I hela mitt har jag haft lång hår, typ det kortaste jag klippt har varit i axellängd och mina långa, tjocka lockar har blivit mitt trademark liksom, men idag ändrade jag på det! Jag har i några månader nu tänkt att det vore så jävla skönt med kortare hår, det är liksom inte i vägen för vinterjackan och jag kan ha halsduk utan att det tovar sig i nacken, men framför allt, jag slipper tvätta det var och varannan dag för att lockarna ska bli bra och inte använda 130 liter balsam när jag tvättar det. Med lockigt hår kan man liksom inte borsta det som man vill utan det går bara att kamma ut det när det är blött så tre dagar utan dusch gör att håret ser ut som ett skatbo. Så idag åkte jag in och klippte mig på my sisters hair i Hornstull som specialiserat sig på afro och lockar och helvete vad nöjd jag är! Frisören var så himla bra och mitt hår blev så himla snyggt! Fan det bästa jag gjort på länge!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Min lillasyster berättade för mig förut om två kvinnor hon hörde stå och prata i väntan på pendeln imorse som uttryckte sig rätt funkofobiskt. Den ena kvinnan sa vid ett tillfälle att hennes jobb var rätt mano-depressivt för att ena dagen är det ”wie!” och andra ”ugh” och alltså ursäkta mig, men det är inte vad manodepressiv, eller bipolär som det numera kallas, innebär. För dom är det säkert ingen big deal, bara ett sätt att uttrycka en stämning, men när man gör så på det sättet så förminskas min sjukdom, jag förminskas. Min sjukdom är inte en stämning på jobbet, min sjukdom är inte något man nonchalant slänger in i en mening utan eftertanke, det är min sjukdom och inte något man slentrianmässigt använder som adjektiv för att uttrycka hur trött man är på sitt jobb över en kaffe med väninnan i väntan på pendeln en onsdagsmorgon.

Något annat spännande dom sa var när en av dom säger något i stil med att personer med diagnoser är så härliga för att dom har så mycket energi... Jag bara undrar, den här energin? Vart fanns den sa du? I vilken diagnos specifikt? Jag har nämligen tre stycken diagnoser och nu är jag orolig över att jag lyckats få fel för jag har fan ingen jävla energi alls. Om du tänker mig som ett batteri så ligger jag på 0%. Eller möjligtvis 1%, som ens mobil när den är bro och kämpar på sista procenten för att man ska hinna prata klart i telefon innan den dör. Ungefär där ligger min energinivå. Så vart fan fick den här tanten att personer med diagnoser har så mycket energi ifrån? Om du läser det här får du gärna höra av dig, för liksom, jag är helt öppen för att byta bort en eller två av mina mot den med energi.

Utöver det så hittade jag en rolig app igår som lägger till sparkles när man fotar och jag som är otroligt svag för glitter var tvungen att testa, den heter kirakira och look how pretty i got! Så jävla taggad på att sminka mig med glitter någon dag och ta selfies i bra ljus! Jag måste bara hitta energin först.

Likes

Comments

Min mamma brukar gå upp vid 6 på vardagar och då kommer hon in till mig och petar i mig min morgonmedicin för att jag ska bli någorlunda levande efter några timmar, himla gulligt av henne att göra det. Imorse skedde samma procedur bara att jag strax efter 6 vaknar av en strålande smärta över bröstet. Jag skojar inte, det gjorde så jävla ont.

Jag måste i mitt tillstånd av typ koma svalt tabletterna konstigt så att dom fastnade lite på vägen ner och irriterat min magmun. No joke. Det är inte ens första gången det händer... Jag gick upp och började klunka i mig vatten för att se om det gick att lindra, men det blev inte ens lite bättre, så jag gjorde i ordning en skål med yoghurt och banan och en kopp te med massa honung i hopp om att det skulle göra det bättre som jag åt medan jag kollade på that 70s show i sängen, men det hjälpte föga, så nu har jag fortfarande en brännande känsla över bröstkorgen och att halvligga i sängen, vilket är mitt naturliga läge så här dags på dagen, för fruktansvärt ont.

