View tracker

Min terapeut sa igår att vi ska pausa PE (traumabearbetningen) för allt runt om är kaos så klarar inte av det. Är tillfälligt tillbaka i fas 1 som det tog mig 1.5 år att ta mig ur och det känns som ett misslyckande även om det nog är det som är bäst just nu. Troligen tar det inte långt över ett år denna gången, utan snarare ett par veckor.

Jag mår så jävla dåligt och allt känns hopplöst. Jag avskyr hopplösheten, meningslösheten. Det känns i varje partikel genomborrat av apati.
Ändå kan jag inte låta bli att le. För att jag känner mig själv så väl (eller inte alls), för att jag känner igen bottenlösheten känslan av att falla, den hisnande känslan i kroppen när jag går åt fel håll.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vaknar skräckslagen upp ur mardrömmarna. Det tar ett tag att inse att jag är vaken och att det bara var en vidrig dröm, det gör det alltid.

Tankarna snurrar fort, och jag hinner inte med. Plötsligt har ett beslut tagits och jag försöker knuffa bort det men ångesten väller upp i bröstet och illamåendet och skräcken tvingar mig till någon form av acceptans sida vid sida med ångesten. Tvångstankarna river i mig och jag viker mig dubbel av smärta och rädsla.

Sorgen skriker i bröstet, för att allt är så svårt. Att stå upp innebär att tvången styr, men lika så om jag ligger trasig under massorna. Ångesten är lika jävla vidrig oavsett hur jag gör, så varför kan jag då inte lika gärna ge vika? Det gör fruktansvärt ont och jag har så mycket ångest. Är så rädd. Men det är ändå lättare än att stå emot.

Plötsligt kastas jag tillbaka i minnen som är så smärtsamma att jag viker mig dubbel och hyperventilerar. Iskalla stötar blandat med värmevågor härjar i min kropp och jag tvingas ner på knä med pannan mot marken. Efter en halvtimme med pannan mot marken, en skakande kropp och en hjärna som inte vill förstå att det gått två år sedan det jävliga hände klarar jag av att ställa mig upp. På skakiga ben tar jag mig hemåt.

Likes

Comments

View tracker

Åker förbi sjukhuset. Mobilen kopplar automatiskt till sjukhusets wifi och jag tänker att jag är där alldeles för mycket, för mobilen kopplar per automatik bara till nätverk den känner igen från flera tidigare uppkopplingar. Tänker på senaste gången jag var inlagd, tänker på hur jag var uppkopplad på den slutna psykiatriska avdelningens nätverk när jag googlade dödliga doser på de mediciner jag har, när jag googlade efter sätt att pilla upp tunga järndörrars lås på. Mobilen kopplar blixtsnabbt upp sig på sjukhusets nätverk men lämnar det lika fort bakom sig när bussen åkt förbi. Som om inget har hänt. Ändå finns bevisen kvar i min internethistorik. Det är vår i luften idag trots minusgrader och solen reflekteras i mina trötta ögon påväg till DBT. Jag övertalar mig själv att jag har saker att leva för, att jag orkar trots ångesten som biter i bröstet och dimman i ögonen. Jag övertalar mig att det är bra att jag orkar ännu en dag, trots att jag inte är övertygad. Men det får vara så idag.

Likes

Comments

jag är fjorton år gammal och skär mig för första gången.
jag är femton år och ångesten, den välbekanta ångesten, river i bröstet som får mig att explodera i en av de värsta panikångestattackerna jag upplevt. den varar i två långa timmar, två timmar med konstant skrik och gråt för att sedan lugna sig i en minut innan det bryter ut i en ny attack.
jag är sexton år och går i svarta kläder från topp till tå, med en skjorta knäppt ända upp i halsen trots att jag avskyr tighta kläder. anledningen är att jag blivit våldtagen och inte klarar av att se min hud, än mindre leva i den. därför skär jag mig i tysthet varje kväll, för att få ut lite av allt det där mörka, mörka.
jag är sjutton år och blir inlagd på bupakuten. ambulansen hämtar mig på tågcentralen i en stad jag inte hör hemma i, och jag blir kvar där en lång tid. för att jag inte orkade längre.
jag är arton år och gråter som om jag vore tre. jag gråter för att jag mår så jävla jävla dåligt och för att ångesten inte ger sig, trots flera år i terapi, trots ännu fler år av kamp. jag gråter för att jag lovade mig själv när jag fyllde sjutton att det var mitt sista år.
jag blir inlagd på vuxenpsykiatrins slutenvårdsavdelning med extravak. ändå lyckas jag nästan ta mitt liv inne på avdelningen.
jag träffar min nya dbt-grupp och ett hopp börjar långsamt tändas i allt det svarta. ett hopp jag aldrig känt förut, en paus ifrån det som är mitt liv. jag inser att jag inte har något liv värt att leva på avdelningen, att jag måste ut. efter femton dagar skrivs jag ut därifrån. jag mår fortfarande fruktansvärt dåligt för det mesta, men det finns stunder av hopp och stunder av lugn i stormen som gör att jag inte vill dö lika mycket längre. vissa dagar tänker jag att jag kanske till och med orkar leva.
och jag vill orka, jag lovar att jag ska. för min soulsister och för min syster.

