Var precis hos min psykiatrisjuksköterska för att prata om medicinerna och hur det gick hos "psykologen". Ja, hur det gick hos "psykologen" vet ni ju redan... åt helvete. Å med lamotriginen gick det ju också åt helvete. Hon skulle prata med läkaren nu om att prova någon ny medicin för mig.. igen...

Hon sa även att läkaren som gjort anteckning från psykakuten hade skrivit om att DBT vore nog bra för mig. Men varför skickade han då ingen remiss om det eftersom det inte finns här i denna stad?? Varför gör ingen någonting när de ser att det behövs? Varför ens anteckna att det kanske vore bra för mig om ingen skickar iväg en jävla remissjävel!?? Inte så att jag kan göra det själv. Blir så trött..

Men nej, idag ska vara en bra dag! Ska tatuera mig sen och senare till habiliteringen.. sen vill jag bara vara denna dag. Bara vara.


Efter alla dessa "måsten" idag med psyk och habilitering osv ska jag inte vara vuxen en enda sekund till idag. Nepp. Jag ska även säga till den där kuratorn på habiliteringen att jag inte vill träffa henne mer. Var förbannad en hel dag typ efter förra besöket och bara tanken på att prata med någon så oförstående gör mig irriterad..



Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Alltså vilket skämt. Jag skulle få komma till en psykolog att prata med för att bland annat stärka min självkänsla och kunna må bättre i mig själv.

Den jag kommer till är en... kurator. Hon kunde ju ingenting om borderline tex som jag tycker är det jobbigaste jag har. Hon förstod verkligen ingenting av hur jag berättade att jag mådde och kände och tyckte jag var egoistisk som hellre vill dö. Hur fan kan man kalla någon som mår så dåligt för egoistisk!!??? Det är ju fan det man INTE är!! Man tänker på alla andras bästa och det är ju att slippa en själv. Blev så jävla irriterad alltså.

Jag kanske är mycket, men egoistisk är jag ta mej fan inte iaf. Tänker ju aldrig på mig själv och det är ju det som var mitt problem och därför jag skulle få prata med någon att stärka upp mig själv. Men nej då...

Istället för att må bättre efter samtalet var jag sjukt jävla förbannad på hur man kan vara så oförstående för en annan människa som uppenbarligen mår SKIT!



Likes

Comments

Fick sluta tvärt med min lamotrigin då kroppen reagerade konstigt på den och fick dumma utslag. Var tydligen en vanlig biverkan och då var man tvungen att avsluta med den direkt. Så typiskt när det känns som jag äntligen fått prova en medicin som faktiskt vore bra för mitt humör och mående. Nu måste jag vänta tills den gått ur kroppen och sedan tills utslagen är borta innan jag får prova ännu en ny medicin.. Man känner sig verkligen som en försökskanin innan man hittar den rätta medicinen som passar en själv.

Undra hur många mediciner jag är uppe i nu egentligen som jag fått prova på? Hmm...



Likes

Comments

Höjt dosen nu på min elvanse till 50mg. Jag har dock sagt att jag inte tror att min ADHD är mitt största problem, jag har klarat mig bra liksom. Men det kanske gör någon nytta tillslut - vem vet?

Börjat med lamotrigin också som ska trappas upp med tvåveckorsintervall. Det känns mer som en lämplig medicin för mig med tanke på alla mina jävla humörsvängningar som ingen jävel orkar med, allra minst jag själv.

Sen har jag även fått melatonin att ta till natten för att kunna sova. Det är ju ett kroppseget hormon så det gör ju ingenting att prova iaf.

Önskade ju att jag kunde må bra utan en enda medicinjävel i kroppen, men de kanske är för mycket begärt.... Hoppas att detta i kombination med psykolog och så småningom KBT kan bli min vändning i livet till det bättre! Jag skulle vilja bli den bästa versionen någonsin av mig själv och det är mitt mål. Men jävlar i helvetet vilken kämpig väg dit.



