View tracker

Jag famlar i mörkret, trånar efter känslor som inte är kontaktbara. Jag lever men det känns inte som att jag existerar. Det känns inte som att jag hör hemma i denna värld. Jag känner mig som en osammanhängande utböling där ingen kan greppa jaget i mig. Jag vet inte vem jag är eller vem jag vill vara.

Jag står bredvid mig själv, blickar ut över världen och försöker verkligen få bort den suddiga blicken. Allt är en dimma. Jag vet inte hur jag ska göra för att återgå till min fysiska kropp. Jag svävar ovanför mig själv, ser hur allt långsamt faller isär, som små atomer som delar sig mer och mer för varje sekund som går.
Jag tittar på mig själv ut ett annat perspektiv och försöker förstå livet. Jag tänker och tänker, tills hjärnan slår backut och sätter en stoppskylt framför mig. Jag blockeras, som om jag skulle ha en långtradare framför mig och skytteltrafik emot mig. Allt är kaos. Jag famlar i mörkret efter någon slags räddning men som alltid står jag där tomhänt och förvirrad.

Varje dag försöker jag acceptera vem jag är, hur jag ser ut och vad jag vill vara för person. Återigen kommer mitt ambivalenta jag fram och jag står i mitten av allt drama som ett stort jävla frågetecken.
Hur blev det så här? Hur hamnade jag i detta psykiska tillstånd? Mitt liv är en levande karusell och knappen som stoppar karusellen är jävligt svår att hitta.
Jag känner mig förlorad, hopplös och extremt förvirrad. Jag står och stampar på samla plats, likt ett gåband. Jag går och går men hittar inget slut.
Varenda dag försöker jag fundera ut vad som gör livet värt att leva men ärligt talat så vet jag inte vad. Varje dag överväger jag om det är värt att fortsätta kämpa eller inte.
Det är svårt, så otroligt svårt att se en framtid utan sorg och ångest. Jag står som vanligt handfallen inför mig själv och mina handlingar. Jag vet inte hur man lever ett normalt liv. Jag vet inte vad lycka innebär. Jag vet inte vad sunt innebär. Jag vet inte vad ro innebäf.

Ibland önskar jag att livet kunde glida på en räkmacka. Ibland, eller snarare jämt, önskar jag att jag kunde slippa denna eviga smärta. Den tär på mig och jag vet inte hur länge till jag ska stå ut.

Just nu känns livet jävligt orättvist.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det var länge sedan jag skrev något här. Jag har inte riktigt haft inspiration till det men nu fick jag för mig att skriva lite. Eller ja, skriva av mig typ.

Jag kämpar för fulla muggar med mitt liv, samtidigt känns det som att jag inte gör det. Det är en hårfin kant mellan kämparglöd och uppgivenhet. Ena stunden tar jag mig i kragen och bestämmer mig för att "nu jävlar ska jag fixa det här och bli frisk!" andra stunden cirkulerar mitt huvud i "vad finns det för mening med det?"

Jag är mestadels tom, jag vet inte vad jag känner. När någon frågar hur jag mår blir mitt svar oftast "jag vet inte", "det funkar" eller "sådär". Jag får inte fram den känslomässiga biten i mig. Jag har svårt att få fram ord. Hela jag är blockerad. Just nu vet jag inte om det beror på mediciner eller om det bara är en del av mig just nu.

Det känns som att jag står och stampar på samma ställe. Jag går varken framåt eller bakåt. Hela jag hänger i luften och jag blir mer och mer osäker på om jag någonsin kommer landa. Hur hanterar man sig själv? Hur lever man ett liv utan ambivalens? Hur känns det att känna fullt ut? Hur känns det att gråta ut eller skratta så mycket att man tappar andan? Frågorna är många och obesvarade. Jag vet ingenting kring mig själv i nuläget.

Ångesten ökar, de ätstörda tankarna ökar, hopplösheten ökar, självförakten ökar, dissociationen ökar, nedstämdheten ökar och likgiltigheten ökar. Samtidigt minskas mitt självförtroende, min självkänsla, min energi och min självrespekt.
Jag är så skör, alldeles för skör för mitt eget bästa. Det känns som jag rasar samman men jag vet inte om det är så egentligen. Jag står som sagt i en ambivalent situation i mitt psykiska tillstånd. Jag känner ingenting men samtidigt så sprängs jag inombords.

Jag känner mig omotiverad till livet, samtidigt vill jag bli bättre och göra framsteg men jag vet inte om jag orkar kämpa och jobba med mig själv.
Jag tittar upp, sväljer min stolthet och ber till min högre makt att få kraften att stå ut detta och inte ge upp. Jag klarar inte detta själv och jag måste inse det. Jag måste bara klura ut hur jag kan bli hjälpt på bästa sätt.