Likes

Comments

ville bara tacka för alla fina kommentarer jag fått på sistone. ni är verkligen guld värda, på riktigt. tack.

Likes

Comments

Rädslan biter sig fast och hjärtat slår trehundra slag i sekunden. Hatar att vara så rädd att jag mår fysiskt illa när det inte finns något logiskt hot. Alla är farliga, alla vill mig illa, speciellt män och jag skäms för att jag är så jävla rädd för de har ju inte gjort mig något. Kan inte ens åka buss ensam utan att känslan skriker att jag ska fly men jag har ingenstans att springa. Att åka buss hem är vardag, det är en bagatell men för mig blir det på liv eller död, är den personen farlig? Eller den? Eller den, varför har den en sån väska, han kommer döda mig ska han också hit han har säkert följt efter mig hela vägen. Det är en enkel sak egentligen men för mig är det på liv eller död.

Likes

Comments

även om jag inte sov mer än fyra timmar i natt har jag haft de finaste 24 timmarna på väldigt länge.
även om jag grät som en tönt imorse har jag kramp i magen av allt skratt som bubblar.
även om jag var tvungen att gå upp kl 03:00 och röka för att kunna andas normalt har jag mått bättre det senaste dygnet än på länge.
även om tvångstankarna rev i mig när jag skulle sova har jag kunnat släppa lite på tvången under det senaste dygnet, vilket är ett viktigt steg.
även om jag mådde illa av rädsla inatt har jag ändå känt mig tryggare än på länge länge.
även om jag inte är världens bästa på att trösta, på att lugna eller förstå, så försöker jag iallafall, för du är viktig för mig.
även om jag tvingades gå av bussen för att jag inte kunde hantera känslorna, var tvungen att ringa C för att kunna ta mig hem, även om jag kom hem iskall så gör det inte fullt så fruktansvärt ont just idag. för det har varit så fint, jag har fått kämparglöden tillbaka.
tack för att du finns.

