Jag hade innerligt hoppats att jag hade sluppit skriva detta men jag känner att jag måste få de ur mig.


Rykten/spekulationer ja kalla de vad du vill kommer alltid att finnas. Så nu tänker jag stoppa dem angående mig.


Jag har inte varit sjukskriven för att jag inte velat jobba eller för att jag varit lat. Jag har varit sjukskriven för att jag vid två tillfällen detta året försökt avsluta mitt liv men inte lyckats. Jag har varit sjukskriven för att jag är så dålig i mitt inre att jag är nära på att gå i tusen bitar. Jag har varit sjukskriven för att jag inte orkar med dem mest vardagliga sysslorna. Jag har varit sjukskriven för att jag inte klarat av att ha kontakt med omvärlden. Jag har varit sjukskriven för att jag inte klarat av att gå upp ur sängen. Jag har varit sjukskriven för att jag helt enkelt inte har haft livslust, för att jag inte mår bra psykiskt.

Men jag har inget brutet ben eller någon synlig skada så varför har jag rätten att vara hemma?

Har jag rätten att hitta på saker med mina vänner när jag faktiskt är sjukskriven?

Kan jag verkligen åka och handla jag menar jag är ju faktiskt sjukskriven?


Svar ja.


För det är de som krävs för att jag ska orka. De är de som krävs för att jag ska kunna ha någon chans att bli bättre.


Jag lider av en sjukdom som inte syns tillsammans med många andra. Och jag är så förbannat trött på att bli ifrågasatt. Jag har rätten att vara hemma för att bli bättre, för att orka med mitt eget liv. Och den rätten har jag även om min sjukdom är "osynlig.


Ingen behöver tycka synd om mig, de är de sista jag vill. Men öppna ögonen för de som du kanske inte ser. Och prata inte om saker du inte har en aning om.


#aldrigensam #tillsammansärvistarka #visarespekt #psykiskohälsa #tillallamedosynligasjukdomar #kärlektillalla


/M

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag har i tidigare inlägg nämt mina diagnoser.

Men har nu fått min ”huvud” diagnos, bipolär.

Helt ärligt när jag fick de beskedet rasade hela min värld, jag vet ju att jag inte mår bra men bipolär?
En stor anledning till de är för att en terapeut på vårdcentralen sa till mig att ”nej Michaela att du skulle vara bipolär, de tror jag inte.” Men vem är hon till att säga de?

Nu ska jag dela med mig om hur jag upplevt hjälpen jag fick kämpa mig till, fast jag knappt orkade leva.

Allt började den 6 juni i år, jag ville avsluta mitt jordeliv. Och i hopp om att göra de intoxa jag lugnande medicin, misslyckades med mitt försök. På sjukhuset bemöts jag av okunskap, otrevliga sköterskor. Jag har ett starkt minne av att jag blev tillsagd att dricka kol och ja jag förstår syftet med de. Men tänk dig att du tar en matsked ur sandlådan för att sedan äta, där har vi kol. Och jag riktigt märkte sköterskans irritation när jag vägrade ta kolen. Ja jag vet att de var för att sätta igång kräkreflexerna men hur fan ska man få igång dem när jag inte ens kan svälja de? Iallafall, jag blir skickad till intensiven för observation och minns ärligt ingenting. Minnet kom tillbaka när jag fick träffa en läkare som tyckte de var lämpligt att skämta om min intoxning. Och en psykiatriker som lyssnar på mig när jag säger att jag mår bra och bara vill hem, var hon pantad? Hur kan man lyssna på en människa som för mindre än 24 timmar sedan försökte ta sitt liv om att hon mår bra? Jaja hemskickad blev jag iallafall, som ingenting.

En vecka senare går jag in i min journal på 1177 då jag undrar varför dem inte hör av sig. Där läser jag texten ”ingen uppföljning görs av sjukhuset”. När jag läste de tappade jag de totalt, jaha så mycket var mitt liv värt. Ringer då öppen psykiatrin och förklarar läget för en ursäkta kärring i luren, om mitt självmordsförsök osv. Hennes svar knäcker mig totalt, jag har inte tillräckliga problem för att få hjälp av dem, så dem kommer inte behandla min egenanmälan utan jag borde vända mig till vc. Men vad fan är värre än att försöka ta sitt eget liv?