Likes

Comments

View tracker

Hej på er godingar! Det var ett tag sedan jag bloggade nu. Har inte riktigt haft ork eller lust med det dom senaste veckorna. Dock är det mycket som hänt, så det finns en del att berätta!

När jag blev utskriven från ortopeden på sjukhusen flyttade jag direkt till Stolplyckan där jag har min korttidslägenhet. Jag "mellanlandade" inte på psyk, utan jag var utskriven från allt som har med sjukhus att göra. Jag tyckte det var extremt konstigt eftersom utslussningen jag hade med Stolplyckan avbröts på grund av benbrottet. Jag hade aldrig testat att sova i lägenheten en enda natt innan, jag kom aldrig så långt. Plus att jag hade vak dygnet runt under tiden jag var inlagd på ortopeden. Men vi gjorde en deal, att om jag känner att jag inte fixar natten på Stolpis så ska jag åka till psykakuten och vara inlagd över natten för att sedan bli utskriven igen dagen efter för att hela tiden sikta mot lägenheten och inte fastna på psyk. Den första veckan gick det inte alls att sova i lägenheten, så jag var inskriven och utskriven om vartannat hela tiden. I början var jag väldigt skeptisk mot denna deal men jag börjar förstå nu och det är faktiskt ett bra system. Numera sover jag på Stolpis och det funkar hyfsat bra.
Jag har väldigt svårt för att vara ensam och försöker fylla min vardag med att göra något med någon hela tiden så jag kan ta bort en del ångest som blir om jag är ensam för länge. Vet inte om det är bra eller dåligt men det funkar och då får det vara så tills jag känner mig mer stabil, tycker jag.
Balkongen är mitt esse, där sitter jag varje kväll med tända ljus, musik och korsord, eller kollar på film. Det får mig någorlunda avslappnad och så får jag lite hjärngympa på köpet! 😉

Jag har sen två veckor tillbaka börjat i DBT på riktigt. En gruppterapi och en enskild terapi i veckan. Vi får se framöver hur det kommer gå. Än så länge är det för färskt för att berätta så mycket om det. Allt är som grekiska för mig just nu.

Utöver det så blir benet bättre och bättre. Jag har lämnat tillbaka rullstolen och jag kan numera gå med en krycka (dock inte långa sträckor). Jag kan t.o.m. gå några steg utan kryckor, dock rätt haltande men det går! På fredag har det gått 5 veckor sedan olyckan så det läker ganska fort ändå tror jag.

Jag har även en sjukt positiv sak att berätta!
Jag fick en härlig sjukhusräkning (efter min inläggning på 8 månader) på 20.000 kr. Roligt va?
Jag hade jordens panik över hur fan jag ska kunna betala så mycket pengar. Jag vet att man kan ansöka om avskrivning men man måste kontakta den avdelningen man låg på och få kontakt med chefen. För en vecka sen ungefär ringde jag runt som en idiot för att hitta någon lösning på detta. Jag tror jag höll på i typ två timmar. Dom mejlade chefen och att han skulle kontakta mig.
Igår ringde han och pratade med mig. Jag beskrev mitt ekonomiska tillstånd osv. Trevligare chef får man leta efter! I alla fall. Kan ni gissa vad som hände? Jag kan riva den fakturan, jag slipper betala! Gaah, jag ville bara skrika när jag fick beskedet! Det gjorde verkligen min dag och en tung sten lättade!

Detta inlägg blev ganska långt, så jag ska avrunda här. Har precis lagt mig i sängen så jag ska försöka sova strax.
Godnatt och sov gott 💖😴

Likes

Comments

Blev väckt vid 9 för medicin av personalen. Fan vad svårt det är att gå upp på morgonen med mina ben. Jag har legat stilla i typ 8 timmar och och har som ondast på mornarna. Men det gick iaf!

Nu sitter jag på balkongen, har precis ätit lite frulle samt dricker lite kaffe och försöker vakna till liv.

Idag ska jag ta bort stygnen från operationen. Det ska bli så skönt, för satan vad det kliar under förbanden nu! Det ska även bli intressant att se hur det ser ut där under. Jag har sådant kontrollbehov och vill se allt man gjort med min kropp så detta har verkligen varit en prövning att låta bli att dra bort förbanden och kolla, men jag hat härbergerat och varit envis för att inte få ännu mer komplikationer med benet.

Får se om jag uppdaterar mer senare idag. Kram! ❤

Likes

Comments

Godmorgon! Jag sitter på balkongen och har precis ätit frukost. Avnjuter kaffe och känner mig lite stolt faktisk. För första gången fixade jag nu att sova i lägenheten! Jag hade ångest och destruktiva tankar men jag lät det inte ta över, trotsade mina rädslo och jag gick och la mig i sängen och sov. Äntligen!

