View tracker

förlåt för att jag går upp och ner, det kan vara jobbigt, mycket att anpassa sig till. jag skrattar, ler beter mig positivt försöker omedvetet att göra alla andra lyckliga. jag försöker ta hand om andra när jag inte ens kan ta hand om mig själv. min psykolog sa till mig att det beror på att jag tänker att människor kommer lämna mig om jag inte gör saker, allt går tillbaka till mig själv, grät och sa att jag hatar hur självisk jag är. han sa att det verkligen inte var fallet. men jag säger något annat till mig själv. det är mitt fel som förstör saker, som trycker iväg folk. det är mitt fel att människor lämnar mig.

min mamma vill ha mig i perioder, det går ifrån jag älskar dig, sen blinkar jag och det förvandlas till du är inte min dotter längre. hur kan jag vara en så dålig dotter att min egna mamma inte känner något positivt av att vara i min närhet. nu är hon påväg ner igen, ner i sin djupa svacka, och den här gången vet jag inte hur jag ska klara mig igenom det. min pappa ville inte ens ha mig som barn, när jag inte ens kunde gå eller prata så var jag för mycket. han lämnade mig först. har aldrig tänkt på honom så mycket, men det kommer fram nu, krälar fram ur ett mörkt svart hål, ännu ett problem. saknar han mig? tänker han på hur jag är som person, eller hur jag ser ut? vill han träffa mig? kommer han ens ihåg att han har en sexton årig dotter. dom som drog in mig i världen vill inte veta av mig. hon som har burit mig i nio månader, tycker att jag är känslolös och gör så att hon bara mår dåligt. vart jag en går så följer sorg efter. jag förstör. vet inte hur jag lyckas men så är det bara.

förlåt till vänner, ni som inte vet vad ni ska göra, ni som inte orkar med någon som mår dåligt, och ni som försöker. förlåt till alla. jag är en börda, det vet jag, och det visar ni omedvetet, men det är okej, verkligen. men snälla lämna mig inte. stå kvar. just nu är det mörkt och jag kan inte längre hålla ihop mig själv, men det kommer bli ljust, jag kommer ännu en gång att kunna pressa tillbaka all min sorg i den lilla lådan som just nu gått sönder. förlåt för att jag är så problematisk och hamnar i så mycket problem. panikångesten är tillbaka, förut knackade den på ibland, men nu står den mitt i dörröppningen konstant, precis som förra året, precis som den gör i perioder. den kommer alltid tillbaka, den lämnar aldrig. mina ptsd "anfall" har kommit tillbaka. jag har lyckats stänga av allting så bra, kunnat bete mig som att allt är perfekt och skrikit ut allting när jag varit ensam, men nu exploderar allt, det faller ner och jag vet inte hur jag ska hålla mig kvar.

förlåt för att just december är min oturs månad. december gör mig orolig. vintern 2014 och 15 var jag inlagd, har firat nyår på psyket två vintrar i rad. samt jul ett utav dom. vill inte hamna där, vill inte se mig själv i spegeln, men inte se mig. utan bara se mitt psykiska mående kolla tillbaka på mig i spegeln. jag har bestämt mig för att det inte ska bli så i år. allt ska vända. även fast allt är precis som vanligt. jag ska klara mig i år. klara mig ifrån att vara inlåst. förlåt för allt. förlåt till mamma för att jag gör så att du mår så dåligt, förlåt till mina vänner som känner att dom måste lämna och förlåt till mig själv.

förlåt till mig. min kropp förtjänar inte självskada eller hat, inga ärr eller bantande. jag är okej. hatar att jag kan skriva det men inte få in det i mitt huvud. men om jag vore okej varför lämnar alla. varför är jag aldrig tillräcklig. förlåt för att dom som är i mitt liv måste ta den här delen av mig också. önskar att jag var glad, att jag inte var en tyngd. vill vara snäll mot mig själv, orkar inte längre höra ångesten ta över mina tankar. önskar att jag skulle kunna spola tillbaka allt, göra allting ogjort. vara tyst, vara en bra dotter, en bra vän.