Likes

Comments

Sekunderna blir till minuter som blir till timmar som blir till dagar, och till slut brister det. Jag vet inte vad det är, men jag gråter och kan inte sluta. När jag torkat tårarna och sminkat mig till människa igen brister det och en ny cirkel påbörjas. Så håller det på i säkert en timme innan jag får kontroll och stänger in skiten igen. Sorgen, den jävla sorgen och ångesten som jag levt med hela mitt artonåriga liv. Jag förstod inte förrän förra hösten vad det var som hände i mig när jag förlorade kontrollen såhär. Jag förstod mig inte på sorg eller rädsla, för sorg och rädsla var förbjudna känslor. Att det var ångest som fick mig svimfärdig och illamående, att det var rädsla som fick mig att hyperventilera förstod jag aldrig förrän förra hösten då jag började i DBT. Min behandlare och teamet runt mig förstod mig fortare än någon annan eller jag själv någonsin gjort. Jag hade tagits för blyg, feg och överdriven, när det egentligen var ångest och trauman. Jag hade fått höra att jag ska sluta tycka synd om mig själv, när jag egentligen lever med ett extremt och obeskrivligt självhat. När jag var tretton sköljde en stor lättnad över mig när jag insåg att ingen någonsin kunde komma åt mig, för ingen skulle någonsin kunna hata mig mer än vad jag gjorde och gör. Det låter antagligen konstigt, men det var en så skön känsla, att jag stod närmast mig själv i något. Alltid hade det varit andra som talade om för mig vad jag kände, hur jag tänkte, vad jag borde göra, känna, tycka, säga och inte. Äntligen hade jag skaffat mig ett övertag, genom mitt enorma självhat. Det blev ett verktyg för att överleva eftersom jag inte visste annat. När någon sa något till mig så påverkade det inte mig lika hårt längre, eftersom det alltid var jag som hatade och föraktade mig mest i slutändan. De kunde inte komma åt mig längre. Självhatet blev mitt bränsle, och självskadandet likaså. Jag har alltid hatat mig själv, men först när jag var tretton insåg jag hur mycket. När jag var sju år gammal brände jag mig, och tyckte att jag förtjänade smärtan. När jag var tretton skar jag mig och förstod att det var så jag skulle klara mig igenom det helvete som var mitt liv. När jag var sexton och blev våldtagen stängde jag in mig i flera flera lager av kläder och på nätterna skar jag mig för att försöka bli ren. Klarade inte av att se mig själv i spegeln, klarade inte av att gå ut. Rädslan var och är konstant. Sorgen har kommit först nu det senaste året, eller den har alltid funnits där, men det är först nu den tar sig uttryck som är typiska för sorg. Jag har levt och lever ett fruktansvärt tungt liv med trauman och rädsla och sorg, och med en lång lång väg till något som är värt att leva. Just nu har jag två traumadiagnoser, PTSD och C-PTSD (posttraumatiskt stressyndrom och kroniskt posttraumatiskt stressyndrom) bara för att jag försökt leva. Mitt liv och vad det inneburit har lett mig hit. Det är inte mitt fel att jag blivit våldtagen, mobbad, utfryst, psykiskt misshandlad, traumatiserad, osynliggjord och förminskad, utsatt för övergrepp och levt i rädsla hela mitt liv. Det är inte mitt fel att jag är så fruktansvärt trasig (för vilket ansvar ska ett barn kunna ta? en fyraåring kan inte säga ifrån, en sjuåring kan inte hantera ångest på ett konstruktivt sätt, en självskadande trettonåring är det ingen som lyssnar på, en sextonåring med panikångestattacker och förlamande ångest kan ingen ta på allvar, en artonåring som lever med trauman är svår att hantera, för det är få vana vid. Ett barn ska inte vara så trasigt.) men det kommer bli min seger när jag blivit frisk.
Jag minns när jag låg i sängen på psykakuten, med landstingslakanen upp till näsan invirad i en av landstingets nattskjortor och grät som den livrädda åttaåring jag är inuti, och en av nattpersonalens sjuksköterskor kom in. Det var första och hittills sista gången jag träffade henne. Hon hade snälla ögon son glittrade när hon tittade på mig, och hon bröt lite på svenskan när hon sa hej elly, hur mår du? jag svarade att jag kände mig trasig och rädd, och hon sa att jag såg ut som en skör docka. Att jag egentligen var ett barn, för ung för att må så fruktansvärt dåligt. Hon sa att hon hoppades att jag skulle komma härifrån snart, att jag inte hör hemma där.
Hon var som en ängel som kom in i rummet, och tröstade barnet i sängen. Jag ska hålla fast vid det hon sa, för jag vill må okej en dag. Därför ska jag blunda och hoppa, med min behandlare, mitt team och min världens bästa DBT-grupp bredvid mig, jag ska genomgå traumabearbetningarna som förhoppningsvis ska få mig att orka leva. Jag vill orka. Jag vill orka vilja. Jag vill vilja orka.

Likes

Comments

jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig jag vill skära mig

Likes

Comments

Är och hälsar på min syster, femton timmar hemifrån. Det är fint för jag har saknat och saknar henne så fruktansvärt jävla mycket men trots världens bästa syster bredvid mig, überfin natur och sjukt god mat är jag så himla nere och längtar hem. Jävla mongobarn som inte klarar någonting? Varför i hela jävla världen blir det såhär? Jag vill ta med mig min syster hem men jag vet att hon trivs här och vill stanna här, för här finns möjligheter och en spänning i vardagen. Jag släpar mig igenom dagarna, vill mest sova bort tiden men har så mycket tvångstankar som håller mig från att sova. Jag är så fruktansvärt trött. Fasar för flygresan hem. På hitvägen var det så jävla pissjobbigt, jag rabblade ramsor i tysthet konstant för katastroftankarna var outhärdliga. Ångesten var hög, för hela min omgivning består av baciller och smuts. Blir gråtfärdig bara av att tänka på hemresan samtidigt som jag bara vill ta mig igenom den. Jag är fast mentalt och fysiskt här, för tankarna vill att jag ska fly men samtidigt stanna och spela död. Har panik för avskedet, det gör ont i hela mig när jag tänker på att jag måste säga hejdå snart. Jag vet inte när vi ses igen, vilket suger. Jag behöver min syster, saknar henne så att jag går sönder på mitten även när hon sitter bredvid. Varför har jag så obeskrivligt svårt för avsked? Det känns som att jag kommer upphöra att existera när avskedet kommer, och jag kan knappt andas när jag tänker på det. Inte att existensen upphör, utan det faktum att vi skiljs åt igen inom ett par dagar.
avsked + resa + smuts + sorg = asdfghkshakfhafkebzbsfgjaz
jag är rädd som fan, och det är så himla löjligt.

Likes

Comments