Header

Ångesten har många ansikten...
Här beskrivs panikångest som är en av ångestsyndromen.

Du känner starka känslor av rädsla och oro som kommer plötsligt. Känslan av att du inte har kontroll och skulle kunna dö kan uppstå. Du kommer INTE att dö. Det kommer att bli bra och panikångest går att lära sig leva med.
Vanliga tecken;

  • Hjärtat slår ovanligt hårt eller snabbt.
  • Du får svårt att andas eller känner en tyngd över bröstet.
  • Det gör ont i magen, du mår illa eller får känslan av att ha en klump i halsen eller magen.
  • Du svettas eller får frossa.
  • Du känner dig yr.
  • Händerna eller fötterna domnar bort eller så känner du stickningar i dem.
  • Du får overklighetskänslor eller tunnelseende.
  • Du får diarré.
  • Du darrar, skakar eller känner dig svag i musklerna.

En panikattack kan hålla på i några minuter upp till någon timme men minskar sedan. Detta är en reaktion i nervsystemet som inte är farlig. För att en panikångestattack skall dyka upp behöver inget hända men ofta kan situationer eller tankar trigga fram känslorna. Ibland kan också rädslan av att drabbas igen öka chansen att du faktiskt får en ny panikångestattack.
Tips som kanske fungerar för dig med panikångest är;

  • Sätt dig ner eller stå och tryck ner fötterna i marken. Känn efter hur det känns.
  • Försök att andas lugnt. Lägg en hand på magen och känn att den rör sig när du andas.
  • Beskriv för dig själv vad som händer just nu i dina tankar och i kroppen.
  • Tillåt dina tankar och känslor att få vara precis som de är. Känslorna är naturliga ångestreaktioner i kroppen.
  • Notera när ångesten minskar. Det blir alltid lugnare efter en stund.
  • Skriv vad du känner. Töm huvudet på ett papper eller i en bok. Få perspektiv på vad som händer.

Den hjälp som är vanligast är;
  • Läkemedel
  • Kognitiv Beteendeterapi ( KBT )
  • Annan form av samtalsbehandling
Syftet med hjälpen du får är att du skall kunna leva med din ångest så att den inte tär på dig lika mycket som den gör idag. Ångest är inget som du kan trolla bort men du kan lära dig att leva med den!

UMO - Panikångest

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

... Och min börjar nu!

Jag känner mig hjälplös i en tid som inte stannar för någon. Varje dag finns en ny rubrik i dagstidningarna, en ny olycka, en ny diet, ett nytt ideal vars ord är lag. I en tid som inte tar hänsyn till sin medmänniska.

Känslan av att inte vara "normal" har alltid hängt över mig som en skugga. Det var i augusti 2016 som jag först fick kontakt med en kurator. Personen jag fick prata med var väldigt försiktig i rösten och ifrågasatte ständigt för att inte trampa mig på tårna. Jag kände inte att det var rätt hjälp för mig och jag bestämde mig för att jag ville komma i kontakt med psykiatrin. Där fick jag kontakt med en person som istället var lite mer rakt på sak, vilket kändes bättre.
Det jag ville få ut av mig tid på psykiatrin var att få en utredning. Har jag ADD?

Jag sattes i psykiatrins svarta hål (kö) och har nu varit där i lite mindre än 6 månader. Innan vi skildes åt berättar psykologen att det kan ta upp till 1 år att få diagnosen samt att personen ej skulle arbeta kvar på platsen.
Efter en tid av förvirring över vad som händer och ett kaos i min kropp tar jag ännu en gång kontakt med både vårdcentralen och psykiatrin för att få hjälp så fort som möjligt!

Nu kan jag inte bara sitta och vänta längre, det blir bara värre. Min första kontakt med vårdcentralen om min psykiska hälsa slutar i en sjukskrivning på 3 dagar, mild ångestdämpande och en skjuts upp i psykologkön. Efter ett möte med vårdcentralspsykologen hör psykiatrin av sig. Jag har en tid och jag slussas över dit.
Vaknar av paniken att alarmet inte gått och klockan är alldeles för mycket. Ringer till psykiatrin för att säkra min tid, slänger på mig kläder och ut i bilen. 12 min sen och dörren öppnas. Personens osäkra röst hälsar mig välkommen och är inte alls det jag behöver men jag måste ha hjälpen!

När det är dags att diskutera sjukskrivning har de läkarbrist och slussar mig till vårdcentralen i hopp om att de kan hjälpa mig istället, bara med intyg. 07.30 står jag redo i kön på vårdcentralen och 2,5 timmar senare får jag beskedet att de tycker att psykiatrin själva kan ta hand om mig så jag vandrar ut ännu mer förvirrad än innan. Nästa besök hos psykologen får jag en kallelse till en annan psykiatriavdelning i grannkommunen med förhoppning om att jag skall bli deltidssjukskriven och arbeta med KBT.

AT läkaren jag får träffa lyssnar, nickar, antecknar, tittar på min lista och säger sedan att mycket utav det jag känner är normalt i tonåren... Det är inte normalt för tonåren... Söker jag hjälp för saker som gör att mitt liv påverkas varje dag så är det inte normalt!
Efter en stund berättar personen att det går att lösa en sjukskrivning, antecknar något och mumlar. Jag hör bara att vissa arbetar 2 dagar i veckan och andra 4 timmar om dagen. Jag nickar och antar att jag får mer information. Läkaren vänder sig till mig och undrar om jag har något mer att berätta som kan vara bra att veta, vilket jag inte har och tiden är slut. Allt gick så fort och jag går ut, lättad att jag fått hjälp med arbetstiden men mer förvirrad. När skulle jag börja jobba? Hur mycket? Jag har ju ingen klar plan?! Klarar inte detta, är INTE redo!!

......................................

Fortsättning följer!


Likes

Comments