Vid ett tillfälle innan jag fått i mig min frukost gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle kräkas. Viket jag är glad att jag inte gjorde för jag har typ fobi för det, men det var otroligt nära. Sprang till toaletten och satt där ett tag helt redo medan min salivproduktion var högre än någonsin och jag kämpade med att svälja för att inte kräkas.

Hur kan man ens misslyckas så fatalt med att svälja som är en instinktiv impuls? Det verkar helt klart som att jag inte är gjord för att överleva. Så jävla glad att jag lever nu annars hade jag darwinat min existens bort från jordens yta för länge sen...

Likes

Comments

Jag äter några stycken dagligen för att må bra, 4 stycken för att vara exakt, vilket känns rätt lagom faktiskt. På kvällen tar jag 300mg seroquel som är stämningsstabiliserande, vilket håller min bipoläritet i schack så att mitt humör hålls på en jämn nivå, och 2mg melatonin, som egentligen bara är extra sömnhormon och ska fungera som insomningssmedicin. I sig är melatonin rätt värdelöst faktiskt, men tillsammans med seroquel som också gör mig trött funkar det rätt så bra. Till frukost tar jag 100mg sertralin, vilket är ångestdämpande, basic antidepp typ, och så tar jag en adhd-medicin.

På senaste har jag haft elvanse 50mg + 20mg (50 på morgonen och 20 mitt på dagen), men jag tycker att den är så himla seg, liksom det tar så lång tid från att jag tar den tills att jag är klar i huvudet, så i förra veckan bytte jag till medikinet med startdos på 10mg och nu är jag så jävla trött.

Jag brukar bli trött när jag antingen börjar med nya mediciner eller ändrar dos, men nu är jag larvigt trött. Jag skulle kunna sova precis hela dagen om jag fick och det är därför jag heller inte uppdaterat bloggen dom senaste dagarna. Jag har inte varit vaken tillräckligt länge för att göra det.

Ibland kan det ta 1-2 veckor innan tröttheten lägger sig och jag närmar mig väl en vecka nu och jag hoppas verkligen att det inte blir två veckor. Liksom det är redan så få soltimmar den här tiden på året, så jävla deppigt att sova bort dom korta stunder solen är uppe.

Likes

Comments

Det här med energi. Mitt problem är att jag antingen har för mycket eller för lite och oftast är det för lite, speciellt eftersom att allting tar så mycket energi ifrån mig just nu. Jag antar att det kan vara ett tecken på mycket, det skulle kunna handla om att jag har en dipp just nu, min adhd-medicin kanske inte är optimerad, jag kanske har haft mer ångest, fått i mig för lite d-vitamin, jag vet inte. Det skulle kunna vara vad som helst, jag kanske har sovit för lite på senaste, men jag tror ändå på en liten svacka. För något tag sen så kände jag av några tecken på att jag var på väg neråt, men sen blev det lite bättre igen så jag har inte tänkt på mycket på det, men jag är konstant trött. Jag tar ändå stämningsstabiliserande medicin för att inte pendla i dalar och toppar, men vissa svackor känns ändå.

Imorse kändes det som att jag hade bra med energi idag och det var egentligen bara två energikrävande saker jag hade planerat in också, den ena var en långpromenad med Neville och den andra att plugga lite.

Jag tog långpromenaden med Neville som var jätteskön. Solen har lyst hos oss hela dagen och vi gick i skogen och utforskade nya ställen och vägar. Vi hittade en hundrastgård jag inte visste om, men klockan hade redan hunnit bli runt halv tre när vi hittade den och jag var inte säker på hur lång tid det skulle ta att gå hem därifrån så vi lekte inte där idag, men jag tänkte gå dit med honom imorn med lite leksaker också så får han springa av sig lite.