förlåt mig

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

det känns som att det var hundra år sedan jag skrev här sist, när det egentligen bara gått 3 månader. så mycket har hänt och mitt liv har blivit så långt ifrån det jag är van vid. jag har tappat känslan av att vara rädd om mig själv, tänker inte dubbelt längre, gör saker som inte är så bra bara för att komma bort ifrån känslan av att "leva" sätter situations tecken eftersom att jag inte riktigt lever, inte på det sätt man borde. sommaren var bra, långt ifrån lugn, jag började dricka större mängder, festa varje helg eller oftare, testade att röka på. jag gjorde allt för att glömma, för att känna mig som en helt vanlig tonåring. mina kompisar vet inte så mycket om mig egentligen, dom känner inte mig. alla tror att jag bara ville ha kul, när jag någonstans bara ville att tiden skulle gå snabbare, att dagarna skulle bli kortare.

jag har aldrig varit tjejen som killar vill ha, det har bara inte blivit så. nu har jag börjat träffa så mycket människor och jag inser mer eller mindre att jag är fin, att killar vill ha mig, inte för att det är det viktigaste men jag tänker vara ärlig här, skriva av mig och skriva precis det jag behöver skriva. jag känner mig "behövd" och det känns bra, som att jag vuxit upp, träffat bra människor som kan se att jag har ett värde. det är väll det bästa med sommaren, att jag träffat så mycket nya människor, riktigt fina kompisar som inte lägger mig åt sidan som alla andra. jag undrar vad jag gjorde för att förtjäna alla, vilket är sorgligt, men så tänker jag. det känns som att jag inte kan ge tilllbaka.

under sommaren har jag mått bättre, jag har varit självskadefri i snart 4 månader, vilket känns så konstigt. från att bränna mig själv och skada mig dagligen till inte alls. jag känner mig stolt, det låter hemskt men visst saknar man det, ibland vill jag verkligen göra det. men jag vet att om jag skulle börja igen så skulle jag inte sluta och jag vill inte hamna i dom banorna igen.
allt börjar gå ner för igen och jag vet inte vart jag ska vända mig. jag har mer ångest, precis som förut, känner mig mer passiv. det finns ingen utväg allt är en labyrint. trodde verkligen att det skulle bli bra nu men det blir väll inte det. ska försöka skriva oftare, få in det i en rutin, om du läste igenom allt det här så vill jag bara säga tack för att du tar din tid till att läsa mina texter även fast det inte är ett så positivt innehåll.

Likes

Comments

View tracker

1. jag vill kunna bo kvar på samma ställe under sommaren, i alla fall inte flytta mer än en gång.
2. jag vill ha ett sommarlov där jag inte behöver tänka på allt runtom kring mig utan bara leva i nuet.
3. ett sommarlov där människor vill träffa mig
4. äta en massa guilt free jordgubbar och smultron!!
5. kunna vara stolt över min kropp och skita i alla kroppsideal. köpa nya bikinisar utan att må dåligt utav det man ser.
6. inte bryta ihop, klara mig utan att hamna i en svacka.
7. jag vill kunna bli glad av små saker, uppskatta naturen och vädret.
8. min relation till mamma ska i alla fall vara fungerande, hon ska inte hata mig, kanske träffa henne någon/några gånger om det skulle lösa sig.
9. jag önskar att min födelsedag blir bra, att några kompisar är hemma och kan fira med mig, bara att det blir en lycklig dag, vilket det inte brukar bli.
10. vill inte vara hemma så mycket, vill bara komma ifrån, sova hos en kompis under några dagar, en helg, en vecka eller precis vad som helst.
11. jag vill känna mig behövd, att någon jag bryr mig om ska bry sig tillbaka.
12. inte falla för någon idiot, inte bli utnyttjad.
13. gå på några konserter med mysiga personer, leva sommaren som den sexton åriga tjejen jag kommer bli.
14. att kollot jag ska vara på i två veckor kommer gå bra, utan sorg och bara med glädje.
15. få mindre panikångest, och ångest i allmänhet.

Likes

Comments

morsdag var igår. räcker det med att säga att det känns hopplöst? en gång om året så firar människor sin förälder, den dagen så blir jag alltid påmind om att jag inte har något att fira. om man har en ofungerande förälder så ska man inte behöva fira hen.

jag har fått reda på fler av de diagnoser som mamma har haft tidigare, men som hon lyckats bli av med. alla håller med om och inser att dom fortfarande är aktuella ; paranoid personlighets störning, borderline, anpassnings svårigheter och narcissistisk personlighets störning. mamma är bra, riktigt bra, under dom stunder då hon är "glad", vilket inte är ofta. hon har under veckan innan rättegången skrivit en rad olika meddelanden, jag valde de allra "bästa" och sätter in dom nedanför.