Snart ska jag piffa till mig lite, gå och ta en fika med mamsen. Får se om jag kan övertala henne att gå ner till stan med mig sen. Vill köpa lite inredning. ☺

Vid tvåtiden kommer min terapeut hem till mig för DBT-samtal, sen möte och efter det tjejkväll med bästa gänget från unga KRIS. Fullt upp idag. Men det känns som att dagen kommer bli bra.

Kram på er!

Likes

Comments

Det var länge sedan jag skrev nu. Extremt mycket har hänt och att blogga har inte funnits på kartan.

Jag blev utskriven från psyk för en vecka sedan och blev istället inskriven på KAVA. Jag har brutit ett ben som jag opererat och är ihopskruvad typ. Jag har även en spricka på fotknölen på det andra benet samt blåslagen lite här och var. Allt har varit totalt kaos de senaste veckorna. Förra veckan nådde jag botten. Jag vill inte gå in på detaljer vad som orsakade skadorna men det var av allvarliga skäl. Jag har till en början varit i chocktillstånd och likgiltig men känslorna kommer ifatt mig nu. Det är jobbigt men det behövs också, för att kunna läka. 

Som sagt, jag nådde botten den veckan men på något sätt har det på något sätt gett mig en liten vändning. Jag ska försöka kämpa. Jag ska försöka ta emot hjälp och be om hjälp, något som är otroligt svårt för mig. Hittills har det gått hyfsat. Jag har varit ärlig och sagt vad jag behöver hjälp med och jag har tagit emot det.

Jag sitter nu på Akutenheten för att bli inlagd över natten. Det har varit så några dagar nu där jag lägg in mig över natten och skrivits ut dagen efter. Efter allt som hänt så är det svårt att vara ensam. Men jag vet nu att jag har många omkring mig som vill hjälpa mig och jag försöker mota bort demonerna och ta emot handen som sträcks ut. Jag gör mitt bästa och förhoppningsvis kommer jag långsamt och krokigt rida ut detta.

Just nu fokuserar jag på att komma på fötter fysiskt, sedan ska jag verkligen försöka kämpa med att komma på fötter psykiskt.

Innerst inne vet jag att jag är värd bättre än det här, att jag är värd att få må bra och leva ett drägligt liv. Det är svårt att tänka så. Speciellt när jag mår som sämst. Jag lever med mina diagnoser och dom spelar ett rejält spratt med mig då och då. Om jag inte orkar kämpa för min skull, så ska jag i alla fall försöka kämpa för andras, för dom som älskar mig.

Jag är stark, jag måste bara lära mig att inse det.

Likes

Comments

Jag har tappat hoppet om mig själv, mitt liv, om allt. Allt är totalt kaos och jag är rädd för mig själv fast samtidigt inte, för döden skrämmer mig inte längre. Jag har fallerat totalt. Jag är förkrossad, handfallen och jag kan inte tänka på något annat än att jag ska dö.

Jag har gett upp. Det finns ingen mening längre.
Jag skrev ut mig igår, eller ja, nästan. Fick inte skrivas ut under helgen men jag fick lämna avdelningen och ha utskrivningssamtal på måndag. Jag packade alla mina saker, drog till korttidsboendet och bestämde mig för att dö. Jag skar upp hela min handled för att dö. Min kompis ringde polisen och dom drog tag i mig och körde mig till akuten. Nu sitter jag här igen, på dårhuset. Jag ska sova här till måndag, för en väns skull. Jag är värre än någonsin. Under loppet av tre dagar har jag eskorterats av polis med blåljus till akuten med allvarliga självmordsförsök.
Den här gången gör jag inget för att rädda mig själv i sista sekunden. Den här gången är jag gränslös och döden skrämmer mig inte längre. Jag har räddats pga andra, annars hade jag varit död nu...
Jag borde ha lpt och vak för mitt eget bästa men ingenting händer. Jag orkar inte existera längre. Jag är så trasig... Varför ska det vara så svårt att leva?

Förlåt för att jag skriver allt detta och skrämmer mina vänner. Förlåt för att jag orsakar smärta och oro för er. Jag vill bara skriva av mig och allt är för mörkt för att bry mig om vad jag lämnar efter mig. Så förlåt...

Likes

Comments

Jag är så jävla kränkt, förstörd och utmattad. Återigen har A (sjuksköterska) brutit ner mig totalt. Han är totalt oförmögen till empati, förståelse och respekt. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Jag orkar verkligen inte mer.
En incident händer och allt slutar i krig.