I alla fall energin, vi gick ut vid ett och var ute i två timmar typ och jag har varit så trött sen vi kom hem. Man borde ju kunna tänka att motion ska ge energi, men jag är helt dränerad. Jag la mig på sängen för att vila när vi kom hem och jag ligger fortfarande kvar. Har ingen som helst energi alls till att plugga någonting idag. Det enda jag har orkat är att hämta mat och dra igång Netflix och nu är jag om möjligt ännu tröttare.

Något positivt är i alla fall att Neville var lika trött som jag efter promenaden och har också sovit sen vi kom hem och det är lite skönt så att jag slipper ha dåligt samvete över att jag inte har orkat aktivera honom inne.

En av mina tre katter, Rogue, kom också och var gosig när jag kollade på Scorpion och Nevilles försök till att låtsas att han inte var avundsjuk gick sådär

Likes

Comments

Igår kväll/natt hände något weird. Jag skulle ta ut min hund Neville på sista rundan och klockan var runt 23. Neville hade precis sovit på soffan så han var lite segstartad, men efter att vi stått och nosat ett tag utanför porten så kom han igång och blev taggad på promenaden. Han brukar alltid vilja ta samma runda på kvällen så jag styr stegen mot rätt väg och Neville travar efter med svansen högt. Rundan vi tar är två parallella vägar så vi går upp för en som sluttar uppåt och mynnar ut i en liten krök på toppen och sen går vi backen ner tillbaka hem. Hela backen upp är Neville superpeppig med svansen högt, raskt takt och söker väldigt mycket kontakt, precis som jag vill ha honom, men precis när vi kommer innan den lilla kröken så tvärstannar han och stirrar framåt med svansen mellan benen. Jag lyssnade på senaste avsnittet av creepypodden just då (väldigt passande, men det var måndag liksom) så jag pausade podden för att lyssna och försöker kika längre fram efter krönet, men jag varken hörde eller såg någonting alls som skulle kunna vara läskigt. Han är lite nervig just nu min pojke för han är på väg ur spökåldern och har precis blivit ett år och är full av hormoner utan att ha blivit helt könsmogen, men så där nervig har han inte varit på länge och det är den runda vi tar varje kväll någon gång mellan 20-23, ibland senare också. Neville vägrade i alla fall fortsätta så vi vände tillbaka och hela vägen ner för backen så halvspringer han med svansen mellan benen och tar ingen kontakt med mig. När vi kom tillbaka till vårt hus så ville han prompt in på en gång, men han hade inte bajsat än så jag försökte få honom att gå åt ett annat håll lite bara för att bajsa, vilket visade sig vara sjukt svårt. Tillslut fick jag honom att gå en bit upp för vår väg, men så fort han bajsat vände han tillbaka och skyndade till porten. Jag är inte den som brukar bli rädd och kvällsrundan är min favoritpromenad just för att det är mörkt och få människor ute, men jag blev lite nervig jag med igår.

Innan han betedde sig läskigt så var han i alla fall väldigt söt min bebis ❤

Den här dagen verkar i alla fall bli en bra dag. Visserligen är jag lite trött, men det känns ändå som att jag har energi till dagen och kan göra det jag tänkt. Jag har precis ätit en mysfrukost, varm oboy och mackor, framför That 70's show och tänkte klä på mig strax och ta en tur med Neville i skogen. Man måste ju passa på när vädret verkar vara okej liksom!

Likes

Comments

Jag tänkte att mitt första inlägg ska vara en lite bättre presentation av vem jag är och vad min blogg fyller för funktion. Jag börjar med mig själv.

Jag heter Michelle och jag är 23 år gammal. Jag föddes med adhd, som alla med adhd gör, men jag blev inte diagnostiserad förrän jag var 17 år. När jag var 13 år hamnade jag i min första riktiga depression och sen dess har det varit ett återkommande stadium i mitt liv. Som 13-åring insjuknade jag nämligen i Bipolär sjukdom typ 2 och once you go bippo, you never go back. Bipolär är det som förut kallades manodepressiv och basically går det ut på att hjärnan flippar och skickar för mycket av fel signaler så man pendlar med att antingen vara deprimerad eller manisk. Jag är dock typ 2 av bipolär, vilket är ungefär som bipolär light, så jag blir inte manisk, utan hypoman och det är "hypo" som är light-delen, så jag blir liksom bara överdrivet glad och väldigt adhd:ig. Jag ska gå in mer på det vid ett senare tillfälle.

