dagbok, livet, psykiatrin, tankar

Alla säger åt mig att jag går framåt, gör framsteg. Och kanske är det också så. Jag isolerar mig inte längre från allt och alla och vågar vara social. Jag går på mina permissioner som jag ska och träffar mitt boendestöd flertalet gånger i veckan. Jag tar hand om mig själv och mina relationer på ett bättre sätt. Jag har fått ett ökat förtroende vilket innebär att jag från och med i onsdags får gå ut själv i 30 minuter, något jag inte fått på över sju månader. Läkaren börjar även prata om utskrivning inom de närmaste veckorna. Så visst går det framåt. Men i mitt huvud går det i motsatt riktning. För det går fort nu och jag hinner inte riktigt med själv. Jag är så van vid att allt tar så fruktansvärt lång tid och då blir det svårt att ställa om till att allt händer på samma gång. Sen handlar det också om att jag själv inte riktigt vågar se på att jag gör framsteg, jag vågar inte tro på det. Men det är viktig att försöka se att det faktiskt också kan gå framåt, mitt uppe i allt kaos. Även om det bara är två steg fram och fem steg bak så är framsteg alltid framsteg, och en måste försöka komma ihåg det.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

dagbok, livet, tankar

​Trigger varning! Jag skriver nedan om maten, och min nuvarande relation till den. Trigger varnar därför detta inlägg.

Den är fruktansvärd. Matkampen. Fullkomligt fruktansvärd. Jag ser det som världens största förlust, misslyckande, att jag ens tänker tanken på att äta. Men det faktum att jag just faktiskt åt... Ja, det känns för jävligt. Vidrigt, rent ut sagt. Misslyckad, kass och bedrövlig är vad jag känner mig. Jag känner mig totalt värdelös över inte ens ett halvt knäckebröd med en skiva gurka. Jag blir arg på mig själv, påminner mig själv om att jag hade bestämt mig för att inte äta, men att jag inte ens klarar av att hålla det. Jag avskyr, hatar mig själv.

Fick jag själv bestämma skulle jag aldrig mer äta någonting alls. Inte igen, aldrig igen. Men mitt resonemang håller inte, det finns tusen mot argument som vinner över mina och jag vet det. Ändå, likt förbannat, fortsätter jag med att se på mig själv som misslyckad och ätandet som en förlust. Till andra skulle jag aldrig säga samma sak. Aldrig. Till alla er andra skulle jag säga att detta var ett enormt stort framsteg. Från att inte ha ätit någonting alls på flera veckor till att faktiskt äta! Det är ju vad det egentligen är, ett framsteg. För det håller inte i längden, det här med att inte äta. Det har sina fördelar, men det kommer aldrig att hålla.


Likes

Comments

dagbok, livet, psykiatrin, tankar

I eftermiddags var det vårdplanering och jag känner mig än mer förvirrad nu än innan mötet. Allt tar tid men plötsligt händer allting på samma gång. Allting svänger, det som sades förra veckan gäller inte längre och nya förslag läggs fram.

De stirrade på mig som om ansvaret låg på mig. Och kanske är det så, det hela handlar trots allt om mig och min framtid. Men när jag inte vet vad som är bäst, vad jag vill eller om jag ens vill, blir det så svårt. För jag vet inte om jag vill. Eller jo, i ärlighetens namn vet jag att jag absolut inte vill. Jag vill bara ställa mig i vägen för allt och alla och skrika stopp, att jag inte vill det här, att jag inte klarar det här. Sätta allt ur rullning. Fast jag vet ju att inget kommer att bli bättre då, snarare tvärt om. Så jag måste låta allt fortsätta gå, det är den ända vägen fram.

Det är så typsikt mig att hänga upp mig på småsaker som inte fungerar eller är som inte är logiska för mig. Jag borde istället fokusera på det som faktiskt var bra. För trots ett rörigt och oklart möte fick jag ändå några svar och lite klarhet i det hela. Kanske HVB-hem, men i alla fall boendestöd två och en halv timme om dagen och en daglig verksamhet i väntan på mitt LSS-boende. Det hela ska först komma igång här på avdelningen och när det känns stabilt gör vi upp en plan för utskrivningen. Och det känns ändå bra, läskigt såklart med förändringen och att lära känna nya personer, men ändå bra.

