View tracker

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

Har inte gjort ett inlägg på alldeles för länge. Kommer nog bli ett ganska kort inlägg. Antar att det är en del utav det här med att man påbörjar saker men sen tappar man det för att inte ta upp det igen på väldigt länge, om ens överhuvudtaget.

Men nu är jag här. och du med.

Efter senaste inläggningen har livet varit ganska upp och ner. Började på praktik på en helt underbar arbetsplats, med underbara kollegor och chef. Men nu har det börjat gå utför igen, och jag känner att jag inte kan fortsätta där just nu, jag är inte där i mitt mående, och ofta är det inte just det att man mår dåligt som är det jobbigaste utan faktumet att människorna runtom en inte förstår. Dem kan förstå och relatera till vissa delar, men inte allt, inte det djupa. Och det gör allt så mycket jobbigare. Man får ständigt höra "men det är viktigt", "pengarna då", "du förlorar pengar", "ryck upp dig", "du är lat" och så mycket mer. När man inte kan jobba pga psykiskohälsa så vet man redan detta, jag är inte dum i huvudet och jag är fan inte lat. Man känner sig redan misslyckad, det är inte kul att inte kunna leva som en "normal" människa, kunna jobba, kunna ta sig upp ur sängen utan motstånd förutom faktumet att man är trött, kunna umgås med andra personer, kunna slappna av för en gångs skull. Sen så kommer människor, familj, vänner och till och med helt random personer och säger dessa saker, som man redan mycket väl är medveten om, och får en att känna sig som ett mycket större misslyckande, för dem förstår inte. Folk förstår inte hur det är att vissa dagar inte kunna ta sig upp ur sängen, att nästan alltid känna sig helt utmattad både psykiskt och fysiskt, att vissa dagar inte våga gå utanför dörren p.g.a att man har ångest, att saker och människor som förut har kunnat göra en så otroligt lycklig får en att inte känna något. Och som pricken över det jävla i:et så hatar man sig själv, man ser sig själv som det största monstret som någonsin funnits, och det känns som om allt är ens egna fel.

Folk förstår inte det. Folk ser inte det. Det är det som är grejen. Det syns ofta inte på utsidan. Men även om det inte syns på utsidan så betyder det inte att man inte är sjuk.

Det är inte att bara "rycka upp sig", "gå och ta en promenad", "det är viktigt för dig", "tänk på pengarna" osv. det är inte så jävla lätt för om det var det skulle jag ha gjort det för otroligt många år sedan. Fanns det en sådan snabb och enkel lösning så skulle vi alla ha använt den direkt.

Så är du en person som står bredvid någon med psykiskohälsa tänk på allt detta, snälla.

Likes

Comments

Kan ju börja det här inlägget med att säga att jag just nu faktiskt är inlagd på psykmottagningen i Västerås på grund utav mina problem med depression. Det är här inne som jag har fått massor utav tid att tänka och som jag nu har insett att jag har skämts väldigt mycket över att jag är här inne. Man har varit rädd över att folk ska få veta, att man ska bli dömd osv, och det kommer man, tyvärr. Men shit happens, life happens, ibland kan man inte styra sitt liv i den riktning man egentligen vill. Det är inte jag som har valt att få depression och ångest. Man blir tvungen att ta några jävligt jobbiga omvägar i livet ibland, det kan hända vem som helst.

För mig så började allt när jag var runt 8år gammal då min mamma fick en stroke, hon hade väldig tur och överlevde utan några stora men. Hennes sjukdom och det som kom efter gav mig som åttaåring väldigt mycket osäkerhet och inte så mycket trygghet i livet.

Jag började sedan bli mobbad i skolan, hade inga vänner. Jag blev mobbad för att jag var större, hade då hittat tröst i mat. Jag fick höra saker varje dag, stod saker på mitt skåp, och på många andra ställen. Fick saker kastade på mig och liknande. Det fortsatte tills jag började gymnasiet i en ny stad. Allt gick bättre. Men mobbningen hade satt stora sår inom mig.

Folk förstår inte vad mobbning gör med en person egentligen, jag var livrädd varje dag jag skulle till skolan, jag stannade hemma massor och skyllde på magont och huvudvärk. Personer som mobbar bryter ned den mobbade personen något otroligt. Dem bryter ner allt man är byggd utav, gör så att man själv inte klarar av att fungera ordentligt som människa. Mobbningen pågick hela lågstadiet-mellanstadiet och högstadiet.