Söker då till slut till akutpsykiatrin och träffar en fantastik läkare som tar mig på allvar och sjukskriver mig och börjar riktig medicinsk behandling.

Sedan behövdes de ytterligare ett försök till självmord för en månad sedan för att öppen psykiatrin skulle ta mig på allvar, men nu har jag äntligen fått min rättvisa min diagnos. Jag är inte knäpp, jag är sjuk och de är okej.


Du är aldrig ensam.

Likes

Comments

Efter en herrans massa år har jag kommit till insikt med en sak.

I alls år har jag värdesatt alla andras åsikter kring mig mer än mina egna åsikter. Varför? För jag alltid vill försöka anpassa mig, inte göra något som någon annan skulle kunna tycka illa om.


Fan Michalea ta dig i kragen.

Ja de är just de. De är mitt liv, mina val, mina åsikter och mina problem. Bara för någon annan inte tycker att jag gör rätt betyder inte de att de är fel för mig. Jag måste se om mig själv, vad jag vill. Och absolut inte vad alla andra vill.

Nu menar jag inte att jag absolut inte lyssnar på mina vänner för de gör jag. Men det är ju trotts allt så att jag och bara jag är huvudrollen i mitt liv, jag måste göra saker jag mår bra av.

Mitt liv, mina val.

Likes

Comments

Efter gårdagens inlägg finns de inte längre mycket att dölja. Nu ligger en del av de som fått mig att hamna där jag är idag på bordet.

Så ja.. Jag har alltså fått dem diagnoserna som jag skrev igår. Men den som verkligen var en uppenbarelse för mig var diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD) något som jag faktiskt inte visste fanns.

Ju mer jag läst om GAD ju mer ser jag mig själv, finner hela tiden förklaringar på saker och ting.
Helt plötsligt förstår jag varför jag gör som jag gör och reagerar som jag gör.

Har genom alla pr fått höra "men sluta oroa dig för såna skitsaker" "håll inte på å noja nu Michaela, de löser sig".

Men de där är ju min vardag. Det är sådan jag är, det är så min sjukdom artar sig. Att helt plötligt kunna se de och inte att jag är knäpp lättar en del av min ångest.

Jag ser dessa besked som en ny chans för mig. En chans att kunna få leva igen, efter mina behov. Få jobba mig upp sakta men säkert, med kunskapen om vad jag lider av. Det för mig är storslaget!


Glöm inte, du är aldrig ensam.

/M

Likes

Comments

Jag "insjuknade" i psykisk ohälsa i tidig ålder och var både på barn och ungdomspsykiatrin samt hos olika kuratorer.

Det är först nu på senare dagar och när jag nu fått min diagnos som jag insett att jag lidit av ångest så länge jag kan minnas.

Jag minns när jag var sex år och skulle hem till pappa och fick ett så oerhört obehag som satte sig i bröstet. Jag visste inte då att de var ångest jag kände, jag visste bara att jag fick någon form av panik.
Jag började hitta på saker som liten, ljög. Jag gjorde de för att jag inte tyckte att jag passade in annars. Det var inga stora lögner, men de var lögner.

Men de spårade någon gång runt 12-14 då mitt självskadebeteende började. Jag kunde dölja de länge men tillslut gick de inte och jag hamnade helt plötligt ansikte mot ansikte med en psykolog på BUP.
Mina tonår är ganska "luddiga" och jag minns inte så mycket om jag ska vara helt ärlig. Vissa saker minns jag mer och vissa mindre.

Men så kom jag ifrån mitt självskadebeteende under tre års tid och jag trodde jag hade blivit bättre. Visst trycket som jag känt i så många år fanns ju kvar, men jag skadade mig inte iallafall. Istället kunde jag ligga dagar och nätter i full panik med tårar som aldrig ville sluta rinna.

