska dom bjuda på mat... Men men, antar att jag inte har så mycket till val. Jag ska försöka stå ut den här dagen i alla fall.

Hoppas ni får en bra måndag och vecka!
Puss & krääm

Jag har iaf världens finaste tröja på mig! 😇💜

Likes

Comments

Psykiskt mående, Ångest, Bilder, Inspiration, Min bucketlist

De senaste månaderna har varit ganska tuffa, speciellt senaste veckorna. Jag känner mig ungefär som en enda stor ångest- och känsloklump. Det är en hel del omkring mig nu, så det är väl kanske inte så konstigt egentligen. Jag har börjat med ny ADHD-medicin som är i insättningsfasen med en hel del biverkningar. Mycket står stilla på grund av semestertider. Mycket minnen, tankar och känslor kring sommaren och vilket helvete jag hade förra året. Den biten som tar mest plats i den här klumpen är nog mitt sinne, alltså mina tankebanor och min oro kring en hel del saker som funnits där alldeles för länge. Det är också allt detta som gör att jag känner den där starka känslan av att inte vilja leva.

Jag har därför valt att försöka göra min inre misär lite lättare genom att faktiskt göra betydelsefulla, roliga och minnesvärda saker nu i sommar. Jag har skrivit en bucketlist, en sån där "saker-att-göra-innan-jag-dör-lista". Tanken är att jag ska försöka få upp måendet, göra sådant jag drömmer om blandat med sådant som jag känner att jag verkligen skulle vara nöjd med att ha gjort innan jag slutar andas.

Idag har jag prickat av en punkt. Odla örter! Något jag aldrig trodde jag skulle göra i mitt liv, då jag inte alls är bra på att sköta växter, plus att jag inte heller är så intresserad av sånt egentligen. Men jag fick en spontan tanke häromdagen att jag ville prova, bara för att ha gjort det någon gång i mitt liv.

Nu är det gjort och jag måste faktiskt erkänna att det var liiite kul ändå, även om intresset är vagt. Jag har sått lite olika frön samt grävt ner färdiga örter som kan få sprida sig. Det känns lite roligt att ha fixat sina egna växter.

Likes

Comments

Borderline, Depression, Psykiskt mående, Tankar

Jag har sett mig själv falla tusen gånger om. Jag har sett mig själv i oberäkneliga misärer att hela min existens känns ohållbar. Jag har sett mitt liv gå i bitar medan jag stått bredvid totalt handlingsförlamad.
Jag känner varenda smärtande, skrikande partikel i mig. Jag har skapat en demon inom mig som inte ens Colt-pistolen kan döda.
Varenda andetag, vilande blick och tanke får mig att tappa mig själv och verklighetsuppfattningen. Mina känslor finns där inom mig konstant men ändå känner jag mig helt apatisk. Jag vet att jag är arg, ledsen, förtvivlad, rädd och tusen saker till men jag får inte fram det. Känslorna fastnar halvvägs och där står jag och känner hur jag långsamt exploderar, inifrån och ut.

Jag orkar inte ens lägga upp en fasad. Jag orkar inte bry mig om konsekvenser. Min kropp orkar inte bära mitt eget huvud.
Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller mitt liv. Jag känner mig bara så förlorad.

Likes

Comments