Likes

Comments

Jag är hemma igen. Det var sjukt jobbigt att komma hem. Ensamheten och tystnaden ger en panik som inte går att beskriva med ord ens.

Ena sekunden känner jag att jag ska fan i mig klara detta! Demonen inuti mig som vill dra ner mig till den djupaste avgrund ska dö! Andra sekunden så känner jag mig så jävla liten, ensam, ynklig, värdelös och oälskad så det är sjukt. Jag vill ju bara vara lycklig och bli omtyckt. Betyda någonting för någon.

Jag ska iaf få en psykolog att gå till nu för att stärka min självkänsla. Det känns som en omöjlighet med tanke på hur mycket jag hatar mig själv, men jag måste försöka. Jag vill ju fan inte må såhär. Har ju stått i kö till KBT också i evigheter så vi får väl se när man får komma dit och börja med det....

Snälla, ta mig uppåt!!!



Likes

Comments

Det är svårt när det inte syns. Hade jag haft brännskador, ett brutet ben eller cancer så hade alla förstått direkt. Det måste göra ont, det måste vara jobbigt. Men när man har ett inre krig i kroppen som äter upp en inifrån, dödar alla energi och kraft men det syns inte utifrån - då måste man ju må bra?! Man kanske till och med ler, fixar iordning sig. Fasaden finns där, men inuti är man helt tom! Varför ser ingen? Varför förstår ingen?

Just nu är jag inlagd men det känns inte ens som att de förstår min inre smärta här. Jag vill verkligen inte må dåligt!! Jag vill verkligen inte ha det såhär!! Jag vill inte känna som att jag är ett problem och en besvikelse för allt och alla och att då kanske det bästa är att försvinna från denna jord!! Jag vill må bra, vara lycklig, känna kärlek, känna sann glädje. Jag försöker verkligen fejka ibland att jag mår bättre än jag gör för att lura mig själv att tro det. Men det gåååår inte. Precis som att om jag hade haft ett brutet ben och velat gå på det ändå så gåååår det inte!! Vilken människa vill egentligen må dåligt? Klart som fan att man vill må bra!

Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Vet att jag kommer få sån panik när jag kommer hem härifrån att jag är den där dåliga, misslyckade människan som ingen vill ha i sitt liv. Som inte är värd att kämpas för. Hela jag är fel och jag vill inte vara så eller känna så. Då blir det att jag måste få bort den smärtan å tankarna på något sätt annars tar det inte slut... jag får panik och kan lova att jag skulle bli bältad om någon såg mig när jag har den paniken. Jag vill inte ha den här förbannelsen över mig!!! Varför jag??? Varför förstår ingen?!

Kanske ändå är bäst om jag inte finns...

Likes

Comments

Är såååå jävla trött på att känna att jag bara överlever, men inte lever.
Jag började om, stack till Stockholm å gröna lund med min sambo för att vi skulle ha en rolig nystart tillsammans! Vi hade superkul, åkte karuseller, jag dog lite i fritt fall, vi åt massa skit, kollade konserten med Norlie & KKV som var dyngbra!!! Allt var perfekt... eller?

Jag har verkligen försökt inbilla mig själv att jag är glad å lycklig! Om jag gör det tillräckligt kanske jag tror på det?

Det funkar inte heller för hjärtat kommer ikapp å säger typ "men hörru hur mår du egentligen?". Man kan visst inte lura systemet i kroppen så långt iaf för jag är iaf en sådan människa som känner för mycket.. tänker för mycket.. kaos.

Nu är jag inlagd. Det går bra nu.

Likes

Comments

Igår tänkte jag verkligen inte leva mer. Varför ska jag leva liksom? Ingen bryr sig om jag finns ändå. Jag tog fram allt och började skära sönder mig, för jag ska straffas. Jag är ju dålig. Jag duger inte. Jag ringde och skulle säga hejdå till barnen, de ska inte behöva ha en sån dålig mamma som är ledsen och deprimerad runt sig jämt. För deras skull är det nog bäst att jag inte finns.