Det är ca 5 år sedan som jag blev mobbad, men det sitter fortfarande i mig. Alla ord som jag fått höra, allt. Alla de hemska sakerna som jag fick höra varje dag har blivit min sanning.
Och ibland undrar jag hur dem som har gjort detta mot mig tänker? Ångrar dem sig? Inser dem vilken dålig riktning dem styrde mitt liv emot? Och de personer som inte gjorde något heller, ångrar dem sig?

Jag hade sådan tur att i 8an så kom det fram ett gäng tjejer som frågade om jag ville äta med dem och det gjorde jag, jag blev sedan väldigt bra vän med dem. Ida, Cecilia, Emma, Matilda och Erika. Deras gest att se mig, att fråga mig om jag ville äta med dem, räddade mig så otroligt mycket. Världen skulle vara en bättre plats om det fanns fler människor som er. Jag är förevigt tacksam.

När jag började på Jensen gymnasium i Västerås så blev det mycket lättare. Jag hamnade i en jätte grym klass och fick fina vänner. I slutet utav andra ring gick det dock utför igen. Min älskade mamma fick cancer, lymfomcancer, dem berättade att hon inte kommer överleva. Jag har tyvärr förträngt väldigt mycket utav den tiden. Men min vackra mamma är en riktig kämpe, hon vann mot den hemska sjukdomen.

Hösten 2012 så försökte jag ta mitt liv. Jag hade nått botten. Sjukdomen och allt annat som pågick inom mig från förr blev för mycket. Jag hamnade på sjukhuset, blev magpumpad och sitter här idag.

Sista terminen i tredje ring studerade jag på distans, vilket jag tackar min skola för att jag fick den chansen! Utan den skulle jag inte tagit studenten. Jag tog studenten. Allt var okej. Mådde ju fortfarande dåligt, vilket jag alltid gjort.

Nu hoppar vi till förra året; 2014, i november så började jag må väldigt dåligt igen, jag sökte hjälp till psykiatriska mottagningen med hjälp utav min syster Malin för att jag inte riktigt vågade själv. Fick komma till en läkare, fick medicin och så skulle jag få börja med samtal. Det tog ett bra tag men jag hamnade hos en underbar person som jag kände direkt att jag kunde lita på. Efter att ha gått där någon gång så var jag så dålig att jag blev inlag här där jag ligger nu, jag fick då ligga här i tio dagar. Vilket var en väldigt bra upplevelse som jag tänkte ta upp i ett annat inlägg som kommer handla om att just vara inlagd på sjukhuset när det krisar för en.

Enda sen jag kom hem så har jag haft kontakt med en psykolog en gång i veckan och vi jobbat med att få mig att försöka komma över det jobbiga som hänt i mitt förflutna och försöka bygga upp mig och hur jag ska hantera min ångest i vardagen.

Nu hamnar vi där jag är nu; ligger i sjukhussängen (som är väldigt bekväm) och ska sova. Jag har hamnat i en väldigt dålig period igen pga att saker utifrån har påverkat mig. Och när jag inte är lika stark i mig själv från början så gör dessa saker att allt rasar.

Jag har då valt att göra denna bloggen för att dela med mig om hur det är att leva med detta och för att göra det som är tabubelagt inom psykisktmående mer fritt att prata om.

Vi, som ett samhälle, behöver prata om detta. Vi kan inte ha detta som något tabubelagt. Det drabbar många människor och många utav dem lider i tystnad för att dem skäms över att behöva ta hjälp.

Jag tänker inte skämmas över att jag har dessa sjukdomar. Mina, eller dina, sjukdomar definierar inte oss.

Ni dömer inte en människa för att den har fått cancer, varför ska ni då döma någon som har fått depression eller någon annan psykisk sjukdom?

Det finns hjälp att få. Går du i skolan? Sök till kuratorn eller på ungdomsmottagningen, det finns hjälp på BUP om man är under 18 och man kan söka till vuxenpsykiatrin i er kommun om man är över 18, finns även kurator på vårdcentraler.

Våga räcka fram en hand för hjälp, det finns folk där ute som kommer hålla den.


Varma kramar, Emma.

Likes

Comments