Men nej jag skadade mig inte och jag fick alla att tro att jag mådde hur bra som helst, eller iallafall var stabil.

Men så kom den dagen då jag helt plötsligt bara gick under, jag såg ingen som helst utväg.. Då gjorde jag valet att försöka avsluta mitt liv. Vilket med väldig tur misslyckades då en vän kom på mig. Vilket jag är oerhört tacksam för idag.

Nu äter jag sjuhelsikes mycket piller för att kunna fungera. Men jag är påväg upp igen.

Och har även fått min rättvisa. Mina diagnoser, som jag förmodligen har haft sedan den dagen trycket kom.

Jag lider av generaliserad ångestsyndrom(GAD), social fobi, agorafobi, panikångest och depression.

Men nu känns allt mer rättvis, nu när jag vet. Nu vet jag hur jag ska kunna jobba med mig själv, för nu vet jag vad som är "fel" på mig.

Och med detta inlägg så söker jag inget som helst medlidande. Jag vill bara att folk får upp ögonen, även den där människan som alltid är glad kanske har en egen kamp. Döm aldrig någon! Visa respekt och ta hand om varandra.

Jag tänker leva, jag ska få mig själv till att fungera för JAG är värd de.

Du är aldrig ensam.

/m

Likes

Comments

Ja men hej.

En grej som är helt vardaglig men som för mig är pest och pina ibland är något så vanligt som handling.

Vissa dagar går de hur bra som helst och jag kan vara kring en jätte stor folkmassa. Och vissa dagar kan jag inte ens köpa mjölk.

Man lär sig att hantera det där, skillnaden. Skillnaden att ena dagen kunna göra de för att nästa inte kunna kliva utanför dörren.

Men något jag inte kan hantera än är när jag tror de är bra men går in i en affär och paniken kommer. Och den kommer inte smygande, det säger bara pang.
Svetten börjar rinna hjärtklappningen blir helt sjuk.. Mina ögon snurrar som puttekulor och mitt huvud känns som de ska sprängas. All min kraft i kroppen är borta, känns som jag ska trilla ihop i vilken sekund som helst.

Men de värsta är trycket, trycket över bröstet. Det har jag varje dag, men när paniken kommer är de hundra gånger värre. Ja, säg hej till panikångesten.

Så en så simpel sak som att gå och handla kan bli svårt för mig. Jag drar mig undan folk och försöker att inte träffa någon. Eftersom jag blir helt bort kopplad.

Tack till er som orkar läsa. De kan bli rörigt och de kan bli lite fel här och var. Men detta är min berättelse och saker ut mitt perspektiv.


Glöm aldrig bort, du är inte ensam.

/M

Likes

Comments

Ja men hej på er.

Den här nystartade bloggen kommer att handla om åh gissa vad? Haha, ja ni fattar.


Huvudämnet är alltså psykisk ohälsa. Något som jag kommer skriva om för att uppmärksamma men också för att dela med mig.
I denna bloggen kommer ni finna händelser och saker som inträffat mig. Och de är för att jag vill dela med mig av de som inte syns, de som inprincip ingen vet finns. Det som blir ett handikapp fast ingen är medveten om de. Det som gör vardagen krångligare men som också gör oss med psykisk ohälsa unika.

Alla med psykisk ohälsa lider av olika, så är de. Ingen med ångest kan säga hur en annan person med ångest känner sig. För de artar sig olika på alla människor.

Men lite om mig då inom de omtalade ämnet:

Jag är en tjej på 23 år med en sjukdoms historia på runt 10 år. Jag har ett par självmordsförsök på nacken varav ett senast för två månader sedan. Jag hade ett självskadebeteende i ca 6-7 år, ganska brett skadebeteende. Men som jag varit fri ifrån i ca 2 års tid nu.
Jag lider av panikångest, ångest, depression, torgskräck, inre stress och antagligen en personlighets klyvning.

Det var lite om mig.
Jag kommer att skiva väldigt blandade inlägg. Allt ifrån hur saker känns till hur jag hanterar mina "problem".


Glöm aldrig, du är aldrig ensam.

/M

Likes

Comments