jag vet inte hur jag ska ta det, är så van, samtidigt som det gör precis lika ont som det alltid gör. har många gånger funderat på just detta, psykisk misshandel, jag önskar att mamma skulle ha fysiskt misshandlat mig istället, sår läker, men de saker hon sa till mig när jag var 9 år gammal sitter fortfarande kvar. allt hon sagt igenom åren sitter kvar, det ekar på kvällarna. det hon skrev nu är milt, men ett bra exempel på hur hon är både per telefon men även i verkligheten.

jag har skuldbelagt allt på mig under väldigt många år, det gör jag fortfarande. hon fick mig att tro att allt var mitt fel ; hon skulle inte vara såhär om jag var en bättre dotter. jag försvinner när hon går ner i en svacka, det känns som att det inte är mig hon gör såhär emot, som att jag står och tittar på från andra sidan. mamma vill inte ha med mig och göra, och jag vill inte ha med mig att göra. allt har blivit ett stort kaos och jag sitter mitt i det och kollar på när mitt liv faller ner i bitar. jag vet inte hur jag ska plocka upp mig själv, hur jag ska känna mig tillräcklig. jag tittar på när allt rasar ner i spillror och det finns inget jag kan göra.

Likes

Comments

min barndom är ett av de stora faktorerna till varför min ohälsa existerar. det är så mycket jag inte vet, inte fått veta på grund av min ålder, när man fyller femton så har man rätt till att få alla papper angående sitt ärende, vilket jag inte visste förrens nu, när ärende nummer två öppnas, alltså andra gången då soc tar över vårdnaden av mig. jag vet att jag aldrig kommer att veta allt, och det finns väl en tröst i det? tänk om jag skulle veta varenda lilla sak som förekommit i mitt liv, varenda liten detalj. jag skulle gå sönder, det gör jag redan. för varje brev jag får angående rättegången som ska ta plats nästa vecka, så får jag reda på nya saker.

i måndags fick jag hem hela utredningen som ska tas upp i rättegången (som alltså är på grund av att mamma inte är tillräckligt stabil, och att det inte går att bo hos henne, pågrund av det så har soc beslutat att söka efter LVU, vilket betyder att soc blir min vårdnadshavare istället för mamma) jag fick alltså hem ett tjockt häfte på tjugo sidor där alla stora händelser i mitt liv stod uppradat. jag läste igenom det och gick igenom ett cigg paket, det snurrade, allt ramlade ihop. så mycket som jag inte visste, aldrig läst förut, så mycket som jag puttat bort och som nu kröp tillbaka. jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag ville springa bort, men låg i foster ställning på golvet, med en panik attack bara sekunder bort. jag läste sida efter sida om trauma, flyttningar, familje hem och jourhem, sexuella övergrepp, psykisk misshandel, fysisk misshandel, min pappa, min mammas tidigare utredningar och diagnoser, vad som hände under min så kallade 'barndom', tiden på bromstens gården när jag var liten, bups uttalanden. allt och lite till på tjugo sidor, som soc bad mig att läsa igenom så fort som möjligt, för att få mitt godkännande/tillägg. jag fick en sådan intensiv panik attack som jag inte fått på några månader, dom kommer ofta, men inte på det sättet, jag blev som förstelnad samtidigt som jag kände varenda kroppsdel skrika av adrenalin. andnings svårigheter, paniken och ångesten är sånt som man måste leva med, som jag måste leva med.

detta skrev jag för ungefär en månad sedan och glömde att publicera, rättegången skedde i tisdags (24/5) och det blev LVU. mamma puttade fram rättegången tre gånger, hon sa att hon ville ha en ny advokat, sedan tolk och en gång så var hon "sjuk" hon visste att hon inte skulle få hem mig igen, hon gjorde allt för att flytta på rättegången, vilket jag förstår.
just nu så sitter jag på ett moln, jag väntar på vad som ska ske, om det ska regna, åska, eller bara vara. jag förbereder mig för storm, för hela mitt liv är ett jävla oväder.