Likes

Comments

dagbok, psykiatrin, tankar

Känslan blev alldeles för stark, varpå jag agerade i affekt, som i ett svar på realiteten, nuet. Jag sökte återigen stabilitet och trygghet hos destruktiviteten i ett desperat försök att dämpa känslan. Och visst höll det en liten stund, känslan gick ner, lugnade sig.

Men varje chans smakar risk och egentligen visste jag redan innan var det hela skulle kunna komma att leda. Men mitt uppe i stormen är det svårt att tänka klart och logiskt. Det är lättare att sträcka ut handen till det en redan vet än till det okända, osäkra. 

Min avsikt var aldrig att ställa till med något. Personalen hade mycket att göra och behövdes mer på avdelningen än på akuten med mig. Jag vet att det var mitt eget fel, att det var jag som orsakade det hela, men det var ändå aldrig min mening att det skulle bli såhär. Visst visste jag som sagt att det kunde hända, men en skadar inte sig själv för att det är roligt, utan för att känslan tagit över och en inte vet var en ska ta vägen. 

Likes

Comments

asperger, dagbok, livet, tankar, psykiatrin

Dagen har kantats av flertalet svåra förändringar, vilka jag förväntades förhålla mig till, anpassa mig efter. Det var precis som om att alla tycktes ha glömt bort att jag inte fungerar i tvära kast och vändningar. Frustrerad, förvirrad, förtvivlad står jag kvar och vet varken ut eller in. Vet inte var jag ska ta vägen eller i vilken riktning jag ska gå. Fem steg bakåt, två steg fram. Jag vet inte. Jag vill inte.

Ett, två, tre...PANG! Ett glas går i marken och går itu, splittras, till hundratalet små skärvor. Men det var inte bara glaset som gick sönder, tänk om det ändå vore så enkelt. 


Likes

Comments

livet, tankar

​Det går över. När rummet töms på syre, när du räknar tre, fyra, fem och när det känns som om att du kvävs hur mycket luft du än försöker andas in. När pulsen dundrar i öronen, när väggarna kryper sig närmare och när allt du känner är dö, dö, dö, jag vill dö, jag vill dö, jag vill dö, så går det över. Det går alltid över. 

Likes

Comments

livet, tankar, psykiatrin

Hon säger med bestämd ton att jag inte har något val, att det inte finns två alternativ. Hon säger att om jag fortsätter så här, då är jag snart där nere igen.

Jag skäms för jag vet att hon har rätt, att hon talar sanning. Det finns bara en väg som leder framåt och jag vandrar nu i motsatt riktning. Och det är en farlig och plågsam väg. För jag vet var denna vägen leder, och aldrig, aldrig vill jag dit igen. Jag har varit där förut och jag kan intyga om att det var ett rent helvete. Jag kan inte hamna där igen, det får inte hända. Men då det är upp till mig. Det är jag som måste bryta mitt mönster, nu, innan det är för sent.

Likes

Comments

livet, tankar, psykiatrin, asperger

Hela tiden nya bud. Nya beslut, eller inte beslut för den delen också, att förhålla mig till. Jag vet ingenting och det gör mig galen. Och jag tycket det är så förbannat svårt, det här med att inte veta. Att inte veta men samtidigt veta att något är på gång. 

Min asperger hjärna avskyr förändringar och allt vad det innebär. Men en förändring är på gång, så är det, men jag vet varken när den kommer att ske eller hur den kommer komma att se ut. Jag vet bara att den är på väg, att den kommer. Jag har inget stadigt att stå på när jag inte vet vad jag ska försöka förhålla mig till. Och ovissheten driver mig till vansinne. 

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Men jag har inget val, någon slags förändring är nödvändig och måste ske, och det håller jag helt med om. Jag bara önskar att jag visste mer, att jag visste någonting. 


Likes

Comments

tankar, dagbok, livet

Livet pågår. Inte då, inte sen. Det pågår nu. Det pågår där utanför. För visst är det ändå så. Jag har satt mitt liv på paus. Mitt liv pågår inte nu. Medan mina vänner flyttar, reser, ser saker, gör saker, upplever världen, så sitter jag här. Inlåst på en psykiatrisk avdelning, bakom dubbla låsta dörrar och in gallrade fönster. Och det är inget liv. Inget riktigt liv. Varje gång jag går utanför avdelningens vita väggar blir jag lika förvånad. Förvånad över att livet bara rusar på, där ute i verkligheten. Men verkligheten jag lever i existerar inte livet. Men ändå rusar livet på, och jag missar det.

Likes

Comments