Anyway, bipolären bröt ut när jag var 13, men upptäcktes inte av en läkare förrän jag var 19, så i 6 år gick jag med obehandlad bipolär och jag har inga siffror på det här, men jag kan anta att dödligheten för obehandlad bipolär är rätt hög. Jag tenderar dessutom att dras åt det depressiva hållet så min sjukdomsbild ser ut som så att jag har långa och djupa depressioner, korta hypomana skov och rätt korta perioder mellan där jag är i mitt normalläge. Man skulle kunna säga att jag lever idag för att jag var för deprimerad för att ens gå upp ur sängen för att ta livet av mig. Det var ett skämt, chilla.

Mina diagnoser och sjukdomsförlopp kan beskrivas som en snöbollseffekt som börjar med adhd:n och problematiken den innebär. Hela låg- och mellanstadiet funkade rätt bra för att jag är klipsk nog att kunna gömma mina svårigheter, men sen kom högstadiet med mer ansvar och då började mina svårigheter bli ett riktigt problem, dock visste jag inte vad mina svårigheter berodde på så jag hanterade det genom att undvika skolan och all press byggdes bara på inom mig och där kom bipolären. Bipolär är nämligen en gen man föds med som ligger latent tills det händer något och den bryter ut och sen är man fast med det resten av livet.

Okej, så jag var 13 år och visste inte att mina skolproblem berodde på adhd och jag blev bipolär, men visste inte att jag var det eller knappt ens att jag var deprimerad. Snöbollseffekten fortsätter och mitt konstanta undvikande av allt jag hade svårt med ledde till att jag utvecklade social ångest, eller social fobi som det hette tidigare, och jag hade inte namn på något av det. Det enda jag visste var att jag inte mådde bra och att det var något fel på mig. Social ångest blev jag förresten diagnosticerad med för några veckor sedan efter att jag förra året upptäckte att det faktiskt begränsade mig mer än jag trodde innan.

Det här är då vem jag är-biten. Väldigt lite om vem jag faktiskt är som person, men mina diagnoser är en stor del av mig och perioden innan jag blev diagnosticerad har färgat mig och gjort mig till den jag är idag och därför valde jag att presentera mig genom mina diagnoser. Speciellt eftersom min blogg ska handla om livet jag lever med dom, vilket leder till varför jag har skapat den här bloggen och vad den fyller för funktion.

Psykisk ohälsa har blivit lite modernt, inte så att alla ska ha det, men det har börjat pratas mer om psykisk ohälsa i ett försök att normalisera det. Vilket jag tycker är bra, dock tycker jag att allting som skrivs om psykisk ohälsa har ett rosa skimmer över sig och det ger en falsk bild av hur det är att leva med det. Liksom det som skrivs om psykiska sjukdomar är typ att adhd är en superkraft och alla med depressioner är så starka som klarar det och så vidare och jag tycker inte att det är så. Inte för mig i alla fall. Jag har levt med adhd i 23 år och depressioner och allmän psykisk ohälsa i 10 år och jag är allt annat än stark, min adhd är inte min superkraft och jag är inte tacksam över mina diagnoser för att dom har fått mig att bli mer kreativ och se livet på ett annat sätt. Jag har visserligen överlevt hittills, men det har inte varit med stil. Från min synvinkel så är psykisk ohälsa mörkt, kallt, ensamt och en ständig kamp. Det finns inget fint med det och det är därför jag har valt att skriva om det. Jag vill visa hur det kan se ut, ocensurerat och naket, och jag skriver utifrån mitt perspektiv som psykisk sjuk, en psychobitch, och jag hoppas att det kan ge en annan syn på mental ohälsa och hur det påverkar ens vardag.

Har ni läst ända hit så tackar jag er och hoppas att ni stannar kvar för att läsa mer.

#psychobitch

Likes

Comments