Likes

Comments

kroppskomplex och kropps syn skaver på mig. jag tycker så fruktansvärt illa om mig själv, om min vikt och om mitt utseende, även fast jag känner sådant nedlåtande emot mig själv så säger jag alltid till alla som tycker illa om sin egna kropp, att dom är perfekta precis som dom är, perfekt operfekt så att säga. det tycker jag verkligen, att alla som tycker illa om sig själva är vackra, insidan ut.
gör det mig till en hycklare? som ger råd samtidigt som jag känner tvärtemot. blir så ledsen när någon känner ett hat kring sig själv, det gör ont i hjärtat, medans jag gör precis samma sak. dagens samhälle kretsar kring utseende, man måste vara som alla andra, tänka som alla andra, se bra ut och vara smal. jag kan helt ärligt säga att jag hatar min mage och jag avskyr mina lår, det gör ont, räknar kalorier och försöker äta mindre, jag vill passa in, jag vill vara fin och lätt och passa i allt. jag vill inte vara längst ner i pyramiden.

jag har nog alltid känt det kravet på mig själv, längtan till en "fin" kropp. jag blir äcklad när mina låt åker ihop, får ångest när magen fäller fram. håller alltid för magen när jag ska sätta mig ner, försöker att hålla in magen och sträcka på mig. jag är 170cm och väger 65kg. det gör så ont. varje gång jag ser siffran så blir jag nästan stum. jag vill dra bort fettet och slänga iväg det så långt att det aldrig kommer tillbaka igen. varför drog jag det korta strået. numera så får jag, lätt ångest av nästan allt kring mat, men jag äter endå, mycket, och jag mår så illa efteråt, som att jag har gjort mig själv besviken, vilket jag har. jag vill inte bara väga mindre för andra men även för mig själv, jag vill vara glad när jag ser mig i spegeln, jag vill tänka "wow vad snygg jag är" inte på ett nonchalant sätt utan bara med kärlek till säg själv. jag önskar att jag hade själv kärlek, även om det bara var litet som ett strå. det enda jag äger är själv hat, inte som ett strå, utan tunga stora vikter, dom hänger över mina axlar och tynger ner.

jag vill bara sjunka ihop, bli ett med marken, och växa upp igenom asfalten, som en sol kysst maskros.

Likes

Comments

det blir flera texter ikväll, känner bara för att skriva av mig.

jag är så jävla trött på att känslor inte är accepterade i dagens samhälle, psykiskohälsa ska man inte prata om, gör man det så vill man ha uppmärksamhet. konceptet kring uppmärksamhet är så långt ifrån skälet till att en person talar ut om sina känslor och problem, att prata om det är OK att skriva om det är OK att publicera saker på ett privat socialt nätverk som handlar om ens hälsa är OK. man ska inte skämmas för att man mår dåligt, man ska inte behöva hålla tillbaka ; jag säger nej till att man behöver tänka efter innan man lägger ut något för att man är rädd för hatet en kan få, och de människor som inte förstår vet inte bättre, jag tänker inte lägga energi på inviduella personer som är känslokalla, utan jag lägger min energi på problemet i sin helhet.

låt oss säga att en person som mår dåligt psykiskt lägger ut en bild och skriver om det, och vill ha uppmärksamhet. vad är problemet med det? vad är problemet med att någon med problem vill att folk ska sträcka ut sin hand och hjälpa en, att någon ska se en. jag förstår inte hur vissa människor tänker. det spelar ingen roll om en vill eller inte vill få uppmärksamhet.

vi/jag, som mår dåligt tycker att det räcker med den dagliga kampen emot en själv, man behöver inte försvara sig, eller må sämre pga människor som tror att allting är kopplat till uppmärksamhet, är så irriterad på att jag ens ska behöva skriva om det här, att det ens finns ett hat kring detta. rubriken på det här inlägget är ett bra exempel.

låt oss ta alla våra onödiga åsikter och göra oss av med dom.

Likes

Comments

mycket har hänt sedan jag skrev här sist, blev inlagd på psykiatrin i stockholm nästan tre månader sedan, i januari, på grund av ett självmords försök, jag antog aldrig att jag skulle hamna där igen men det gjorde jag, känslorna blir inte lättare och luften blir inte lättare att ta in, allas liv rullar förbi medans mitt står stilla, det blir svårare att andas, svårare att leva att socialt 'normalt' liv.