Tror ni någon bryr sig trots att jag visade vad jag gjorde? Nej.

Hade någon skickat till mig eller ringt och sagt att de tänker ta livet av sig nu så hade jag släppt allt och åkt dit! Jag hade struntat i om det så var min värsta fiende, för ingen ska behöva må så jävla dåligt. Ingen ska behöva känna sig så jävla värdelös och ensam så att enda vägen ut är att ta sitt eget liv.

Men mitt liv är ingenting värt för någon alls. Inte en jävel brydde sig. Jag tror jag grät hela jävla dagen igår för att jag är någon vars liv inte betyder ett skit för någon. Jag försöker verkligen att vara en bra människa, en bra mamma, en bra flickvän.. men ingenting duger. Hur ska jag klara mig då?

Nu sitter jag här men insidan är död. Jag är bara ett skal nu. Jag vet nu att jag är i-n-g-e-n alls.


Likes

Comments

Ord som älskar eller lovar eller jag svär ska betyda något.

För mig betyder ordet älskar att man verkligen gör allt för någon. Att man finns där oavsett vad, att man kämpar, att man försöker förstå, man tröstar, stöttar och älskar. Man visar att man tycker om en person så mycket så man kan dö för den. Man vill att den ska vara lycklig och känna att den är värdefull.

För mig betyder att man lovar något att man verkligen ska försöka hålla det man lovat. Man gör mycket för att få det att vara så och för att den andra ska tro på det man sagt, för att det har en djup mening. Man vill inte förstöra förtroendet som den andra har hos en.

När man däremot svär på något. Då är det allvar! Då menar man absolut det man säger och man gör allt allt allt för att hålla det man svurit på!

Jag har hört dessa ord så många gånger nu. Jag ville verkligen tro på dem och jag gjorde det också även fast det gång på gång bevisades motsatsen. Att någon säger att de älskar mig gör mig varm, men att jag sen ändå inte är värd att kämpas för eller tröstas/stöttas.... det förvirrar mig så. Är jag verkligen någon man bara leker med? Är inte mitt hjärta värd något?

Jag skulle ha dött för den jag älskar, skulle kämpa till mitt sista andetag för att bevisa att jag duger och är värd att älskas. Men jag är aldrig någonsin värd detsamma och det har jag tyvärr fått erfara en gång för mycket nu. Inga svar får jag heller på vad jag gör för fel?

Jag tycker jag kämpat som bara den, men jag gör visst bara fel.

Jag orkar inte mer nu........


Likes

Comments

​Det känns seriöst som ett jävla hårt fucking straff. Jävla borderline. Vad fan har jag gjort för fel egentligen för att förtjäna den här sjuka jävla diagnosen!? Jag kan leva med min ADHD och min asperger, men borderline kan dra åt helvetet så långt det bara går!!! 

Liksom ​varför ​ska jag ha tusen gånger mer känslor än alla andra? ​Varför ​ska jag reagera och tänka tusen gånger mer än andra? ​Varför ​ska jag bara acceptera och orka leva med detta? ​Varför ​just jag?

Det är som att när allting känns bra så går man ändå på helspänn för man vet att humöret kan sjunka till botten på mindre än en sekund. När jag är på botten kan jag inte hantera känslorna, jag vill inte vara med mer, jag vill inte leva mer, jag vill bara skada mig själv, jag vill straffa mig för att jag är en så dålig jävla människa! Men jag tror egentligen inte jag är en dålig människa.... jag bryr mig alltid om alla före mig själv, jag frågar mycket för att försöka förstå, jag viker mig alltid för att inte bli lämnad ensam. Vem är jag ens? Har jag ens något eget värde? Jag känner mig verkligen som ett skal utåt där jag inuti har tusen olika känslor som pendlar fram och tillbaka en miljon gånger, där jag kämpar sönder för att överleva dagen, för att det inte ska synas utåt hur trasig jag är på insidan. 

Blä känner jag bara!





Likes

Comments