Jag försökte förklara att jag inte klarar av att vara i mitt rum pga min spyfobi, pga att jag inte vågar och jag orkar inte mer. Min granne har magproblem och kan spy och jag vägrar vara i det rummet.
Jag är totalt slutkörd. A avbryter mig konstant utan att ta sig tid till att lyssna, istället trycker han ner mig, dumförklarar mig och förminskar mig. "Du sover ju med hörlurar så du kommer ändå inte höra någonting" som att det spelar nån roll i min värld. Aldrig. Han sa så mycket som eggade upp mig så pass att jag bara skriker högt "jag hatar dig, jag hatar dig, jag hatar dig!!! Det går inte att diskutera med dig, dra härifrån! Jag vill inte prata med dig!" Han fortsätter och fortsätter och han får mig att bryta ihop totalt. Jag stortjuter i timmar och inte en jävla nattpersonal gick fram till mig för någon stöttning. Tillslut somnade jag i dagrummet helt utmattad. Dom vägrade lösa en annan sängplats, för att klockan var för mycket. Jag fick inte sova i korridoren i en säng och jag fick inte sova i dagrummet. Idioten, med den hårdaste och tonen, utan någon som helst ödmjukhet försöker tvinga in mig i rummet. Jag vägrade, trotsade och sov i dagrummet. Denna gång fick han inte ta över mig. Även om han fick mig helt förstörd så vann han i alla fall inte den biten. Jävla idiot. Om jag hade den makten så skulle jag sparka honom så jävla hårt och se till att han aldrig någonsin får jobba med människor igen.

Likes

Comments

Vaknade nyss och tvingade upp min halvt mumifierade kropp. Jag är trött som en gnu. Den här morgonen har verkligen varit helkonstig. Jag har sovit och drömt något som kändes extremt verkligt, typ att jag gjorde något med ansiktet, sen vaknade jag och ser min arm och jag blev jätteförvirrad. Sen somnade jag om igen och fortsatte att drömma vidare på denna konstiga dröm, vaknade förvirrad och så höll jag på säkert 5-6 gånger, haha...

I alla fall. Jag vet att det var länge sedan jag skrev nu. Det är mycket som händer runt omkring mig. Jag får fullspäckade scheman från Stolplyckan (där jag har korttidsboendet). Jag ska lära känna personalen, träna på att vara i lägenheten, försöka bli trygg och vänja mig vid allt. Det är extremt jobbigt och ångestladdat på grund av detta och jag blir helt utmattad av alla intryck.
Jag har fullföljt i princip allt som varit inplanerat och det fungerade ganska bra i början. Förra veckan blev dock mitt mående kaos och har fått avbryta många planerade aktiviteter. Jag orkar helt enkelt inte. Det är för mycket ångest och desperata självskadebegär. Så en sak i taget är det som gäller, även om det är ett bakslag och ett par teg tillbaka så hoppas jag att det ändå går framåt på nåt vänster.
Det som är skönt är att Stolpis låter mig ta allt i min takt, går efter mina behov och respekterar och lyssnar om något inte känns bra. De finns där för min skull och jag försöker intala mig det, även om det är skrämmande.

Hoppas att denna dag kan bli någorlunda okej. Jag ska träffa min kontaktperson idag som jag inte träffat på över en månad nu så det känns skönt!

Ska försöka uppdatera lite oftare.
Puss så länge!

Likes

Comments

Livet är en utmaning just nu. Hela jag är en känslovåg. Jag kan gå från ledsen, arg och glad stup i kvarten. Det krävs inte mycket för att jag ska bli ångestfylld och påverkad känslomässigt. Så fort något händer på avdelningen vill jag bara rymma härifrån för jag pallar inte med känslorna som stormar upp.
Det har varit lite kaosartat nu de senaste dagarna här på avdelningen. Både med mig och andra. Jag känner mig så misslyckad över mig själv och jag har svårt att släppa det. Jag har svårt att släppa varje tanke som dyker in i mitt huvud. "Rösten" i mitt huvud säger alla möjliga negativa tankar, att jag inte borde finnas, att jag ska skada mig illa, att jag är värdelös, misslyckad och dålig. Ännu en gång (som det blir flera gånger i månaden/veckan) tappar jag kontrollen med både mat och självskadeimpulser. Nu är jag tillbaka i tanken att sluta äta. Jag är för tjock och måste ner i vikt. Jag vet mycket väl att det finns sunda sätt att gå ner i vikt men varje gång väljer jag en destruktiv väg. Jag klappar mig själv på axeln när jag kan stå emot mat osv samtidigt som jag blir galen på mig själv som håller på som jag gör. Hela jag är dubbel i allt just nu. Det är som att på ena axeln sitter en djävul och på andra en ängel. Båda fightas med mig konstant. Det som är bra för mig blir något dåligt och tvärtom.
Jag är så trygg i det otrygga och destruktiva/dåliga måendet och gör jag något som är positivt blir det otryggt. Helt sjukt egentligen. Jag förstår aldrig mig själv, jag blir tokig. Allt är en karusell.

Likes

Comments