tänker börja skriva här mer, få ut all min ångest, all aggression, all hopplöshet, och all misslycka. ingen förstår, men det gör inte jag heller, jag förstår inte hur jag har hamnat här. hur jag hamnat i en situation som denna, där det enda jag kan göra är att skriva av mig, ingen vän att prata med, ingen stadig familj att luta mig emot, bara jag och ett tangentbord, det kanske är det enda jag har. någonstans mellan tårar och skrik så tappade jag det som betyder något, någon gång sprang dom iväg och lekte körragömma utan att jag var medveten, dom sprang iväg och jag stod kvar, förväntansfulla jag, men dom gick inte att hitta, dom ville inte hittas. nu sitter jag här, vid mitt tangentbord och skriver, raderar, ändrar. jag önskar att livet var så också, tänk om man skulle kunna skriva om, radera sorg och ändra händelser. värkligheten är inte vacker, inte glamourös. värkligheten är hemsk, en labyrint som man aldrig kommer ut ifrån, lika så är mina tankar. psykisk ohälsa definierar inte mig, men det styr mig, förstör mitt liv, det som är kvar av det lilla jag hade. du är inte din sjukdom, men din sjukdom är dig.

det är nästan midnatt och detta är min andra sömnlösa dag på rad, tänker skriva lite texter, läsa böcker och lyssna på musik, kan inte sova längre, nätterna är långa och mörka, och jag sitter mitt i det och läser en bok, vänder blad efter blad och hoppas på att ingen ska tända lyset, hoppas på att tiden ska stanna och att lungnet ska omfamna mig. jag är femton år, och livrädd för mig själv. varje år blir värre, varje dag blir längre, och varje vinter blir kallare. dra mig ur min smärta och radera mitt minne, radera hela min existens, låt mig bli ett minne blott, precis som meningen jag tidigare skrev.

Likes

Comments

att bli omtyckt, någon som uppskattar en och verkligen gillar en tillbaka, inte bara kärlek utan även vänskap är bland det finaste som finns, jag är inte bra på att ta emot det, ta emot kärlek och positivitet kring mig som person, kanske för att jag relaterar allt bra till ett dåligt slut? Att bli älskad, någon som uppskattar ens bra och dåliga sidor, jag vet inte hur jag ska hantera det, hur jag ska svara eller reagera. Jag blir överväldigad, nervös och osäker. hur tar man emot att någon älskar det jag hatar? mig själv.

lyssnar på Sam Smith hans röst är så mysig och hans låtar är helt absurt bra, relaterar.

jag har en älska/hata relation med känslor, fan vad livet skulle vara enkelt utan dem, kanske en anning tråkigt men så mycket säkrare. klockan är 00:35 och jag skriver ut mina känslor över internet, jag tror jag börjar bli kär. fuck. detta inlägg började stadigt och blev långsamt mer flummigt, någon som relaterar?
med detta säger jag godnatt.

Likes

Comments

jag känner mig positiv, för första gången på länge så känner jag mig hoppfull. 


jag sitter på en buss på väg till ett två veckor långt läger, visst ska det bli roligt, men det kommer bli så pressande, det finns ingenstans att ta det lugnt och ta ut all ångest. det gör mig orolig att paniken kan komma när som helst var som helst, det känns som ett handikapp, att man inte kan göra vad man vill för att något stoppar en. som att springa med 10kg vikter på axlarna, ansträngande. jag vill ha en vanlig sommar, när jag var mindre så avskydde jag sommaren. (vilket barn hatar sommarlov??) det hände alltid något dåligt på sommaren, jag blev jour/fosterhems placerad, vi var tvungna att bli av med vårann katt o.s.v jag önskar att någon av mina sommrar var lugna och som de flesta andras. familjer har varit utomlands eller på deras landställe eller varit ute på äventyr, medans jag satt och blev psykad av socialen sedan 9 års ålder. dom pressade mig att min mamma inte mådde bra att hon inte tog sina mediciner att jag var ett problem barn och behövde gå på en läkar undersökning, vilket jag vägrade, jag tänkte inte låta dom stämpla mig med någon diagnos som inte var relevant. socialen tog 3 år av mitt liv, vilket dom insåg, men deras listiga advokater och de själva kom med ursäkter och argument som gjorde en nio årig flicka tveksam. detta var en början på allt jag känner idag, på ångesten angående att lita på människor där skadade det mig mest, att flytta 3 gånger och bli hatad av varenda hem på en sommar var väll också en början på min ångest om sommarlov. 


nu tänker jag slappna av och klara mig igenom dessa två veckor, det fixar jag! det klarar jag med glädje. watch me.

Likes

Comments