Efter gårdagens inlägg finns de inte längre mycket att dölja. Nu ligger en del av de som fått mig att hamna där jag är idag på bordet.

Så ja.. Jag har alltså fått dem diagnoserna som jag skrev igår. Men den som verkligen var en uppenbarelse för mig var diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD) något som jag faktiskt inte visste fanns.

Ju mer jag läst om GAD ju mer ser jag mig själv, finner hela tiden förklaringar på saker och ting.
Helt plötsligt förstår jag varför jag gör som jag gör och reagerar som jag gör.

Har genom alla pr fått höra "men sluta oroa dig för såna skitsaker" "håll inte på å noja nu Michaela, de löser sig".

Men de där är ju min vardag. Det är sådan jag är, det är så min sjukdom artar sig. Att helt plötligt kunna se de och inte att jag är knäpp lättar en del av min ångest.

Jag ser dessa besked som en ny chans för mig. En chans att kunna få leva igen, efter mina behov. Få jobba mig upp sakta men säkert, med kunskapen om vad jag lider av. Det för mig är storslaget!


Glöm inte, du är aldrig ensam.

/M

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Jag "insjuknade" i psykisk ohälsa i tidig ålder och var både på barn och ungdomspsykiatrin samt hos olika kuratorer.

Det är först nu på senare dagar och när jag nu fått min diagnos som jag insett att jag lidit av ångest så länge jag kan minnas.

Jag minns när jag var sex år och skulle hem till pappa och fick ett så oerhört obehag som satte sig i bröstet. Jag visste inte då att de var ångest jag kände, jag visste bara att jag fick någon form av panik.
Jag började hitta på saker som liten, ljög. Jag gjorde de för att jag inte tyckte att jag passade in annars. Det var inga stora lögner, men de var lögner.

Men de spårade någon gång runt 12-14 då mitt självskadebeteende började. Jag kunde dölja de länge men tillslut gick de inte och jag hamnade helt plötligt ansikte mot ansikte med en psykolog på BUP.
Mina tonår är ganska "luddiga" och jag minns inte så mycket om jag ska vara helt ärlig. Vissa saker minns jag mer och vissa mindre.

Men så kom jag ifrån mitt självskadebeteende under tre års tid och jag trodde jag hade blivit bättre. Visst trycket som jag känt i så många år fanns ju kvar, men jag skadade mig inte iallafall. Istället kunde jag ligga dagar och nätter i full panik med tårar som aldrig ville sluta rinna.

Men nej jag skadade mig inte och jag fick alla att tro att jag mådde hur bra som helst, eller iallafall var stabil.

Men så kom den dagen då jag helt plötsligt bara gick under, jag såg ingen som helst utväg.. Då gjorde jag valet att försöka avsluta mitt liv. Vilket med väldig tur misslyckades då en vän kom på mig. Vilket jag är oerhört tacksam för idag.

Nu äter jag sjuhelsikes mycket piller för att kunna fungera. Men jag är påväg upp igen.

Och har även fått min rättvisa. Mina diagnoser, som jag förmodligen har haft sedan den dagen trycket kom.

Jag lider av generaliserad ångestsyndrom(GAD), social fobi, agorafobi, panikångest och depression.

Men nu känns allt mer rättvis, nu när jag vet. Nu vet jag hur jag ska kunna jobba med mig själv, för nu vet jag vad som är "fel" på mig.

Och med detta inlägg så söker jag inget som helst medlidande. Jag vill bara att folk får upp ögonen, även den där människan som alltid är glad kanske har en egen kamp. Döm aldrig någon! Visa respekt och ta hand om varandra.

Jag tänker leva, jag ska få mig själv till att fungera för JAG är värd de.

Du är aldrig ensam.

/m

Likes

Comments

Ja men hej.

En grej som är helt vardaglig men som för mig är pest och pina ibland är något så vanligt som handling.

Vissa dagar går de hur bra som helst och jag kan vara kring en jätte stor folkmassa. Och vissa dagar kan jag inte ens köpa mjölk.

Man lär sig att hantera det där, skillnaden. Skillnaden att ena dagen kunna göra de för att nästa inte kunna kliva utanför dörren.

Men något jag inte kan hantera än är när jag tror de är bra men går in i en affär och paniken kommer. Och den kommer inte smygande, det säger bara pang.
Svetten börjar rinna hjärtklappningen blir helt sjuk.. Mina ögon snurrar som puttekulor och mitt huvud känns som de ska sprängas. All min kraft i kroppen är borta, känns som jag ska trilla ihop i vilken sekund som helst.

Men de värsta är trycket, trycket över bröstet. Det har jag varje dag, men när paniken kommer är de hundra gånger värre. Ja, säg hej till panikångesten.

Så en så simpel sak som att gå och handla kan bli svårt för mig. Jag drar mig undan folk och försöker att inte träffa någon. Eftersom jag blir helt bort kopplad.

Tack till er som orkar läsa. De kan bli rörigt och de kan bli lite fel här och var. Men detta är min berättelse och saker ut mitt perspektiv.


Glöm aldrig bort, du är inte ensam.

/M

Likes

Comments

Ja men hej på er.

Den här nystartade bloggen kommer att handla om åh gissa vad? Haha, ja ni fattar.


Huvudämnet är alltså psykisk ohälsa. Något som jag kommer skriva om för att uppmärksamma men också för att dela med mig.
I denna bloggen kommer ni finna händelser och saker som inträffat mig. Och de är för att jag vill dela med mig av de som inte syns, de som inprincip ingen vet finns. Det som blir ett handikapp fast ingen är medveten om de. Det som gör vardagen krångligare men som också gör oss med psykisk ohälsa unika.

Alla med psykisk ohälsa lider av olika, så är de. Ingen med ångest kan säga hur en annan person med ångest känner sig. För de artar sig olika på alla människor.

Men lite om mig då inom de omtalade ämnet:

Jag är en tjej på 23 år med en sjukdoms historia på runt 10 år. Jag har ett par självmordsförsök på nacken varav ett senast för två månader sedan. Jag hade ett självskadebeteende i ca 6-7 år, ganska brett skadebeteende. Men som jag varit fri ifrån i ca 2 års tid nu.
Jag lider av panikångest, ångest, depression, torgskräck, inre stress och antagligen en personlighets klyvning.

Det var lite om mig.
Jag kommer att skiva väldigt blandade inlägg. Allt ifrån hur saker känns till hur jag hanterar mina "problem".


Glöm aldrig, du är aldrig ensam.

/M

Likes

Comments